Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

October 2010
M T W T F S S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Den humanitära krigföringens död

I sin senaste kria om Afghanistan har Dagens Nyheters Hanne Kjöller klara problem att bestämma vilken stol hon skall sitta på.

Hon hade mött en representant för Läkare Utan Gränser.

Det var inte vad hon ville höra.

Kjöller hade fått veta att Läkare Utan Gränser inte hade någon nytta av den militära insatsen. Tvärtom, att hänga ihop med NATO trupperna utsatte både vårdpersonal och patienter för faror.

Läkare Utan Gränser föredrog att hålla sig neutrala från både talibanerna, regeringstrupperna och NATO. Det utgjorde det bästa skyddet.

Denna bloggare får intrycket att tankarna verkar streta och ta emot för Kjöller. Å ena sidan noterar hon skrämd att läkarens resonemang är logiskt. Klockrent logiskt.

Å andra sidan…

…ja å andra sidan får läsaren ett starkt intryck att hon inte heller VILL tänka tanken att hennes kära intervention faktiskt är meningslös ur humanitär synpunkt. Kanske rentav skadlig.

Skulle man inte kunna driva båda spåren samtidigt undrar hon till sist.[i]

Det MÅSTE väl gå att bedriva humanitära interventioner?

Eller…?

●●●
Tanken på humanitär intervention förlorar sig tillbaka till den grå forntiden på 1990-talet och inbördeskriget i Jugoslavien.

En skenbart olöslig konflikt hade efter nästan ett decennium lösts genom att USA släppt litet bomber, eller så tyckte man efteråt i alla fall.

Samtidigt föddes en ny tanke bland hjälparbetare, militärer och diplomater som varit verksamma i det upplösta Jugoslavien. Tanken att de just sjösatt  en finfin modell för framtiden.

Unilaterala militära invasionen som skulle följas av bistånd och hjälparbete. DET var framtiden det. ”Nästa gång” borde man helt sonika ockupera konfliktländer militärt utan prut, därefter skulle allehanda internationella hjälporganisationer plockas in för att hjälpa till att städa upp.

Tanken marknadsfördes av kändis-hjälparbetare som Samantha Power och Bernard Kouchner.

Samantha Power hade inlett sin karriär som krigskorrespondent under Jugoslaviens inbördeskrig. Hon hade därefter publicerat en bästsäljande bok, A Problem From Hell där hon förespråkade militärintervention i humanitära syften. Likaså hade fransmannen Bernard Kouchner publicerat boken “Le Devoir d’Ingerence“.

Plikten att intervenera”.

Där hävdade han att liberala demokratier inte bara hade rätten utan rentav en skyldighet att slänga alla hänsyn till nationell suveränitet överbord om humanitära katastrofer hotade.

Både Power och Kouchner är stiliga och gör sig bra i TV intervjuer. Två heroiska hjälparbetare som säger att västerländska politiker kan börja intervenera litet som de känner för.

Båda fann sig omgående tryckta till etablissemangets hjärta.

För på högsta politiska nivå fann man tanken intressant och användbar vare sig man kallar det humanitär intervention eller liberal imperialism. I Sverige skulle Folkpartiets ledare Jan Björklund påstå att folkrätten hade ändrats permanent.

Tony Blair gjorde den till en del av Englands utrikespolitiska doktrin.[ii] Och ganska omgående började den smälta samman med allehanda grumliga drömmar om Vit Makt och någon form av kolonial renässans. Den hade hållits vid liv genom hela avkoloniseringsepoken av konservativa skribenter som Paul Johnson, Andrew Roberts och Niall Ferguson. Nu var tiden kommen att återinföra den med pukor och trumpeter.

Den tanken blev en bärande bjälke i ”Krig mot terrorismen” som skulle krevera efter sekelskiftet.

I sin bok om den kommande invasionen förklarade den amerikanske utrikespolitiske rådgivaren Kenneth Pollack:

Det skulle vara mycket bättre för Förenta Staterna och för Irak om vi lät FN och NGO:s (Non Governmental Organizations, Ideella, ickestatliga hjälporganisationer ) att sköta återuppbyggandets muttrar och skruvar.”[iii]

Tanken värmde uppenbarligen många utrikespolitiska planerare med invasionsklåda. De kunde göra som de ville. Det var bara att hänvisa till humanitära motiv. De ideella hjälparbetarna skulle utgöra gratis Hearts and Mind team. Pollack är mycket förtjust över den såkallade ”Bosniska modellen”. Han verkar bli alltmer entusiastisk ju längre han skriver: ”Modellen förfinades och tillämpades…”.

