Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

October 2010
M T W T F S S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Snälla, hjälp oss inte

Bistånd i Afghanistan

Han brukade ofta föreläsa om Svenska Afghanistan Kommitténs arbete inför militärer, inklusive soldater som förbereddes för insats i Afghanistan.

Peter Brune brukade ofta ha en enkel bön till soldaterna.

Han ville att de skulle låta bli att hjälpa Svenska Afghanistan Kommittén.

Hjälp oss inte. Skydda oss inte. Håll er borta från våra projekt.”

●●●
Det seminarium som Läkare Utan Gränser anordnade i Stockholms Kulturhus var fullsatt. De hjälporganisationer som framträdde – Läkare Utan Gränser, Internationella röda korset och Svenska Afghanistan Kommittén – var enstämmiga.

De ville förbli neutrala från den militära insatsen, helt enkelt.

Fick de vara det? Enligt Peter Brune pågick en dragkamp där bland annat Svenska Afghanistan Kommittén kände av ”ett visst tryck” att koncentrera sin verksamhet till de områden i norra Afghanistan där den svensk truppkontingenten ambulerar omkring. Detsamma uppgav Christopher Stokes från Läkare Utan Gränser. I många decennier har självständiga biståndsorganisationer fått vara ifred från inblandning från regering och myndigheter. Huvudsaken var att folk blev hjälpta.

Nu började det bli allt vanligare att samma stat och regering försökte skohorna in de självständiga biståndsorganisationerna i de pågående gerillabekämpningsoperationerna.

I Afghanistan var det riskabelt att uppfattas som en del av koalitionens Hearts and Mind verksamhet. Skulle man kunna arbeta i Aghanistan gällde det att kunna tala med både koalitionen och talibanerna.

Christopher Stokes berättade att den typ av dialog man kunde ha med både talibaner och koalition var märkligt likartad. BÅDA ville gärna kontrollera biståndet. Båda ville utnyttja hjälparbetarna och deras projekt för sina egna syften.

Koalitionen har ett gigantiskt övertag. Många av de – formellt – självständiga biståndsorganisationerna får huvuddelen av sin budget från staten. Man skulle kunna säga att statsmakterna –som svenska staten – utnyttjar fristående organisationer som Svenska Afghanistan kommittén som underentreprenörer för sitt utlandsbistånd. Nu börjar samma statsmakter allt som oftast komma med allt oblygare vinkar om att biståndsorganisationerna borde hänga med på att fungera som Hearts and Mind arbetare i pågående gerillabekämpningskrig. Bland annat har den amerikanska biståndsmyndigheten USAID alltoftare börjat humma om att organisationer som tar emot bidrag från dem måste tänka sig att visa ”flexibilitet”.

Internationella Röd Korset får 25 procent av sin budget från USAID. Svenska Afghanistan Kommittén får varje år 100 miljoner från Sida.

Så var finns problemet egentligen? Bidragsgivarna står för fiolerna. Är det inte rimligt att de pekar ut färdriktningen? Huvudsaken är väl att jobbet blir gjort?

Å andra sidan fanns då problemet att Läkare Utan Gränser, Röda Korset och Svenska Afghanistan Kommittén alla behövde kunna korsa gränser, fronter och demarkationslinjer för att ha en chans att arbeta. Det enda riktiga skyddet i de fallen var att lokalsamhällena accepterade och litade på hjälparbetarna. Det skulle inte ske om hjälparbetarna och deras projekt uppfattades som en del av koalitionens militära insats.

Enligt Christopher Stokes hade Läkare Utan Gränser sina största svårigheter just i konfliktområden där västerländska trupper var verksamma. Där var de ständigt tvingade att förklara, förhandla och återigen förklara.

Till råga på eländet kan militärer uppträda civilklädda och i vita bilar, exakt likadana som hjälparbetarna och på olika sätt lägga sig till med liknande symboler som hjälparbetarna. Överstelöjtnant Fredrik Zetterberg som representerade försvarsmakten skyndade att inflika att de svenska trupperna i Afghanistan nu övergått till att enbart använda militärt sandfärgade fordon. (De brukade köra omkring i vita Toyota Landcruiser under början av det svenska engagemanget.) I Pakistan har det enligt Christopher Stokes har själva termen “humanitär” så sakterliga uppfattats som suspekt av människorna.

