Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2010
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Krigets ekonomi (eller frånvaron därav)

För närvarande hänger en osynlig skylt över diskussionerna om USA:s återkommande ekonomiska problem.

Den lyder: ”tala inte om kriget”.

Den outtalade förutsättningen är att den virvelvind av fälttåg och interventioner i Mellanöstern, Östafrika och Centralasien som utlöstes efter 11 september inte, säger inte påverkar den Amerikanska ekonomin. Med stor frenesi avhandlas frågorna om regeringen borde ha löst Lehman Brothers istället för att låta det gå i konkurs. Om bolånekrisen. Om regeringen inte skulle uppmuntrat Fannie Mae att låna ut pengar till höger och vänster. Ja man kan diskutera allt mellan himmel och jord, en serie vanvettigt olyckliga omständigheter och sammanträffanden som bidrar till att USA:s ekonomi länge har varit trög och håglös och varför den titt som tätt trillar ner i kriser.

Men det beror inte på kriget hänger en kvarnsten kring halsen på den amerikanska ekonomin.

Verkligen inte.

Ekonomen Paul Krugman –innehavare av svenska ”Riksbankens pris till Alfred Nobels minne (eller låtsasnobelpriset i ekonomi om man så föredrar)”- suckade litet över att han fick frågan så ofta.

Han avfärdade tanken efter kort grubbel. Andra världskriget hade inte sänkt den amerikanska ekonomin och då borde inte Irak kriget kunna göra det heller. Kanske hade kriget bidragit till att oljepriset stigit en aning ansåg han.[i]

Andra är inte lika säkra.

Ekonomiprofessorn Joseph Stieglitz (en annan vinnare av svenska Riksbankens ”pris till Alfred Nobels minne”) hävdade 2008 att Bush regeringen fifflade med bokföringen.

Det som hissas fram utåt är siffrorna över de summor som uttryckligen och öppet avsatts för kriget.

I så fall skulle kostnaden år 2008 uppgå till 600 miljarder dollar.

Stieglitz tror inte det stämmer. Han försökte räkna och att ta med alla de dolda kostnaderna. Det var inte lätt, ens för en ekonomiprofessor. Pentagons budget är vanvettigt rotig och svår bena upp. Till de direkta kostnaderna kommer också ett berg av dolda utgifter som fungerar som ett tungt ankare.

●●●
Det var inte så det var tänkt när allt startade.

Under en annan tid, den tid när hela kriget höll på att starta viftades frågan om kostnader bort ganska snabbt. Biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz pratade exempelvis om att man nu stod i begrepp att erövra ett land som flöt på ”ett hav av olja”, (till skillnad från Nordkorea).[ii] Inför kongressen förklarade Wolfowitz Iraks oljeintäkter skulle kunna dra in 50 eller 100 miljarder dollar under de närmaste två eller tre åren.

Vi har att göra med ett land som verkligen kunde finansiera sin egen återuppbyggnad och det ganska snart.”[iii]

Sådana var tankegångarna.

Ta Irak. Pumpa upp oljan och sälj. Det skulle fixa utgifterna.

Enligt den argentinske presidenten Néstor Kirchner förklarade president Bush under ett möte att krig skulle vitalisera Amerikas ekonomi och att USA alltid hade vuxit sig starkt genom krig.[iv]

När den invasion som var tänkt att bli ett litet enkelt blixtkrig istället växte till ett segt fälttåg lät ett och annat fiskalt kvidande höra sig. Ekonomen James Galbraith hävdade i april 2004 att utvecklingen var farlig.

Jo, visst, inledningsvis skulle säkert kriget avkasta ett knippe trevliga ekonominyheter (det brukar det göra). Fabrikerna får nya beställningar. Folk i gruvor och hamnar skulle få mer att göra.

Såkallad militär Keynsianism.

Men baksmällan brukar nästan alltid bli svår. Inflation skulle följa, importen skulle öka. (Bland annat har Amerika varit tvingat att importera ammunition från Israel för att kunna försörja sin armé.)

