Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2011
M T W T F S S
« Jul   Sep »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Eko av en massaker

Sinnessjukdom och internet. Två förklaringar som oftast genljudit i media.

Först och främst: Behring Breivik var abnorm. Bakom en normal fasad sjöd vansinnet. Han var inte ”en av oss”. Han var inte den respektable medelklassnorrman han verkat vara i alla dessa år. Han hade ett normalt umgänge med vänner, flickvännner, var artig mot grannarna, även om han brukade insistera på att de skulle ringa i förväg innan de kom på besök.

Icke en enda viskning om vad som väntade. Verkar aldrig ha pratat bredvid mun. Städade undan alla spår.

Det handlar absolut inte någon av Hollywoods seriemördare som brukar prata med andarna, fullsmetad med blod i en mörk källare med den obligatoriska kollage väggen av bilder på mordoffer, tidningsurklipp och Basquiat inspirerat klotter.

I nio långa år planerade Behring Breivik, samlade material, ammunition och vapen, filade på sitt manifest, undvek upptäckt. Hela tiden höll han en respektabel fasad utåt.

Så frågan är hur mycket täckning det finns för insinuationerna om att karln var vansinnig? Kanske han levde i fantasivärld av religionskrig och ståtliga korsriddare, varav han själv var en. Men den är en fantasivärld som delas av många.

Vilket knyter an till den andra stora förklaringslinjen.

Det beror på Internet.

Till slut steg det ändå fram i nästan mänsklig skepnad. Monstret: hoptråcklade av hundratusentals hat inlägg på ett myller av sajter på internet som står öppna för var och en som vill vädra sitt förakt för västvärldens demokratiska ordning”, hette det i Dagens Nyheter.[i]

Anders Behring Breivik var förgiftad av hatsajter. Där är problemets kärna.

För oss andra kan det någonstans kännas aningen lugnande. Den onde anden kan visas på dörren. Utstötas ur gemenskapen. Ingen av oss andra behöver känna något ansvar eller vara generad.

Frågan är om det inte är för enkelt det också. Ja det finns en gott om vidriga bloggar och webbsajter. (Det finns å andra sidan en hel del vidriga böcker, flygblad, tidningar och tidskrifter.)

Problemet är att Anders Behring Breiviks världsbild kanske är mer spridd än man vill tro.

I radions förträffliga magasin ”God morgon världen” satt Peter Wolodarski, från Dagens Nyheter och Paulina Neuding från magasinet Neo som kommentatorer. Båda skruvade på sig. Pratade vagt om Anders Behring Breiviks hat mot det demokratiska samhället.

Något de förbigick med tystnad var Behring Breiviks islamofobi. Att hans drivkraft var hatet mot Islam som ansågs kontaminera den rena, västerländska, kristna kulturen. Istället för att angripa muslimer valde han att angripa norska socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøa, just för att de ansågs svika i det stora civilisationskriget.

Resonemanget var: Angrip Utøa så utraderar man en stor del av de norska socialdemokraternas återväxt. Skär man hälsenorna av socialdemokraterna så får man övertaget i det stora ”civilisationskriget”.

Det förklarade han själv:

Målet var inte att döda så många som möjligt utan att orsaka Arbeiderpartiet största möjliga skada och strypa nyrekryteringar. Partiet har svikit landet och folket.[ii]

Och notera gärna: alltför ofta under de gångna tio åren kunde Anders Behring Breivik, med sina halvsmälta resonemang om ett stort civilisationskrig, snarast ha varit gästskribent i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsida.

Vad menas det?

Kanske menas att den som har en text som yrar om den Stora Judiska Världskonspirationen hade diskvalificerat sig som seriös debattör. Detsamma hade gällt för den som få in en utredning på temat ”Negrer är lata och opålitliga”. Ingen skulle tveka att en sekund om att det var frågan om något vidrigt.

Inte mig emot. Inte för bråkdelen av en sekund. Bort med skiten.

För den som velat ”diskutera” (läs ösa galla över) ”det muslimska problemet” har det däremot påfallande ofta inte varit något problem att få in en text i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsidor. (”Sverige styrs från det där utrymmet” sa en erfaren redaktör medan han pekade på DN debatts spalter.) Enda förutsättningen har varit att det värsta hatet lindas och presenteras i vissa termer.