I Kongo hade man på sina håll tagit det drastiska steget att måla hjälparbetarnas bilar skära, allt med den enkla tanken att vad som än händer kommer inga militärer någonsin att gå med på att visa sig i skära fordon.

Den andra sidan företräddes framför allt av moderata riksdagskvinnan Isabella Jernbeck. Enligt henne hade vi nu lämnat det tidigare mönstret av massarméer som marscherade upp och drabbade samman. Afghanistan var framtiden.

Hon var glödande trosviss om att detta var en kamp mellan barbari och civilisation. Och Självklart borde hjälparbetare, läkare och soldater arbeta hand i hand ansåg Isabella Jernbeck. Soldaterna skulle kunna skydda och stödja hjälparbetarna för att hålla barbariets krafter på behörigt avstånd.

Robert Egnell från Försvarshögskolan var mer undanglidande men det var tydligt att civil / militär samverkan (CIMIC) var en Tanke som han och kollegorna fann vara Tilltalande och laborerade med. Detsamma gjorde det brittiska förvarsdepartementet och NATO. Där kallades det önskade konceptet för comprehensive approach.

Kort sagt: att utnyttja bistånd och hjälparbetare är något som man grunnar över på försvarshögskolorna. Så till den grad att de skapat speciellt begrepp för det.

●●●
En högeligen interventionsentusiastisk korrespondent, Johanne Hildbrandt, har i ett reportage från byn Al-i-Zayi gett en rätt bra bild av hur det tänkta samarbetet fungerar – eller kanske inte fungerar.

Al-i-Zayi hade besatts av svenska soldater i juni. De hade grävt ner sig i en redutt på en kulle utanför byn.

Nu var soldaterna frustrerade över att biståndsorganisationerna inte ville komma och ”följa upp”.

Det hade varit ”meningen att det skulle dras igång några snabba biståndsprojekt för att kunna visa att Isafs närvaro gagnade byn.”

Biståndsprojekten skulle med andra ord få alltsammans att gå i lås.

En förfrågan hos Sida gav svaret att det inte fanns några biståndsorganisationer som var villiga att börja arbeta i området.[i]

Därför hände inget. Det var deras fel.

Svaret klingar aningen underligt. Det finns svensk PRT grupp i svenskarnas område. Militärt ledd och bemannad. Vill man starta hearts and mind projekt i Al-i-Zayi borde man kunnat utnyttja den. Det nämns inte. Istället görs gällande allt står och faller med att biståndsarbetarna är taskiga och inte vill ställa upp för soldaterna. Enligt Hildebrandt är en del av problemet att det finns biståndsarbetare som betraktar militärer som ”djävulens anhang”.

Johanne Hildebrandt verkar aldrig snudda vid tanken att om man utnyttjar biståndsarbetare för att understödja en militär operation, (och det råder inget som helst tvivel om att de önskade “snabba biståndsprojekten” framför allt syftar till att stödja styrkan vid Al-i-Zayi) ja då riskerar man samtidigt att förvandla dem till militära måltavlor för motsidan.

Under seminariet var samtliga biståndsorganisationer grundligt oroade över det drömda civil / militära samarbetet som stat och militär alltmer enträget glunkar om skulle kunna utvecklas till en ”omfamning till döds”.

Det fanns en del biståndsorganisationer gått med på att låta sig bäddas ner i koalitionens breda famn. Enligt Christopher Stokes levde många av de mer samarbetsvilliga organisationerna numera en veritabel bunkertillvaro i Kabul utan att kunna arbeta ute i landet.

Stokes nämnde fallet med Linda Norgrove.

●●●
Linda NorgroveEgentligen borde Linda Norgroves öde var bekräftelsen på Isabella Jernbecks tes om nödvändigheten av att soldater och hjälparbetare måste arbeta hand i hand.

Det borde det egentligen.

Fallet är visserligen tämligen okänt i Sverige men vållad rätt stora rubriker i Storbritannien och USA.

Skotskan Linda Norgrove dödades när amerikanska specialstyrkor angrep gården där hon hölls fången. Av reportagen att döma hade hon lyckats behålla en spårsändare som gjort det möjligt för specialstyrkorna att lokalisera henne efter att hon kidnappats.

Hon påträffades hopkrupen i fosterställning i ett litet rum. Dödsorsaken hade varit granatsplitter i huvudet och bröstet.

