Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

November 2011
M T W T F S S
« Oct   Dec »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Ett krig håller på att ta slut

PX-butiken i Camp VictoryPX-butiken i Camp Victory utanför Bagdad har stängt.

Ett kapitel i världshistorien håller på att avslutas och ett nytt kan snart börja skrivas.

Ibland kommer historien instövlande med dunder och brak. Ett par skyskrapor störtar samman, ett land invaderas, ett slag utkämpas.

Alla kan se, alla kan förstå.

I bland tassar den förbi så tyst att man först långt efteråt inser att den funnits i rummet… och gått igen.

Så hur kan då beskedet att PX butiken i Camp Victory utanför Bagdad stängts och tömts vara en sån märkvärdighet?

Litet bakgrund först: Alla amerikanska baser med självrespekt har sin egen PX. De kan variera i storlek, från en liten butik till veritabla snabbköp. Det är ett sätt att tillhandahålla fringisar åt grabbarna i uniform, i synnerhet de som befinner sig i konfliktområden där sånt som nya gymnastikskor eller MP 3 spelare kan vara kinkiga att komma över. Ofta utgör PX butiken en viktig del av basens inre liv.

En del som nu stängts, tömts och rakats ren på sitt innehåll av rakvatten, deodorant, solglasögon, DVD skivor, kalsonger, skivspelare och mycket, mycket mer.

Det handlar inte om vilken PX butik som helst och Camp Victory är inte vilken bas som helst. Den utgör ankaret i en veritabel klunga av militärläger i och runt Bagdad och Bagdads internationella flygplats. Tillsammans med den Gröna Zonen i centrala Bagdad är, eller var, den kärnan i den amerikanska ockupationen av Irak. Det tillsammans med en helt jättelik ambassad som ursprungligen var tänkt att rymma 3 000 ambassadtjänstemän.

Camp Victory tillhörde de baser som amerikanerna i det längsta ville hålla kvar vid. Med sitt läge direkt utanför Bagdad skulle den utgöra tung, amerikansk militärkänga på en framtida irakisk regerings nacke. I mars 2004 rapporterades att amerikanska ingenjörstrupper koncentrerade sig på att uppföra 14 gigantiska, permanenta baser runtom i Irak samtidigt som de gamla baserna i nordöstra Saudiarabien utrymdes.i

Det var en av de stora förhoppningarna bakom ockupationen av Irak. Att kunna släppa baserna i Saudiarabien som man haft sedan Gulfkriget 1991 och flytta över alltsammans till Irak istället.

Förhållandet till Saudiarabien hade surnat. Baserna hade gradvis belagts med fler och fler restriktioner. Ersättning behövdes.

Ett ockuperat Irak borde väl vara mer lätthanterligt än Saudiarabien.

●●●
Det skulle bli en enkel match, det hävdade alla debattörer som räknades medan nedräkningen för invasionen tickade.

Cakewalk in Iraq” var rubriken i på ett inlägg 2002.

Det angav fyra skäl.

  1. Det var en enkel match (cakewalk) förra gången (gulfkriget 1991).
  2. De” (irakierna) har blivit mycket svagare.
  3. USA har blivit mycket starkare.
  4. Den här gången tänker amerikanerna stanna.ii

Den här gången tänker vi stanna”.

Bokstavligen ”we’re playing for keeps”

I efterhand har det talats mycket Bushregeringens goda avsikter, att man ville sprida demokrati, framsteg, göra världen bättre, befrämja vackert väder, göra alla snälla etc. etc.

Det är till stor del efterhandskonstruktioner. Den typen av slagord började genljuda först kring år 2002 när kriget skulle marknadsföras till allmänheten. Dessförinnan handlade den amerikanska debatten snarare om att erövra en stark ställning, i somliga kretsar talades öppet om att ett imperium väntade om hörnet. Bush talskrivare David Frum gissade litet drömskt att en amerikansk invasion skulle göra USA till Mellanösterns dominerande makt med större kontroll än någon annan makt ”sedan ottomanerna, eller kanske romarna”.iii

För vissa hägrade ytterligare en lysande möjlighet. Detta skulle lösa den eviga Mellanösternkonflikten.