Lisbeth Lindeborg levererade en debattartikel på DN debatt vars poäng var att islamismen utgjorde en ”tredje totalitarism”. (En tanke lånad från Paul Berman.) Ett hot lika stort som Tredje Riket eller Sovjetunionen under det kalla kriget. Och det blir snart uppenbart att ”islamism” i själva verket är samma sak som invandrare från Mellanöstern eller Nordafrika.

Överallt i Europa från norr till söder, från väst till öst, finner vi islamismens utlöpare i städer och finner vi islamismens utlöpare i städer och samhällen. Oavsett vad de otaliga islamistiska föreningarna, grupperna och moskéerna kallar sig så är de förenade i sin strävan att föra det ´civilisationernas krig’ som, som det Muslimska brödraskapet utropade 1928  […] till seger”.

Och till sist verkar vara helt ointressant vad de människorna egentligen gör. De är skyldiga allihopa enligt Lindeborg.

Om de anpassar sig till majoritetssamhället, kompromissar med sina egna traditioner och sedvanor, ja då bevisar det enligt Lisbeth Lindeborg till sist bara att de är ovanligt sluga islamister.[iii]

Den artikeln cirkulerade bland folkpartistiska bloggar. Den mötte stor beundran.

Överlag har tanken på ett stort, härrrligt ”civilisationernas krig” varit varmt omhuldad bland Sveriges liberala debattörer ända sedan den först lanserades. Tidningen Neo s dåvarande redaktör Sofia Nerbrand var tidigt ute med att glödande lovprisa tesen om civilisationskrig.

Man försöker påskina att hatbloggarna uppkommit i något slags tomrum. En dag fanns de bara där.

Inget är mer felaktigt. När det gäller islamofobi och hat har de anonyma bloggarna i sin tur öst från källor som absolut inte är några primitiva råskinn i bomberjackor. Mycket av den ursprungliga inspirationen kommer från figurer som betraktas som framstående lärdomsljus.

Jag skrev ett längre gästinlägg om saken på Rawia Morras blogg.

Som kommer här:

——

Får jag bekänna en sak?

Nå, jag tar sats: här kommer det.

Jag har aldrig riktigt förstått Edward Said och hans bok Orientalism.

Till dess…

Jag vet att det är det sena nittonhundratalets mest inflytelserika bok. Saids resonemang är mycket sinnrikt. Jag var full av beundran…

Men vad menade karln?

Han skrev att den orientalistiska forskningen konstruerade bilden av orientalen som ”den andre”, som främlingen något som mest liknade utomjordingar av antimateria.

Där hängde jag inte med.

De flesta orientalister jag läst och som försöker förklara mellanöstern för en svensk publik gör raka motsatsen såvitt jag kunnat se. Forskare som Jan Hjärpe, Ingmar Karlsson och Michael Norberg berättar om alla kontakter mellan Europa och Mellanöstern som löpt fram och tillbaka genom seklernas lopp. På olika sätt brukar de, såvitt jag kunnat se, utan att skönmåla, ändå förklara och förmänskliga. Inte främmandegöra.

Så vad kan jag ha missat här?

Pratade Edward Said i nattmössan?

Han verkade litet för smart för det. Fanns det en pusselbit som saknades?

Jag gissar läsaren återigen suckar över att jag måste vara så slingrig och rota till alltsammans innan det (eventuellt) kommer något som liknar en poäng från mig.

Den saknade pusselbiten hittar man, tror jag hos Bernard Lewis. Faktum är att Edward Saids bok om orientalism kan läsas som ett enda angrepp på den avdankade Princeton professorn.

Och då blir med en gång alltsammans begripligt.

Lewis är i många avseenden den moderna islamofobins fader. Det var han som först myntade begreppet the Clash of civilisations, den som förutsätts vara oundviklig mellan den kristna och den islamiska världen. Huntington bara lånade frasen från honom.

Lewis anses vara Irak-invasionens gudfader. Alltsammans blev dessutom möjligt just för att han INTE är någon grovhuggare i bomberjacka och hakkorsmärke på ärmen.

Lewis har klass. Han får sitta med i tv soffor, lägga ut texten i Foreign Affairs och New York Times. I många avseenden säger de båda samma saker men från Lewis kommer det oändligt mycket mer belevat och med myckenhet akademiskt lull lull i ryggen.

