Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

April 2010
M T W T F S S
« Mar   May »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Ett pris värt att betala

Det kom under en intervju med Amerikas FN ambassadör Madeleine Albright om USA:s pågående sanktioner mot Irak i programmet 60 minutes. Året var 1996.

Lesley Stahl: ”Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar, det är ju fler än i Hiroshima. Är priset värt det?”

Madeleine Albright: ”Jag tycker att det är ett svårt val men vi anser att priset är värt att betala.”

Priset var värt att betala.

Madeleine Albright klagade i sin självbiografi över att hon skulle ha velat backa tiden och ta tillbaka det där yttrandet direkt efter att det slunkit ur henne.

Det hade bidragit till den amerikanska regeringens växande PR problem klagade hon.[i]

Frågan är om det inte snarare handlade om ett anfall av otaktiskt ärlighet från en uppåtstigande diplomat och politisk tjänsteman, en som snart skulle bli USA:s utrikesminister. För ett kort ögonblick hade en av människorna bakom politiken släppt masken och sagt som det var. Sanktionerna rullade på. Madeleine Albright och kollegorna i den amerikanska utrikesförvaltningen var beredda ”betala priset”.

Notera gärna: Albright hade inga invändningar mot antalet offer. Eller tanken att den amerikanska politiken var orsaken. Det enda som förargade henne var att hon inte tänkte på att vinkla om intervjufrågan som en god politiker bör göra.

●●●
Under nästan 13 år bedrev USA ett veritabelt kallt krig mot Irak. Under den perioden blockerades och bombades Irak, grunden las för invasionen och för det kommande inbördeskriget och kaoset i Irak.

En karriär inleds

Alltsammans startade med Irak för Kenneth Pollacks del.

En stor del av hans karriär som analytiker vid CIA högkvarteret hade kommit att kretsa kring det landet. Det blev också den frågan som gav hans yrkesbana en avgörande knuff in i Maktens Inre.

Det hade kommit under 1990 när Kenneth Pollack och några kollegor hade börjat ställa samman alltmer gravallvarliga promemorier om att truppförflyttningarna på Irakisk sida tydde på ett nära förestående angrepp.

Kanske mot Saudiarabien, kanske mot Kuwait.[ii]

Knappt någon vettig människa tog honom på allvar. Visst hade USA:s relationer med Irak varit aningen knackiga på sista tiden men de båda länderna hade samarbetat diskret under Iran-Irakiska kriget. Saddam Hussein betraktades som en förträfflig prisse som hjälpt till att hålla det fundamentalistiskt revolutionära Iran på mattan.

Allt skulle ändras i ett slag när irakiska trupper gick in i Kuwait och besätter landet. Pollack skulle få rätt.

Historiens förlopp skulle böja in i en ny bana.

●●●
Tiden var årsskiftet mellan 1990 och 1991. Irak hade ockuperat Kuwait i augusti 1990. Bara några dagar efter ockupationen hade FN proklamerat embargo mot Irak.

För USA var det här ett guldbeslaget tillfälle. Steg efter steg hade tagits sedan 1970-talet. Efter att Vietnamkriget hade avslutats hade mer och mer av uppmärksamheten flyttats till Mellanöstern. Ett militärområde för Mellanöstern hade inrättats, det såkallade Centralkommandot eller CENTCOM. Den amerikanska armén hade för första gången försetts med kamouflage uniformer för ökenbruk.

Under Ronald Reagans båda mandatperioder hade försvarets upprustats till kostnader som varit nära att knäcka de amerikanska statsfinanserna men som i alla fall lämnade arsenalerna fyllda med splitt nya, vapensystem. Nu hade tillfället kommit att använda alltsammans och dessutom få äreräddning för debaclet i Vietnam.

Sist men viktigast: det skulle skaffa Amerika ett prima fotfäste vid Persiska viken.  Fram till dess hade USA inte haft några baser i regionen annat än den lilla Diego Garcia ön långt ute i den Indiska oceanen som amerikanerna tagit över från britterna. Militärerna hade under stor tandagnissel varit tvungna att begära tillstånd långt i förväg varje gång fartyg och flygplan skulle anlöpa eller landa i Gulfen.