Galbraith ansåg att ”kriget mot terrorismen” hade mer gemensamt med Vietnamkriget än Andra Världskriget.

Inför andra Världskriget hade den amerikanska regeringen haft en gedigen budgetering och planering för den ekonomiska mobiliseringen. Finansieringen täcktes med hjälp av skattehöjningar, obligationer, etc. Allt hade varit mätbart och planerbart. De amerikanska planerarna visste exempelvis redan från början att det troligen skulle ta tre eller fyra år att knäcka Tyskland och Japan efter att deras land gått med i kriget.

Så till den milda grad förutsägbart var hela förloppet den gången.

Vietnamkriget var en helt annan sak. Det var en konflikt som USA gled in i på en hoper glädjekalkyler och lösa antaganden. När kriget till allas häpnad bara drog ut på tiden och blev allt dyrare reagerade den amerikanska regeringen med att alltmer desperat lappa, laga och finansiera med sedelpressarna.

Resultatet blev inflation och en serie ekonomiska kriser under 1970-talet. Med stor sannolikhet bidrog det till att Amerika tvingades dra sig ur Indokina.

Pecunia Nervus Belli. Pengar är krigets senor.

Och Bushs krig hade mer gemensamt med Vietnamkriget än det andra världskriget.[v]

Ytterligare ett problem är att det egentligen inte verkar finnas någon riktig kontroll över de amerikanska försvarskostnaderna. Där kan man för en gångs skull inte klandra Bush. Systemet har hängt med från det kalla kriget och skulle få en gammal sovjetbyråkrat att le ömt. Enligt nästan alla som försökt få rätsida är det ett mirakel av krångel och slösaktig ineffektivitet. Det finns massor med mer eller mindre kufiska, hemligstämplade projekt som det rinner ner en veritabel flod av guld i utan att det syns i de officiella redovisade siffrorna. Detsamma gäller för underrättelsetjänsternas verksamhet. En cynisk forskare förklarade han och kollegorna som en ren tumregel brukade ta Pentagons officiella siffror och fördubbla dom för att få ett grepp om de verkliga utgifterna. Detta gällde tydligen i fredstid.[vi] Rimligen borde allt bli etter värre i krig.

I en rapport från 2005 klagades över att Irakkriget (och Afghanistan) redan kostade mer per månad än Vietnamkriget (Irak kostade 5,6 miljarder i månaden. Vietnam hade, omräknat till dagens penningvärde, kostat 5,1 miljarder per månad).[vii]

Kostnaderna steg, och steg, och steg ännu mer. Divisionerna i Irak kved efter pengar och förstärkningar.

Det normala hade varit att höja skatterna och inkalla extra manskap. Bushregeringen valde istället att finansiera med hjälp av lån och att sänka de amerikanska skatterna. Behovet av förstärkningar till armen löstes genom att fylla på med militärentreprenörer, Contractors (ett vackrare namn för vad som i praktiken verkar vara legoknektar.)

Ett problem var arméns utrustning som började bli akut år 2006.

En vanlig föreställning är att den amerikanska arméns arsenaler är proppfulla med hypermoderna vapensystem. Det är missvisande. Bara en del av den militära hårdvaran kan betraktas som sprillans ny. Huvudmassan av all utrustning utgörs av maskiner som blivit kvar sedan det kalla krigets upprustningar. Givetvis har den moderniserats och renoverats i olika omgångar men ändå.

Vi upptäckte att stora delar av arméns arsenal av stridssystem var gammal när kriget började och den nöts ner i så snabb takt att man kan börja ifrågasätta nationens framtida militära beredskap.”

hette det från en tankesmedja med försvarsinriktning. Bara för år 2006 hade armén begärt 13, 5 miljarder dollar för att ersätta, lappa ihop eller modernisera sina maskiner. [viii]

Och läsaren kan gärna notera att det inte handlade om utgifter som skulle förstärka armén. Det handlar bara om att lappa och laga på det som redan finns.

Även i Washington Post skrevs nu öppet att de kombinerade kostnaderna för fälttågen i Irak och Afghanistan troligen skulle komma att överträffa debaclet i Vietnam. Man räknade då inte bara med kostnaden för att hålla trupperna på plats. Det fanns också de dryga utgifterna för att hålla ambassader och konsulat i de båda krigszonerna.