Plocka bort” Saddam Hussein och Irak ur ekvationen. Då skulle säkert palestinierna äntligen bli fogliga och till sist skriva under efter USA:s och Israels diktat. Den tanken kom bland annat från författaren George Packer men denna bloggare har intrycket att den verkar ha legat luften i de amerikanska strategi snickarnas korridorer.iv

Drömmarna var storslagna, på gränsen till grandiosa. Förhoppningarna om vad militär makt kunde uträtta likaså. Charles Krauthammer:

Amerika är inte längre bara en internationell medborgare. Det är världens dominerande makt, mer dominerande än Rom. Därför kan Amerika omskapa normerna, ändra förväntningarna och skapa nya verkligheter. Hur? Genom att ogenerat och obändig uppvisning av vilja.”v

Invasionen av Irak var tänkt att bli just en första, sådan viljedemonstration. Genom ryande och domderande skulle mer tveksamma nationer att automatiskt följa efter.

Där har man också stämningarna i Washington inför krigsutbrottet.

●●●

Ibland får jag e-mail som ber mig föreslå lösningar eller komma med förslag. Okej. Dagens första lektion: våldta inte, döda inte och ge er iväg medan ni kan, medan det fortfarande ser ut som om ni har ett val… Kaos? Inbördeskrig? Blodbad? Vi får ta våra chanser- bara ta era marionetter, era stridsvagnar, era smarta vapen, era dumma politiker, era lögner, era tomma löften, era våldtäktsmän, era sadistiska torterare och försvinn.vi

Den som skrev det kallas bara för ”Riverbend”. Man tror sig veta att det handlar om en välutbildad irakisk kvinna av blandad, sunnimuslimsk och shiitisk bakgrund. Hon började skriva bloggkomentarer på engelska 2003 när ockupationen börjat. Hon fick stor publik. Hennes blogg sammanställdes till en bok.

De sista inläggen sista kom 2007. Där meddelades att hon och hennes familj gick i landsflykt till Syrien.

Därefter blev det tyst.

Vid det laget hade allt gått galet.

Istället för se Amerikansk Makt bre ut sig över Irak och övriga Mellanöstern hade invasionen fått till följd att ett myller av lokala maktcentra uppstått i Saddam regimens ställe. Det förargliga var att amerikanska armén helt enkelt inte hade krafter att sätta allihopa under klacken. Försökte amerikanerna trycka ner ett så växte sig genast två andra starkare. Amerikanernas försök att styra landet genom en ockupationsregering, CPA, var ett ömkligt fiasko och den tvingades ge upp efter och utlysa allmänna val efter ett år.

Valet 2005 proklamerades utåt som en framgång av episka proportioner för Bushregeringens påstådda demokratiseringsambitioner. I själva verket var valutgången en ren katastrof för de amerikanska förhoppningarna om en maktställning vid Persiska viken. När rösterna räknats samman hade de ”amerikanska” kandidaterna Iyad Allawi och Ahmad Chalabi fallit igenom trots många miljoner i diskret bistånd och rådgivning från amerikanska valstrateger.

Istället kom Iran vänliga kandidater till makten. Allt detta hade bara Amerika att foga sig efter – om de inte ville återgå till att försöka styra landet direkt på egen hand istället och vara utsatta för prickskytte från alla möjliga håll.

Kanske blev det avgörande de segdragna förhandlingarna om Status of Forces Agreement eller SOFA mellan Amerika och Irak. I all sin sega långtråkighet var de en tydlig mätare av USA:s bortskrumpnande makt och prestige. President Bush inledde med kräva 50 permanenta militärbaser och delvis kontroll över Iraks luftrum. Amerika skulle ha fri rätt att bedriva militära operationer från Iraks territorium utan att behöva fråga regeringen i Bagdad om lov.