Kriget rev ner alla hinder. Det enda som återstod var relativt enkel konfrontation med – som general Zinni noterade – den ende statschef som i början av 1990-talet var korkad nog att utmana Amerika på ett konventionellt markkrig.

I myllret av planer som staberna 1991 malde fram inför gulfkriget för att kasta ut den irakiska armén från Kuwait kom en rapport från försvarets underrättelsetjänst DIA.

Den anonyme upphovsmannen till den här rapporten hade en enkel idé. Slå sönder Iraks vattenreningssystem.

Där fanns en stor svaghet hävdades det.

Iraks vatten i floderna och i Shatt al Arab var bräckt, salthaltigt, tjockt av bakterier och mineraler.  Det krävde omfattande rening för att bli drickbart. Allt som behövdes var att amerikanerna bombade dammar och vattenverk, ströp importen av de nödvändiga kemikalierna (bland annat klor) och maskindelarna för att den vanvettigt viktiga sektorn skulle bryta samman. FN:s embargo, skapat av Säkerhetsrådets resolution 661, gjorde det enkelt.

Detta, fortsatte rapporten förhoppningsfullt, borde släppa loss ett helt koppel vattenburna sjukdomar i den irakiska befolkningen.

Det var inte allt.

Stora delar av Iraks ekonomi, industri och näringsliv var också beroende av en stadig tillgång till renat vatten för att fungera.

Bland annat krävde livsmedels- och läkemedelstillverkningen krävde ett pålitligt flöde av väl renat vatten. Till det kom den irakiska oljeindustrins, värmeverkens och elkraftverkens behov. Kunde inte de använda rent vatten så skulle irakierna troligen vara piskade att köra  orenat flodvatten (salt- och mineralhaltigt) genom systemen istället. Det skulle i sin tur leda till att fabrikernas, värmeverkens och oljeanläggningarnas långa och komplicerade rörsystem sakta men säkert skulle börja korrodera och vittra sönder innifrån. Membran och filter skulle förstöras. Inte direkt kanske men gradvis medan månader och år gick.

Det noterades i rapporten att Iraks förråd av precisions tillverkade rör och filter var begränsat. Detsamma gällde kemikalierna. Och att landet troligen inte i all hast kunde börja framställa dem på egen hand. De kvantiteter som kunde komma in i landet genom smuggling skulle troligen inte förslå heller.

Summa summarum så behövde USA bara blockera införseln av ingredienserna till vattenreningen. Irak kunde med all sannolikhet inte ersätta vare sig maskindelarna eller kemikalierna på egen hand.

Kanske var det där kärnan i Iraks sårbarhet låg. Landet hade blivit beroende av modern teknologi som elektricitet och rinnande vatten för att hålla igång samhället men var samtidigt inte tillräckligt utvecklat för att i nödfall kunna göra sig självförsörjande av modernitetens bultar och skruvar.

Vattenrening och vattenförsörjning var det som höll stora delar av samhällsmaskineriet igång. Slå sönder den sektorn så skulle de vattenslukande sektorerna av ekonomin obönhörligen börja gnissla och sedan sakta men säkert börja sjunka samman av sin egen tyngd.

Givetvis, givetvis så skulle all denna härlighet inte komma direkt. Rapporten förutsåg att Irakierna skulle kunna hålla igång vattenreningen i ytterligare sex månader genom att utnyttja lager av kemikalier och reservdelar och genom att plundra stillastående anläggningar på maskiner och delar för att hålla andra gående.

Efter sex månader utan kemikalier och reservdelar borde rötan sätta in. Hela systemet borde oåterkalleligen börja kärva och hacka.

Det skulle ha blivit ”degraded” som termen löd.

Man gissade att mer förmögna irakier borde kunna skaffa färskvatten från bergen. För de fattiga återstod däremot bara att efter förmåga koka det vatten som fanns. En annan rapport listade de många sjukdomar som man hoppades snart borde bryta ut. Främst akut diarré, tyfus, och parasitinfektioner som Giardia lamblia och Entamoebia histolytica.