Och i det läget tenderar ofta en bildad medelklass publik att falla i trans av hänförelse.

Läsaren undrar kanske undrar varför en vithårig forskare från Princetonuniversitetet kan inspirera till terrordåd i Norge. Svaret skulle kunna vara att idéströmningar alltid uppstår i slutna sällskap, tidskrifter med begränsad spridning och dammiga universitetsinstitutioner. Man brukar ofta göra sig lustig över struntpratande intellektuella men det som kläcks i det där slutna klickarna, spridas till den bildade medelklassen och via skollärare och bibliotekarier nå såväl den stora allmänheten som beslutsfattare.

I den miljön är Bernard Lewis inte någon liten lustifikation utan en av formidabel vithaj. Han är The Sage. En man med stor prestige och akademisk tyngd.

Och han har varit i verksamhet sedan 1950-talet.

Bernard Lewis teknik går ut på att prisa den islamiska civilisationen för dess landvinningar inom vetenskap och kultur.

Sedan kommer en redogörelse för dess uppkomst och utveckling lååååång litania om tillkortakommanden, misslyckanden och haverier.

Som läsare blir man till sist känsla av att hela Orienten är något i grunden felkonstruerat. Landvinningarna är glömda. Allt som finns kvar på näthinnan är misslyckandena.

Det andra stora temat hos Bernard Lewis är ett fullständigt ”förfrämmandegörande” av orienten/mellanöstern och människorna som lever där. De skildras närmast som varelser från yttre rymden, nästan helt drivna av sina dunkla kulturella och religiösa drifter.

Helt plötsligt stämmer Edward Saids resonemang som hand i handske. Det om hur man försöker konstruera  bilden av ”orientalen” som ”den andre”. Den som måste övervakas, kontrolleras och domineras.

Edward Said anklagade: bakom en fasad av liberalism och vetenskaplighet var Lewis arbete “aggressivt ideologiskt”[iv]

Said betraktade helt klart Bernard Lewis som livsfarlig och bekämpade honom.

För Lewis var ute efter makt.

Både i Storbritannien och i USA försökte han träget armbåga sig fram till de hörn av regeringarna där policyn drejas fram.

Länge kämpade Bernard Lewis och hans meningsfränder i motvind. Medan han fortfarande arbetade i England försökte Lewis sälja förslaget britterna skulle återupprätta det ottomanska imperiet och använda det för att erövra mellanöstern.

Av någon anledning var det svårt för det brittiska utrikesdepartementet att uppbåda någon som helst entusiasm för det strategiförslaget.

År 1974 hoppade Bernard Lewis på ett erbjudande om en fet professur i Princeton universitetet. I början av 1980-talet blev han amerikansk medborgare och började gravitera mot en krets unga män som samlats kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

I sinom tid skulle de komma kallas för neokonservativa.

Läget var detta i början av sjuttiotalet: USA hade krånglat sig ifrån Vietnamkriget. Samtidigt hade Mellanöstern dykt upp på radarskärmen. Under oktober kriget hade det kommit ett hot om oljeembargo. Det hade på allvar visat hur beroende Amerikas samhälle och försvar var av olja från Mellanöstern. Redan 1973 förekom en del skriande om att Amerika borde ockupera oljefälten.

Det var i det läget som Lewis plockades över. Amerika kom på att man behövde orientalistisk expertis. Lewis kunde alltid passera som en sådan. Den fina poängen var just att från honom skulle etablissemanget få subtila fiendebilder. Tanken började redan då gro att USA en vacker dag skulle börja intervenera i större skala i regionen.

Lewis kallades med andra ord. Lewis kom och började sprida sina teser om att det i själva verket rådde ett civilisationskrig mellan västvärlden och islam.

Han grundade en veritabel tolkningstradition. Bernard Lewis tankegångar togs upp, bland annat av ett helt koppel israeliska orientalister som Rafael Patai, Rafael Israeli och Dan Schueftan.

Kanske var det med det kalla krigets slut som vinden började blåsa åt deras håll. När Sovjetunionen plötsligt försvann började många i konservativa kretsar att yrvaket se sig om kring för att hitta en ny STOR FIENDE. En sådan var Samuel Huntington som hävdade att framtidens konflikter skulle stå mellan stora civilisationsområden.[v]

Huntington tackade i synnerhet Bernard Lewis för inspirationen. Den islamiska civilisationen var Det Stora Problemet.