Från den förhoppningsfulla starten kom sen en långsam, krypande reträtt. Den irakiska regeringen vägrade, och vägrade och vägrade.

Till sist hade man hamrat fram ett färdigt avtal. Vid det laget fanns inget kvar. Inga militärbaser, inga speciella rättigheter. Allt var struket och borta. Det enda som återstod en text om att USA skulle dra sig ur mot slutet av år 2011.

Kort sagt: efter unilateral invasion, ockupation, uppror och förödelse har USA till sist bärgat ett löfte om ett utbyte i form av… ingenting.vii

Kanske var det avtalet vändpunkten, dödsstöten åt alla våta imperiedrömmar från sekelskiftet. Kanske kommer framtidens historiker att betrakta det som början till slutet för Amerikas ställning som supermakt.

Det fanns en vettig invändning 2008: avtalet var just ett avtal. Ett stycke papper. Vad garanterar att det verkligen blir så det kommer att gå? Frågan var befogad. Obama regeringen har då och då gjort lama försök att få avtalet ändrat till att ändå inkludera någon form av truppnärvaro.

Nu på hösten 2011 i skuggan av en serie arabiska revolutioner och lynchningen av Libyens störtade diktator Khadaffi, kommer beskedet: SOFA avtalet kommer att verkställas. USA kommer att lämna Irak utan att få någon behållning av årtusendets första krig.

 

●●●
Kriget i Irak är över”. Det var temat för Obamas tal den 21 oktober. De sista amerikanska soldaterna, cirka 40 000 skulle under de kommande månaderna packa och sätta sig i rörelse mot gränsen.viii

Han tillfogade att det var i enlighet med hans vallöfte.

På den punkten är Obama rätt skenhelig. In i det sista fortsatte försöken att rädda någon form av amerikansk närvaro. Under september och oktober fortsatte de amerikanska försöken att bärga åtminstone någon slags behållning. Hökar i den amerikanska kongressen ville helst ha kvar minst 10 000 man även efter årsskiftet. USA:s ÖB Michael Mullen gjorde sig synlig i Bagdad med några påstötningar om att det där förargliga SOFA avtalet från 2008 var de väl inte så noga med eller hur?

Runtom i Irak rasade samtidigt demonstrationer mot att den amerikanska truppnärvaron skulle förlängas. Både Shiiter och Sunnimuslimer protesterade, liksom under SOFA förhandlingarna 2008.ix

En vanlig litania från konservativa debattörer, som förklaring till att den amerikanska ockupation gick så snett, är att Irak aldrig varit ett riktigt land utan bara några avdankade ottomanska provinser som britterna snott samman och utropat till en stat på 1920 talet, etc. etc.

På vissa sätt var det också så som det hade fungerat efter 2003 när hela landet sprack upp i sina etnisk/religiösa fogar. Andra har varnat för att trots det underskatta irakisk patriotism. Under SOFA förhandlarna 2008 började den göra sig gällande. Precis som under förhandlingarna 2011.

Det gick inte att komma överens.

Den stora knäckfrågan, det man satt och tragglade om och till sist stjälpte alltsammans var att amerikanerna krävde åtalsimmunitet för sina soldater.x Ingen amerikansk militär skulle behöva riskera att ställas inför Irakisk domstol menade de amerikanska förhandlarna.

Det kunde irakierna å andra sidan inte skriva under på.

Först och främst har amerikanska soldater upprepade gånger begått svåra övergrepp mot irakisk civilpersoner under ockupationen, såväl mord, stöld som tortyr. Abu Ghraib fängelset lever i minnet. Lägg därtill att förtroendet för att USA skulle kunna sköta saken på egen hand hängde på sniskan. Det amerikanska rättsväsendet var hela tiden notoriskt slapphänt mot den typen av brott. Förövarna blev antingen frikända, fick låga straff eller släpptes i förtid.