Rapportens författare gissade att Giaridia lamblia framför allt skulle drabba barnen.[iii]

Inte för att detta verkade bekymra någon av de inblandade tjänstemännen eller stabsofficerarna det ringaste. Det handlade av allt att döma om ett knippe tämligen rutinmässiga, byråkratiska alster om hur man bedrev ett stycke ekonomisk krigföring utan några sidblickar åt ovidkommande frågor om moral.

Kort sagt: slå sönder vattenförsörjningen för ett helt land. Släpp loss livsfarliga sjukdomar bland befolkningen. Rasera ekonomin. Allt avhandlat på amerikansk militärbyråkratisk prosa ungefär som om det handlade om uppförandet av manskapslatriner för trupperna ute i fält och nedpräntat av tjänstemän som utan tvivel åkte hem till lilla frugan i ett radhus, gissningsvis inom bekvämt pendlingsavstånd från DIA högkvarteret i Pentagon eller CENTCOM högkvarteret i Florida efter en dags träget arbete på kontoret.

Kanske ytterligare ett prov på ondskans banalitet.

Rapporterna skrevs i januari 1991. De räknade med andra ord inte med att se någon effekt förrän i juni det året. Vid det laget borde Kuwait kriget redan vara avklarat. [iv]

Det tyder på att amerikanerna redan då tänkte på större saker än att återta Kuwait.

Här finns konturerna till ett projekt som verkade vara tänkt att fortsätta att rulla på under flera år.

Ett krig slutar, ett annat börjar

Gulfkriget kom och gick. För en gångs skull fick man se ett krig där allt gick efter planerna, ja det hade till och med klarats av ännu snabbare. Den nya arsenal som Ronald Reagan beställt på 1980 talet hade blivit klar, lagom i tid för att släppas loss över de irakiska trupperna i Kuwait. Världspressen flämtade av hänförelse över de styrda robotarna och de nya stridsfordonens bländande uppvisning.

Och i skymundan, utan att någon orkade notera, hade amerikanerna passat på att bomba sönder Iraks vattenreningsverk och dammar.

Planen hade satts i verket.

Omedelbart efter kriget lyckades den amerikanska regeringen pilla fram ytterligare en FN resolution (Resolution 687) som gav rätt att fortsätta sanktionerna, även efter att irakierna kastats ut ur Kuwait.

●●●
Han hade haft rätt.

För Kenneth Pollack innebar Iraks invasion av Kuwait full upprättelse efter alla överordnades skeptiska miner och mer än så. Efter den karriärmässiga sinkadusen var Kenneth Pollack ”in the loop” på högsta nivå, en av de som hade händerna i utformningen av Amerikas Mellanösternpolitik.

Efter att Bill Clinton blivit president landade Pollack i USA:s nationella säkerhetsråd, med specialansvar för persiska-viken-frågor.

Amerika hade vid laget placerat sig med tunga ökenkängor tvärs över Persiska viken. Efter att under många år bara ha varit hänvisade till den lilla trista Diego Garcia ön ute i Indiska oceanen hade USA nu skaffat sig en kedja av militärbaser, både i nordöstra Saudiarabien och i de små gulfstaterna. Allt för att kunna fortsätta att vaka över Irak.

Hela Kenneth Pollacks, tänkande, pratande och skrivande kretsar nu kring hur det greppet skulle kunna hållas kvar. Det framgår klar och tydligt att han anser att Amerikas utsikter att förbli en supermakt beroende av att man blev den dominerande militärmakten vid oljefälten. Skulle det greppet lossna ja då fanns enligt hans åsikt risken att maktsfären skulle falla samman som en sufflé.[v]

Vändpunkten

Kanske var tiden mellan krigsslutet 1991 fram till 1995 den amerikanska maktens verkliga guldålder. Då stod man fortfarande i spetsen för en koalition och domderade från en höööög kulle. Efter 1995 var sanktionerna alltmer ifrågasatta av både araber och fransmän.

