Vindskupan

Kanske är det så det går till när ett krig börja dö. Inte med ett brakande crescendo som Stalingrad 1943 eller Dien Bien Phu 1954. Det börjar dö med de första låga viskningarna om att det troligen inte går längre.

En dag inser alla att kriget är dött. Bara kadavret ligger kvar och måste forslas bort.

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

Det var TS Eliots mest berömda rad i dikten The Hollow Men. Det tar slut, inte med en knall utan med ett utdraget kvidande.

Och kanske är det vad som håller på att ske nu när det andra Afghanska kriget står inför sin nedläggning. Det är en sista resten av det stora ”kriget mot terrorn” som sakta men säkert marinerats och långkokat i tankesmedjor och militärstaber under hela 1990-talet för att med buller och bång presenteras för världen efter 11 september attentaten. Det har resulterat i en intervention i Afghanistan, en invasion av Irak och ett myller av stora och små militära ingripanden i Somalia, Yemen och litet varsomhelst.

Och kanske håller vi på att nå den punkt när diskussionen börjar handla om hur hela det storslagna företaget skall börja avvecklas. USA håller på att dra sig ur Irak. Nu står Afghanistan på tur.

●●●
Afghanistan var fälttåget som blev över. Det är vad som finns kvar av alla de storslagna planerna från 2002.

Barack Obama kom till makten på ett löfte att trappa ner i Irak. Däremot skulle USA under hans ledning satsa i Afghanistan. Det var också ett löfte. Det skulle kunna sammanfattas med att ”nu avbryter vi i Irak och drämmer till i Afghanistan istället.”

Kanske var det tänkt att utgöra ett litet köttben till hökarna. Ett sätt att säga att Obama var minsann ingen vekling. Titta på vad som görs i Afghanistan.

Uppbyggnaden skulle kulminera i en offensiv mot den växande talibanrörelsen.

Marja offensiven i Helmand. Sedan skulle en ny rensningsoperation komma vid Kandahar.

Nu kommer beskedet att offensiven Marja har kört fast. Det är samma svårutrotliga dilemma ofta presenterar sig under gerillakrig. Ja den reguljära armén kan visserligen erövra vilka punkter på kartan som befälhavarna behagar peka på. Problemen börjar när den skall hålla sig kvar på dessa. Runtomkring i Helmand ligger de amerikanska trupperna nu fastkörda i dammiga posteringar. Runtomkring dem håller talibanerna på att återta kontrollen. Hundratals människor uppges fly från talibaner, amerikaner eller från striderna i största allmänhet. Ingendera parterna kan få övertaget. En bonde som blev intervjuad berättade att han flytt från sina marker efter att skörden var bärgad.

Striderna och bombardemangen blev allt värre.[i]

Vad alltsammans resulterade i var några smärre framgångar i de centrala delarna av Helmand provinsen. Vad amerikanerna och koalitionen hade behövt var en förkrossande seger. Den segern fortsätter att glida dem ur händerna. Den amerikanska armén uppges förlora manskap i allt snabbare takt.

Det blir inte bättre, bara värre.

General Stanley McChrystal fick sparken från sin post som befälhavare för de amerikanska och allierade trupperna i Afghanistan. Den utlösande orsaken var en intervju i Rolling Stone där han gjorde sig lustig över sina politiska överordnade. Bakom kulisserna kan det handla om större saker än att hans överordnade kände sig snubbade. McChrystal hade krävt stora resurser till sin front och omfattande befogenheter för sig själv men utan att kunna leverera resultat.

På hemmafronten börjar Obamas svårigheter växa. Tecknen blir allt fler på den amerikanska opinionen håller på att tappa sugen för fälttåget i Afghanistan också. I juli uppgavs bara 29 procent av alla amerikaner gilla hur presidenten skötte kriget enligt Harris Interactive, det kan jämföras med 38 procent i januari.[ii]

Ett hejdundrande ras.

President Obama uppgavs ha problem att få kongressen bevilja medel för att finansiera fälttåget.[iii] USA:s ekonomi krånglar och det blir bara värre. Ett amerikanskt fälttåg i Centralasien under flera decennier är helt enkelt inte genomförbart.

80 procent av styrkan försvinner

Kanske var det Holland som fick stenen i rullning.

Redan 2007 tillkännagav regeringen att de tänkte börja dra tillbaka sin kontingent 2010.[iv] Det var en kännbar avbräck. Den holländska kontingenten var visserligen inte stor –cirka 1 900 man- men var känd för sin effektivitet och för att använda en mix av militära insatser, hearts and mind operationer och diplomati som andra koalitionstrupper försökte efterlikna. [v] En begäran från NATO om att kontingentens mandat skulle förlängas resulterade i att den holländska koalitionsregeringen kollapsade.[vi]

Därnäst meddelade Kanada de tänkte dra tillbaka sin kontingent från Kandahar någon gång 2011.[vii] Som många andra deltagande länder hade Kanada, både allmänna opionen och regeringen varit emot invasionen av Irak.