År 2006 gissade man på en slutnota på 811 miljarder.[ix]

Två år senare gissade ekonomen Joe Stieglitz att slutnotan snarare kunde ligga på tre biljoner dollar ( 3 000 000 000 000 000). (För den som undrar: ja, i Vindskupan HAR vi kollat skillnaden mellan amerikanska och europeiska räkneord. ) [x]

Förutom de direkta, militära utgifterna finns ett jättelikt berg av dolda och indirekta kostnader.

Det gick inte att som på Axel Oxenstiernas tid låta veteranerna ligga och dö i rännstenen efter avdankning. De måste ges vård och terapi. Det skulle kosta. Överlag garanterar systemet med yrkesarméer att löner och pensioner slukar huvudmassan av försvarsutgifterna.

Och även om både krigen i Afghanistan och Irak kunde betraktas som lågintensiva, räknat i antal stupade, så fanns gott om sårade. Det flitiga bruket av fjärrstyrda vägbomber i Irak och Afghanistan resulterade i svåra skador. Det kunde räcka med att en bomb brann av i närheten av ett pansarfordon för att soldaterna inuti skulle slängas runt som trasdockor, med hjärnskador och hörselskador som följd. Modern krigskirurgi gjorde att även hopplöst söndertrasade kunde räddas till någotslags liv.

Till det kom enorma utgifter för ”bistånd”, i praktiken subsidier, för att hålla de vacklande klientregimerna i Bagdad och Kabul under armarna.

Enligt Stieglitz blev det etter värre av att Bush regeringen medvetet begärde pengar på ad hoc basis som såkallade ”Emergency funding”.

Det snarast fungerat som så att regeringen regelbundet gastat till kongressen att Nu höll pengarna till pojkarna vid fronten på att ta slut, skicka mer.  Följden blev en krigsfinansiering ”ur-hand-i-mun.” Enligt Stieglitz är det praxis att man också bokför kommande, förväntade utgifter.

Genom Emergency funding undviker man den trista detaljen.[xi]

En annan som försökt kamma igenom siffrorna (med experthjälp) är den kätterske före detta underrättelsemannen Chalmers Johnson.

Johnson och hans vänner räknade och räknade. Den här gången försökte de inkludera krigsrelaterade utgifter från andra myndigheter än försvarsdepartementet. från utrikesdepartementet, justitiedepartementet, det nygrundade departementet för Hemlandets Säkerhet, NASA:s försvarsrelaterade projekt, anslag till forskning som i själva verket var försvarsrelaterad etc. etc. När det inkluderats borde utgifterna för budgetåret 2008 uppgå till 1, 1 biljoner (eller 1 100 000 000 000 dollar eller ettusen ett hundra miljarder).

Där fanns som tidigare sagts ingen likhet med den grundliga planeringen och budgeteringen inför andra världskriget.

Lägg därtill att USA:s statsbudget med all sannolikhet skulle få fortsätta att blöda i decennier efter att fälttågen i Irak och Afghanistan avslutats. Förutom pensioner och vård av veteraner, ersättandet av förstörda och utslitna maskiner så kommer uteblivet underhåll av utrusning på hemmafronten. En utredning från kongressen gissade att bara den saken skulle kosta 13 miljarder dollar att ta igen.[xii]

Det gäller inte bara den militära sidan förresten. Pittsburgh hade exempelvis långt gångna planer på att anlägga snabbtåglinje. En framsynt tanke som kunde ha gjort den krisdrabbade staden till center för en förväntad framtidsteknologin med höghastighetståg i Nordamerika.

Den goda idén gick inte att genomföra. Det fanns inga pengar. Irakkriget hade tuggat upp fonderna. [xiii]

Kriget var också en bidragande orsak till att en redan inträffade rad kalamiteter hemma i Amerika blev etter värre, med större kostnader som följd. Både under Katrina orkanen i New Orleans och skogsbränderna i Kalifornien gick ingripandena i baklås eftersom att Nationalgardet som normalt brukade kallas in för att förstärka räddningsarbetet nu låg borta i Irak och Afghanistan med sin utrustning.