I den stilen går han på.

New York Times talade om en ny arbetsfördelning inför invasionen av Irak.

”…Amerika tar hand om stridandet, fransmän, britter och tyskar sköter polispatrulleringen av gränszonerna och holländare, schweizare och skandinaver ordnar humanitär hjälp.”[iv]

Gå in. Ta landet. Ansvaret för det långtråkiga återuppbyggnadsarbetet kunde med fördel dumpas på européer, på FN och de ickestatliga hjälporganisationerna.

Gå vidare.

Notera gärna samtidigt: bistånd och hjälparbete förväntades spela en vikigt roll i de förväntade, kommande invasionerna. Det skulle hjälpa till att stabilisera erövringarna.

Är inte detta en riktigt vettig tanke? Hur kan någon se något fel i det? Det skulle ju lösa det gigantiska problemet med hur man stoppar pågående folkmord, inte sant?

●●●
En skeptiker skulle kunna invända att humanitär intervention KANSKE skulle kunna lösa ETT problem men att det prompt dök upp ett helt knippe nya och ännu mer svårlösta.

Först och främst fanns som tidigare sagt risken att lyfta grimman av omdömeslösa politiker. Lägg därtill att  interventionerna allt som ofta visar sig utlösa den  katastrof den påstods vara tänkt att förhindra. Bland annat blev NATO:s inmarsch i Kosovo början på en våg av etnisk förföljelse mot Kosovos serber och zigenare.

Uppgifterna om att folkmord på Kosovo albaner visade sig vara kraftigt överdrivna.[v]

Ungefär som med Iraks massförstörelsevapen så hade man med andra ord löst ett inbillat problem och istället skapat flera nya.

En skeptiker som granskade den pågående debatten kunde vid sekelskiftet tycka att humanitära verksamhetsivern redan från första början var redigt selektiv. De humanitära interventioner som Samantha Power vill se har exempelvis samtliga udden riktad mot Amerikas utrikespolitiska hatobjekt. När det kommer till avsnittet om Irak handlar det uteslutande om Saddam Hussein-regimens brott mot kurder och shiiter. Däremot säger hon inte ett pip om de då alltmer katastrofala konsekvenserna av USA:s sanktioner som vid det laget rullat på under hela 1990-talet.

Ja Power anser närmast att sanktionerna inte var tillräckligt stränga.

Bernard Kouchner skulle i sinom tid bli påhejare av USA:s invasion av Irak.

Power och Kouchner, liksom de flesta övriga humanitära interventionister, föredrar att tala lågmält om behovet att ingripa mot regimer som anses västvänliga. Det är tyst om behovet att uppmana Georgiens president Micheil Saakasjvili att liberalisera sitt styre, om Turkiets behandlig av sin kurdiska minoritet eller släppa blockaden av Gaza.

Orsaken? Dels kan det handla om tycke och sympati. Ett annat motiv skulle kunna vara att både Power och Kouchner kastat var sin hungrig sidblick på sina respektive karriärutsikter.

Så har exempelvis Bernard Kouchner gjort en glänsande politisk bana landat honom posten som Frankrikes utrikesminister. Samantha Power skulle vinna ett Pulitzerpris för sin ganska hafsigt hopkomna bok, göra akademisk karriär som växlade med olika poster som politisk tjänsteman på hög nivå i Obama administrationen.

I Sverige har Svenska Afghanistanskommitténs förre ordförande Torbjörn Pettersson blivit ambassadör i Kabul.[vi]

Till det kommer att många av de självständiga biståndsorganisationernas självständighet i realiteten kan vara rätt illusorisk. De är till stor del beroende av bidrag från staten (Svenska Afghanistankommittén får 100 miljoner av sin budget från Sida).

Olika regeringar har i själva verket starka hållhakar på de formellt självständiga biståndsorganisationerna.

Till det kommer att frestelsen att låta sig inbäddas i den militära maskinen ofta kan bli överväldigande för hjälparbetare på plats.

Inte sällan kan en del av dem ha militär bakgrund själva. De militära förbanden kan tillhandahålla skydd, sjukvård om man skulle drabbas av något och inte riktigt vågar lita på lokala kliniker.

