Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2011
M T W T F S S
« Feb   Apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Fronten vid Ajdabia

Frontlinjen går nu utanför Ajdabia.

Omsvängningen kom snabbt, rasande snabb.  Under lördagen inleddes de franska flygräderna mot de Khadaffi – lojalistiska styrkor som höll på att avancera in i i Cyrenaika.

I lördags slogs man fortfarande i västra Benghazi. På måndagen är man tillbaka vid Ajdabia, 150 kilometer söderut. Telegrahs korrespondent Rob Crilly som följt med en rebellkolonn noterade att det fortfarande pågick strider i staden. En rebellstryka i staden hade blivit inringad men hade lyckats hålla ut.

Utanför Ajdabia råkade kolonnen som Crilly följde i ett bakhåll och tvingades göra halt. Fyra man hade stupat.

Det gick inte att undsätta den belägrade garnisonen i Ajdabia tills vidare.[i] Khadaffi lojaliterna hade grävt ner sig och verkar vilja blockera vägen mot Sirte. Lägg därtill att man, som vanligt, hade kört ifrån sitt underhåll.[ii]

●●●
Redan medan Khadaffilojalisterna fortfarande ryckte fram fanns bedömare som ansåg att han styrkor höll på att bli uttänjda över ett alltför stort område. Lägg därtill att det kommit till sega strider mot rebellerna i Ras Lanuf, Brega och Ajdabia som slukat tid och krafter.

Kanske var rusningen mot Benghazi närmast en chansning, ett försök att leverera ett knockoutslag innan det var försent.

Efter att koalitionens flygräder inletts var det försent.

●●●
Nyheten att flygkriget startat hälsades närmast med lättnad i västvärlden.

Ett slags ”där fick han”.

Bland USA:s högsta militära ledning är aptiten på det nya företaget däremot måttlig, för att uttrycka sig milt. Försvarsminister Robert Gates citerade general MacArthur i ett tal till officersaspiranter om att varje försvarsminister som föreslog att man skulle sända en stor armé till ”Asien, eller Mellanöstern eller Afrika” borde få sitt huvud undersökt.[iii]

I förväg hade försvarsminister Gates varnat: att införa en flygförbudszon över Libyen betydde att man måste slå ut dess luftförsvar. I praktiken: krig.[iv] USA:s ÖB Michael Mullen jämrade sig i en intervju över att hamrandet från luften, efter den första tidens jubel, kunde urarta i ett stillestånd.[v]

Istället uppges president Obama, mycket motvilligt, ha omvänts av tre interventionsglada medarbetare, utrikesminister Hillary Clinton, FN ambassadören Susan Rice, och Samantha Power, en amerikansk-irländsk före detta journalist och jurist som stoppats in som special assistent vid nationella säkerhetsrådet. Hillary Clinton hade svängt och anslutit sig till Rice och Power.

Det hade avgjort saken.[vi]

Andra har inte varit lika lyckliga.

Försvarsminister Gates och ÖB Mullen står med ansvaret för två tämligen havererade fälttåg, Irak och Afghanistan. Att få ytterligare en tung och dyr militär börda var inte attraktivt när stora delar av krigsmakten är nersliten.

Och Robert Gates har förklarat att USA kommer att lämna ifrån sig det militära ansvaret till andra så snart som möjligt.

Kanske inom några dagar.[vii]

Obama verkar ha landat i en slags kompromiss. Ja, USA skall gå till storms mot Khadaffi regimen men nej, men kommer att backa ut ur hela företaget så snart som möjligt.

●●●
Så hur skall man ställa sig?

I Sverige har Vänsterpartiet, normalt interventionskritiskt ställt sig bakom. Vänsterdebattören Andreas Malm ville rentav att Sverige skall delta med JAS-plan.

Det finns goda argument för interventionen. Malm ger dem. Utan ingripande skulle Khadaffi kunna slå ner upproret. Därmed skulle luften kunna gå ur hela den revolutionsvåg som svept genom arabvärlden varefter grodorna kan återta sitt kväkande.[viii]

Denne bloggare håller med, dock utan entusiasm.