Går man in på en utpräglat islamofobisk blogg finner man den ofta späckad med länkar till allehanda neokonservativa forskare och kolumnister. De tjänar både som inspirationskällor och som ett slags legitimation. Titta, verkar de vilja utbrista, vi säger bara samma sak som den här superrespektable amerikanske eller brittiske skribenten.

Den stora tiden kom med elfte september 2001.

Helt plötsligt stod Bernard Lewis hela hans sätt att tolka Mellanöstern i ett förklarat ljus. Böckerna såldes i jätteupplagor. Alla ville höra hans åsikt. Allt verkade stämma. Arabvärlden var sjuk och felkonstruerad. Orsaken till den traumatiska attacken stod att finna medeltida skrifter, inte några rationella, politiska orsaker. Allt tal om Israel ockupation eller USA:s brutala sanktioner mot Irak efter Gulfkriget 1991 måste viftas bort. Därtill kom att Lewis vädjade till stormaktspolitikernas rovdjursinstinkter. Arabvärlden var ett skaderivet bytesdjur. Ett lockande byte som bara väntade på fällas. Allt som krävdes var en beslutsam offensiv på någon lämplig punkt, Irak exempelvis.

En hög amerikansk tjänsteman ansåg att den mest avgörande knuffen mot krig var den presentation som Bernard Lewis höll för den mäktige vicepresidenten Dick Cheney.

”Jag tror att det du måste göra med araberna är att drämma till dem mellan ögonen med en stor käpp. De respekterar styrka.”[vi]

Ord och inga visor.

Kanske var det Bernard Lewis stora ögonblick. I decennier hade han kämpat för att bereda marken, skapa fiendebilderna, publicerat böckerna, artiklarna, framträtt i debattprogram. Nu, äntligen skulle alltsammans bära frukt. Nu skulle USA gå till storms mot mellanöstern.

Vicepresident Cheney och Lewis träffades upprepade gånger över middagar. Enligt en som satt med var Lewis ständigt återkommande tema att man skulle gå på mot Irak och mot arabvärlden.

Slå till. Tveka inte.” Löd ständigt uppmaningen från Lewis.[vii]

Åren har gått. Lewis har både fått uppleva sin seger över Edward Said och därefter hur den segern förvandlades till damm och aska. De många orientalister som länge svurit över Bernard Lewis stora inflytande har gått till storms mot honom.

Invändningarna har varit många:

Först och främst är Lewis expert på det ottomanska imperiet, inte på arabvärlden.

För det andra tycker kritikerna att verkar ha sovit sig igenom Mellanösterns moderna historia. Allt, allt, ALLT som sker verkar hos Bernard Lewis ha sin upprinnelse i olika medeltida handskrifter.

Själv verkar Lewis ha blivit alltmer förgrämd och prillig. Bland annat har han på sista tiden gått omkring och förkunnat att Europa snart kommer att vara muslimskt.

Det förhindrar inte att den typen av tankar har tagits upp och förgrovats av olika konservativa kolumnister där det målas upp fasansfulla visioner av hur muslimerna håller på att ta över förorterna och nu bereder sig att storma stadskärnorna.

Lewis tråd har plockats upp av andra. Hos Bernard Lewis fanns i alla fall en slags fernissa av liberalism och vetenskaplighet. Fast när man läser protokollen från konferenser han deltagit i eller intervjuer han gett noterar att han är mycket flink när det gäller att trycka på rasistiska knappar hos sin medelklasspublik.

Flyttar man blicken till de många som valt att gå i hans fotspår har man helt sonika struntat i det. Hos skribenter som Rafael Israeli, Daniel Pipes, Melanie Philips, Geert Wilders, Bat Ye’or har rashatet varit ohöljt.

Många av dem har fått sina texter publicerade i Neo. Flera av dem nämns som viktiga inspirationskällor i Anders Bering Breiviks långa manifest.

●●●
Kanske Bat Ye’or är en annan grundläggande figur. Hon har lyckat skapa en helt egen litterär gengre.

Eurabialitteraturen.