De tillhandahåller också trivsamma, uniformerade prissar ur den egna kulturkretsen som en ensam hjälparbetare ute i främmande land kan umgås med på kvällstid.

(Det blev föremål för minst ett Hollywoodmelodrama; ”Tears of the Sun” 2003 där elitsoldaten Bruce Willis, undsatte Monica Belluccis bländande vackra och lagom hjälpbehövande hjälparbetare.)

För tanken på humanitära interventioner har fler inbyggda konstruktionsfel.

Först och främst blev tanken på militära ingripanden av humanitära motiv i sig ganska omgående kuliss som rullades av politiker som var sugna på gå till angrepp. George Bush som förklarade exempelvis i sin valkampanj att under hans styre skulle USA minsann aldrig ge sig in i ”nationsbyggande”. Att han var gravt oroad över att Amerika skulle få en president som blandade samman bistånd och militäraktioner (vilket inte minsann inte han skulle göra).[vii]

När invasionen av Irak skulle marknadsföras övergick han däremot raskt till att sjunga den humanitära interventionismens lov.

Till det kom frågan om det handlar om att ge hjälparbetet militära muskler eller kommer hjälparbetarna snarare att förvandlas till allehanda ockupationers lydiga små hjälpgummor. Behändiga medhjälpare som skulle kallas in i kölvattnet på de kommande invasionerna. Den amerikanske utrikesministern Colin Powell kallade de ideella, ickestatliga hjälparbetarna för, med ett svåröversättbart uttryck,  ”force multiplier for us, such an important part of our combat team”.

En ”styrkeökare”, och en viktig del av deras stridsstyrka.[viii] Hjälparbetare behöver vinna lokalbefolkningen förtroende för att kunna arbeta.

Detsamma behöver en ockupationsmakt.[ix]

Hökaktiga skribenter som Niall Ferguson ansåg att biståndsorganisationerna kunde komma spela samma roll som missionärerna gjorde under kolonialtiden.

Kenneth Pollack gnölade litet över att en del hjälparbetare kunde vara aningen svårhanterliga, samtidigt verkar ingen reflektera över att det samtidigt handlar om en livsfarlig politik. Livsfarlig för såväl hjälparbetare som människorna som tar emot biståndet.

Om man tänkte göra biståndet till en integrerad del av krigföringen –ja när man till och med talar om den som en integrerad del av den egna stridsstyrkan- ja då riskerar man samtidigt att förvandla hjälparbetarna, deras projekt och mottagarna ute i byarna till militära mål.

För finns en orubblig järnlag inom krigföring är det den att allt som den ena sidan gör för att förbättra sin ställning försöker motsidan på olika sätt blockera och göra ogjort. Så om en part inleder Hearts and Mind projekt för att stärka sitt grepp om befolkningen och över landet följer att en motståndare försöker sabotera och stoppa samma projekt. Så gjorde båda sidor i Vietnamkriget. Så är fallet i Afghanistan.

Är det verkligen BISTÅND man vill bedriva ja då är snarast ett vanvettigt ineffektivt sätt. För priset det kostar att hålla en enda svensk soldat i landet under ett års tid skulle 12 afghanska byar kunna förses med enklare sjukvårdskliniker. Var och en bemannad med sju lokalt anställda sjukvårdare. Vidare skulle 7 000 barn kunna gå i skola under ett år.

Och som sagt: allt för vad det kostar att hålla en svensk soldat i landet under ett års tid.

Det är dessutom vanvettigt dyrt att hålla en styrka på plats så långt från hemlandet. Av kostnaden på 1 ,5 miljarder kronor går en tredjedel åt för logistik och transporter.

Och den allt större sammanblandning mellan bistånd och militära pacificering som skedde i Vietnamkriget har också börjat sätta in i Afghanistan.

I ett meddelande från den brittiska biståndsmyndigheten förklarades att PRT-grupperna skulle ha som sin primära uppgift att utvidga den Afghanska, provisoriska övergångsregeringens makt.

Humanitära insatser kom på andra plats. Det sas utryckligen.[x]

Hjälparbetare har reagerat olika. Somliga uppges med förtjusning ha låtit sig sväljas av den gröna maskinen. En sådan var Marla Ruzicka. Hon hade börjat som progressiv aktivist hemma i USA. En av Medea Benjamins vänner. Hade demonstrerat mot Enron chefen Jeff Skilling, insamlingar för bevarande av regnskogar och mycket annat.