Det meddelades först att hon dödats när ett självmordsbälte sprängdes. Det blev slutet för hennes fångenskap som varat sedan september 2010 då hon tillfångatogs medan hon inspektera jordbruksprojekt som hennes företag stödde.

Hon blev 36 år gammal.

En ung, idealistisk kvinnlig hjälparbetare som fallit offer för fiendens barbari. Den brittiska regeringen kondolerade. Familjen meddelade att de tänkte upprätta en stiftelse i Linda Norgroves namn.[ii]

Ganska omgående blev historien mer komplicerad.

Från militär sida tvingades man ganska snart backa från versionen om sprängbälte, nej Linda Norgrove hade istället dödats av en amerikansk granat som kastades av en medlem av undsättningsstyrkan.

Det andra problemet är att Linda Norgrove inte var en vanlig, ideell hjälparbetare. Hon var anställd vid Development Alternatives Inc (DAI). Enligt Christpher Stokes var firman närmast en civil / militär contractor, eller underentreprenör åt den amerikanska biståndsmyndigheten USAID.

Om man så vill: en biståndsarbetets variant av Blackwater.

Försöker denna bloggare hävda att Linda Norgrove egentlige bara fick vad hon förtjänade?

Nej. Det minskar inte talibanernas ansvar för att ha tillfångatagit henne och hållit henne fången. Däremot finns ytterligare ansvar för hennes död och det vilar hos de som suddat ut gränserna mellan bistånd och krigföring.

Linda Norgrove och hennes arbetsgivare rörde i själva verket sig i en gråzon, någonstans mellan biståndsarbete, militär entreprenör och en militär pacificeringskampanj.

Och en del av problemet var just alla försöken att sudda ut gränslinjen mellan biståndsarbete och militära pacificeringsprojekt.

Isabella Jernbeck fick frågan om hon upplevde sig ha en del av ansvaret för alla hjälparbetare som dödats. Hon var trots allt en av de som tryckt på för att sudda ut gränslinjen mellan bistånd och militärintervention.

Det tyckte inte Isabella Jernbeck.


[i]Byggde bas hos fienden” av Johanne Hildebrandt, Aftonbladet, 18 oktober 2010.

[ii] ”Linda Norgrove’s parents say they don’t blame the US for her death” av Paul Byrne, Mirror, 30 oktober 2010.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 31 October, 2010 kl 20:48

Vore det inte en bra idé för Johanne Hildebrand att agera som en sådan där halvmilitär hjälparbetare, för att visa hur utmärkt bra och väl det fungerar, menar jag.

Comment från Vindskupan
Tid 31 October, 2010 kl 23:32

Visst ett byte av yrkesbana för Johanne Hildebrandt, skulle kanske vara en god tanke. Hellre det än detta eviga försök att bli Sveriges Ernie Pyle.

Comment från Nisse
Tid 2 November, 2010 kl 10:48

Det finns ett problem. Ett stort sådant.

Talibanerna bryr sig inte vad en västerlänning tillhör. De ser alla västerlänningar som fiender! Är du inte rättrogen muslim så är du inte välkommen. Därför kan man inte koppla bort behovet av samverkan.

Av all den input jag fått så finns det bara ett ökat engagemang och närvaro som hjälper. Vi borde 10 dubbla den svenska truppen på plats. För innan vi får fred i området så kan vi glömma hjälpinsatser.

Så gränserna som suddats ut ligger talibanerna bakom. Det får vi inte glömma.

Comment från Terèse Loodin-Ek
Tid 2 November, 2010 kl 18:35

Tack för en bra sammanfattning av seminariet jag inte kunde gå på, nu vet jag i stora drag vad som sas! Väldigt intressant läsning, en aspekt som borde uppmärksammas mer i media!

tereseloodinek.wordpress.com

Comment från Vindskupan
Tid 3 May, 2011 kl 19:40

Hmm. Vi skall tiodubbla den svenska styrkan.

Därmed kommer vi också att tiodubbla kostnaderna också. Nu går det på tre miljarder om året.

Det borde i så fall växa till 30 miljarder.

Dessutom räcker det troligen inte med frivilliga soldater. Du måste börja inkalla värnpliktiga OCH höja skatterna.

Lycka till med att övertala regeringen.