Dragkampen om USA:s Iran politik

Ingen är nöjd.

En av parterna har nått sitt mål men båda är missnöjda.

Vilken politik skall USA ha mot Iran. Dragkampen fortsätter. Å ena sidan: regeringen Obama som valdes på ett mandat att förbättra Amerikas relationer med länder som Iran och Syrien. Det skulle behövas för att de inte skulle försvåra den hett efterlängtade återtåget från Irak och Afghanistan.

Å andra sidan av dragkampen står USA:s neokonservativa, AIPAC, den kristna högern, förstärkta med en den såkallade liberala hökar

Och vågskålen håller på att tippa ner åt de senares håll.

Två delsegrar har kommit. USA:s kongress har antagit motion HR 2 194 om eknomiska sanktioner mot Iran. Efter ett halvårs påtryckningar från USA och Israel har FN i nyligen antagit resolution 1 929 med samma innehåll.[i]

Men ingen är riktigt nöjd som sagt. Efter att FN:s resolution om sanktioner mot Iran så rasade flera neokonservativa. Regeringen försökte slingra sig ifrån att låta allt utmynna i en örlog. Sanktionerna saknade bett.[ii]

Allt det här är naturligtvis inget gemene man sitter och diskuterar med kompisarna under lunchrasten. Det som sker utspelar sig i skymundan. Byråkratiska beslut som vandrar med den övriga strömmen av motioner och antas med en gäspning.

Ända fram dess samme gemene man nås av beskedet att ett nytt krig står för dörren.

Tar inte Vindskupan i nu? Är det inte lika bra att drämma till det iranska prästväldet med ett knippe sanktioner?

Beror på vad det hela är tänkt att utmynna i.  Som tidigare nämnts så finns mycket starka misstankar om att det här är tänkt att bli början på en process med allt hårdare sanktioner och fördömanden till dess någonslags amerikanskt angrepp mot Iran inte bara blir logiskt utan nästintill ounvikligt.

Många sneglar oroligt på hur det gick till när invasionen av Irak drevs fram (och i mindre skala det israeliska angreppet på Gaza 2008-2009). En serie gradvis allt hårdare fördömanden och sanktioner. Det ena steget kommer att ge det andra. Kompromissvägar blockeras målmedvetet. Sen: öppet krig.

”Medvetet eller omedvetet håller president Obama på att följa en neocon-utstakad väg parallell med den George W Bush följde till kriget mot Irak – skruva upp sanktionerna mot ”fienden”, vägran att tolerera fredliga lösningar, vräk på med skrävel  tillsammans med propagandistisk tuffhet i större amerikanska nyhetsmedia.”[iii]

Och man kan vara tämligen viss om att det är vad USA:s neokonservativa nätverk gärna vill se. Under de glada dagarna när Irak invaderades gjordes mer eller mindre klart att Iran var nästa land på listan. Än i dag gör den neonkonservative gruppens inofficielle kronprins Bill Kristol tämligen klart att det är hans eget favoritalternativ.[iv] Den ständigt lika aggressive Daniel Pipes försöker rentav locka med att Obama skulle kunna rädda sin karriär som president. Siffrorna håller på att sjunka. Här finns chansen. Allt han behöver göra är att låta bomba Iran så kommer amerikanerna att börja älska honom igen.[v]

Ja, kära läsare det här verkar galet. Det ÄR galet men man bör nog befara att de menar exakt vad de säger.

Det har läckt uppgifter om att försvarsminister Robert Gates är allvarligt oroad. Obama håller på att låta sig manövreras in i ett tvångsläge där han till sist blir tvingad att presidera över ett angrepp mot Iran. Det talades om ”the slippery slope”. Att Obama knuffats fram mot den där hala, slippriga sluttningen som kommer att sluta i ett nytt krig, ja där ett krig till sist skulle vara hans enda återstående alternativ.

