Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2011
M T W T F S S
« Feb   Apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Prislapps attacker

I detta nådens år 2011 har en uppfinning, ett begrepp sett dagens ljus på Västbanken. Det har blivit kraftigt överskuggad av arabiska revolutioner och kriget i Libyen.

Det kallas för prislappsvåld.

●●●
Den israeliska regeringen har varit påfallande nervös över den politiska oron som rasade runtom i Nordafrika och Mellanöstern. Det kan vara värt att hålla i minnet att trots all tårfylld retorik om hur Israel står ensamt emot en vrång arabvärld har man i själva verket trivts rätt bra med figurer som Ben Ali i Tunisien eller Hosni Mobarak i Egypten. De har som regel inte haft några större invändningar vare sig mot återkommande angrepp på palestinier och libaneser, mot ockupation, blockaden av Gaza eller utbyggnaden av bosättningarna.

Man har till och med då och då haft smärre kontakter med Libyens Muammar Khadaffi.

Okänt om det handlade om den nervositet eller ej men i början på mars ges order om att en bosättar utpost, Havat Gilad, skall rivas. Gränspolisen går in. Bråk uppstår och poliserna avlossar enligt uppgift gummikulor (ack fasa) mot bosättarna.

Då tar det eld. Gummikulor och tårgas får gärna brukas mot palestinier men inte, absolut INTE mot israeliska bosättare. De inlämnade omgående petitioner och klagomål mot myndigheterna. Sympatiskt inställda nationalreligiösa politiker klagar hos premiärminister Netanyahu. Och som ytterligare hämnd inleddes en serie prislapps attacker på palestinier, trots att de inte haft med saken att göra. En molotov coctail har kastats in i ett palestinskt hem. Två barn tas in på sjukhus med rökskador. I Hebron krossas vindrutorna på palestinska bilar.

Och det förklaras att det handlar om ”prislapps våld” en hämnd för att bosättare vräkts från Gilad.

Regeringen måste förstå att det inte lönar sig att förstöra våra hem och att vi kommer att få dem att ångra vad som hände här,” förklarade en viss rabbi Meir Goldmintz.

Goldmintz tillfogde bosättarna tänkte göra mot palestinierna vad den israeliska regeringen egentligen borde göra.[i]

Uppmuntrade av framgångarna i kampen mot lokalbefolkningen utlyser högerextrema bosättare en ”vredens dag”.

Mer brandbomber. Vägar blockeras. Människor misshandlas.[ii] I Hebron vandaliseras butiker och bilar. 500 olivträdsplantor sågas ner.[iii]

Budskapet är klart. Om israeliska regeringen fattar beslut som stör bosättarna kommer de att angripa palestinierna. Om palestinierna stör bosättarna kommer de också att angripa palestinierna.

I mitten av mars noteras att Havat Gilad återuppförs i all tysthet och utan att ockupationsmakten lägger fingrarna emellan.[iv]

Bosättar rabbinen Shalom Dov Wolpo förklarade glatt att staten Israel förmodligen skulle rämna till sist.

…det kommer att sluta som Libyen och andra ställen. Det kommer förmodligen att utmynna i ett krig mellan judar och det är inte bosättarnas fel. Det är armén som bekämpar dem och vill tillfoga dem samma öde som de boende i Gush Katif (bosättarblocket i Gaza som utrymdes 2005). [v]

Det var så klart besked man kan önska. Den israeliska regeringen hade skapa bosättarrörelsen men den hade ingen kontroll över den längre. Försökte israeliska myndigheter ställa sig i vägen skulle bosättarna hämnas genom att angripa den palestinska lokalbefolkningen.

Försöker man hindra DET kommer bosättarrörelsen inte att ha några skrupler mot att störta staten Israel i Inbördeskrig.

Det hotet är inte något skämt. För några decennier sedan kom kärnan i den israeliska krigsmakten från kibbutzer och var mer eller mindre präglade av allehanda socialistiska ideal.

Det är borta. Nu kommer alltfler av Israels officerare och poliser från bosättningar och är anfäktade av nationalreligiösa idéer.

●●●
Inget av detta är någon större nyhet. Sedan många år tillbaka bosättarna på Västbanken tagit ut sina frustrationer på befolkningen. Det som kanske är nytt är, kanske, skalan.

Och att det verkar vara på väg att utvecklas till ett stående inslag i ockupationen.

