Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2011
M T W T F S S
« Feb   Apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Skymning för Khadaffi… och en del som anar möjligheter

Tripolitanien

När CNN:s team ledsagades till Zawia den 27 februari hade tanken tydligen varit att Khadaffi regimen skulle demonstrera hur den återtagit kontrollen efter ett motanfall. Enligt Nic Robertson upptäckte de snarast att regeringens kontroll höll på att smulas sönder igen. Delar av staden var utbränd och härjad. Soldater de stötte på berättade utan omsvep att de bytt sida och var trötta på Khadaffi styret[i].

Som en bekräftelse på att slutet närmar sig rapporteras att arbetarförstaden Tajoura, tätt inpå Tripoli glidit ur regimens kontroll efter flera dagar av demonstrationer.[ii]

Kort sagt, Khadaffi regimen kontrollerar ett allt mindre område, det mindre området smulas dessutom ständigt upp i allt mindre delar. Det gamla övertaget i militär styrka håller också på att försvinna. Det kommer fler och fler rapporter om att militära förband som gått över till rebellernas håller på att reorganisera sig. Bland annat uppges att trupper från Cyrenaika på att samlas i Zawia och förbereder sig på att gå mot Tripoli för att avsluta alltsammans.[iii]

Reaktioner

Hela den monumentala händelsekedja som började med buller i Tunisien, som växte till en revolution, som tände en annan revolution i Egypten och  som fått hela arabvärlden mellan Atlanten till Persiska viken att formligen bågna av oro, revolter och protest, allt medan yrvakna kommentatorer i Europa och Amerika försöker få rätsida på alltsammans.

Göran Rosenberg skrev att man kanske måste introducera en ny tideräkning i Mellanöstern, före och efter Tahrir-torget.[iv]

Man kan gå tillbaka till spillra från den gamla tideräkningen, från 2002 där den amerikanske policy snickaren Kenneth Pollack lägger ut texten om skälen för att USA borde invadera Irak.

Ett par av de frågor som Pollack funderade över var om vad den arabiska ”gatan” skulle säga om en invasion av Irak.

Won’t the Arab ”Street” Rise up?”

I sin bok avhandlar Pollack saken på två sidor.  Två sidor av 490.[v]

Han avfärdade tanken efter en tämligen kort fundering. Pollack anförde ”somliga kommentatorer” som förklarade att den ”arabiska gatan” (eller i klartext den arabiska allmänna opinionen) aldrig betytt någonting. Inget att bekymra sig över när planerna skulle ritas upp. Något som politiker i väst och arabiska statschefer själva ryckte på axlarna över, funderade litet förstrött över innan de fortsatte som vanligt.

Kanske var det den gamla inställningen. Nio år avlägsen. Den kunde lika gärna ha kommit från en annan eon.

Nu i slutet februari 2011 har den en gång så lätt avfärdade arabiska allmänna opinionen istället placerat sig bredbent, mitt på scenen. Den kommer inte att kunna viftas bort längre när planerna skall göras upp. Den en gång så ointressanta arabiska allmänna opinionen har redan tvingat två livstidspresidenter att packa sina väskor, en tredje väntar på att störtas, nervösa monarker och presidenter över Nordafrika, Mellanöstern, Arabiska halvön lova reform, bot och bättring.

Utanför arabvärlden har reaktionerna varierat från intresse förtjusning och glada hejarop till surmulna huvudskakningar när den ena livstidspresidenten efter den andra började falla.

Det kan vara värt att dröja litet vid de där surmulna huvudskakningarna litet för titt som tätt kommer de just exakt från de debattörer som tidigare ofta och gärna talade om behovet av politisk reform i arabvärlden.

Kanske just var kom sig surmulenheten av tanken att behöva rucka på ömt vårdade fiendebilder av arabvärlden. Kanske träffade Lennart Franzell på bloggen Det Progressiva USA huvudet på spiken när han påpekade att det här mycket väl kan betyda att bland annat Folkpartiet förlorar sitt ömt vårdade tolkningsföreträde i Mellanösternfrågan.[vi]

I åratal har Per Ahlmark, Cecilia Wikström (och dessförinnan Herbert Tingsten) som lagt ute texten i den svenska debatten om var skåpet skall stå i Mellanösternfrågan och hur araber ”egentligen är”. Kanske en av de mest kända företrädarna för den tanketråden är ”terroristexperten” Magnus Norell som ganska omgående gick ut i Svenska Dagbladet och klagade över att det muslimska brödraskapet skulle ta över Egypten.[vii]

Och som brukligt speglar Magnus Norells expertutlåtanden rådande israelisk inställning.

På ett ganska tidigt stadium hade exempelvis Shaul Mofaz, ordförande i Knessets försvars och utrikesutskott förkunnat att det bästa skulle vara om president Hosni Mobarak lyckades kväsa protesterna.[viii] Och där fanns också en växande ångest över att USA inte på allvar tänkte hindra Moubarak från att falla.

En kommentator kallade det för ”ett skott i ryggen från Uncle Sam”.[ix] Enligt dr Shmuel Bachar höll den israeliska regeringen på att drabbas av panik.[x]

Den ångesten verkade också gripa omkring sig bland USA:s neokonservativa. Daniel Pipes förklarade att det hela i själva verket handlade om ett försök från islamisterna att gripa makten men tillade förhoppningsfullt att militärerna till sist skulle kunna behålla den yttersta kontrollen, både i Egypten och Tunisien.[xi]

Frank Gaffney och Charles Krauthammer sa samma sak i sina kolumner. Visst kunde det vara trevligt med demokrati i mellanöstern MEN…

Sen följde en ström av invändningar, tänk på Iran, tänk på franska revolutionen och kom inte Hitler till makten på demokratiskt sätt?[xii]

Men snart kom en omsvängning.