Försvarsminister Gates uppges ha fullt stöd från militärt håll för sitt motstånd. De högre befälhavarna kan enligt uppgift behärska sin iver efter att få ytterligare ett fälttåg på halsen.[vi]

Många försöker varna. Inte av omtanke av det iranska prästväldet eller det iranska folket utan av omtanke om USA:s ställning.

Stora delar USA:s försvar är illa nerslitet efter åratal av tröslöst harvande i Irak och Afghanistan. Lägg därtill att den amerikanska ekonomin är i allt värre olag. För första gången hörs nu ångestkvidanden över att krigsfinansieringen börjar bli ett verkligt problem.[vii]

Och Iran är mer än tre gånger så stort som Sverige och har en befolkning på 67 miljoner människor. Ett fälttåg skulle bli vanvettigt svårt och dyrt. Ja i praktiken är det näst intill ogenomförbart. Lägg därtill att det iranska kärnvapenhotet med all sannolikhet är hopfantiserat. Och just där ligger det märkliga, ja närmast bisarra i hela situationen. En rörelse, en glidning om man så vill har inletts.

Förespråkarna verkar trosvisst övertygade om att när det gäller militär förmåga visar almanackan fortfarande september 2001. Att Amerika fortfarande har en oförbrukad krigsmakt, en ekonomi i balans och att iranierna prompt kommer att börja vifta med stjärnbaneret och sjunga God Bless America så snart bomberna börjar falla.

●●●
Stephen Walt suckade i maj över att det inte gick att se vem som ledde Amerikas Iran policy längre. Allt driver, och det driver i en riktning som inte känns bra. Den knuffades som ett stycke drivved som flyter på vattenytan i en dogmatisk och fantasilös riktning.

En riktning som saknade realistiska mål.[viii] Kanske bekräftar han bara vad en journalist noterade i januari. Obama verkar ha tappat greppet om Amerikas utrikespolitik gentemot Iran.

Intiativet ligger mer och mer i händerna på en skara av demokratiska hökar, högerkristna och neokonservativa, understödda av israeler och AIPAC.

Kanske började det i slutet av 2009. Alltmer ilska över Obamas ointresse för det påstådda iranska hotet började man istället kringgå presidenten genom att bearbeta kongressen och byråkratin. ”Om inte Obama regeringen vill ta itu med den här regimen så får kongressen göra det,” förklarade ledamot Mitch McConnel.[ix]

Titt som tätt dök det upp larmrapporter om Irans kärnvapenprogram i massmedia.

Något som det inte talades lika högt om var att de ideligen visade sig vara nyhetsankor.

Det upptäcktes exempelvis att iranierna i hemlighet byggt ut en anrikningsanläggning i Qom.

Vid en närmare kontroll visades att iranierna i själva verket hade anmält den ”hemliga” utbyggnaden till och tillåtit inspektion av IAEA, laglydigt och punktligt. Kanske hade de dröjt en aning, men påståenden om brott mot Icke Spridingsavtalet var av allt att döma överdrivet.[x]

En rapport om att Iran utvecklade kärnstridsspetsar dök upp i senatens kommitté för utrikesrelationer i maj 2009. Källan var med all sannolikhet den israeliska underrättelsetjänsten som matat dem till den iranska oppositionsgruppen Mujaheddin E Khalq, för vidarebefordran till USA.[xi]

I början av 2010 gick larmet i massmedia än en gång. Ett brev från IAEA nämnde att Iran begått en “technical violation”. Det gick inte in på några specifika anklagelser. Misstanken finns att det mest handlade om en mindre smäll på fingrarna.

I massmedia blev det till en kris.

AP och CNN hoppade på. Från AP meddelades att ”FN:s atomenergi organ är oroligt för att Iran arbetar med vapen”.[xii]

Faktum är att IAEA:s nye chef kort dessförinnan sagt raka motsatsen. Det fanns inga konkreta bevis för att Iran utvecklade kärnvapen. Anrikning av uran för att använda kärnbränsle ja men inget av så hög halt att det gick att använda som kärnvapen.[xiii]

Ryktet återgavs på Sveriges Radio den 19 februari 2010. Det kom ingen dementi efter att AP erkände att det handlade om en anka.

