Vindskupan

En ny tanke, en enkel, förförisk och farlig tanke har börjat surra som en ilsken humla i beslutsfattarnas korridorer i Washington DC.

Allt är Turkens Fel.

Skrällen från kapningen av Gaza konvojen fortsätter att eka, genljuda och runtom i världen ger den upphov till nya reaktioner och motreaktioner.

Nya konvojer till Gaza har aviserats. Frenetiska försök att hitta något diplomatiskt arrangemang för att lätta på blockaden pågår bakom kulisserna.

Och långt borta i USA har det neokonservativa nätverket vaknat till liv igen.

I det här sammanhanget skall termen ”neokonservativ” förstås som den grupp skriftställare, politiska tjänstemän och policy drejare som först flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Kanske är neokonservatismen ett typexemplet på ett projekt som börjar behjärtansvärt, bara för att urarta allt värre, ju längre tiden går.

Kongressledamoten Henry ”Scoop” Jackson hade besökt koncentrationslägret Buchenwald bara några dagar efter att det befriats. Det märkte honom.

Som senator blev Jackson filosemitisk och villkorslöst proisraelisk. Behjärtansvärd och rimlig reaktion, tvärsigenom.

Det ledde i sin tur att ett antal, då unga, män med likartad inställning graviterade mot senator Jackson. Där fanns Richard Perle, Frank Gaffney och Douglas Feith och en del andra. Det blir där de lär sig systemet, hur man bedriver påtryckningar, bedriver lobbyingarbete och annat riskabelt.

Det handlar inte om någon sammansvärjning. Det finns ingen organisation med huvudkontor, styrelse, ordförande eller kassör. Vad som finns är ett antal herrar (och ett fåtal kvinnor) av ungefär samma ålder, samma sociala bakgrund och med en likartad inställning som står i nära kontakt med varandra. Som ständigt läser varandras artiklar, kolumner och rapporter. Som tycker och tänker på samma sätt om hur utrikespolitiken borde fungera. Att människor med samma inställning klumpar sig samman på det sättet är mycket vanligt i både kultur och politik.

De var de kallaste krigarna under kalla kriget. De hade sett till att stoppa försöken till avspänning och nedrustning under 1970-talet. Under Reagan epoken var de engagerade med liv och lust i interventionen i Centralamerika.

Gruppen har hängt med, år efter år. Ständigt har de dykt upp i nya positioner och olika konstellationer. Somliga medlemmar har fallit ifrån. Irving Kristol har dött, Norman Podhoretz har pensionerat sig,  Francis Fukuyama tog avstånd från neokonservatismen (tillfälligt).

Andra har tillkommit. Nätverket har förstärkts med amerikanska ultranationalister som John Bolton och James Woolsey. En journalist som följt neokonservatismens utveckling förklarade att de bildat en egen liten subkultur där likudsympatiserande prosionister, kristen höger och amerikanska ultranationalister geggat sig samman och utbyter idéer. Extrema prosionister har lärt sig ultranationalism av ultranationalisterna och viceversa.

Det blev den neokonservativa kamarillan som pratade fram invasionen av Irak.

Det gick dåligt. Sedan dess har nätverket varit aningen avdomnat.[i]

Eller rättare sagt, det har legat lågt, men nätverket är inte dött.

Neokonservativa skriftställare får fortfarande lägga ut texten som kolumnister i Washington Post. De kallas fortfarande in som kommentatorer när nyhetsprogrammen vill ha en kostymklädd figur med en vacker titel som lägger ut texten om Mellanösternkrisen. De har viktiga styrelseuppdrag i AIPAC. De sitter fortfarande kvar på sina tidskrifter, som Wall Street Journal, National Review, Weekly Standard och Commentary Magazine. Prestige blad som personer ur övre medelklassen med intellektuella pretentioner gärna bläddrar i.