Omvärlden ville återuppta diplomatiska och kommersiella relationer med Irak. Amerika, med stöd av Storbritannien, vägrade. Istället insisterade amerikanerna på att sanktionerna mot Irak skulle fortsätta.

Och fortsätta.

Och fortsätta.

Svaret från USA:s sida blev hårda påtryckningar på Gulfstaterna att återvända till fållan. Både 1994 och 1995 skickade amerikanerna tvärt stora truppstyrkor till Gulfen som svar på påstådda irakiska trupprörelser.[vi]

Under slutet av 1990-talet duggade rapporterna allt tätare om de allt värre resultaten av sanktionerna. Barnadödligheten hade fördubblats till över 100 per 1 000 födslar.[vii] En FN rapport noterade att medelinkomsten sjunkit från 3 510 dollar år 1989 till 450 dollar år 1996. En genomsnittlig irakisk familj tvingades spendera 70 procent av sina inkomster på att skaffa mat.[viii]

Barnadödligheten hade ökat (precis som det amerikanska försvarets underrättelsetjänst förutspått). År 1996 uppgav en UNICEF rapport att 4 500 barn dog varje månad i Irak av undernäring och sjukdomar.[ix] Lägg därtill att ekonomin redan var försvagad efter det åttaåriga kriget mot Iran.[x] Efter invasionen 2003 konstaterades att hälften av Iraks 1 410 vattenreningsverk inte längre fungerade. Av kloakreningen i Bagdad återstod inte mycket mer än ett minne.[xi]

Greppet börjar lossna

År 1996 fick amerikanerna inte utnyttja sina baser i Saudiarabien för att flyga bombräder mot Irak.

En tillfällig kris men efter den krävdes varje gång allt hårdare påtryckningar från amerikansk sida.[xii]

Vapen inspektionerna fortsatte under större delen av perioden men de började få allt svårare att hitta något. Till det kom återkommande flygräder från amerikanska och brittiska sida, som operation Desert Fox, en fyra dagar lång bombkampanj i december 1998. (Elaka personer undrade om det inte hade en hel del att göra med att president Clinton satt upp över öronen i skandalskriverier efter att ha haft  sex med praktikanten i Monica Lewinsky och behövde framstå som tuff och handlingskraftig.)

I den vevan drogs FN:s vapeninspektörer bort.

Det gamla påståendet att ”Saddam kastade ut inspektörerna” är missvisande. I själva verket hade en amerikansk diplomat helt sonika uppmanat den australiensiske UNSCOM chefen Richard Butler att plocka hem sin personal.

Något som australiensaren prompt effektuerat.

Läsaren kan gärna hejda sig och begrunda situationen. Butler, som skulle föreställa chef för ett FN organ fattar ett helt avgörande beslut, inte efter att ha konfererat med sina chefer i FN organisationen utan efter ett litet privatsamtal med en amerikansk diplomat. Det, om något demonstrerar hur mycket FN systemet kommit att bli den amerikanska utrikespolitikens trogna lilla hjälpgumma för bedriva sanktioner mot Irak.

I själva verket förklarade utrikesminister Madelaine Albright helt öppet att Clinton-regering inte tänkte häva sanktionerna även om Irak uppfyllde alla villkoren i FN resolutionen.[xiii]

Det måste först ”bevisa sina fredliga avsikter”, vad det nu skulle betyda.

Allt oftare ifrågasattes om det verkligen fanns några massförstörelsevapen kvar. Amerikaner och britter insisterade, med allt ihåligare argument, att så var fallet.

Mot år 1999 var Kenneth Pollack rejält bekymrad. Det fanns tydliga tecken på att blockaden kring Irak började läcka allt värre. Små tankfartyg smugglade irakisk olja på persiska viken och amerikanerna kunde inte stoppa trafiken. Stora mängder varor strömmade över den turkiska gränsen.[xiv] Snart kanske sanktionerna skulle kollapsa och med dem skulle skälen för USA:s militära närvaro vid Persiska viken. I Saudiarabien ökade hela tiden det inrikespolitiska trycket för att avsluta militärsamarbetet med amerikanerna. Baserna belades med fler och fler restriktioner. År 2002 gissade Kenneth Pollack att Amerika skulle vara bortmanövrerat från Persiska viken om fem år.