Att istället delta i fälttåget i Afghanistan var tänkt som en slags försoningsgest mot grannen i syd.

Tiden gick, förlusterna växte. Med talibanernas återkomst från och med 2006 kom insikten krypande att försoningsgesten började bli i dyraste laget. Som övriga kontingenter hade kanadensarna haft kännbara förluster och tji vinster att visa upp.

Polen meddelar att deras soldater kommer avtåga 2012.

Först under Marjaoffensiven verkar man från den amerikanska ledningens sida ha börjat reflektera över vad det kommer att innebära. De kanadensiska trupperna var stationerade i den oroliga Kandahar provinsen. Om den kontingenten försvann skulle det lämna en farlig lucka i bältet av koalitions trupper som försökte täcka Afghanistans södra delar.

Från amerikansk sida kom förslaget att den brittiska kontingenten i Helmand helt sonika skulle ta sitt pick och pack och flytta över till Kandahar.

Från brittisk sida vållade tanken inga jubelskrik. Britterna hade lagt ner tid och dyra pengar på att bygga fältbefästningar runtomkring i Helmand. Där kunde de terrängen och hade inarbetade kontakter ute i byarna. Nu föreslog amerikanerna helt glatt att de skulle lämna alltsammans och börja om från början, troligen med kännbara förluster och dryga kostnader som följd.[viii] Lägg därtill att den brittiska armén knäade under bördan av att bedriva ett fälttåg på en fredstida budget. Den lilla brittiska yrkesarmén behövde förstärkas. Ledningen gissade att det skulle krävas ytterligare 10 000 soldater (från 102 000 till 112 000) för att kunna fylla upp för alla sjuka och sårade.[ix] I video reportage kan man notera att de brittiska soldaterna verkar påfallande avmagrade och härjade.

Under ett besök till Afghanistan i maj 2010 av en delegation brittiska ministrar tillkännagavs att (utrikeminister William Hague, försvarsminister Liam Fox och biståndsminister Andrew Mitchell) att de brittiska trupperna skulle böja hämtas hem.[x] Under ett brittiskt statsbesök i USA kom beskedet att uttåget skulle inledas i juli 2011 och vara fullbordat 2014.

Med 10 000 man på plats är den brittiska kontingenten den näst största.

Och samtidigt kom det vattendelande beskedet att den amerikanska regeringen nu tänkte göra samma sak. Den amerikanska armén i skall inleda sitt återtåg i juli 2011 och avsluta det 2014.[xi]

De länderna, USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Polen står tillsammans för över 80 procent av koalitionens truppstyrka. General Petreus har protesterat och försökt få beslutet ändrat.[xii]

Hur fånigt det än kan verka så skulle man kunna jämföra koaltionens öde med en misslyckad fest som hållit på för länge. Någon av gästerna börjar humma om att han borde gå hem, innan man vet ordet av flockas alla vid garderoben och utgången.

Det är inte slutet på striderna eller på själva kriget men kanske är detta den punkt när kriget börjar dö, inte med en knall utan med ett kvidande.

---

[i] ”Taliban Hold Sway in Area Taken by U.S., Farmers Say” Carlotta Gall, New York Times, 16 maj 2010.

[ii] “Poll: Outlook on Afghanistan war darkens” av Zeeshan Aleem, Politico, 15 juli 2010.

[iii] ”Obama faces messy war-funds fight” av David Rogers, Politico, 13 maj 2010.

[iv] “Netherlands confirms 2010 Afghanistan pullout” AFP, 19 december 2007.

[v] “Dutch Pullout From Afghanistan Leaves Some Nervous” av Terence Neilan, AOL News, 1 augusti 2010.

[vi] “Dutch government collapses after Labour withdrawal from coalition” David Batty, Guardian, 20 februari 2010.

[vii] ”PM underlines 2011 pledge” av Bruce Campion-Smith, The Star, 11 september 2008.

[viii] ”Afghanistan surge planned as shift to Kandahar proposed for UK soldiers” Richard Norton-Taylor, Guardian, 21 april 2010.

[ix] ”UK military creaking under strain of Iraq and Afghanistan, report says” av Tom Coghlan, The Times, 20 februari 2010

[x] “British ministers on Afghan visit want troops out” AFP, 22 maj 2010.

[xi] ”UK troops may start leaving Afghanistan in 2011-PM” Reuters, 21 juli 2010.

[xii] ”Petraeus Opposes a Rapid Pullout in Afghanistan” av Dexter Filkins, The New York Times, 15 augusti 2010.