Kort sagt: de har fortfarande goda möjligheter att få ut sin version och de har förmågan att nå stora delar av  den läsande och diskuterande delen av allmänheten. Därifrån brukar deras synpunkter sippra ”ner” i ”folkliga” (läs skränigt högerpopulistiska) media som Fox News eller till radiopratare som Rush Limbaugh som gärna viftar med en av deras intellektuella böcker då och då för att bekräfta deras utläggningar.

Och neokonservativt tankegods har en benägenhet att sippra över till Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets ledarsidor, till konservativa bloggare som Dick Erixon, och vidare ner i lunchrums konversationerna på arbetsplatser. Troligen mest av bekvämlighet än till följd av någon uppgjord plan.

Och varför kan inte denna bloggare komma till saken någon gång? Läsaren får ursäkta. Kanske har Vindskupan än en gång förirrat sig ut i en massa utläggningar.

Men det är trots inte oviktigt att veta att när den neokonservativa kamarillan nu börjar få Turkiet i sina kikarsikten ja då finns risken för att det får konsekvenser och att det hamnar på Washingtons politiska dagordning.

Ganska omgående efter angreppet på konvojen kom klagomål från neokonservativa, som exempelvis Elliot Abrams, om att Obama regeringen hade sölat med att ställa sig bakom den israeliska aktionen.[ii]

Och kapningen av Gazakonvojen har utlöst ett veritabelt generalangrepp mot Turkiet från neokonservativt håll.[iii]

Daniel Pipes, en aggressiv och redigt rasistiskt anstruken neokonservativ skribent, förkunnar i en intervju att i själva verket är det Turkiet och Iran som ligger bakom. Turkiet har i själva verket i hemlighet allierat sig med Iran. En pensionerad general (den högerkristne William Boykin) vet att berätta att Turken i hemlighet planerar att återupprätta det Ottomanska imperiet.

”Västvärlden står inför en utmaning man inte sett sedan medeltiden.”

Där förkunnades också att Israel var sagda västvärlds utpost.[iv]

(Det faktum att det skedde i Pat Robertsons kristna TV kanal pekar också på kopplingarna mellan neokonservatismen och USA:s högerkristna rörelse.)

Verkar det här nipprigt?

Det är nipprigt. I allra högsta grad.

Samtidigt kan man hålla i minnet att det inte handlar om några förryckta pensionärer som sitter vid små köksbord och skriver konspirationsteorispäckade  insändare  i ortens lokaltidning. Troligen är det så här som man i stora delar av de amerikanska och israeliska eliterna faktiskt ser på den pågående konvojkrisen.

Det är ett sätt få den krängande världsbilden att stämma igen. Ett nattligt överfall på en obeväpnad konvoj på internationellt vatten där civilpersoner dödas, misshandlades och plundrades på allt de ägde förvandlas i en handvändning från ett sjaskigt överfall till en Ärorik Seger i Det Stora Civilisationskriget.

Och nu kan både israeler och deras internationella stödgrupper känna sig bättre till mods igen.

Kontentan är att Israel kapade en civil hjälp konvoj till Gaza på internationellt vatten och nu måste Turkiet straffas.

Och nu börjar raseriet mot den turkiska hjälporganisationen IHH att bli begriplig. Det uppges att en rad av AIPAC:s underorganisationer, framför allt det mäktiga Anti Defamation League, har uppvaktat utrikesminister Hillary Clinton och finansminister Timothy Geithner med krav om att IHH skall terroriststämplas.[v]

Tankegången är tydligen den att den turkiska regeringen kontrollerar IHH (eller kanske det var tvärtom) och att IHH å sin sida dirigerar hela konvoj verksamheten.

Kanske finns det ett taktiskt drag också. Det är mycket tyst om de övriga, icke turkiska fartygen och deltagarna. I själva verket var det en ganska brokig koalition av organisationer och människor från en rad länder som låg bakom konvojen. Flera av fartygen i konvojen var grekiska, hade grekisk besättning, de flesta startade från grekiska hamnar. Ett var svenskt. Från neokonservativt håll råder besvärad tystnad om den Stora Grekiska eller Svenska sammansvärjningen.

Raseriet vänds mot Turkiet.

