Vindskupan

UPPDRAG: Skadebegränsning efter kapningen av Gazakonvojen.

NAMN: Jackie Jakubowski.

MEDEL: En lång artikel i Dagens Nyheter kultur. Länk saknas.

Titeln på stycket var ”En nation med posttraumatisk stress”. Kanske kände redaktionen att den måste ”skapa balans” efter att Henning Mankel hade fått skildra sina upplevelser på konvojen.

Kortversionen av Jakubowskis stycke torde lyda: Alla är dumma mot Israel. Därför måste man förstå att staten beter sig som det gör. Hela landet har drabbats av ett slags kollektiv posttraumatisk syndrom.

Han jämförde med Maciej Zarembas artikelserie om effekterna av mobbning på arbetsplatser. Där ser han en ypperlig parallell. Israel är mobbat av världen på samma sätt som människorna Zaremba skildrar är mobbade på sina arbetsplatser. Därför måste man förstå (och förlåta) att staten då och då hugger omkring sig.

Och där fanns ett hot.

”Så länge arabländerna, palestinierna och den muslimska världen inte förlikar sig med den judiska statens existens; så länge Israel utsätts för omvärldens mobbning – särbehandling, krav på bojkott, delegitimering, demonisering, ifrågasättande av dess existensrätt och hot om utplåning – kommer oskyldiga israeler och palestinier att fortsätta lida.”

Med andra ord: lägg ner det där otäcka BDS talet. Annars blir dom bara ännu galnare.

Jakubowski är inte ensam. Bernard-Henri Lévy klagade lyriskt över

”…den flod av hyckleri, ond tro och ytterst desinformation som bara väntat på en förevändning för att strömma genom bräshen och svepa över media över hela världen.”[i]

(Desinformation förkommer tydligen aldrig inom den israeliska Hasbara verksamheten.)

Men kontentan av det resonemanget är väl närmast att staten Israel kunde behöva kollektiv terapi INTE att det behöver få fullfölja alla sina nycker.

Och är det sant? Är verkligen staten Israel så grymt mobbad?  Jackie Jakubowski tvekar inte om svaret:

”…Israel lever ända sedan sitt grundande lever under detta existentiella hot.”

Frågan är hur bra det stämmer. Ända sedan Nassers dagar har arabiska ledare slängt ut förstulna trevare om fredsavtal. I Dagsläget har Israel fredsavtal med Egypten och Jordanien. Syrien skulle gladerligen skriva under ett också, bara man fick tillbaka Golanhöjderna. Det är i princip de grannländer som har det geografiska läget att angripa Israel. År 2002 framställde arabförbundet ett förslag som i korthet gick ut på att Israel återgår till 1967 års gränser, den palestinska flyktingfrågan löses. I utbyte skulle Israel erkännas och få normala diplomatiska och ekonomiska  relationer med regionens länder.

Erbjudandet förnyades år 2007.

Det är snarast från israelisk sida som reaktionen har varit surmulen och undvikande.[ii] Istället föredrar man att larma om ett i stort sett hopfantiserat hot från Iran.

Man kan också hävda att staten Israel i själva verket har haft enastående diplomatiska framgångar under de senaste tjugo åren. Staten har fått åtråvärda handels avtal med den latinamerikanska frihandelsorganisationen MERCOSUR. Man har fått associationsavtal med EU som ger Israel nästan samma förmåner som ett medlemsland. Det associationsavtalet kom en hårsmån ifrån att uppgraderas. Israel har valts in som medlem i OECD så sent som i början av maj 2010.[iii] Man har tillgång till NATO:s inre kretsar.

Det vill säga, trots Gazaoffensiven och en pågående ockupation med åtföljande brott mot mänskliga rättigheter i form av nyckfulla fängslanden, konfiskationer av mark och egendom för civilbefolkningen, ja trots det var Israel fortfarande välkommet in i den internationella diplomatins finrum.

Inga besvärande frågor om demokrati, mänskliga rättigheter, evighetsockupation och återkommande angrepp på palestinier och grannländer.

Förbindelserna med USA var under George Bushs tid så intima att vakterna och sekreterarna i Vita Huset började morsa på Ariel Sharons förbindelseman man, Dov Weisglass, under hans talrika besök där.[iv]

-Hi Dov.

I det nationella säkerhetsrådet var Elliot Abrams ansvarig för Mellanösternfrågor. Han skröt själv över att han regelbundet kunde ringa den israeliska ambassadören Danny Ayalon för att samråda, ibland så ofta som ett halvdussin gånger per dag.[v]

Den förkrossande majoriteten av världens statschefer skulle kunna mörda för att ha ens bråkdelen så goda förbindelser i Vita Huset.

Tecknen på att Israel är grymt mobbad tenderar att upplösas i tunn rök. Snarare framträder en bild av hur Europas och USA:s ledarskap varit villiga, litet FÖR villiga, att sopa obekväma frågor under mattan och fortsätta som om inget hänt. Frågan är om inte den trygga känslan av att aldrig drabbas av några konsekvenser också bidrar till att den israeliska ledningens ryckiga beteende.

---

[i] “It’s time to stop demonizing Israel” av Bernard-Henri Lévy, Haaretz, 8 juni 2010.

[ii] ”Arab states unanimously approve Saudi peace initiative” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 mars 2007.

[iii] ”Sverige välkomnar Estland, Israel och Slovenien till OECD” pressmeddelade från Utrikesdepartementet, 10 maj 2010.

[iv] ” Weisglass: Disengagement is formaldehyde for peace process” av Ari Shavit, Haaretz, 8 oktober 2004.

[v] “One on One: ‘I was the resident skeptic’” av Ruthie Blum Leibowitz, Jerusalem Post, 12 februari 2009.