Dragandet i tåtar, undertecknandet av petitioner tilltog i styrka. I december 2009 antog kongressen en lag med den behändiga beteckningen ”Iran Refined Petroleum Sanctions Act” och den nästan lika behändiga förkortningen IRPSA, serienummer HR 2 194. Den gick igenom med 412 röster, 12 mot och 4 nerlagda.

Både AIPAC och J Street uppgavs stå bakom resolutionen.[xiv]

En uppenbarligen rosenrasande Stephen Walt citerade Mark Twain om hur USA:s kongress hyste ”de trångaste sinnen, de mest själviska själar och de fegaste hjärtan som gud skapar”. Enligt hans åsikt kunde det bara vålla lidande för vanliga iranier och dessutom göra Amerikas egen ställning i regionen svårare. Allt för att kongressen skulle demonstrera trohet mot AIPAC.[xv]

En kongressledamot protesterade.

Republikanen Ron Paul klagade över att det hela kändes en dålig repris på upptakten till invasionen av Irak under år 2002. Han tyckte sig höra samma lögner och vinklingar nu som då.

Och samma överdrifter.

Han upprepade vad många försökt säga tidigare: Iran hade inte kapacitet att anrika uran i de mängder och av den grad som hade behövts för kärnvapen. Inte heller verkade iranierna sträva efter den.

Så varför hetsa upp sig? Varför kläcka ur sig något som närmast liknade en ekonomisk krigsförklaring?[xvi]

Mannen som kläckte idén till motionen, den demokratiske representanthus ledamoten Howard Berman, förklarade det hela med att det i själva verket var en slags hjälp åt Obama. Regeringen hade varken sagt bu eller bä medan han samlade stöd för motionen. Obama verkar mest av all ha låtit händelserna ha sin gång.[xvii]

Man kan notera hur nästan ingen av kritikerna – varav en alltså är republikansk politiker – verkar tvivla en sekund på att lobbyverksamheten har krig som sitt slutliga mål.

Glidningen på den slippriga sluttningen hade börjat. De första stegen mot en eventuell konfrontation som Amerika egentligen inte har kraft eller resurser kvar att utkämpa. Så till den milda grad planlöst har utrikespolitiken blivit.

Och ganska omgående börjar amerikaner och israeler bearbeta FN för att pilla fram en resolution om internationella sanktioner. Ganska omgående har dessutom EU förklarat sitt stöd för sanktionstanken. Som motiv anförs den där hopfantiserade uppgiften om en hemlig kärnanläggning i Qom.[xviii]

Med andra ord avger politiker, som borde ha allt de kan önska i form av diplomat rapporter, vetenskapliga underlag och information från underrättelsetjänsterna, nu en deklaration som binder Europa till att stödja USA i en konfrontation med Iran. Alltsammans byggt på en tidningsanka.

Ett rätt oroande mönster börjar framträda. Ett där USA:s neokonservativa drar i en riktning, där AIPAC, demokratiska hökar, amerikanska ultranationalister och den kristna högern ansluter. Regeringen börjar traska efter som varefter Europa sluter upp som en slö kossa utan att fråga sig vad det handlar om. Steg efter steg tas i form av rutinbeslut som glider igenom under gäspningar… till dess det är för sent att backa.

Försök att ladda ur krisen hälsas som något som katten släpat in.

I februari 2010 meddelar Irans president Ahmadinjad att han tyckte att ett kompromissförslag från IAEA om anrikning av en tredje part var helt acceptabelt.[xix]

Amerikaner och européer erbjuds i ett slag vad de tjatat om i månader.

