Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2011
M T W T F S S
« Apr   Jun »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Fotnoter från ett krig

OmslagetDen har kallats för den bästa boken som skrivit om Gaza.

Kanske är det förmätet men nu har i alla fall äntligen Joe Saccos seriealbum ”Gaza: fotnoter till ett krig” kommit i svensk översättning.

Joe Sacco kommer från Malta. Han är bosatt i Portland i USA. Han började jobba som journalist för att byta till att bli tecknande journalist.

Han har mutat in en delvis egen genre. Bland annat med krigsreportage album från Bosnien på 1990-talet –Fixaren och Safe Area Gorazde- och från Palestina. Något som kräver en duktigt författare, duktig tecknare och reporter.Khan Younis

Den serietecknande krigsreportern, nästan, lyckats vinna full respekt från recensenterna.

Har det inte gjorts dokumentära seriealbum tidigare? Joo, men det har nästan alltid handlat om serietecknare som illustrera historieskrivning andra tidigare har samlat sammanställt. Sacco bedriver egna efterforskningar i krigsområden. Och i detta album har han lyft fram en nästan bortglömd episod, en fotnot. Massakrerna i Khan Younis och Rafah i södra Gaza, den 3, respektive 12 november 1956.

De finns omnämnda i förbigående i de stora standardverken om Mellanöstern konflikten.

Men alla de ”riktiga” historikerna nöjer sig med att citera ur några diplomatrapporter. Joe Sacco tillbringar veckor med att intervjua de gamla i Khan Younis och Rafah om vad som hände de dagarna.

Två handlingar löper parallellt. Man får följa Joe Sacco själv i nutid medan han samlar vittnesmål massakrerna. Året är 2003 och den israeliska armén håller sakta men säkert på att rasera Rafah med sina bulldozrar. Större och större delar av Rafah mals ner. I förbigående noteras hur Rachel Corrie dödas. En illustratör och hans vänner irrar omkring i den söndertrasade staden och försöker hitta vittnen som var med i november 1956.  Mödorna är stora. Vittnena är gamla. De pratar på, tappar tråden, brister i gråt, blandar ihop gamla och nya katastrofer. Pratar om händelser som vid närmare påseende visar sig ha inträffat 1952, 1954, 1957 eller 1967.

För många är det ett töcken, stora och små katastrofer flyter samman i Gaza.

Lik förbaskat…

Ja lik förbaskat känner läsaren att detta är äkta. Det är inga preparerade vittnen som paraderar och drar någon utantilläxa. Det är vanliga män och kvinnor, mödosamt framletade ur flyktinglängren, som försöker minnas de ödesdigra dagarna 1956.

Joe Sacco

●●●
Idén till projektet infann sig år 2001 när Sacco och journalisten Chris Hedges är på uppdrag till Gaza för Harper’s magazine. Sacco kommer håg ett kort omnämnande i en bok av Noam Chomsky. Han hör sig för i Khan Younis.

Jo det stämmer. Folk kan bekräfta.

När artikeln publiceras har stycket om Khan Youins strukits.

Det retar Sacco. Han beslutar att återkomma.[i] Hela projektet har tagit nästan sju år att genomföra såväl efterforskningar som själva tecknandet. Stilen är inspirerad av från den amerikanske serietecknaren Robert Crumb. (Joe Sacco är kanske litet mer städad). Den väjer inte för några detaljer, ner till minsta vårta i ansikten eller krokigt rör i husruinerna.

Det finns en del garv och ljusa stunder tillsammans med polarna men i allt väsentligt är detta en helvetesvandring.

Helvete då och helvete nu.

Sacco har noga rekonstruerat hela den världen, från Gazaremsans uppkomst 1948, hur hela det samhället började ta form igen efter katastrofen och fördrivningen. Först levde människorna i riskojor och hålor i marken. Sedan i stora tältstäder. Tälten ersattes av hus av soltorkat tegel. Sedan byggdes baracker. Barackerna blev till städer.

Städerna invaderades.

En israelisk bloggare berättade att han blev tvungen att göra långa avbrott i läsningen för att orka. Bloggaren och journalisten Laila El-Hadad blev mycket fascinerad. Hennes mamma hade varit med i Khan Younis och överlevt med en hårsmån. Själv hade hon knappt hört talas om saken.[ii] Den israeliska journalisten Amira Hass var aningen tacksam över att de israeliska soldaterna inte avbildades med uniformerna fullklottrade med davidsstjärnor, som annars är brukligt bland illustratörer. De såg rätt och slätt ut som… ja som soldater brukar göra.[iii]

Det var en tung dokumentär, både dåtid och nutid. En av historiens fotnoter, som någon besvärat sig att fiska upp innan den försvann för gott.

 

●●●
Fotnoten är nästan glömd. En bortglömd händelse i ett bortglömt krig. Dränkt av bullret från de mer berömda konvulsionerna 1948 och 1967.

Om det inte var för att den fotnoten faktiskt fick följder.

När den israeliska armén återkom under sexdagarskriget möttes de av ett segt och förbittrat motstånd från den av egyptierna organiserade 20 divisionen. Under Suezkriget 1956 hade motståndet fallit samman med närmast pinsam snabbhet. Det blev inte fallet den här gången. Gaza såg några av de blodigaste under sexdagarskriget. Khan Younis höll ut till den 7 juni och slog tillbaka tre israeliska angrepp innan motståndet upphörde.

Israeliska journalister som strosade omkring i kustenklaven efter erövringen noterade två saker. Det ena var att Gazaremsan var överraskande prydligt och välordnat. Fattigt men prydligt. Efter Nakban 1948 hade samhället kommit på fötter igen.

Det andra var att befolkningen var påfallande surmulen och fientlig mot ockupanterna. Av någon anledning. Ganska snart inleddes skärmytslingar och sammanstötningar. Sedan kom ett uppror. Upproret krossades i början av 1970 av Ariel Sharon. Riktigt lugnt ville det aldrig bli.

Uppror flammade upp igen.

Resten är historia.

Sida

 


[i]Eyeless in Gaza” Rachel Cooke, Guardian, 22 november 2008.

[ii]Interview: Joe Sacco” av Laila El-Hadad, Al Jazeera, 18 januari 2010.

[iii]A thin black line” av Amira Hass, Haaretz, 2011-02-10.