Vindskupan

Rykteskvarnen mal allt snabbare om att en ny urladdning i Mellanöstern väntar.

Samtidigt infinner sig frågan om denna bloggare egentligen borde nedlåta sig till att syssla med rykten.

Ofta är rykten just det, rykten. Å andra sidan kan de ibland vara symptom på att något ligger i luften. Under perioden före Gazaoffensiven tisslades titt som tätt att ett angrepp var nära förestående, ömsom mot Iran, eller mot Gaza, eller Syrien, eller mot Libanon.

Det blev Gaza som angreps. Till sist.

En hel del av ryktesspridningen kan mycket väl ha startats från israelisk sida som ett sätt att blanda bort korten. Det brukar kunna förekomma inför större offensiver. Å andra sidan kan det också vara värt att notera att den typen av rökridåer i sig kan vara ett symtom på att en ny militär eruption är på väg.

●●●
På ytan var det en konflikt om ett träd på gränsen mellan Israel – Libanon. Allt skulle kunna vara hämtat ur en lagom fånig serie för att pedagogiskt upplysa små barn om storpolitikens stupiditet. Israelerna hävdade att trädet stod på deras sida. Libaneserna att det stod på deras.

Där upphörde komiken. Israeliska soldater höll på såga ner trädet det när libanesisk militär öppnade eld. Tre libanesiska soldater dödades när en granat slog ner vid deras fordon. En libanesisk journalist stupade också.

En israelisk bataljonschef dödades och en annan officer sårades svårt.[i]

FN bedömde efteråt att trädet stod inne på israelisk sida, trots allt.

Som sagt var, konflikten började lagom fånigt om det inte var för att den omgående hotade att förgrena sig in i storpolitiken.

Först och främst reagerade de proisraeliska påtryckargrupperna i USA omgående genom att kräva det amerikanska militärbiståndet till Libanon skulle kapas.

Bråkar ni med Israel? Inga pengar från kongressen mina herrar.

Till allas förvåning blev det libanesiska svaret trotsigt. Ville inte USA hjälpa Libanons försvarsmakt på fötter igen efter inbördeskrig och härjningar så kunde landet med fördel vända sig åt annat håll. Försvarsminister Elias Murr klagade över det orimliga i att enligt amerikansk uppfattning fick tydligen hans land försvara sitt territorium från alla håll utom ifall hotet kom från Israel.

”Låt dom behålla sina pengar eller ge dem till Israel. Vi kommer att konfrontera Israel med vad vi har.”[ii]

Och nu börjar följderna trädstriden växa.

Ganska omgående signalerade Syrien och Iran att DE gärna kunde kliva in i tomrummet och bli fadder för Libanons försvarsmakt.[iii]

Därmed satt istället den amerikanska regeringen i klämman. Den är piskad att ta hänsyn till den proisraeliska lobbyn. Det är den starkaste inom den amerikanska politiken. Den var uppbyggd och organiserad för ett enda syfte: att skydda och stötta Israel, alltid och under alla förhållanden.

Nu höll samma lobby på att med ett brett leende knuffa Libanon rätt i armarna på Iran och Syrien.

Skulle det verkligen utgöra ett väsentligt amerikanskt intresse?

●●●
Efter att ha vridit händerna ett tag beslutade sig den amerikanska regeringen för återuppta biståndet.[iv] Men det talas allt oftare om att större saker än så är i görningen.

”Kriget om trädet” i början av augusti är i många avseenden ett symtom på växande spänningar. Kanske handlar det om de första seismiska skakningarna inför en ny, militär eruption.

Från israelisk sida är man påfallande stridslysten.

Igen.

En och annan läsare undrar gissningsvis varför och hur det kan komma sig. Svaret måste bli att det helt enkelt är ovetbart och kommer att fortsätta att vara det till den dag då det är dags för historikerna att kamma igenom dittills hemligstämplade dokument, dagböcker och privata anteckningar och gräla om vad de egentligen menade.

Antydningar finns.

Från israelisk sida fortsätter man att elda upp sig över sitt, i stort sett inbillade, iranska hot. När en del israeliska befälhavare uttalar sig lyser dessutom en stark revanschlystnad igenom. Revansch för hur buffertzonen föll samman år 2000, revansch för det snörpligt misslyckade angreppet mot 2006 och för det reslutatlösa, oavgjorda angreppet mot Gaza.

Och militären är en stark politisk maktfaktor. Man brukar ofta säga att Israel, liksom det gamla Preussen, inte är en stat som äger en armé utan en armé som äger en stat.

Det talas om tre alternativ som ligger i stöpsleven.

A: en omfattande flygräd mot Irans kärnanläggningar.

B: ett nytt angrepp mot södra Libanon och / eller…

C: ett angrepp mot Syrien.

I mitten av augusti kom en längre artikel av den amerikanske journalisten Jeffrey Goldberg i tidskriften The Atlantic. Goldberg hade ansåg att Israel snart skulle angripa Iran… om inte USA skulle kunna göra det först.[v]

Det alternativet verkar inte realistiskt.

