Vindskupan

”Det finns inga vägspärrar i det här området längre. Al Qaida håller på att komma tillbaka och vi känner oss alltmer maktlösa.”

Det var vad Shejk Mustafa Kamil Shebib -befälhavare i Uppvaknande rörelsen söder om Bagdad- berättade i en intervju i slutet av 2009. Hans rörelse höll att upplösas runtomkring honom.[i]

Läget i Irak håller på att mörkna igen, trots bedyrandena om motsatsen. Via Juan Coles blogg rapporteras att man nu i mars 2010 upplever en 80 procentig ökning i antalet dödade och sårade.[ii]

Det har under en längre tid kommit en ström av försäkringar om att läget i Irak blir allt bättre, att satsningen på Tillströmningen (The Surge) under Bushs sista tid gett resultat. En militärbloggare i Sverige skrev förnöjd om hur BRA allt nu blivit, att antalet stupade amerikaner var nära nollpunkten och jämförde med en rad exempel på oväntade historiska vändpunkter.[iii] General Petraeus, befälhavare för CENTCOM förklarar också att våldet håller på att sjunka och att läget är bättre än år 2006.[iv]

Så hur kan det komma sig att pilarna pekar åt nästan helt motsatta håll beroende på vem man frågar?

Våldet i Irak HAR sjunkit en tid. Det stämmer. Det berodde INTE på att den amerikanska armén lyckats vinna någon seger. Tvärtom, in i det sista kom rapporter om att rebellerna utvecklade sin taktik och sina metoder. De lyckades då och då rentav spränga den amerikanska arméns största Abramsstridsvagnar. Till sist har armén helt sonika KÖPT sig frid.

Så tidigt som under sommaren 2004 hade en del Sunnimuslimska grupper föreslagit samarbete. De var klämda av sadrrörelsens dödspatruller och radikala rebeller. Amerikanerna föreföll helt enkelt vara det minst onda.

De propåerna hade prompt stoppats av den neokonservativa kamarillan i Pentagon.

Vice försvarsminister Paul Wolfowitz gormade att de var ”nazister”.[v] Tanken, eller förhoppningen, eller fantasin var att USA skulle hjälpa shiamuslimerna att bli den dominerande gruppen i Irak. Dessa skulle å sin sida svara med att bli Amerikas tacksamma klienter för evig tid, amen.

Detta hade exilirakiern Ahmad Chalabi bedyrat.

Det dröjde nästan tre år innan man från amerikansk sida till sist beslutade att en kompromiss med de sunnimuslimska grupperna kanske inte var en så dum idé trots allt. Under de trettio månaderna inföll det värsta kaoset och den amerikanska armén började nötas ner.

Det betydde också att USA la ner förhoppningarna om förvandla Iraks shiiter till en lättmanövrerad lokal stöttepelare. Istället visade shiitiska politiker en oroväckande kärvänlighet mot Iran. Det blev början till en tafatt uppvaktning av Iraks sunnimuslimer istället.

Uppvaknande rörelsen föddes år 2006. Dels skulle de bekämpa rebellerna, dels skulle de fungera som ett gigantiskt arbetsmarknadsprojekt för samma sunnimuslimska rebeller. Ett lysande exempel på vad den amerikanska armén menade när man i en handbok talade om ”Pengar som ett vapensystem”.[vi]

En skeptiker skulle kanske invända att det mera påminner om hur det romerska imperiet under sin nedgångstid övergick till att betala tributer till fientliga germanska gränsstammar för att de inte skulle ansätta riket. Det har också hävdats att den amerikanska armén helt sonika tog över Saddam Husseins gamla politik att köpa över stam och klanledare.[vii]

Enligt somliga uppgifter uppgick Uppvaknanderörelsen snart till 100 000 själar, huvudsakligen i Bagdad, al Anbar och Diyala provinserna.  Bedömare gissade att det var huvudorsaken till att våldet i Irak minskade.[viii]

Det löste ett problem men födde ett helt nytt. De glada nya rekryterna måste avlönas till en takt av 300 dollar i månaden per person. Bossarna krävde ännu mer.

Den stora Uppvaknanderörelsen tuggade i sig pengar i rasande takt till löner, omkostnader och mutor. Nackdelen med metoden att använda ”pengar som vapensystem” var… att det kostade pengar.

Den amerikanska arméns fonder började kvida allt högre.

Lösningen på de finansiella kvalen blev att år 2008 helt sonika dumpa Uppvaknanderörelsen i knäet på den Irakiska regeringen.

Och nu började nya svårigheter sticka upp sina elaka huvuden i allt snabbare takt.

Den shiadominerade regeringen under premiärminister Nuri Al-Maliki var inte speciellt road att understödja den sunni dominerade Uppvaknanderörelsen. Utbetalningen av lönerna började bli alltmer sporadisk. De som utlovats anställningar i den Irakiska armén och polisen noterade snart att det satt hårt inne. Från den shia dominerade regeringen och armén meddelades att Uppvaknanderörelsen skulle upplösas och inte kunde räkna med att få bilda egna förband, att få ha egna högkvarter.