Bat Ye’or är en pseudonym för Giselle Littman. Pseudonymet skall betyda Nilens dotter, syftar på att Littman var uppvuxen i Egyptens International Settlement. Familjen förlorade allt när Nasser började nationalisera. I sin bok Eurabia: The Euro-Arab Axis har hon lanserat en gigantisk konspirationsteori som går ut på att EU konspirerar med arabvärlden mot Israel. Sammansvärjningen skall ha inletts 1973 – 1974 med ett organ som kallades den euro – arabiska dialogen EAD.

I själva verket är EAD en hemlig regering som beslutat sig för att förråda Israel, svika västvärlden och kapitulera för araberna. Den allsmäktiga EAD genomsyrar alla aspekter, från immigration, till kulturellt och ekonomiskt samarbete.

Självklart är islam helt inriktat på världserövring meddelar Bat Ye’or.

Eurabia liknar Sions vises protokoll men här är allt ställt på huvudet.

Medan Sions vises protokoll var ett falsarium från den tsarryska säkerhetstjänsten som talade om en hemligt judisk världsregering så spinner Eurabia istället en tankevärld om en hemligt världsregering med udden riktad mot Israel. Allt i syfte att delegtimisera, och underminera den judiska staten.

Det är ett projekt som tänktes ut, planerades och genomdrevs konsekvent genom invandringspolitik, propaganda, stöd från kyrkorna, ekonomiska förbund, och bistånd, kulturellt, massmedia och akademiskt samarbete. Generationer växte upp i det ramverket.[viii]

Eurabia har gett upphov till en veritabel hord av efterföljare. Där finns något att hämta för de flesta. För kristen höger med rivalitetskomplex mot islam, för rasister som vill ha ett nytt hatobjekt och för frustrerade proisraeliska grupper som vill ha en bekväm förklaring till staten Israels allt sämre ställning i de allmänna opinionerna. Eller bara till varför livet känns fel i största allmänhet. En förklaring som har så litet som möjligt att göra med Israels egen politik. Allt handlar i själva verket om EAD:s dolska manövrer och att EU i all hemlighet beslutat att kapitulera för araberna.

Det hela tänktes ut av de usla fransmännen på sextiotalet.

Och vid det laget undrar den uppmärksamme läsaren om inte det här är en massa dravel? Den som söker efter belägg söker förgäves. Det finns bara svepande påståenden.

Självklart är alltsammans dravel. Det allsmäktiga EAD finns verkligen. Den är organ för dialog mellan EU och arabvärlden men i allt väsentligt handlar det om att EU, ofantligt mycket rikare och med större befolkning, dikterar för arabvärlden vad den vill.

Dravel som sagt var men dravel som lockar och drar.

Till Lewis tanke om ett stort islamiskt hot läggs nu en annan idé. Förutom ett yttre hot finns också ett Stort Förräderi inifrån. De som stod för förräderiet var alla de som vägrade gå med på stora civilisationskriget. Det är dom som kör kniven i ryggen på de tappra.

I normala fall skulle en figur som Bat Ye’or ha skickat ner i källaren tillsammans med UFO forskare och nyutgåvor av Mein Kampf. Istället har hon tagits emot med respekt, hennes böcker har getts ut på respektabla förlag och själv har hon fått lägga ut texten på konferenser med Hudson institutet.

●●●
På Dagens Nyheters ledarsida kom en lång klagovisa om vilken oanständighet det är att ”…koppla företrädare för konservativa och liberala regeringsledamöter i Sverige till ett massmord i Norge.

Aftonbladet hade tagit sig orådet att påminna om Folkpartiets pågående flört med islamofobin.

Nu borde det råda enighet.

Det spelar ingen roll om hoten kommer från extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet, våldsbejakande islamistiska nätverk eller något annat”.

Liberaler, konservativa och socialdemokrater tillhör ju alla samma familj menar ledaren. [ix]

Låtom oss alla nu vara vänner och gå på minnesstund tillsammans.

Problemet är bara att varken extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet eller våldsbejakande islamistiska nätverk har minsta gehör för sina idéer i vare sig svensk liberal press eller i folkpartistiska ungdomsförbundets publikationer.

De tillhör helt främmande världar. Idémässigt löper en veritabel järnridå mellan dem.