●●●
En ny tanke började smyga sig in. Om USA istället skulle invadera Irak? I så fall kunde man släppa sanktionerna och baserna i Saudiarabien. De skulle kunna ersättas av baser i Irak istället. Det var vad Kenneth Pollack började hävda efter sekelskiftet.

I en intervju 1999 förklarade Hans von Sponeck, UNHCR:s koordinator, att nu var undernäring inte bara växande utan ett närmast endemiskt problem i Irak. Det skolsystem som en gång varit ett av de bästa i Mellanöstern började också halta. Sådana grundläggande saker som papper och pennor var också belagda med embargo. Någon hade tydligen bestämt att de kunde användas i massförstörelsevapen.

Den växande nöden gjorde att föräldrar tog sina barn ur skolan för att hjälpa till med försörjningen.

Analfabetismen började öka igen.

Allt finns prydligt dokumenterat i rapporter från FN, Lancet och välrenomerade hjälporganisationer. FN tjänstemännen Denis Halliday från Irland och Hans von Sponeck från Tyskland avgår i tur och ordning i protest mot de ändlösa sanktionerna. Hallday talar om kollektiv bestraffning. von Sponeck anklagar sanktionssystemet för att ha orsakat tusentals irakiers död.

En reporter som besökte Bagdads universitet 1999 noterade att den en gång hade haft rykte för att bedriva den bästa läkarutbildningen i hela Mellanöstern.

Ryktet var borta. Nu trälade de med tio år gammal utrustning.[xv]

En journalist som besökte Basra 2001 såg hur barnen brukade leka i det stillastående vattnet i stadens kanaler. Under sommarhettan förvandlades det en veritabel bakteriesoppa.

I staden barnsjukhus fanns sju kroppar i bårhuset. Han fick veta att det var lågsäsong. Hade han kommit vid midsommartid brukade det vara så mycket som ett dussin.

Sommarhettan var liemannens stora skördetid. Bakteriehalten i stadens dricksvatten sköt i höjden.[xvi]

Peter Kadhammar möter en viss Haifa Hasan på ett sjukhus i Bagdad. Han är där med sin tremånaders dotter Mariam. Hon har gått ner i vikt på grund av diarré och väger bara 3 100 gram.

Haifa bedyrar att de visst kokar allt vatten hon får.

Det hjälper inte. Mariam blir sjuk i alla fall. En av läkarna säger att vattnet måste kokas i mer än fem minuter.

I salen bredvid möter Peter Kadhammar Samira Jasem som är där med sin tvåmånaders son Hussein. Samira är sjuksköterska och vet allt om att man skall koka i mer än fem minuter. Hon säger också att inte ens det hjälper. Vattnet är för hårt nedsmutsat. Själv hade hon fått besöka sjukhuset fyra gånger med Hussein.[xvii]

Ständigt, ständigt får Peter Kadhammar höra samma sak. Det är vattnet som är problemet. Det är dricksvattnet som gör människorna sjuka.

En forskare gissade att halv miljon människor dött på grund av undernäring eller sjukdomar som normalt borde vara lätt avklarade men blir fatala på grund av infektioner och undernäring.[xviii] Andra taxerade antalet till närmare en miljon.

Dödligheten för barn under fem hade sjunkit stadigt sedan 1970-talet till 63 per 1 000 födslar. Efter år 1991 ökade den tvärt. Enligt en studie från UNICEF visade Irak en ”överskottsdöd” på mellan 400 000 till 500 000 för perioden 1991-1998.[xix]

Barn och äldre tillhörde, i gammal ond ordning, de som dog först.

Iraks medelklass började smälta bort. Många sjönk ner i fattigdom, tvingades sälja sina böcker och börja dra sig fram med enklare jobb.

Kadhammar noterade att i de flesta samhällen utgör just de den grupp som brukar pressa på för lag och ordning och kanske demokrati.[xx]

Redan under 1990-talet försöker de som kunde att lämna landet. “Brain drain” hade börjat sätta in. De första som försvinner är de ambitiösa och välutbildade.