Likväl…

Ja likafullt duggar rapporterna allt tätare om att omfattande förberedelser pågår för NÅGOT, oklart vad. Enligt en rapport från International Crisis Group pågår fortfarande diskussionerna i den israeliska försvarsledningen om man skall slå mot Libanon, mot Syrien, mot Libanon OCH Syrien samtidigt.[vi] Det ger samtidigt en glimt det absurda i alltsammans. Man anser att Israel står inför ett överväldigande hot, det gäller att slå till först, ett existensiellt hot, etc. Man kan inte bestämma sig riktigt för VILKET hotet egentligen är.

Enligt US Defence Security Cooperation Agency har Israelerna köpt upp kopiösa mänger av militärt bränsle till ett värde av två miljarder dollar, utöver sina normala behov. Handlar det om en diversionsmanöver är den definitivt dyr.

Huvuddelen, en miljard liter, är jetbränsle av typen JP-8 men i ordern ingår också 227 miljoner liter blyfri bensin och 378 miljoner liter dieselbränsle.

Det sista skulle kunna betyda att en markoffensiv skulle kan ingå i planerna också.

Den bloggande flygingenjör som grävt fram den upplysningen tillfogar också olycksbådande att om det dyra flygbränslet skall användas måste det ske snart eftersom bränslets kvalité försämras om det lagras under längre tid.[vii]

Stora övningar hålls i norra Israel och på Golanhöjderna, riktade mot Libanon och Syrien. Förband från södra Israel och från Västbanken har omgrupperats till gränserna i norr för att bekanta sig med terrängen.[viii] Bland dem en brigad från Västbanken som uppges vara specialiserad på strid i bebyggda områden.[ix]

Spaningsflygningarna med obemannade drönare över Syrien och Libanon har ökat. I början av september uppges israeliskt stridsflyg ha genomfört skenafall mot södra Libanon.[x]

Den libanesiska armén uppges ha intagit höjd beredskap.[xi] Den syriska likaså och den har dessutom förstärkt sitt luftvärn.[xii] Libaneser och Syrier uppges börjat samordna sig.

Denna bloggare kan inte låta bli att reflektera över att om man från israelisk sida vill försvaga Hizbollah så går man bakvänt tillväga. Genom att hota med angrepp garanterar man att Hizbollahs milis inte kan avväpnas. Den behövs som en del av det libanesiska försvaret i söder.

Israeliska planerare försöker förutse vilka motåtgärder den libanesiska armén, Hizbollah och Syrierna kommer att vidta. I den israeliska pressen talas om att omfattade, datoriserade krigsspel över hur en invasion av södra Libanon skulle kunna förlöpa genomförts.

Man förutsätter att striderna kommer att koncentreras till de sydlibanesiska byarna. Att förbindelserna bakåt kommer att störas genom gerillakrig och raketbeskjutning. Att framryckningen kommer att hindras av minförsåt.[xiii]

Och armén försöker öva hur den typen av försvar skall kunna besegras.

Överstelöjtnant Amie Epstein, biträdande befälhavare för 7:e pansarbrigaden förklarade:

”I den här sortens krig kommer fienden att försöka stoppa IDF:s manövrer med landminor, pansarvärns eld och andra medel. Vårt mål är att veta hur vi skall kunna övervinna det så snabbt som möjligt och med minimala förluster.”[xiv]

Även om inget är bestämt ännu så har den typen av planerande, förberdande och prat ofta en tendens att börja leva sitt eget liv, något som skedde vid första världskrigets utbrott.

Ett annat, svart orosmoln är att man från Israelisk sida meddelar att ”nästa gång” kommer man att gå fram med ohämmad hänsynslöshet.

”Nästa gång” är det Dahiyareglerna som gäller.

Vad är Dahiyareglerna för något och hur uppkom de?

Man skulle kunna säga att Dahiyareglerna är en ny doktrin i det israeliska försvaret som gett krigsförbrytarutredare, som Richard Goldstone, sysselsättning.

Dahiyareglerna föddes i grämelsen efter det misslyckade angreppet på Libanon 2006.

Enligt alla källor var chocken inom militärledningen gränslös. Den stolta armén, med en radda segrar i bländande blixtkrig sedan 1948 hade kört fast i striderna mot Hizbollah rörelsens milis. Mot något som varje rättänkande israelisk militär betraktade som en samling rövare.

Intrycket är att många befälhavare dragit slutsatsen att de varit för snälla.

Dahiyareglerna fick sitt namn efter stadsdelen Dahiya i Beirut som bombades sönder och samman under angreppet 2006.

Det var rediga tag. SÅ borde de gå till i framtiden (jojomänsan). Det blev slutsatsen. Det är i grund och botten en föresats att gå fram med kollektiva bestraffningar och ohämmad hänsynslöshet vid minsta provokation. DET skulle låsa upp alla motigheter. DET skulle få den gamla blixten att komma tillbaka i krigföringen.

Tanken luftades av general Gadi Eisenkot, befälhavare för israeliska nordkommandot på hösten 2008 i en intervju.

”Det som hände i Beiruts Dahiya kvarter 2006 kommer att drabba varje by som Israel beskjuts ifrån.” förklarade General Eisenkot i en intervju. ”Vi kommer att använda oproportionerligt våld mot den (byn) och vålla stor skada där. Enligt vårt sätt att se på saken är det inte civila byar utan militärbaser”.