Över lag är bosättningarna drivhusbänkar för några av de mest extrema religiösa och politiska strömmingarna i Israel. Även en stor andel av innevånarna sökt sig dit av pragmatiska skäl (där får de bostäder och en hel del offentlig service subventionerad) så blir de flesta gradvis alltmer involverade i bosättarprojektet, också mentalt.

Man kanske kan få in viss inblick i den mentalitet som odlas där i en bok en svensk bosättare, Jonathan Freud.[vi]

Inte för att det är någon bra bok. Bland annat plågar Freud sin läsare med en hel hoper dikter så som är förmodligen slår rekord i den svenska litteraturen i nödrimmad uselhet.

Själva bosättningen i sig är utan tvivel en riktigt trivsam miljö i sig, där alla känner varandra och glatt lånar socker och kaffe till varandra.

Inställningen till palestinierna genomsyras av rasism. I övrigt domineras Freuds bok av gnällig självömkan över en illvillig omvärld som inte vill förstå att hela Västbanken rätteligen tillhör Jonathan Freud och hans bosättarkamrater. Och att det är enligt hans uppfattning deras mänskliga rättighet att konfiskera mark, fastigheter och vattentillgångar.

Många utlänningar som besökt bosättningarna fann ofta innevånarna trevliga och otvungna… ända till dess samtalet kom in på politiska frågor och vem som hade den egentliga Rätten till Landet.

Då kunde tvärt de mest hårresande saker börja rinna ur dem. Att Västbankens befolkning borde tvångsdeporteras för att skänka husfrid åt bosättarna tillhör numera närmast menlösa yttrandet.

Pernilla Ahlsén hörde med förvåning en farmor i en bosättning förklara att ”Vi borde vara mer som amerikanerna som vågar utrota en hel by om det behövs.”[vii]

●●●
Den 11 mars mördas familjen Fogel på fem personer, varav tre barn, i den lilla högerextrema bosättningen Itamar.[viii]

Det kom efter en lugn period. Angrepp på israeliska civilpersoner har blivit tämligen ovanliga, trots utbyggnad av bosättningar och prislappsvåld.

Kanske just därför blir uppmärksamheten över mordet på familjen Fogel enorm. Kanske, men inte enbart. Morden på familjen Fogel utnyttjades omgående i propagandasyften.

(Lugnt period och lugn period förresten. Lugnet är en fråga om vilken sida om stridslinjen man befinna sig på. Under perioden som föregick mordet på familjen Fogel hade 41 palestinier dödats. Bland dem en 66 årig man, Omar Qawasmeh som sköts av soldater på nära håll mitt framför sin fru medan han låg och sov i sitt eget hem. Patrullen hade stormat fel lägenhet.)

Israels minister för offentlig diplomati och diaspora affärer Yuli Edelstein (gemenligen kallad propagandaminister) beslutar att brottsplatsbilderna på de blodiga kropparna skall offentliggöras. Och han förklarar dessutom ogenerat att det görs av PR skäl, för att försöka uppamma sympati i en tid av allt mörkare opinionskonjunkturer.[ix]

Bloggaren Richard Silverstein var imponerad av Motti Fogel, bror till ett av offren.

Motti Fogels begravningstal var sorgset och värdigt. De övriga talarna levererade den ena rasistiska och antipalestinska tiraden efter den andra.[x] I New York hölls minnesstund med 1 000 närvarande och ytterligare 2 000 tittare på videosändningen. Den ena talaren efter den andra bedyrade att familjen Fogel hade dödats för att de var judar, inte bosättare. Malcolm Hoenlein, ordförande för Conference of Presidents of Major American Jewish Organizations jämförde morden i Itamar med det förtryck som föregick Förintelsen i Tredje Riket. I framtiden borde man villkorslöst ställa sig bakom bosättarna.

Hoenlein och de övriga talarna verkar förövrigt hetsa upp sig så till den grad att de nära nog förklarar att bosättarna lider för folkets synder.[xi]

Premiärminister Netanyahu proklamerade att 500 nya bostäder skulle byggas. Som ren hämd.[xii]

Kanske tycker sig denna bloggare höra en biton av tillfredsställelse i de många högbröstade av sorgebetygelserna för familjen Fogel. För många som rimligen inte kan känna familjen offren fyller morden syftet kunde användas för att bekräfta fördomar många gärna vill hysa och ösa nytt bränsle på ett hat de redan hyser.

Och på Västbanken sköt vågen av prislapps angrepp ny fart igen.