Det finns invändningar.

Ett är att libyerna tappar äganderätten till sin revolution. Att revolutionen övergår till att bli ett amerikanskt och europeiskt krig mot Khadaffi regimen med rebellerna som ombud.

Ett annat problem är att det mycket väl kan urarta i en långvarig affär. Flyganfall kan sällan på egen hand störta en regim. Det måste till ett markanfall för det skall ske. I en intervju verkar Andreas Malm tänka sig att rebellerna snabbt kommer att kunna svepa in i Tripoli med sitt nyförvärvade flygunderstöd.

Det är tvivelaktigt. Rebellernas styrka består för närvarnade av glada amatörer. Modiga men odisciplinerade. (Efter en strid i början av konflikten noterades att de flesta av rebellernas sårade hade träffats av den egna sidans eld).[ix] Att förvandla dem till något som liknar en armé tar tid. Kanske år. De långa avstånden i Libyen var ett problem som på sin tid fick luften att gå ur många offensiver under striderna mellan den tyska Afrikakåren och den brittiska armén. Det tyska överkommandot uppskattade att för smidigt kunna att försörja Afrikakåren hela vägen från Tripoli till Kairo skulle det behövas en tross på fler lastbilar än vad hela östfronten förfogade.

Det var ständigt samma historia. En framgångsrik offensiv gjorde att trängväsendet inte hann med att försörja trupperna med bränsle och ammunition. Fordon havererade i massor på grund allt ökendamm som trängde in i motorer och rörliga delar. Det var ett problem som på sin tid också fick mycket välutrustade och diciplinerade arméer rynka på pannan. För att kunna vinna skulle med andra ord behövas TVÅ arméer. En armé av stridande soldater som anfaller. En andra, stor armé av trängförband som håller den stridande armén försörjd. Trängen skulle troligen behöva förbruka mer bränsle än den för fram till fronten.

Ett annat mörkt hot ruvar i USA.

De mest extrema hökarna, framför allt de neokonservativa, men också deras motsvarigheter bland demokraterna, har varit grundligt och befogat utskämda efter fiaskot i Irak.

Libyen har fått dem alla att piggna till. Paul Wolfowitz –mannen som pratade igenom invasionen av Irak- har börjat framträda i debattprogrammen igen. Återigen är Wolfowitz och hans vänner betraktade som ett framstående utrikespolitiskt orakel och  återigen är de förlåtna för sina aningen felaktiga prognoser när det gällde Irak. Bill Kristol, redaktör för Weekly Standard vill rentav sätta in amerikanska marktrupper i Libyen. (Han säger inte hur de skall skakas fram med armén uppbunden av två fälttåg samtidigt.)[x]

Det handlar om en kategori rådgivare som är notoriskt dåraktiga, som ständigt vill gå till angrepp, och som ständigt underskattar svårigheterna. Får de händerna på de utrikespolitiska styrspakarna kommer de inte att hejda sig förrän de slutgiltigt har kört Amerika in i bergväggen. Med all sannolikhet kommer de nu att peka på Libyen som ett lysande prejudikat.

Med all sannolikhet agitationen för ett angrepp på Iran återupptas med förnyad styrka. (”Men vad bråkar ni över? Ni var ju med på angreppet på Libyen.”)

Men, men. En sak i sänder.

Och nu går fronten vid Ajdabia igen.


[i] Rob Crillys twitterkonto.

[ii]Rebels report air strikes, eye Libya east town” av Mohammed Abbas, Reuters, 21 mars 2011.

[iii]Gates tells cadets to continue changing Army culture”, FtLeavenworthLamp.com, 3 mars 2011.

[iv]Gates: Libyan no-fly zone means attacking Libya” av David Martin, bloggen Political Hotsheet, på CBS news, 2 mars 2011.