För det andra: för många irakier osade åtalsimmunitet kolonialtidens exterritorialrätt. Det var exakt den sortens löften som britterna på sin tid tilltvingat sig.

För det tredje: Muqtadar al Sadr, ledare för Sadrrörelsen, den starkaste rörelsen bland Iraks fattiga Shia muslimer, motsatte sig en fortsatt amerikansk närvaro. Det fanns ett hot med i bilden. Försökte amerikanerna krångla hotade Sadrrörelsen att återuppta sina angrepp på amerikanska trupper. Även om premiärminister Nouri al Maliki kunde tänka sig att behålla amerikanska förband för att träna den irakiska armén ville parlamentet I-C-K-E gå med åtalsimmunitet. Vid det här laget hade dessutom Sadrrörelsen flera ministerposter. När månaden oktober började rinna ut hade det fortfarande inte kommit en överenskommelse.xi

 

●●●
Och i mitten av oktober 2011 började ett nytt besked sippra ut: Obama regeringen har gett upp. Det blir ingen åtalsimmunitet för amerikanska soldater i Irak. Det blir ingen fortsatt truppnärvaro eller militärbaser. I januari 2012 skall alla amerikanska soldater att vara borta. Allt som återstår nu är att packa samman det stora ockupationsmaskineriet. Det amerikanska flygvapnet har överlämnat ansvaret för Iraks luftrum. Två av tre regionala högkvarter har stängts.xii SOFA avtalet gäller. Det kommer inte att omförhandlas. Efter åtta år och sju månader håller det amerikanska äventyret i Irak, officiellt, på att ta slut.xiii

Mellan då och nu, mellan krigsutbrott och krigsavslut finns en gigantiska skillnad, praktiskt taget en maktpolitisk revolution. Det land som sände sina soldater över den irakiska gränsen 2003 var en Supermakt, ja inte ens det uttrycket ville riktigt förslå.

Somliga talade om en veritabel Hypermakt.

Det var då.

Trots Obamas bedyranden om att trupperna tågar ut ”med högburet huvud, stolta över sin framgång” så har något ändrats, ändrats i grunden. Det land de återvänder till är stukat, kört i botten, skuldsatt och har inte fått något utbyte av alltsammans. Av 2003 års triumferande hypermakt finns nu bara ett skal kvar. Amerika kan knappt ens kallas en supermakt längre.

Krauthammer och Pollack

Epilog. ”Vem förlorade”

Den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer skrev ett rasande inlägg. ”Who lost Iraq?

Rasande och tämligen bakslugt. Felet vilade på president Obama menade Krauthammer. Kriget var en gigantisk framgång förklarade han. Enda problemet var att nu höll presidenten på att sjabbla bort segern, hela den genialiska planen, genom att han inte kunde få det där förargliga SOFA avtalet omförhandlat.xiv

Krauthammer var i alla fall ärlig på så sätt att han inte försökte dölja att det handlade om ett gigantiskt, strategiskt nederlag. Att lägga skulden på Obama är däremot en fräck lögn. Det var Bush och hans regering som gick med på SOFA avtalet, det var också under Bush som den viktiga shiamuslimska gruppen vände sig emot amerikansk närvaro.

En annan gråtfylld kommentator är Kenneth Pollack, före detta medlem av nationella säkerhetsrådet under presidenten Clinton och energiskt propagerade för invasionen. Allt berodde på en serie FULLSTÄNDIGT obegripliga felbedömningar under Obama regeringen.xv

Mer rättvist är nog att den stora felbedömningen var att överhuvudtaget börja kriget.

Det utlöste ingen demokrativåg i Mellanöstern. Revolutionerna i Tunisien och Egypten har gjort det. I den mån Irak spelat någon roll i arabvärlden, i Egypten, Tunisien och Libyen har det mest av allt figurerat som ett avskräckande exempel.