PLO anklagade den israeliska regeringen för att utnyttja morden i Itamar för att smita undan förhandlingarna. Och de israeliska myndigheterna gjorde inte mycket för att hindra vågen av förföljelse på Västbanken.[xiii]

I byn Awarta, som misstänktes, eller förmodades vara utgångspunkt för morden i Itamar (eller som bara råkade ligga i vägen) belades med utegångsförbud. Soldater genomförde husrannsakan efter husrannsakan i byn med grundlig vandalisering av hemmen. Datorer och telefoner slogs sönder, elledingar kapades till dess det hela mer började likna kollektiv bestraffning än mordutredning.

Och i kölvattnet på soldaterna kom gäng av stenkastande bosättare.

Tre skandinaviska ISM aktivister blev strandsatta i Awarta. Byborna bad dem att försöka stanna kvar eftersom både soldater och bosättare var aningen mindre våldsamma när de visste att det fanns ”internationella” inom synhåll.

Innan soldaterna drog sig tillbaka försökte de samla in alla kameror, och plocka åt sig kamerornas minneskort. Kanhända en läxa armén  lärt sig efter debaclet med kapningen av Gazakonvojen.[xiv]

Söder om Itamar bosättningen drogs 100 olivträd upp med rötterna och fyra vattentankar förstördes av ett gäng på ett dussintal bosättare.[xv] I närheten av Hebron öppnade en bosättare eld mot ett begravningståg, två palestinier, Muhammed Abu Safiyya och Bassam Zaq’aqiq sårades.[xvi]

I en rapport från FN organet UNRWA noterades oroligt att under år 2011 hade antalet rivningar av palestinska hus ökat kraftigt. Ungefär 70 rivningar hade genomförts sedan årsskiftet.[xvii]

I skymundan har dessutom den israeliska armén och flygvapnet genomfört en serie angrepp på Gazaremsan.

Så kanske oroligheterna från den arabiska våren 2011 har nått landet mellan Medelhavet och Jordanfloden.


[i] “Settlers attack Palestinians on ‘day of rage’” av Mel Frykberg, IPS, 23 mars 2011.

[ii]Rightists plan ‘Day of Rage’ over Gilad Farm violence” av Tova Lazaroff, Jonah Mandel och Ben Hartman, Jerusalem Post, 2 mars 2011. “Hebron: Palestinian cars damaged in ‘price tag’ attack” osignerad, Jerusalem Post, 1 mars 2011. “Settlers block roads, train tracks on ‘Day of Rage’” Jerusalem Post, osignerad, 3 mars 2011.

[iii] “Israel PM warns settlers over ‘price tag’ attacks” osignerad, Yahoo! News, 8 mars 2011.

[iv]Settlers resume construction in Havat Gilad” av Yair Altman, Yediot Ahronot, 8 mars 2011.

[v]Rabbi Wolpo: Fire rubber bullets back at soldiers” av Kobi Nahshoni, Yediot Ahronot, 8 mars 2011.

[vi] ”En judisk bosättare; Essayer och tankefragment från Benjamins land” Hägglunds förlag, 1990.

[vii] ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” Pernilla Ahlsén, Månpocket / Norsteds, 2006, sid 63.

[viii] Bland annat är Itamar hemort för den förre, militäre överrabbinen Avichai Rontski som blev föremål för en tidigare betraktelse på denna blogg, ”Predika för trupperna” Vindskupan, 30 mars 2009.

[ix]Why did Israel release bloody images of the family slain in Itamar?” av Nir Hasson, Haaretz, 15 mars 2011.

[x]Itamar: Turning victims into national blood sacrifices” av Richard Silverstein, bloggen Tikkun Olam, 14 mars 2011.

[xi]Slain West Bank Israelis Mourned in New York Memorial” av Maia Efrem, The Jewish Daily Forward, 17 mars 2011.

[xii]Worrying increase in home demolitions” osignerad, från UNRWA, FN organet för palestinska flyktingar, 21 mars 2011.

[xiii]PLO: Israel has exploited Itamar murders” osignerad, Ma’an, 16 mars 2011.

[xiv]Tre skandinaviska aktivister fast i by på Västbanken” osignerad, ISM Sverige, 16 mars 2011. ”Israeli forces withdraw from Awarta” osignerad, Ma’an 16 mars 2011.

[xv]Settler vandals continue to do damage” osignerad, Ma’an, 17 mars 2011.

[xvi]Settler opens fire on funeral procession” Ma’an, 21 mars 2011.

[xvii]Worrying increase in home demolitions” osignerad, från UNRWA, FN organet för palestinska flyktingar, 21 mars 2011.