Det irakiska samhället började spricka upp i fogarna.

I all tysthet uppstår det under 1990-talet en rad alternativa maktcentra, som exempelvis Sadr rörelsen bland landets fattiga shia muslimer. I det tidigare höggradigt sekulariserade landet börjar man vända sig till sin respektive stam, klan eller etniska och religiösa grupp.

Svenska reportrar som besöker landet noterar också att under trycket från en allt värre fattigdom börjar de fundamentalistiska stämningarna växa.

I brist på annat vänder sig människorna till religionen.

Tills vidare lever alla dessa alternativa maktcentra fortfarande i Saddam regimens skugga, samexisterar med den men bidar sin tid.

Att Saddam Hussein-regimen försvagades borde i teorin vara en god sak. Istället bäddade det för en gigantisk huggsexa mellan alla dessa maktcentra, om, och när regimen till sist föll. Till det kom en gigantisk  pool av arbetslösa unga män som snart skulle beredas sysselsättning i gerillagrupper, miliser och privatarméer efter den amerikanska invasionen 2003.

●●●
Efter maj 2003 skulle den bomb som USA försökt rigga för Saddamregimen krevera i ansiktet på dem själva. Efter erövringen föll Irak samman i kaos och blev en strategisk kvarnsten kring Amerikas hals snarare än den underbara tillgång man i Washington hade drömt om.

Beklagade någon av de som satt med fingrarna i den amerikanska Mellanösternpolitiken följderna?

Inget tyder på det.

De verkar knappt ens reflektera över saken.

En och annan antydde att följderna kanske var aningen beklagliga men att allt var Saddam Hussiens fel.

Efter erövringen av Irak skulle amerikanerna göra stora ögon över hur körda i botten alla landets anläggningar var för oljeproduktion, industri, elproduktion och mycket, mycket mera. De verkar aldrig sätta det i samband med den blockad de själva upprätthållit under tretton år dessförinnan.

Förklaringen blev istället att det berodde på befolkningens efterblivenhet.

Frågan är rimligt det är att de amerikanska beslutsfattarna ideligen försöker ta skydd bakom Saddam regimens grymhet.

Rimligare är snarare att de amerikanska beslutsfattarna har eget ansvar för vad de ställt till med – oavsett hur brutalt Baath styret var. I teorin skulle man snarare behöva hålla två rättegångar, en mot Saddam Hussein regimen och en mot USA.

För Kenneth Pollack var kontrollen över Persiska viken världspolitikens heliga Graal. Den bägaren ville han se tillfalla Amerika. Belöningen för segern i det kalla kriget. Medlen var likgiltiga.

Om Förenta Staterna nekades tillgång till Persiska viken skulle dess förmåga att påverka utvecklingen i många andra av världens nyckelregioner kraftigt minskas.”[xxi]

När det i slutet av 1990-talet dök upp reportage om sjukhussalar i Irak bräddfulla av sjuka och döende barn klagade han mest över bilderna var ”sentimentala” och trasslade till den politik han satt i nationella säkerhetsrådet och försökte driva.

Man kan för övrigt notera att hela politiken drevs av en kategori politiker som vi i Sverige är benägna att betrakta som ”de goda amerikanerna”, ofta utan några riktigt vettiga skäl.

Den inleddes under George Bush den äldre, den drevs av president Bill Clinton under hans båda mandatperioder, tvärs igenom hela 1990-talet.

Det handlade inte ompolitiska neanterthalarna från den neokonservativa kamarillan, sydstaterna eller den kristna högern utan om sofistikerade beslutsfattare, huvudsakligen demokrater och liberaler med prydliga kostymer, doktorsgrader i meritförteckningarna och stolar på  tankesmedjor med pampiga titlar som svenska beslutsfattare är närmast desperat angelägna om att få frottera sig med.

Det finns få tecken på att vare sig Kenneth Pollack, Madelaine Albright eller Bill Clinton låg sömnlösa av grubbel över konsekvenserna av sin politik.