[v]US commander warns of Libya stalemate” osignerad, Al Jazeera, 20 mars 2011.

[vi]Obama Takes Hard Line With Libya After Shift by Clinton” av Helene Cooper och Steven Lee Myers, The New York Times, 18 mars 2011.

[vii]Robert Gates: Libya Mission Handoff In Days, U.S. Will Not Have ‘Preeminent Role” osignerad, Huffington Post, 20 mars 2011.

[viii]Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan” av Andreas Malm, SVTdebatt, 20 mars 2011.

[ix]Libya braces for prolonged conflict” osigerad, Al Jazeera, 7 mars 2011.

[x]Bill Kristol calls for U.S. ground forces in Libya” av David Edwards, The Raw Story, 20 mars 2011.

Kommentarer

Pingback från Motvallsbloggen » Libyen: Så går beslutsamhetens friska hy….
Tid 22 March, 2011 kl 16:37

[…] önskar jag ett stopp på bombningarna, Ekonomikommentarer – Hur gör man NU då? Lasses blogg – Fronten vid Ajdabia, Vindskupan – Krigshysteri! Joden runt på 8 dagar, Stefan […]

Comment från Kerstin
Tid 24 March, 2011 kl 3:10

Jag har nu läst runt om Libyen på nätet och ju mer jag läser desto mer konfunderad blir jag. Det känns som om det är något som inte stämmer riktigt här.

Varför började oppositionen (rebellerna) i Libyen ropa på internationell militär hjälp (överflygningsförbud) ganska snabbt, det gjorde man inte i Tunisien, Egypten ex.
Vad kom det sig att protesterna eskalerade så snabbt i Libyen? Det sköts ju folk även i Tunisien i början, men det blev inte någon öppen väpnad konflikt mellan regering och folk på grund av detta.

Vad är det för grupper som krigar mot Gadhafis styrkor, eller tvärtom? Vilka är de? Egentligen?

Det verkar som om Gadhafi, till skillnad från andra ledare i arabstaterna, men i likhet med Saddam, och trots att ingen av dem var/är någon dununge precis, ändå har använt en hel del av oljepengarna till att skapa bättre levnadsförhållanden för befolkningarna i deras länder, ungefär som Chavez tycks göra i Venezuela.
Så vad är det som pågår här egentligen, hur vinklade är nyheterna och informationen vi får, och hur mycket handlar det i själva verket om att USA och Frankrike ex. vill ha total kontroll över Libyens olja?

Har du några bra svar på de här frågorna?

Comment från Vindskupan
Tid 24 March, 2011 kl 9:19

Om Khadaffi tror jag mig veta att han var relativt populär fram till 1980-talet men att självförgudningens dimma sedan började sätta in.

Jag tror inte heller att oppositionen var så snabb att ropa på intervention. Faktum är att i början av konflikten blev ett detachement ur brittiska SAS som landsattes helt sonika arresterat och hemskickat igen. Det var först när Khadaffi inledde sitt svep mot Cyrenaika som behovet av bistånd blev akut. En sak jag själv tror mig kunnat notera är att de områden som var kända som motståndshärdar under den italienska kolonialtiden, staden Zawia och Cyrenaika under nationalhjälten Omar Muktars uppror mot Mussolini, också blivit det mot Khadaffi nu 2011.

Comment från Leif Sandberg
Tid 29 March, 2011 kl 15:52

Sverige skickar 8 jasplan.
För att göra vad?
Inget Kadaffiflygvapen finns kvar och man får inte ingripa mot markmål. Skall jasplanen bara visa upp sej för ev. köpare? För 200miljoner. Detta hade man kunnat göra billigare i Sverige och skickat resten till hjälpbehövande.
Jävla dumt projekt.

Comment från Per A.
Tid 2 April, 2011 kl 8:23

Den svenska insatsen är mer politisk än militär, och det är nog viktigare att den visar upp Sverige på önskat sätt än att den faktiskt hjälper libyer.