”För guds skull, det får inte bli som i Irak,” har varit ett återkommande mantra.

Det fanns en annan, stor strategisk tanke när kriget började. Från sin ställning i Irak skulle USA kunna pressa Iran och Syrien.

Det kan man också glömma. Istället är Irak under ett växande Iranskt inflytande. Större delen av den nuvarande ledningen har suttit i exil i Iran under Saddam-åren.

Till förlorarna hör Charles Krauthammer och hans vänner i Amerikas neokonservativa nätverk. De pratade, trixade och manövrerade Amerika in i kriget.

Deras planer kapsejsade efter att ha sjösatts.

Epilog II. Omgruppering

Uttåget ur Irak kommer nästan direkt att följas av en uppbyggnad av amerikanska styrkor i de små Gulfstaterna. Syftet är att hålla ett öga på Iran och på Irak(!).

I USA har Kenneth Pollack och många med honom övergått till att propagera för ett nytt krig, ett krig mot Iran den här gången.xvi

Men för vad det än kan vara värt: Amerikas krig mot Irak kommer snart att vara slut.

Dhiya Thamer

i14 `enduring bases’ set in Iraq” av Christine Spolar, Chicago Tribune, 23 mars 2004.

ii”Cakewalk In Iraq” av Ken Adelman, Washington Post, 13 februari 2002.

iiiDreaming Of Democracy” av George Packer, The New York Times Magazine, 2 mars 2003.

ivDreaming Of Democracy” av George Packer, The New York Times, 2 mars 2003.

vThe Bush Doctrine” av Charles Krauthammer, Time Magazine, 5 mars 2001.

viJust Go… ” av signaturen ”Riverbend”, bloggen Baghdad Burning, 7 maj 2004.

viiFör en mer utförlig beskrivning se den eminenta bloggen… hm Vindskupans inlägg ”Betydelsen av ett avtal” 21 november 2008.

viiiPresident Obama on Ending War in Iraq” Vita Husets You Tube kanal, 21 oktober 2011.

ixSome lawmakers want to keep 10,000 troops in Iraq” (osignerad) Reuters, 7 september 2011. ”Iraq’s own Arab spring” av Jonathan Steele, Guardian, 25 april 2011.

xPentagon: Troop-numbers talks with Iraq ‘are ongoing’” av Barbara Starr, CNN, 18 oktober 2011.

xiU.S., Iraq at impasse over troops” (osignerad) UPI, 17 oktober 2011.

xiiU.S. shutters northern headquarters in Iraq” Dan Zak, The Washington Post, 20 oktober 2011.

xiiiObama declares end to Iraq war” Ben Feller, Detroit Free Press, 22 oktober 2011. ”Obama: All US troops to leave Iraq in 2011” (osignerad) Al Jazeera, 21 oktober 2011. ”Obama adminisration abandons plans to keep troops in Iraq past year-end withdrawal deadline” AP & Daily News, 15 oktober 2011.

xivWho lost Iraq?” av Charles Krauthammer, The Washington Post, 4 november 2011.

xvSomething Is Rotten in the State of Iraq” av Kenneth Pollack, The National Intrest, september / oktober 2011.

xviIran’s Covert War Against the United States” av Kenneth Pollack, Saban Center for Middle East Policy, Brookings, 11 oktober 2011.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 6 November, 2011 kl 23:33

“Det förargliga var att amerikanska armén helt enkelt inte hade krafter att sätta allihopa under klacken.”

Att resurserna inte räckte till är föga överaskande, då man av ideologiska skäl valde att finansiera kriget med skattesänkningar(!).

Det är inte omöjligt att kriget hade tagit ett annat förlopp USA verkligen hade gått ‘all in’ på riktigt, och satt hela samhället på krigsfot.
Dock är det svårt att se hur en sådan nationell ansträngning skulle kunna säljas till folket, utan närvaron av ett reellt yttre hot.

