Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2011
M T W T F S S
« Jul   Sep »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Khadaffi faller

MisrathaFallet kom tvärt och nästan oväntat.

Jag säger ”nästan” för det är ganska tydligt att Khadaffi regimen under de senaste månaderna alltmer legat på defensiven i inbördeskriget mot oppositionen.

I mars gick fortfarande Khadaffi lojalisterna till anfall, anfall, anfall och åter anfall, i Tripolitanien, i Syrtenviken och Cyrenaica för att återta förlorad terräng.

I juli talade rapporterna om att al-Qawalish befriats. Det ströp Khadaffiregimens förbindelseled till Afrika.

●●●

Zawia blev början. Och början till slutet.

Staden väster om Tripoli Det hade varit en av de hårdast omstridda städerna när revolutionen började i februari – mars. Khadaffis lojalistiska styrkor genomförde en regelrätt belägring.

Staden återtogs den 10 mars.

Lugnt blev det aldrig. Då och då försökte befolkningen protestera. Uppe i bergen i söder rasade upproret vidare. I augusti gjorde rebellerna en framstöt mot Zawia. Angreppet leddes av en styrka från staden som tvingats fly i mars.

De nådde slättlandet och utkanterna. De nådde stadens sydvästar förorter innan Khadaffilojalisternas artilleri inledde sin beskjutning. Enligt Associates Press lyckades en grupp hitta en oförsvarad lucka i stadens västra delar och rullade in i staden centrum.

Hundratals människor jublade. ”Allahu akbar”. ”Gud är stor” löd ropet.

Med Zawia återfick rebellerna ett fäste direkt väster om Tripoli. Lägg därtill att Zawia rymde Libyens enda oljeraffinaderi.[i]

Därmed befinner sig Khadaffi regimen i en neråtgående spiral. Förlust av befolkningscentra och naturresurser undergrävde regimens militära styrka vilket leder till ytterligare förluster av territorium, naturresurser och befolkningscentra vilket ytterligare undergräver…

Av och till hade själva Tripoli skakats av Khadaffi fientliga demonstrationer. Efter att de slagits ner övergick oppositionen till att organisera och börja smuggla in vapen. Upproret började den 20 augusti. Bönerna i stadens moskéer som skulle markera Ramadan fastans brytande ställdes in. Fler och fler unga män samlades och skanderade regimfientliga slagord.

Säkerhetstrupper från regimen dök upp… och försvann hastigt igen. På den 21 började rebell styrkor från Zawia sätta sig i rörelse mot Tripoli, samtidigt tog rebellerna över större och större delar av huvudstaden. På eftermiddagen den dagen behärskade rebellerna huvuddelen av Tripoli och hade nått kontakt med styrkorna från Zawia. Från Misratha skickades förstärkningar med båtar.

Striderna har fortsatt i dagarna som följt. I allt väsentligt har nu styrkeförhållandena mellan opposition och Khadaffi regering kastats om fullständigt.

Khadaffi och hans närmaste män var nu på flykt från sin egen huvudstad.

 

●●●
Både i Europa och USA har en hel radda potentater haft mycket bråttom att hålla veritabla segerintervjuer för att de libyska rebellerna intagit Zawia och Tripoli. USA:s president, Storbritanniens David Cameron, NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Till och med utrikesminister Carl Bild har känt sig manad att framträda.

Och nu börjar denna bloggare få problem igen.

Självklart är libyerna att gratulera för att ha störtat sin mångårige diktator. Det är tämligen säkert att revolutionen har folkligt stöd.

Problemen finns hos oss, och de finns i synnerhet hos de glada och mycket farliga policy snickare som nu upphetsade börjar pladdra om att man har hittat en ny, genialisk modell för intervention som kommer att fungera, alltid och överallt.

Det kan vara värt att notera att Libyen var en intervention som amerikanerna mycket motvilligt inlät sig på, där man så snart som möjligt överlät ansvaret på Frankrike och Storbritannien.

De betänkligheterna är borta nu.

En medlem av Obamas nationella säkerhetsråd, en viss Ben Rhodes, pladdrade glatt om Barack Obama regeringens genialiska strategi och att den skulle utgöra grundbulten för de militärinterventioner som väntades följa i framtiden.

Visst, Rhodes talar om två principer:

Den första är att vi tror det är mer legitimt och effektivt att driva regimskifte genom en inhemsk, politisk rörelse än av Förenta Staterna eller främmande makter. För det andra understryker vi delande av bördorna så att USA inte behövda bära huvudbördan.”[ii]

Och nu börjar det bli riskabelt. I Libyen fanns en genuin, inhemsk revolution. De libyska revolutionärerna var visserligen oerfarna men hade god stridsvilja. Motsvarande försök att använda Ahmad Chalabi som ”inhemsk kraft” i Irak var närmast en katastrof.

Ytterligare en viktig faktor är geografin. Libyen hade det nyligen revolutionerade Tunisien i väster och det likaledes revolutionerade Egypten i öst. Europa låg nästgårds. Skulle Khadaffi få stöd från måste det komma från Afrika, en lång och sårbar försörjningslinje som kapades i juli.

Och nu kan det vara värt att leka litet med variablerna. Om den inhemska rörelsen inte varit stark. Om regimen man ville störta kunde försörjas utifrån, ja dååå hade man stått med ett segt utnötningskrig på halsen.

Utnötningskrig är ungefär vad man helt enkelt inte har råd med just nu.

Men, men. Khadaffi regimen har fallit. Alltid något att glädjas sig över. Oron över framtiden kan vänta ett litet tag till.


[i]Libyan rebels battle for Zawiyah” av Damien McElroy, i The Telegraph, 14 augusti 2011. “‘Many casualties’ as Libyan rebels batter Zawiyah” (osingerad) AFP, 14 augusti 2011.

[ii]White House: Obama method for regime change better than Bush method” av Josh Rogin, Foreing Policy, 24 augusti 2011.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 29 August, 2011 kl 1:59

Det här är nog första gången jag inte är överens med dig, och det på många punkter. Inte minst vad gäller frågan om vi har anledning att oroa oss. Det som händer i Libyen nu är, som jag ser det, mycket illavarslande, på många sätt. Bl.a. det du tar upp här om att det kan inspirera till fler Natoinsatser av samma slag, men även på det sättet att det troligen inte blir någon snabb fred i Libyen heller, vilket kanske kommer att minska entusiasmen för metoden ifråga i så fall. Jag gissar nämligen att vi får se samma situation utvecklas där som i Irak, med tanke på vilka som sitter och leder det här upproret.

Här är ett bra dokument som i stort sett redogör för bakgrunden till min skepticism.

http://www.cf2r.org/images/stories/news/201106/libya-report.pdf

Och frågan om det blir så mycket bättre för libyerna nu när Libyen slipper Ghadafi väntar jag med att tycka något om tills vi sett att det verkligen blir det.

Comment från Per A.
Tid 5 September, 2011 kl 18:48

På de olika svenska militärbloggarna så verkar lobbandet för en svensk markstyrka till Libyen vara i full gång.

What could possibly go wrong?

Comment från Kerstin
Tid 7 September, 2011 kl 1:34

Per A:
Förvånar mig inte. Knähundar brukar vifta på svansen för husse.