När ”kriget mot terrorismen” fick vind i seglen började Marla Ruzicka svänga. Kanske liberala interventioner var en bra idé i alla fall?

Hon grundade Campaign for Innocent Victims in Conflict (CIVIC). Och började arbeta från ett kontor i Bagdads “Gröna zon”. Understundom bråkade hon med den amerikanska armén. Då och då vädjade hon till den och till ockupationsförvaltningen för att skaffa kompensation åt arméns civila offer men allteftersom tiden gick blev Marla Ruzicka alltmer en blandning av frivillig ockupationstjänsteman och gosig husgäst hos armén och ockupationsbyråkratin. Tjejen som ordnade de mest livade partajern med  salsa och massor av sprit för tjänstemän och korrespondenter i Gröna zonen. Lägg därtill att det gick oändligt mycket smidigare att krama fram pengar till projekten för den som var väl anskriven hos regering och konservativa grupper.

År 2005 blir Marla Ruzickas bil sprängd vid ett attentat som egentligen var riktat mot en konvoj militärentreprenörer. Hon dör med massiva brännskador.

●●●
Andra hjälporganisationer kämpar för att behålla sin självständighet från den gröna maskinen. Något som kräver viss heroism med tanke på att regeringarna som sagt furnerar en stor del av budgeten. Bland annat uppges tyska hjälporganisationer kämpa med näbbar och klor för att slippa dras in i Bundewehrs verksamhet. Svenska Afghanistankommittén brukar föredra att uppmana sina anställda att lösa eventuella problem med talibaner och andra lokalt istället för att vissla på NATO.

Det kom rapporter om att amerikanska PRT grupper utnyttjade humanitära uppdrag för att bedriva underrättelseverksamhet.[xi] Amerikanska befälhavare uppges ha rätt att erbjuda både pengar, mat och utrustning i utbyte mot militär information. En del militärer kunde uppträda civilklädda och behålla vapnen utom synhåll. Allt bidrog till att sudda ut gränsen mellan civilt bistånd och militära pacificerings operationer.

En brittisk hjälparbetare förklarade i en intervju att hans organisation föredrog att hålla de militära PRT grupperna på avstånd.

Att hänga ihop med dem drog misstänksamhet från de byar de försökte arbeta i.[xii]

Många av PRT projekten är till råga på eländet slarvigt genomförda. Det talas om skolbyggnader som är så illa byggda att de hotar att rasa samman. Om nya vägar som börjar vittra sönder medan de fortfarande byggs. En forskare som studerat biståndet i Afghanistan noterar att entreprenörer som beviljas ett kontrakt för ett projekt i ett område där säkerheten är dålig ofta säljer det vidare till en underentreprenör som säljer det vidare till en underentreprenör, etc. etc.

Kontrakten kan ofta säljas vidare fyra eller fem gånger. Varje led behåller tio procent.

Ytterligare ett problem är att nästan varje led betalar beskyddarpengar till talibanerna (i allmänhet 20 procent). Med andra ord bidrar en hel del amerikanska och europeiska biståndspengar till att finansiera talibanrörelsen.[xiii]

Bland annat har USA:s riksrevisionsmyndigheter nyligen börjat peta i frågan om i hur hög utsträckning USAID:s pengar landat hos motståndaren.

Tydligen åtskilligt. Bara från ett enda projekt hade fem miljoner dollar betalats till talibanerna.[xiv]

När själva jobbet skall göras, vägen skall anläggas eller skolan skall byggas finns ofta inte mycket pengar kvar.

Från Mazar e Shariff talas om att svenska PRT patruller utkämpat flera eldstrider.


[i]Afghanistan: Konstgjord andning är också andning” av Hanne Kjöller, Dagens Nyheter, 3 oktober 2010.

[ii] Den såkallade Blair doktrinen eller Chicagodoktrinen presenterades i ett tal inför Chicagos handelskammare i april 1999.

[iii] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” Random House, New York, 2002, sid 202.

[iv] ”The Burden” av Michael Ignatieff, New York Times Magazine, 5 januari 2003.

[v] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York.

[vi]Nästa stopp: Kabul” av Katarina Tornborg, Sydsvenskan, 3 oktober 2010.

[vii] “Bush Backs Into Nation Building” av Terry M Neal, Washingtonpost, 26 februari 2003.

[viii] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York, sid 110.

[ix] Uppgifter från försvaret och från Svenska Afghanistankommittén.