Från västs sida var reaktionen närmast sur. Den franske utrikesministern förklarade att iranierna bara försökte ”köpa tid”.

Det amerikanska svaret var kryptiskt men negativt.[xx]

Det påstås vara en stor förolämpning när Iran meddelar att de tänker inleda anrikning av uran för medicinska isotoper. De skulle anrikas till 20 procent, visserligen mer än de 3-5 procent som iranierna normalt anrikade men fortfarande låååångt ifrån de 80-90 procent som skulle behövas för kärnvapen.

FN sanktioner sägs nu vara enda lösningen.[xxi]

I juni 2010 kommer ytterligare ett förargligt medlingsförslag från Turkiet och Brasilien. Återigen förslås att Irans uran skall anrikas av en tredje part.

Den amerikanska regeringen avvisar förslaget. Det sägs vara ”för sent”.

Turkiet angrips hårt för ofoget att ha framställt det, liksom det ännu större ofoget att ha lagt ner sin röst i FN när sanktioner skulle röstas igenom. Det sägs att det utgör ”ett slag i ansiktet” på USA.

I den amerikanska rikspressen förlöjligas initiativet.[xxii]

När FN till sist antog resolution 1 929 låg ett halvårs förhandlande bakom, i synnerhet från USA och Frankrike (president Sarkozy är mycket angelägen att ligga bra till i Washington). Utan Kina och Rysslands medverkan hade sanktioner mot Iran varit meningslösa. Ja de skulle inte åstadkomma mycket mer än att beröva europeiska företag affärstillfällen i Iran och överlämna dem till kinesiska. Alltså krävdes en hel del manglanden, viskande i öron, dragande tåtar innan FN:s säkerhets råd antog resolution 1 929.

Detta förkunnades vara en stor triumf för president Obama.[xxiii]

En bloggare som granskat resolutionen anser att det handlar om en Pyrrhusseger. Turkiet, Brasilien och Libanon vägrar stödja den. I resolutionens bilagor, där sanktionernas mål definieras är ser det magert ut.

Det finns fyra bilagor. En handlar om personer som skall svartlistas. Den listan upptar i realiteten bara en enda individ. På listan över iranska banker är det samma historia. Den tar bara upp en enda bank som inte redan är svartlistad. Listan på företag som kontrolleras av det iranska revolutionsgardet verkar lång men det är i själva verket samma sak där. Det enda listade företaget är egentligen byggfirman Khatam al Anbiya. De övriga 14 företagsnamnen på listan är antingen dotterföretag till Khatam al Anbiya eller dotterföretag till dotterföretagen[xxiv]

Inte mycket med andra ord.

Den som vill kan införa symboliska sanktioner. Den som föredrar drakoniska sanktioner skulle kunna införa sådana det men kommer troligen bara att få se affärstillfällen i Iran gå upp i gå till rivaler.

Från israelisk sida konstateras som en ren självklarhet att sanktionerna kommer att skärpas. Det skall göra genom att bearbeta Amerikaner och européer.[xxv]

I EU är den franske presidenten Nicolas Sarkozy eld och lågor för förslaget att gå bröstgängse till väga mot Iran. Ja han försöker rentav överträffa Obama i hökaktighet och genomdriver hårda sanktioner inom EU.[xxvi]

Obama själv verkar märkligt apatisk. Han försöker varken driva på eller hindra utvecklingen.

Processen upprepar sig, än en gång. Neokonservativa drar med sig liberala hökar, den kristna högern och AIPAC. Den amerikanska regeringen ger efter utan att fundera på saken. Européerna hakar på. Ingen verkar ha någon klar idé om hur färden på den där slippriga, hala sluttningen började eller hur den skall kunna stoppas.

---

[i] “Iran sanctions cripple the UN” av Massoud Parsi, Al Jazeera, 12 juni 2010.

[ii] ”The myth of Iran’s ‘isolation’” av Charles Krauthammer, i The Washington Post, 11 juni 2010.