●●●
Vad är egentligen sant här? Är kriget en mindre irritation som Krugman tror eller är det kvarnstenen som håller på att sänka den amerikanska ekonomin?

Andra världskriget då? Det funkade då, varför inte nu?

Jo det stämmer visserligen att USA gled igenom andra världskriget utan något bestående statsfinansiellt krångel och på kuppen kom på kuppen loss ur den stora 30-tals depressionens grepp.

Amerika blev både rikt och mäktigt efter den konflikten. Som kontrast segrade sig Storbritannien till döds i de båda världskrigen. Efter 1945 hade britterna inte längre råd med sitt imperium eller sin stormaktsställning längre.

Men som sagt, för USA gick det vägen den gången.

Under Vietnamkriget gick utvecklingen åt andra hållet för Amerikas del. Det ledde till inflation och Amerikas stora ekonomiska efterkrigs uppsving avstannade. Det finns de som anser att Vietnam dessutom blev början till slutet den amerikanska bilindustrin.

Det hade varit världens starkaste industri. Bilindustrin hade garanterat att Amerika skulle vinna andra världskriget. Från de konverterade fabrikerna kom en ström av stridsvagnar, jeepar, stridsfordon, motorer, ammunition etc. etc. Där kom också komponenter till skeppsvarven och flygplansfabrikerna. Allt rann ner, i USA:s krigsmakt men också i Storbritanniens, Sovjet och Kinas.

Den stöttepelaren började vittra under Vietnamkrigets år. Det kan ha bidragit att enorma mängder amerikanskt kapital skyfflades ner i Indokinesiska slagfält, att många av de främsta forskarbegåvningarna försvann in i olika försvarsprojekt samtidigt som konkurrenterna Tyskland och Japan satsade på att utveckla sina respektive civila ekonomier. Kort sagt, före Vietnam hade Amerikas makt vilat på tre stöttepelare, finansiell makt, industriell makt och militär makt. Amerika var världens bankir, statschefer från hela världen vallfärdade till Washington för att höra sig för om man där godhetsfullt kunde tänka sig ett smärre lån.

Det var världens verkstad. USA stod för hälften av hela planetens industriproduktion.

Efter Vietnam fanns bara den militära stöttepelaren kvar.

Amerika var ett låntagarland och bilindustrin var på dekis. Båda faktorerna har bitit sig fast för gott. Amerikas konkurrensförmåga började avta.

Och ”kriget mot terrorn” har troligen mer gemensamt med Vietnamkriget än andra världskriget.

Klicka för förstoring

●●●
Sommaren 2010 håller på att ta slut. Hösten står för dörren. Världsekonomin ser relativt hoppingivande ut, med undantag för USA och Storbritannien som frågetecken.

Den amerikanske försvarsministern Robert Gates tillkännagivande att det amerikanska försvaret måste börja spara pengar skulle troligen få en svensk försvarsanställds ögon att tåras av igenkännande. Militärbaser skall stängas ner för att kunna täta andra budgethål.

Det skulle (flämt) sättas ett tak för hur många generaler, amiraler och högre civilanställda tjänstemän det amerikanska försvaret fick lassa på sin organisation.[xiv]

Den amerikanska arbetslösheten ökar igen.[xv] Det uppskattades att underskottet i USA:s statsbudget skulle uppgå till 1, 66 biljoner år 2011.[xvi] För budgetåret samma år skulle statsskulden uppgå till 100 procent av BNP. Teoretiskt betyder det att varje amerikan har en skuld på 30 400 dollar.

Den amerikanske överbefälhavaren amiral Mullen förklarade att det största hotet mot Amerika varken var Al Quida eller Nordkorea utan statsskulden.[xvii]

Men förutom Joe Stieglitz år 2008 vill nästan ingen ekonom tala om kriget.


[i]An Iraq recession?” av Paul Krugman, The New York Times, 29 januari 2008.