Kanske ansågs Turkiet vara en tacksammare måltavla. Tillräckligt orientaliskt för att tjäna som hatobjekt. Tillräckligt stort för att kunna utmålas som ett hot. Lägg därtill att landet har en milt islamistisk regering.

(Något liknande inträffade under upptakten till invasionen av Irak då USA drabbades av motstånd från en rad länder, inklusive sina grannländer Mexiko och Kanada. Av alla dessa valde man ut Frankrike för hat, misstänkliggöranden och förlöjliganden.)

IHH är nyckeln. Det utgör den felande länken. Efter kapningen av konvojen har det som tidigare noterats på denna blogg börjat bubbla fram en massa, tidigare okända ”fakta” om att IHH skulle ha band till Hamas och Al Qaida. Man kan notera att det neokonservativa husorganet Weekly Standard kom med sin första artikel om saken redan den 31 maj, dagen för angreppet. Det kan tyda på att det var en på förhand förberedd linje och att texterna låg färdiga.

Försök av denna och andra bloggare att spåra bevisen för IHH:s fundamentalistiska kontakter tillbaka till dess ursprung har hittills resulterat att de leder tillbaka till rykten och andrahandsuppgifter från israeliska myndigheter, tankesmedjor eller lobbyorganisationer. Till insinuationer, påståenden och olika hopkrånglade guilt-by-association resonemang.[vi]

Ett stadigt knippe ”bevis” för IHH:s terroranknytning har dessutom bubblat upp just efter den 31 maj 2010, det vill säga efter kapningen av konvojen, och efter att Israels stora PR kampanj dragit igång.[vii]

Det har avfyrats bredsidor från en rad neokonservativa organ med budskapet att Turkiet har svikit, Turkarna har gått över till fundamentalismen, Turkiet måste behandlas som en fiende. Det beskedet kommer nu från Weekly Standard, National Review, Wall Street Journal och Commentary Magazine. Det kommer från tankesmedjor som American Enterprise Institute och The Jewish Institue for National Security Affairs (JINSA).[viii]

Den amerikanska rikspressen har hakat på.

Washington Post har i ledare angripit Turkiet, och rapar lydigt upp Weekly Standards konspirationsteorier om IHH.[ix] I New York Times förklarades att Turkiet springer omkring i regionen och gör saker som går på tvärs mot regionala stormakters önskemål. (Vilka “stormakter” det handlar om mer exakt sägs inte.)[x] Christian Science Monitors tyckte att Turkiet blivit alltför vänskapligt med Iran.[xi]

Beskedet är entydigt. Israel är i klistret och allt är den turkens fel som bör straffas och stötas ut. Daniel Pipes förkunnar:

”…Turkiet har återvänt till mitten av Mellanöstern och till Umma (den muslimska religiösa gemenskapen). Men det förtjänar inte längre fullt NATO medlemskap och dess oppositionspartier förtjänar stöd.”[xii]

Samma besked kommer från tankesmedjan Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA). Steg borde tas för att stöta ut Turkiet ur NATO.[xiii] Man föredrar att låta blockaden av Gaza fortsätta och helst bli ännu strängare. I en rapport retade sig JINSA på att Obama tagit sig orådet att säga att palestinierna i Gaza förtjänar ett bättre liv.

”Varför ”förtjänar” de ett bättre liv. De röstade på Hamas. Om de gjorde ett misstag de nu ångrar är vi ledsna att de är ledsna.”

Men biståndet borde strypas.[xiv]

Med andra ord: ett ansökarland till EU, som står unionen nära, bör uteslutas ur NATO och USA borde börja blanda sig i dess inre angelägenheter. Den sista livlinan till Gaza borde klippas och blockaden fortsätta.

●●●
I Sverige Radios program ”Konflikt” framkastades en alternativ förklaring till vad Turkiet försöker göra, alternativ till spekulationerna om landet försöker återupprätta det Ottomanska imperiet eller att det blivit islamistiskt.