När det kommer till Anders Behring Breiviks tankar om västerländskt civilisationskrig mot den muslimska världen är de rumsrena inom den respektabla borgerligheten. Ända sedan nittiotalet har de kunnat ventileras i  kolumner, och i morgontidningarna ledar- och debattsidor.

Lägg därtill att varken autonom vänster, nynazister eller islamister har några realistiska utsikter att få se sina idéer förvandlas till regeringspolitik i Sverige.

Vänd nu blicken till islamofobin. Det finns ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna som har den som sin stora publikmagnet. Också Folkpartiet har sedan länge tåflörtat med samma politik med sina många propåer om språktest, slöjförbud, simundervisning och dylikt. Ofta i samband med valrörelse.

Nej, nej, inget sägs rent ut men alla vet vilka som är måltavla.

Kanske är islamofobin speciell för att den utgör en pyramid. I spetsen finns professorer och kolumnister med förtroendeingivande titlar. I botten finns hatbloggarna.

Och längst ner finns Anders Behring Breiviks hånflin medan han förs bort till häktet efter förrättat värv.

[i] ”Ett monster föddes ur hatet på internet” av Jonas Thente, Dagens Nyheter, 30 juli

[ii] ”’Det är ondskan själv här inne’” av Josefine Hökberg, Dagens Nyheter, 26 juli 2011.

[iii] ”Militant islamism utgör den tredje totalitarismen”  Lisebeth Lindeborg, DN debatt, 13 augusti 2005.

[iv] “Scholarship or Sophistry?; Bernard Lewis and the New Orientalism” av M. Shahid Alam, Counterpunch, 28 juni 2003.

[v] “The Clash of Civilizations” av Samuel Huntington i Foreign Affairs, sommaren 1993.

[vi]Frustrated Scowcroft Assails Neo-Cons, Cheney” av Jim Lobe, Inter Press Services, 25 oktober 2005.

[vii]Bernard Lewis Revisited” av Michael Hirsh, Washington Monthly, november 2004.

[viii] ”Eurabia” av Jamie Glazov, Front Page Magazine, 21 september 2004.

[ix] ”Oanständig koppling” osignerad, Dagens Nyheter, 27 juli 2011.


Kommentarer

Comment från Jan Wiklund
Tid 9 August, 2011 kl 18:56

Jan Guillou formulerar det ännu skarpare: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article13399930.ab

Comment från hellge
Tid 14 August, 2011 kl 5:57

Jan wiklund:

Ännu skapare? Det har jag svårt att tycka. Något olika perspektiv kanske, men båda kommer till samma slutsats.

Comment från Vindskupan
Tid 16 August, 2011 kl 16:09

Tusen tack. Jag tror ni har rätt båda två. Jan Guillou är trots allt Jan Guillou. Självklart är gammal äldst. Lägg därtill att att han skriver en kolumn och måste hålla sig kort och koncentrerad.

Vilket han gör.

Själv är jag benägen att bre ut mig en hel massa. Skulle kanske må bra av om någon började begränsa alla textmängder man kan pressa in i bloggen.

Comment från Terry
Tid 26 August, 2011 kl 19:27

Mästerlig artikel, där.

Comment från Ellen
Tid 29 August, 2011 kl 10:07

Jag har följt efterdyningarna rätt noga. De flesta skribenter verkar dock vara ute efter att dra politiska poänger och allt som oftast argumentera i egenintresse.

Det här är den bästa analysen jag har läst, den mest trovärdiga.

Ofta får jag en känsla att journalister, debattörer och mediafolk inte riktigt vill gå till botten med orsakerna, ibland misstänker jag att anledningen till detta finns att hitta i att det finns för många beröringspunkter som överinstämmer med de egna åsikterna.

Det blir obehagligt att skriva, man är hellre tyst än att avslöja sanningen.

Förutom det ohyggliga dåd som han utförde är det också obehagligt att många där ute i stugorna sitter på liknande åsikter. Precis som Vindskupan säger har ABB:s åsikter inte uppstått ur tomma intet.

Mästerlig artikel, sa någon.

Jag fyller gärna på och hyllar vindskupans förmåga att se klart där andra grumlar vattnet innan de skriver.

Comment från Vindskupan
Tid 29 August, 2011 kl 21:38

Jag rodnar och tackar Ellen. :)