Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2011
M T W T F S S
« May   Jul »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Vittorio Arrigonis dör

Mordet på Vittorio Arrigoni har lämnat efter en svallvåg av motstridiga reaktioner.

Han kidnappades av en rätt suddig slafistisk grupp i Gaza den 14 april. Han återfanns i en tom lägenhet, misshandlad och hängd.

Från vännerna i ISM var reaktionen sorg och förvåning. Arrigoni var pro palestisk. Hade deltagit i försöken att bryta blockaden sedan 2008. Arrigoni tagit sig in i Gaza kort innan den israeliska offensiven började 2008. Han hade skadats av glassplitter på en palestinsk fiskebåt som blev besprutad med vattenkanon.

Så hur kunde han bli mördad av de människor han försökte hjälpa?

Från palestinsk sida verkar reaktionerna dominerats av sorg och skam. Det upplevdes som ett brott mot gästfrihetens lagar.

I det proisraeliska lägret var många kommentarer varit skadeglada. Från historikern och kolumnisten Geoffrey Alderman:

Få händelser – inte ens avrättningen av Osama bin Laden – har gjort mig så förtjust som nyheten att den italienske såkallade fredsaktivisten Vittorio Arrigoni dött.[i]

Aldermans motiv var att Arrigoni var ”judehatare”. Den israeliske fredsaktivisten Jeff Halper som kände Arrigoni avfärdade det. Halper förklarade att det var så dumt att det inte förtjänade kommentar.[ii]

Det kan noteras att Vittorio Arrigonis död också faktiskt är ett starkt tecken att den israeliska politiken mot Gaza inte fungerar och inte kommer att göra det heller.

 

●●●
Den proklamerade avsikten med blockaden är att underminera Hamasrörelsen. Tanken är att om förhållandena i kustenklaven blir tillräckligt tröstlösa så kommer befolkningen att inse sina misstag, störta Hamas och bli fogliga.

Allt kommer att bli bra då. Det gäller bara att vara konsekvent och visa vem som är boss.

Det finns dessvärre många tecken på att ”hårda tag” inte alls gör Gaza mer hanterligt. Snarare tvärtom.[iii]

En amerikansk ISM aktivist vid namn Lora Gordon var där under den brutala demoleringskampanjen 2003 noterade hur mycket av det sekulära och västerländska inflytandet vittrade bort under trycket från det allt värre eländet.

Före den första intifadan kunde kvinnor stå och röka på gatorna i korta kjolar. Nu säger de att för varje rivet hus bygger folket i Rafah en moské. För varje hem som blir damm kommer en böneutropare som vänder sig fem gånger till gud i desperation. Överallt genljuder koranrecitation från högtalare. Det enda som kan läka vad som inte går att hela.[iv]

Och redan då fanns uppgifter om mer extrema grupper än Hamas började uppstå. Det är med andra ord tämligen osäkert att ett försvagande av Hamas kommer att öppna några dörrar. Snarare finns anledning att befara att järnnävespolitiken istället kommer att öppna portarna för ännu mer fundamentalistiska grupper.

Jared Malsin har en intressant skildring av Gazas salafister.

Det finns fyra grupper: Tawhid wa Al-Jihad som bära ansvaret för kidnappingen av  och mordet på Arrigoni. Där finns Jund Ansar Allah, Jaysh Al-Islam och Jaysh Al-Umma. Antalet anhängare räknas närmast i hundratals snarare än tusen. Ledningarna är ofta lika ivriga motståndare ot varandra som mot Israel. [v]

En del kommer inifrån utan tvivel, annat hänger naturligtvis samman med effekterna av den långa ockupationen.

 

●●●
Ordet ”ockupation” frammanar bilder av främmande soldater som stövlar fram och tillbaka på gator i någon by som inte är deras.

Det är egentligen bara en enda del av bilden.

