Jag har träffat flera av dom politiska ledarna där nere och jag ska erkänna
att jag har svårt att förstå vad som pågår.

Det blir en massa förenklingar som inte gör att man kommer närmare en lösning.

Peter

http://www.palestinechronicle.com/view_article_details.php?id=16066

Amerikansk Mellanösternpolitik vinglar vidare. Låtom oss be till gud.

Nästa fråga är varför de inte ägnar sina dagar åt att packa upp kinesiska textiler på någon Wall Mart i mellanvästern?

Jag tror att det finns två ord: respektabilititet och kommunikation.

Alla neokonservativa har respektabla fasader, de har propra kostymer, vackra examina, många av dem har doktorerat. De har imponerande meritförteckningar med rader av anställningar i regeringen, styrelseuppdrag, föreningsuppdrag, goda kontakter med samhällets eliter, pengar på banken etc. etc. Allt som ger Medelklassrespektabilitet.

Har man allt detta skall man inte bara vara litet allmänt klantig innan man avfärdas. Man måste vara mycket, mycket, MYCKET inkompetent innan Dagens Nyheters ledarsida slutar citera en.

Om ens då.

Du har Douglas Feith som fick öknamnet “Planetens dummaste man” under sin tid i Pentagon. Du har Paul Wolfowitz som knappt ens klarade av att organisera arbetet i sitt eget kontor och som hade käpprätt fel i alla sina prognoser om Irak. Han drabbades inte av något värre straff än bli instoppad som chef för Världsbanken (där han gjorde bort sig igen).

På Världsbanken skålade den lättade personalen i champagne när han till sist fick sparken.

Däremot är flesta är mycket duktiga på att kommunicera. Sitter du och läser ett knippe av deras kolumner måste du ibland nästan nypa dig själv för att inte sugas in i deras drömvärldar (“Allt kommer att bli lysande i Irak bara vi ockuperar. Israel måste behålla Västbanken för evigt.” etc.)

Går du till Washington Post har du ett koppel av dem som kolumnister. Anne Appelbaum, Robert Kagan, Charles Krauthammer och Bill Kristol.

När det gäller den neokonservativa kamarillan finns en enkel förklaring. Den kom från journalisten Jim Lobe. Han tror att det beror på att de utgör en så tajt grupp som får praktiskt taget all sin information av att prata med varandra, att läsa varandras artiklar, rapporter, kolumner och inlägg. En officer som arbetade med dem i Pentagon blev redan i början varnad för att man inte fick försöka ge dem någon information som inte stämde med deras världsbild. Gjorde man det betraktade dom en som fiende och skulle antagligen försöka få syndaren omplacerad, och på olika sätt förstöra hans eller hennes karriär.

De försöker ständigt vara machiavelliska och överlägset sluga. Titt som tätt lyckas de bara bli intriganta och manipulativa. De är överlägset skickliga på att få sina planer på dagordningen i Washington. Efter att det skett faller allt ganska omgående samman i röra.

Kort sagt: inga bra vägledare.

Precis som Irakkriget snackades upp försöker de nu att snacka bort Ship to Gaza och Turkiet, säger du.

Hur i hela friden kan så många gå på dessa finter gång på gång? Är vi så dumma?

Jag vägrar att dissa Turkiet, jag älskar landet och ska dit på lördag.

Man påminns om Tyskland efter första världskriget med dess fixering vid att allt på något vis var judarnas fel. Men där fanns det ju ett överväldigande behov av att skylla ett besvärande nederlag på någon annan för att själv slippa ställas till svars.

Vad finns det för rationell bakgrund till att gång på gång ha fel?