[x] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York, sid 100.

[xi] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York, sid 111.

[xii]Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer,  1 februari 2010

[xiii]Aid Money May Not Be Accomplishing Its Goal” Intervju med Andrew Wilder, institutionschef vid Tufts universitet, 4 november 2009.

[xiv]U.S. government funds may have gone to Taliban” av Paul Richter, Los Angeles Times, 30 september 2010. “Taxpayer money funneled to Taliban” av C M Sennott, Global Post 30 september 2010.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 15 October, 2010 kl 15:21

Jag har sett påståenden blåsa förbi ute på internätet om att betydligt mindre meningsfull infrastruktur (dvs skolor, vägar, brunnar och liknande) byggts under nuvarande icke-krig, än vad som byggdes under det föga populära sovjetiska Afghanistankriget, samt att siffrorna för skolgång, analfabetism osv. var mycket bättre då.

Om detta stämmer så tecknar det en bild av den pågående bistånds- och återuppbyggnadsverksamheten som föga mer än en Potemkinkuliss. Så, stämmer det?

Pingback från Motvallsbloggen » Varför backar S? Del IV – eller: Hur Socialdemokraterna konspirerar mot svenska folket
Tid 15 October, 2010 kl 19:49

[…] PS kl. 20.45: Så har Klas Sandberg på bloggen Vindskupan kommit med  ytterligare ett ypperligt inlägg om “Den humanitära krigföringens död“ […]

Comment från Vindskupan
Tid 16 October, 2010 kl 7:01

Tja sovjetisk statistik har kanske inte världens mest lysande rykte för tillförlitlighet den heller. (Liksom man hos oss under de senaste åren allt oftare försöker trolla bort dåliga resultat genom att mixtra med siffrorna.)

Detta sagt så finns all anledning att misstänka att mycket av “biståndet” (som ofta snarast är Hearts and Mind kampanjer) rinner ut i ökensanden.

Comment från Per A.
Tid 16 October, 2010 kl 17:35

SAK borde ha hjälpligt pålitlig statistik om både då och nu…

Comment från Klas2k
Tid 24 October, 2010 kl 9:45

Man skulle ju kunna föra resonemanget då att en del länder borde vara i mkt bättre skick som tex Somalia, Zimbawe och en del andra eftersom man där (ännu) inte gått in med militär.
Hur ser biståndet ut i dessa länder, hur har befolkningen det ? Går det frammåt ? Hur kan organlisationer verka inom dessa länder, där dom inte har problem med att “demokratisk” militär går in och “skyddar” dom ?

Sist jag läste om det så gick någonting i stil med 80-90% av biståndet förlorat i korruption (!) i vissa delar av världen…
Stämmer det är det horribelt förstås.
/K

Comment från Vindskupan
Tid 24 October, 2010 kl 12:43

Andrew Wilder snackade om att det finns en modell som man vet fungerar när det gäller utvecklingsbistånd. Där jobbar man långsiktigt. Man bekantar sig ordentligt med samhället där det projektet. Det kan handla om att vissa färger kan uppfattas som illavarslande eller att slänten där man tänkte uppföra en byggnad ofta översvämmas. Det gäller att få med sig befolkningen. De måste fås att känna att de har en del i projekte, ja att det är deras projekt.

När man satsar, så satsar man småskaligt och lokalt. Då kan det fungera.

Vad man försöker göra i Afghanistan är raka motsatsen. Man satsar stort och snabbt. Människorna i andra ändan är inte med på noterna. Det handlar ofta bara om att spendera budgeten så snabbt som möjligt. Ofta bara för att den ena eller andra politikern skall få skryta med hur mycket han satsat.

Comment från Klas2k
Tid 24 October, 2010 kl 12:51

@Klas: Absolut – det måste få tad tid, och som sagt framförallt måste befolkningen själv få ta ansvar mhs bistånd, man skall inte rusa in “bygg upp” och sticka därifrån.
MEN det finns som sagt länder där man inte ens kan verka i ngt som ens liknar en effektiv grad.

Visst kan man då bida sin tid och vänt 10-20 år på att förhållandena ändras, även om stora delar av ett folk mördas och våldtas eller till stora delar går under i svält och fattigdom under lokala krigshetsare – en annan strategi är att gå in och faktiskt skydda både befolkning och biståndsarbetare – som FN har gjort ett antal gånger under efterkrigstiden – med både dåliga och bättre resultat…