Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

October 2011
M T W T F S S
« Sep   Nov »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

… att det fattas en stat


Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”i

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ii I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.iii Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

 

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

 

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.xiii

___________

i Mahmoud Abbas tal inför FN 23 september. Inspelning av Al Jazeera, del 1, del 2, del 3.

iiFull transcript of Netanyahu speech at UN General Assembly

iii ”To know what Bibi really thinks, listen to his father” av Tony Karon, The National, 11 juni 2009.

ivEgypt FM: Israel wants endless negotiations” av Shlomo Shamir, Haaretz, 25 september 2011. ”Bill Clinton: Netanyahu isn’t interested in Mideast peace deal” (osignerad), Haaretz, 23 september 2011.

vPolitics Throws Palestine Under the Bus” av Jim Lobe, Inter Press Service, 24 september 2011.

viOrganisationen är American Israeli Education Foundation. Den är närmast en brevhuvuds organisation utan vare sig anställda eller något riktigt högkvarter

vii81 congressmen to visit Israel in coming weeks” av Herb Keinon, Jerusalem Post, 8 augusti 2011. ”81 congressmen going to Israel on break” Joshua Norman, CBS news, 8 augusti 2011.

viiiSeeking Peace:A Resource Guide” redigerad av rabbi Kenneth L Cohen, utgiven av israeliska utrikesministeriet, september 2011.

ixPolitics Throws Palestine Under the Bus” av Jim Lobe, Inter Press Service, 24 september 2011.

xEuropean Parliament: Palestinian statehood is ‘legitimate’” (osignerad) Jerusalem Post 29 september 2011. ”Hamas Leader, Meshaal, Praises Abbas’ UN Bid for Statehood” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 2 oktober 2011.

xiAbbas is punished by $200m cut in aid from US” av Donald Macintyre, The Independent, 1 oktober 2011.

xiiU.S. scrambles to keep Palestinian aid flowing” av Andrew Quinn och Susan Cornwell, Reuters, 3 oktober 2011.

xiiiCan you spell ‘supine’?” av Stephen Walt, egen blogg på Foreign Policys webbsajt, 5 oktober 2011.