Ockupationsmakter lägger sig i ekonomin, kontrollerar, övervakar, bevakar, spionerar och infiltrerar. Som alla fingerfärdiga ockupanter gör israelerna detsamma.

Och ett modernt myndighets maskineri ger rika möjligheter att tubba människor att bli angivare: ”Araberna på Västbanken och Gaza var helt i händerna på den israeliska staten och vi använde oss utan förbarmande av statsmaskineriet,” berättade en israelisk agent.

En palestinier som utvalts till att bli värvad kunde till exempel plötsligt drabbas av jättelika krav från skattemyndigheten. När han var tillräckligt uppskärrad dyker en förstående tjänsteman upp som kan hjälpa till med problemet, jo skulle man kanske kunna tänka sig en del smärre gentjänster? En annan möjlighet var fejkade trafikolyckor. När delinkventen sitter i häktet och ruar sig över framtiden dyker en hygglig polisman upp och… [vi] Studenter, arbetare, människor som behöver läkarbehandling kan alla utsättas för påtryckningar. Passeringen genom vägspärrar kan antingen göras mycket, mycket besvärlig eller tvärtom bli mirakulöst smidig, allt beroende på om man är beredd att göra den där lilla, lilla tjänsten.[vii]

Och den där lilla tjänsten följs snart av ytterligare en tjänst, litet större, och ytterligare en. Allt enligt principen att först be om ett lillfinger och sedan tugga i sig mer och mer av människan. (Israelernas motvilja mot att släppa kontrollen över gränserna beror delvis på att den kontrollen ger så många möjligheter att pressa människor att bli informationslämnare.)

Målet är att proppa varje, grannskap, förening eller sammanslutning med angivare och man är mycket duktig på det. Många brukar göra sig lustig över palestiniers fallenhet för konspirationsteorier men det kan vara värt att notera att de misstankarna titt som tätt faktiskt är helt berättigade.

Principen för de flesta ockupationsmakter är att aldrig tillåta självständiga maktcentra uppkomma i samhället. Det är vad en ockupant gör. Under den israeliska ockupationen som kom på plats efter sexdagarskriget utsågs borgmästare och andra kommunala funktionärer från ockupationsförvaltningen. De beslut som palestinska myndigheter fattade kunde när som helst köras över av ockupationsregeringen som oftast hade de judiska bosättningarnas intressen högre på prioriteringslistan.[viii]

Det gäller för övrigt på nästan varje nivå i samhället. Alla auktoritetsfigurer, moderna och traditionella: lärare, kommunala tjänstemän, muktarer kan när som helst detroniseras, förödmjukas och alla vet om det.

Allt detta har till följd att förtroendet mellan människorna trasas sönder. Det är mycket lätt att misstänksamhet flammar upp.

Där har man samtidigt en av de mest skärande ironierna. Israel som gärna framhåller sig som västvärldens stora skiltvakt i Levanten bidrar med sin eviga järnnäve till att det västerländska och sekulära inflytandet i denna viktiga del av Mellanöstern smälter bort.


[i]This was no ‘peace activist’ ” av Geoffrey Alderman, i The Jewish Chronicle, 13 maj 2011.

[ii]Historian writes of ‘pleasure’ at murder of pro-Palestinian activist” av Harriet Sherwood, Guardian, 18 maj 2011.

[iii] “Failing Peace; Gaza and the Palestinian-Israeli Conflict” av Sara Roy, Pluto Press, London 2007, sid 73-74.

[iv]Rafah, home of the strongest people in the world” av Lora Gordon, Electronic Intifada, 6 juni 2003.

[v]Gaza’s Salafis under scrutiny” av Jared Malsin, Foreign Policy, 25 april 2011.

[vi] ”Min fiende min vän” Abu Sharif & Uzi Mahnaimi, Ordfronts förlag, Stockholm 1996, sid 121-122.

[viii] “Failing Peace; Gaza and the Palestinian-Israeli Conflict” av Sara Roy, Pluto Press, London 2007, sid 140-141.