Några få tusen utlovades icke närmare specificerade anställning i armén och säkerhetstjänsten. [ix] När frilansjournalisten Dahr Jamail besökte Irak i februari noterade han att Uppvaknanderörelsen höll på att knaka i fogarna.

Ledarna, klanledare, shejkerna och bossarna kunde relativt problemfritt övergå till att fortsätta lyfta lön från den amerikanska armén – nu om målade till återuppbyggnadsprojekt. Alla hade de sina egna miliser, beväpnade män som förväntade sig 300 dollar i månaden.  Dahr Jamail ansåg att ”pengar som vapensystem” helt enkelt var en form av fördröjningstaktik. Den amerikanska armén hade skjutit upp problemet – ett tag.

”Vad händer när pengarna inte kommer längre?” var en molande fråga.

Bland medlemmarna i Uppvaknanderörelsen var stämningen låg mot slutet av 2009. Flera av dem hade inte fått lön sedan oktober. De började bli allt argare och bittrare. [x]

I slutet av 2009 har rapporterna börjat dyka upp om att Uppvaknanderörelsen höll på att krackelera. Befälhavaren Kamil Shebib berättade i en intervju att han haft 2 500 man under sitt befäl i ett par distrikt söder om Bagdad bara ett halvår tidigare, nu – i december 2009 – hade han bara en handfull kvar. Samtidigt började de komma under allt hårdare press från rebellgrupper igen.

Rötan började göra verkan.

”Al-Qaida hade övertaget. Sedan fick sunnigrupperna övertaget och nu verkar det som om rebellerna försöker återvinna sin styrka kring Bagdad. Den här striden är inte över än.”

Och Kamil Shebib berättade:

”Vi (i Uppvaknanderörelsen) förlorar mark. Vi börjar bli rädda igen.”[xi]

Om Uppvaknanderörelsen var den viktigaste faktor bakom det minskande våldet, vad kan man då vänta sig kommer att hända om den börjar dunsta bort igen? De amerikanska trupperna håller på att dra sig ur landet. Truppstyrkan uppges nu ligga på under 100 000 man. Den Afghanska fronten kvider  efter förstärkningar.

Återuppbyggnaden går trögt. I de shiamuslimska delarna finns en viss, långsam och glädjelös normalisering. I det centrala Irak talar rapporterna om att det mesta ligger stilla. Nouri Al-Maliki verkar helt enkelt inte vara statsman nog överbrygga motsättningarna. Nu, i början av 2010 har han varit med om att ta en rad steg som riskerar att öka spänningarna igen. Kommittén för ansvarsutkrävande och rättvisa (en grupp som inrättats den amerikanska ockupationsmyndigheten för att rensa ut medlemmar av Ba’atpartiet och som leddes av Ahmad Chalabi) hade beslutat att underkänna 500 parlaments kandidater. Mestadels sunnimuslimer och affärskonkurrenter till Ahmad Chalabi själv.

Det fanns amerikanska underrättelseuppgifter om att Ahmad Chalabi hade konfererat med iranska kontakter innan utrensningen beslutades.[xii]

Amerikanerna protesterade litet lamt utan att någon brydde sig nämnvärt om den saken. Det irakiska parlamentet domineras sedan 2005 av proiranska partier.

Så mycket var det amerikanska inflytandet värt, efter sju års krig.

I Washington Post talas om rykten vars skrämmande innebörd var att flera shiitiska grupper som lyckats överleva alla utrensningsförsök planerade att angripa den Gröna Zonen i Bagdad.[xiii]

Valrörelsen har börjat. Från Basra rapporterade Urban Hamid att det främsta tecknet på valrörelsen var att stadens bårhus började fyllas med döda kroppar.[xiv] Attentat och angrepp började bli allt vanligare igen.

---

[i] ”Insurgent foe’s slaying shows cracks near Baghdad” av Brian Murphy, AP, 13 december 2009.

[ii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 2 mars 2010.

[iii] ”Historiestudier” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 4 januari 2010.

[iv] ”Petraeus: Iraq violence down but threats remain” av Kristin M Hall, AP, 2 mars 2010.

[v] ”Heads in the Sand” av David Rose, Vanity Fair, 12 maj 2009.

[vi] Frasen kommer från handboken ”Commander’s Guide to Money as a Weapons System” från  Center for Army Lessons Learned (CALL), april 2009.

[vii] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[viii] ”Baghdad to pay Sunni groups” Al Jazeera, 3 oktober 2008.

[ix] ”Iraq Seeks to Break Up Sunni Fighter Units” av Dustin Lushing, AP, 24 december 2010.

[x] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[xi] ”Insurgent foe’s slaying shows cracks near Baghdad” av Brian Murphy, AP, 13 december 2009.

[xii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 4 mars 2010

[xiii] ”U.S. failure to neutralize Shiite militia in Iraq threatens to snarl pullout” av Ernesto Londoño och Leila Fadel, Washington Post, 4 mars 2010.

[xiv] ”Konflikt” Sveriges Radio, 27 februari 2010.