[ii] Utskrift från USA:s Försvarsdepartement ”Deputy Secretary Wolfowitz Q&A following IISS Asia Security Conference” 31 maj 2003.

[iii]Wolfowitz Strives To Quell Criticism” av Paul Blustein, i The Washington Post, 21 mars 2005.

[iv] ”Oliver (Stone) with former President Nestor Kirchner discussing President Bush” Videoklipp 28 maj 2010. via Juan Cole.


[v] ”War in Iraq Aims a Bullet at the Heart of the Economy” av James Galbraith, i Los Angeles Times, 26 april 2004.

[vi]The Pentagon Strangles Our Economy: Why the U.S. Has Gone Broke” av Chalmers Johnson, Le Monde diplomatique, 26 april 2008.

[vii] “The Iraq Quagmire;The Mounting Costs of War and the Case for Bringing Home the Troops” rapport Phyllis Bennis och Erik Leaver, från “Institute for Policy Studies and Foreign Policy In Focus” 31 augusti 2005.

[viii] ”War costs skyrocket due to equipment wear and weapons purchases” av Drew Brown, Knight Ridder Newspapers, 28 april 2006.

[ix]Projected Iraq War Costs Soar” av Jonathan Weisman, The Washington Post, 27 april 2006.

[x] Det kan vara tämligen förvirrande när man kommer upp i högre nivåer. På amerikansk engelska heter en miljard, billion. Nivån ovanför kallas i Sverige för biljon och i USA trillion.

[xi]The $3 Trillion War” av Joseph Stieglitz och Linda Bilmes, Vanity Fair, april 2008.

[xii] ”War costs skyrocket due to equipment wear and weapons purchases” av Drew Brown, Knight Ridder Newspapers, 28 april 2006.

[xiii]The Glory and the Gutting: Steeler Nation and the Humiliation of Pittsburgh” av Charles McCollester, I Monthly Review, December 2005.

[xiv]Pentagon Plans Steps to Reduce Budget and Jobs” av Thom Shanker, The New York Times, 9 augusti 2010.

[xv]Markets Fall as Jobless Filings Rise” Christine Hauser, New York Times. 19 augusti 2010. Via Det Progressiva USA.

[xvi]U.S. Budget Deficit Put at $1.066 Trillion in 2011” av Laura Litvan, Business Week, 19 augusti 2010.

[xvii]Mullen: Debt is top national security threat” CNN, 27 augusti 2010.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 26 August, 2010 kl 16:55

Går det att göra handelsbalansgrafen lite större, så att man kan se vad det står på axlarna?

Comment från Vindskupan
Tid 26 August, 2010 kl 21:03

Peace käre läsare. Jag har nu försökt att göra den tydligare. Dessutom är den också klickbar. Du kan få upp den i ett nytt fönster i större storlek. Hoppas det funkar.

Comment från Kerstin
Tid 3 September, 2010 kl 0:42

En floskel, men ändå: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Pingback från Motvallsbloggen » Risk för minskande arbetslöshet, anser riksbanken
Tid 3 September, 2010 kl 0:45

[…] – Krigets ekonomi (eller frånvaron därav), Vindskupan […]

Comment från Klas2k
Tid 1 October, 2010 kl 20:54

Att krig kostar säger väl sig självt. I de flesta fall kan man titta på vad som försiggår på makronivå för att fatta hur det kommer vara, i verkligheten, på högre nivåer.
Man betalar löner och materiel som bara kan användas i krig. Man förstör materiel, och forlorar liv (oftast män i en väldigt produktiv ålder) på alla sidor osv

OM den segrande makten sen kan ta igen en del kostnader på erövringar, så kan man förstås gå plus på det hela – men i moderna krig tenderar man ju att se till det erövrade samhället på ett mer humant sätt (iaf från västvärldens sida) och försöker att inte utblotta dom man har räddat, iaf inte alltför uppenbart.
Lägg därtill modern gerillakrigföring som gör att man rel. snart måste överlämna kontrollen till lokala förmågor för att inte spendera ännu mer pengar i många år för att behålla “kontrollen”.

/K