Militärbaser och strategiska positioner var viktigt.

Döda barn var det inte.

Ett ”pris värt att betala”.

 


Fotnot den 16 december 2010: Den glada nyheten meddelas att FN beslutat att häva de sista av sanktionerna som infördes på 1990-talet. De har pågått i 20 år.

[i] ”Madam Secretary” memoarer, av Madeleine Albright, Miramax books, 2003, sidan 274-275.

 

[ii] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 37.

[iii]Disease information” januari 1991.

[iv]Iraqi Water Treatment Vulnerabilities” rapport från DIA, januari 1991. Den här affären grävdes fram av Thomas Nagy efter att dokumentens hemligstämpling hävts, ”The Secret Behind the Sanctions: How the U.S. Intentionally Destroyed Iraq’s Water Supply” The Progressive, september 2001.

[v] Se bland annat “Securing the Gulf” av Kennet Pollack, i Foreign Affairs, juli / augusti 2003.

[vi] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 187.

[vii]Child death rate doubles in Iraq” BBC, 25 maj 2000.

[viii]2003 IRQ: Iraq Watching Briefs — Overview Report, July 2003” Rapport från UNICEF, juli 2003.

[ix]Morbidity and Mortality among Iraqi Children from 1990 to 1998: Assessing the Impact of Economic Sanctions” av Richard Garfield, Fourth Freedom Forum, mars 1999.

[x]A nation sagging under the weight of sanctions; Thousands of infants are dying” av Larry Johnson, Seattle Post-Intelligencer, 11 maj 1999.

[xi]2003 IRQ: Iraq Watching Briefs — Overview Report, July 2003” Rapport från UNICEF, juli 2003.

[xii] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 168.

[xiii]We do not agree with the nations who argue that if Iraq complies with its obligations concerning weapons of mass destruction, sanctions should be lifted. Our view, which is unshakable, is that Iraq must prove its peaceful intentions.” Tal av Madeleine Albright vid Georgetown universitetet, 26 mars 1997. Återgivet i Le Monde Diplomatique.

[xiv] The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 213-214.

[xv]A nation sagging under the weight of sanctions; Thousands of infants are dying” av Larry Johnson, Seattle Post-Intelligencer, 11 maj 1999.

[xvi]The Betrayal of Basra” av Chuck Sudetic, Mother Jones, november / december 2001.

[xvii] “Vägen till Bagdad” av Peter Kadhammar, Bokförlaget Fisher & Co, Rimbo 2003, sid 38.

[xviii]The Betrayal of Basra” av Chuck Sudetic, Mother Jones, november / december 2001.

[xix] ”Annual mortality rates and excess deaths of children under five in Iraq, 1991-98” Studie av UNICEF och London School of Hygiene and Tropical Medicine, av Mohamed Ali, John Blacker och Gareth Jones, 2003.

[xx] “Vägen till Bagdad” av Peter Kadhammar, Bokförlaget Fisher & Co, Rimbo 2003, sid 20.

[xxi] “Securing the Gulf” av Kennet Pollack, i Foreign Affairs, juli / augusti 2003.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 15 April, 2010 kl 13:13

Ett mycket bra inlägg, ett av de bästa du skrivit. Du översätter aldrig dina inlägg till engelska? Det här skulle platsa i Huff-Post eller Counterpunch ex.

Comment från Vindskupan
Tid 15 April, 2010 kl 16:26

Tack tror jag. Det var både glädjande och aningen oroande. Kommer jag någonsin att matcha de höjderna igen?

Det finns andra som skriver bättre rapporter på engelska än jag så jag koncentrerar mig på min svenska marknad.

Comment från Kerstin
Tid 15 April, 2010 kl 23:14

Ett av de bästa, skrev jag, du har skrivit många mycket bra inlägg och ett antal synnerligen bra, ingen enda som varit dålig eller ens bara lagom intressant. Så du kommer att skriva många fler som är väldigt bra :-).
Det där med språket förstår jag dessutom. Det finns alldeles för många svenskar som tror att de skriver bättre engelska än de gör.