I mitten av februari levererade det neokonservativa nätverkets inofficiella kronprins William ”Bill” Kristol ett stycke i sin egen tidskrift Weekly Standard som polemiserade mot Krauthammer. Amerika borde ställa upp för frihetens sak med dunder och brak.[xiii]

Det stycket gjorde Hans Bergström alldeles varm i Dagens Nyheter. Här hade man äntligen beviset för att de neokonservativa är orättvist förtalade. Att de i själva verket är idealistiska demokratiivrare.[xiv]

Eller?

Man skulle också kunna ställa sig frågan om inte Bill Kristol i själva verket är mycket slug. Moubarak diktaturen var vid det laget bortom all räddning. I stället för att mana på den döda hästen borde man helt sonika byta. Och vid det laget höll den proteströrelsen på att välta en annan diktatur som länge stått på Amerikas hatlista. Libyen.

Och tämligen omgående har det neokonservativa nätverket övergått till att kräva att president Obama skall låta amerikanska styrkor intervenera för att välta de sista resterna av Khadaffi styret överända.

På sätt och vis har de placerat sig i ett ”vinna vinna” läge. Skulle Obama regeringen gå dem till mötes, ja då har man fått till stånd ytterligare en av de utrikesinterventioner som neokonservativa brukar älska så högt. Skulle det INTE ske ja då har de istället ytterligare tillhyggen mot president Obama. Och ganska omgående har Weekly Standard börjat följa upp med angrepp på Obama regeringen för att inte uppträda tillräckligt ”resolut”.[xv]

Runtomkring i det neokonservativa nätverket har lobbykampanjen inletts. Från Washington Institutet för Nära Östern Politik (The Washington Institute for Near East Policy, Magnus Norells arbetsgivare) kom både lock och pock. Libyen hotades av humanitär katastrof, det fanns en skyldighet att ingripa. Där borde också finnas en chans framhöll de. Den libyska regiment höll på att kollapsa, dess krigsmakt var försvagad.

Vore inte det ett ypperligt tillfälle låta den amerikanska armén få svinga flaggan?[xvi]

Den gamle neocon granskaren Jim Lobe vet att berätta att öppna brev börjat dyka upp, bland annat undertecknade av Bushs förre statssekreterare Paul Wolfowitz, som manar till någon form av ingripande.[xvii] Allt efter inövat mönster för lobbyarbete inför de gamla interventionerna från Balkan och Irak.

Libyen

●●●
Från Libyen meddelas att Muammar Khadaffi hållit ytterligare rätt osammanhängade ett tal. Bland annat skall han ha sagt att hans folk älskade honom.[xviii]


[i] ”CNN Breaking News” ”Gadhafi contor wanes outside Tripoli” 27 februari 2011

[ii]Tripoli braces for bloody battle” osignerad, The National, 27 februari 2011, The National.

[iii]Rebels in Libya Gain Power and Defectors” av David D Kirkpatrick och Kareem Fahim, The New York Times, 27 februari 2011.

[iv]Efter Tahrirtorget” Göran Rosenberg, Dagens Nyheter, 15 februari 2011.

[v] ”The Threatening Storm; The Case for Invading Iraq” Kenneth Pollack, Random House, New York, 2002, sid 360.

[vi]Jasminrevolutionen, Israel och Folkpartiet förlorar tolkningsrätten till Mellanöstern” av Lennart Franzell, bloggen Det Progressiva USA, 23 februari 2011.

[vii]Muslimska brödraskapet en del av problemet” Magnus Norell, Svenska Dagbladet, 8 februari 2011.

[viii]Mofaz: It’s best for Israel if Mubarak overcomes protests” av Rebecca Anna Stoil, Jerusalem Post, 1 februari 2011.

[ix]Israel shocked by Obama’s “betrayal” of Mubarak” av Douglas Hamilton, Reuters, 31 januari 2011.

[x]Israel’s government raises alarm at events in Egypt” av Rachel Shabi, Guardian, 4 februari 2011.

[xi]PIPES: Turmoil in Egypt” av Daniel Pipes, The Washington Times, 31 januari 2011.

[xii]Who doesn’t love a democratic revolution?” av Charles Krauthammer, syndikerad kolumn, 4 februari 2011. ”The Muslim Brotherhood is the enemy” av Frank Gaffney, i The Washington Times, 31 januari 2011.

[xiii]Stand for Freedom” av William Kristol, Weekly Standard, 14 februari 2011.

[xiv]USA:s svåra roll” kolumn av Hans Bergström, Dagens Nyheter, 11 februari 2011.

[xv]Obama Squeaks Up” av William Kristol, Weekley Standard, 7 mars 2011.

[xvi]U.S.-NATO Intervention in Libya: Risks and Benefits” av Jason Hanover och Jeffrey White, WINEP, 24 februari 2011.

[xvii] ”U.S.:Neo-Con Hawks Take Flight over Libya” av Jim Lobe, IPS, 27 februari 2011.

[xviii]Libya protests: Gaddafi says ‘all my people love me’” BBC, 28 februari 2011. Via Peter Hjukström.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 1 March, 2011 kl 21:10

Hur mycket av de negativa kommentarerna beror på att kommentatorerna är rädda att förlora sin bekväma födkrok?
Blir det bara någotsånär stabila proto-demokratier i de nyrevolutionerade staterna så lär ju den politiska marknaden för hökaktga politiker och kommentatorer minska ordentligt.