Från International Crisis Group har det istället framkastats att turken helt enkelt tillämpar sina erfarenheter från EU på sitt närområde. Precis som EU strävar Turkiet efter att öppna gränser lösa gamla konflikter. Ja, Turkiet under Erdoğan HAR förbättrat relationerna med Iran. Man har gjort samma sak med Ryssland och Grekland.

Precis som EU vill Turkiet slippa konflikter i sitt närområde.

Liksom EU är det svårt för regeringen att strunta i allmänna opinionen.

Och liksom i Europa är stora delar av opinionen upprörd över Israels ockupation och behandlingen av palestinierna. ”Det enda oeuropeiska med Turkiet är att Turkiet faktiskt försöker göra något åt saken.”[xv]

●●●
Det har sagts tidigare och det förtjänar att sägas igen: hur korkade, och brutala de här tankegångarna än verkar så är det faktiskt i den här fantasivärlden som stora delar av de amerikanska och israeliska eliterna lever i.

Och en del av den svenska också för den delen.

För många inflytelserika människor är det en ren självklarhet att Turkiet blivit fundamentalistiskt, att IHH är en terroristorganisation, att man villkorslöst måste backa Israel mot den fundamentalistiska sammansvärjningen.

De fantasivärldarna är mycket lätt att dras in i.

Om USA:s neokonservativa kamarilla pekar ut en färdriktning bör en klok resenär skynda sig i motsatt riktning. Deras planer har en ettrig benägenhet att falla samman. Vare sig Sverige eller Europa har något intresse av att låta sig värvas i deras civilisationskrig. Tvärtom, vi behöver fungerande relationer med länderna i söder och sydöst.

---

[i] Den som är intresserad av neokonservatismen kan gå till Vindskupans rapport ”Vi älskar krig” från Vindskupan.

[ii] “Israel’s Defenders Mobilise, Threaten” av Jim Lobe, Inter Press Service, 2 juni 2010.

[iii] ”Neo-Conservatives Lead Charge Against Turkey” av Jim Lobe, Inter Press Service, 9 juni 2010.

[iv] “Pipes: Flotilla Raid a War for World’s Future” av Chris Mitchell, CBN, 4 juni 2010.

[v] ”Tag Turkish aid group as terrorist, groups ask State Dept” osignerad, Jewish Telegraphic Agency, 10 juni 2010.

[vi] Se dissekerandet av Per Jönssons artikel ”Turkiska islamister ser attacken som en seger” av Per Jönsson, Dagens Nyheter, 3 juni 2010, dels på Vindskupan (”Efterdyningar”, Vindskupan, 3 juni 2010.) dels på bloggen Aproximationer (”Massakerns första offer” 7 juni 2010.)

[vii] Se artikel i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, ”The Terror Finance Flottillia” av Jonathan Schanzer, 31 maj 2010.

[viii] ”Neo-Conservatives Lead Charge Against Turkey” av Jim Lobe, Inter Press Service, 9 juni 2010.

[ix] “Turkey’s Erdogan bears responsibility in flotilla fiasco” osignerad ledare, The Washington Post, 5 juni 2010. Den ledaren återupprepar I stort sett vad Weekly Standard skriver om IHH i ”The Terror Finance Flottillia” av Jonathan Schanzer, 31 maj 2010.

[x] “Turkey Goes From Pliable Ally to Thorn for U.S.” av  Sabrina Tavernise och Michael Slackman i The New York Times, 8 juni 2010.

[xi] “Turkey must tone down the Gaza flotilla rhetoric” osignerad ledare i Christian Science Monitor, 4 juni 2010.

[xii] “Islamist Turkey Overreaches” av Daniel Pipes, National Review, 8 juni 2010.

[xiii] ” It Is About the United States” JINSA Report #995, 8 juni 2010.

[xiv] “Throwing Money at Gaza” JINSA Report # 996, 10 juni 2010.

[xv] ”Konflikt” 12 juni 2010, intervju med Hugh Pope. Sammanfattning ”Turkey and the Middle East: Ambitions and Constraints” rapport från Internationa Crisis Group, 7 april 2010.