Han förklarade också att detta var inte bara någon artig rekommendation från militär sida. Detta var PLANEN och regeringen hade godkänt den.[xv]

En debattör förklarade att nu hade Hizbollah tagit över hela Libanon. Nu kunde man lika gärna slänga alla hänsyn över bord.

”Nu är hela Libanon en Iransk utpost. […] Det är både dåligt och bra. Dåligt för att norr om oss ligger en stat som är fullständigt ondskefull. Det är bra för att det inte längre behövs några komplicerade distinktioner. Israeliska strategers nya ståndpunkt är att Libanon i sin helhet är fienden snarare än ett komplicerat pussel av fraktioner.”

och vidare:

”Palestinierna i Gaza är alla Khaled Meshaal, Libaneserna är alla Nasrallah och iranierna är alla Ahmadinejad.”[xvi]

Richard Goldstone nämnde den doktrinen i sin rapport om vad som skett i Gaza. Efter sitt besök där verkar han inte ha tvivlat på att det var vad som tillämpats i praktiken. Ohämmad hänsynslöshet hade varit normen under den israeliska arméns härjningståg i Gaza 2009.

I ett israeliskt reportage nämnde närmast i förbigående att Dahiyareglerna nu var en stadigt integrerad del av den israeliska armén arbetsmetoder.[xvii]

Israels ÖB Gabi Ashkenazi har svurit på att attackera libanesiska befolkningscentra för att kunna förstöra Hizbollahs högkvarter.[xviii]

Med andra ord, går man till angrepp så blir det med Dahiyareglerna i arsenalen.

Väntan på en Incident

Israelerna meddelar att de kommer att hålla den Libanesiska regeringen ansvarig för alla incidenter, även med Hizbollah.[xix] Och en israelisk tjänsteman uppgav inför International Crisis Group att det fanns många i landets ledning som bara längtade efter en incident för att alltsammans skulle kunna startas.[xx]

---

[i] ”Israeli colonel, three Lebanese soldiers and journalist killed in border clashes” av Harriet Sherwood i Guardian, 3 augusti 2010.

[ii] ”Calls to stop funding Lebanese army put Obama in tight spot” av Janine Zacharia, The Washington Post, 13 augusti 2010.

[iii] ”Syria offers support to Lebanese army” Engelska Xinhuanet, 12 augusti 2010.

[iv] ”Report: US to keep aiding Lebanese army” osignerad, Yedioth Ahronoth, 4 september 2010.

[v] ”The Point of No Return” av Jeffrey Goldberg, The Atlantic, september nummret, 2010.

[vi] “Drums of War: Israel and the ‘Axis of Resistance’” Middle East Report #97, International Crisis Group augusti 2010 sid 5

[vii] ”ISRAEL ORDERS MASSIVE MILITARY FUEL STOCKS FAR IN EXCESS OF THAT REQUIRED FOR NORMAL OPERATIONS” av Damian Lataan, Bloggen Telling the History of The Twenty-First Century as It Really Is, 24 augusti 2010. via Richard Silverstein.

[viii] ”IDF ups training in Golan Heights” av Hanan Greenberg i Yedioth Ahronoth, 11 augusti 2010.

[ix] “Israel’s ‘Kfir’ brigade to quit WestBank, join Northern Command;Move hints at preparation for ‘Great War’ with lebanon and Syria”, av Simona Sikimic och Wassim Mroueh, i The Daily Star, Lebanon, 1 september 2010.

[x] “Israeli Warplanes Stage Mock Air Raids over South Lebanon” osignerad notis, Al Manar TV, 5 september 2010.

[xi] ”Lebanon army on alert after reported IDF build-up on border” av Zohar Blumenkrantz , Irit Rosenblum, Amos Harel och Avi Issacharoff, i Haaretz, 9 augusti 2010.

[xii] ”Report: Israel planning to attack Hezbollah arms depots in Syria” av Jack Khoury i Haaretz, 28 augusti 2010.

[xiii] “IDF expects Hizbullah to target roads” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 22 maj 2010.

[xiv] ”IDF ups training in Golan Heights” av Hanan Greenberg, Yedioth Ahronoth, 11 augusti 2010.

[xv] “Israel warns Hizbullah war would invite destruction” osignerad, Yedioth Ahronoth, 3 oktober 2008.

[xvi] “The Dahiya strategy” Yaron London, Yedioth Ahronot, 6 augusti 2008-

[xvii] “It’s a jungle out there” av Amos Harel, i Haaretz, 2 juli 2010.

[xviii] ”Israeli Army to simulate invasion of south Lebanon” osignerad, The Daily Star Lebanon, 23 juli 2010.

[xix] ”Lebanon army on alert after reported IDF build-up on border” av Zohar Blumenkrantz , Irit Rosenblum, Amos Harel och Avi Issacharoff, i Haaretz, 9 augusti

[xx] “Drums of War: Israel and the ‘Axis of Resistance’” Middle East Report #97, International Crisis Group augusti 2010 sid 6.