[iii] “Obama Goes with Neocon Flow on Iran” av Robert Parry, Consortiumnews.com, 10 juni 2010.

[iv] ”To only say Iranian nukes are unacceptable is to accept them” av William Kristol, The Washington Post.

[v] ”How to Save the Obama Presidency: Bomb Iran” av Daniel Pipes, 2 februari 2010.

[vi] ”The slippery slope to strikes on Iran” av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett, Politico, 26 april 2010. “Petraeus says strike on Iran could spark nationalism” Reuters, 1 april 2010.

[vii] Så uppges försvarsminister Gates börja få svårigheter att pressa fram extra anslag till försvarets verksamhet. ”Pentagon Needs War Funding By July 4, Says Gates” av Robert Hune-Kalter, Talk Radio News Service, 16 juni 2010.

[viii] ”Sleepwalking with Iran” av Stephen Walt, blogg på tidsskriften Foreign Policy:s sajt, 26 maj 2010.

[ix] “Obama Losing Control of Iran Policy” av Ali Gharib, Inter Press Service, 29 januari 2010.

[x] ”Moving Again Toward Confrontation” av Jim Lobe, Inter Press Service, 30 november 2009. “UN nuclear watchdog inspects Iranian facility” osignerad, CBS, oktober 2009.

[xi] “Report Ties Dubious Iran Nuclear Docs to Israel” av Gareth Porter, Inter Press Service, 3 juni 2009.

[xii] “IAEA Letter Fuels CNN Alarmism Over Iran” av Rick Sanchez, Antiwar.com, 18 februari 2010.

[xiii] “Incoming IAEA chief: No evidence Iran seeking nuclear weapons” osignerad, Haaretz, 3 augusti 2009.

[xiv] ”One Step Closer to Unilateral Sanctions Against Iran” av Eli Clifton, Inter Press Service, 9 december 2009.

[xv] “The smallest minds … selfishest souls … and cowardliest hearts that God makes” av Stephen Walt, blogg på tidsskriften Foreign Policy:s sajt, 26 maj 2010.

[xvi] ”Statement on Motion to Instruct Conferees on HR 2194, Comprehensive Iran Sanctions, Accountability and Divestment Act” uttalande av Ron Paul, kongressens webbsajt, 22 april 2010.

[xvii] ”Berman: Iran sanctions bill empowers Obama” av Laura Rozen, blogg på Politico:s sajt 15 2009.

[xviii] “European Council 10/11 december 2009, Conclusions”, 11 december 2009.

[xix] ”Iran says ready to send uranium abroad as UN wants” av Nasser Karimi, AP, 2 februari 2010.

[xx] ”West offers skeptical reaction to Iran nuke plan” av George Jahn, Guardian, 3 februari 2010.

[xxi] ”US, EU united on Iran nuclear issue” osignerad, Jerusalem Post, 9 februari 2010.

[xxii] ”US: Iran Nuclear Deal Will Not Slow UN Sanctions Drive” osignerad, Voice of America, 17 maj 2010. “Obama Goes with Neocon Flow on Iran” av Robert Parry, Consortiumnews.com, 10 juni 2010. “U.S. sources: Turkey vote against Iran sanctions – a slap in the face” av Natasha Mozvovaya, Haaretz, 10 juni 2010.

[xxiii] ”Clinton: Iran sanctions a victory for Obama” av Matthew Lee, AP, 9 juni 2010.

[xxiv] ”Obama’s charade on Iran Sanctions” av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett, Bloggen The Race for Iran, 9 juni 2010.

[xxv] ”MESS Report / It will be the next round of U.S. sanctions that really hurts Iran” av Amos Harel och Avi Issacharoff, Haaretz, 10 juni 2010.

[xxvi] “European Union approves the toughest Iran sanctions ever” av Warren Strobel, McClatchy Newspapers, 17 juni 2010.