Comment från Vindskupan
Tid 7 November, 2011 kl 5:58

På den punkten tror jag du träffar huvudet på spiken. För den som startar krig, och i synnerhet långvariga krig, gäller det att krama fram resurser. “Resurser” betyder pengar, manskap och utrustning. Det går inte att bara önska fram den härligheten. Man måste tillgripa skattehöjningar, inkallelser och förmodligen införa statlig reglering av ekonomin.

Ärligt talat ser jag ingen amerikansk eller europeisk regering som har den ringaste lust till det i dagsläget.

Comment från hellge
Tid 8 November, 2011 kl 19:50

Man får buga för en enastående krönika.

Hur kan det komma sig att det är omöjligt att läsa så här fullkomligt skarpa analyser om internationella relationer?

Jag följer debatten tämligen noggrant och kan säkert påstå att det inte finns någon journalist eller annan skribent som på någon av de nordiska har skarpare syn och vassare penna.

Jag tackar.

Finns det någon rättvis oberoende bedömare som har uppskattat vad kriget kostat rent ekonomiskt, alltså inte någon som har intressen i Irak?

Jag antar att detta kan räknas på flera sätt.

Sen undrar jag också om antal döda. Jag vet att det finns olika sätt att räkna, att USA ständigt räknar på det snålaste sättet.

Samma sak här. Finns det några oberoende bedömare som inte har intressen i konflikten som har beräknat antal döda och antal flyktingar?

Comment från Vindskupan
Tid 12 November, 2011 kl 9:08

Finns det några oberoende beräkningar av antalet döda och flyktingar. Ärligt talat har jag inte fått fatt på någon järnskodd beräkning. De vanligaste siffrorna är att två miljoner människor har flytt från Irak. Ytterligare två miljoner blev internflyktingar.

De siffrorna verkar tämligen okontroversiella.

Sen är det frågan om antalet döda.

Lancet gjorde ett par studier. Den ena, som las fram i oktober 2004 visade att mot slutet av 2003 fanns 100 000 fall av “överskotts död”. En andra undersökning några år senare kom fram till att antalet döda uppgick till en miljon.

Amerikaner och britter gjorde sitt yttersta för att misskreditera utredningen. Den byggde på enkätundersökning bland vad man gissade var representativa urval av människor i Irak och handlade om hur många anhöriga som drabbats av “våldsam död”.

En hel del av dessa fall handlar snarare om människor som dödats i vanlig brottslighet det är sant. Det påpekades å andra sidan att Amerikanerna inte hade några problem med uppskattningar från Bosnien och Sudan som använde samma metod.

Comment från Per A.
Tid 12 November, 2011 kl 14:53

Siffrorna i Lancet-studierna är väl obekväma och pinsamma snarare än osäkra?

Comment från Vindskupan
Tid 12 November, 2011 kl 23:56

Tja är det inte så som det fungerar i politiken? Dyker det upp obekväm statistik är det omgående fel på räknemetoden.

Comment från Kjell Martinsson
Tid 8 December, 2011 kl 15:09

Men tror du inte att Pentagon vill ha ett äreminne över den stora insatsen och att man därför i slutändan satsar på en “Camp Bondsteel” (mad fem tusen personer) som man gjorde på Balkan? det utesluter inte som du skriver “Uttåget ur Irak kommer nästan direkt att följas av en uppbyggnad av amerikanska styrkor i de små Gulfstaterna”. Jag undrar om det inte ingår ett stort mått av avvaktande från USA:s sida i den arabiska vårens kölvatten. Har du rätt är det sensationellt och kan tyda på att den militära ekonomin är klart överansträngd. Vem vet…?

Comment från Per A.
Tid 10 December, 2011 kl 16:49

Äreminnen i form av jättebaser finns det redan gott om i Irak.