Vindskupan

Dr Erik Fosse berättade att cirka 60 procent av de patienter som kom in på Shifa sjukhuset kunde betraktas som döende. För honom och de övriga läkarna fanns mycket kort tid att försöka vända på förloppet, att hala söndertrasade kroppar tillbaka till livet.

En stor publik i ABF husets Zeta sal hade förflyttats till Shifa sjukhuset i Gaza för ett år sedan under den israeliska offensiven i januari 2009.

Erik Fosse och Mads Gilbert hade efter påtryckningar från den norska regeringen lyckats komma in via gränspassagen i Rafah vid gränsen mellan Gaza och Egypten. De hade fått veta att de var den enda européerna i Gazaremsan.

Erik Fosse berättade att de hade frågat sina palestinska kollegor om hur det varit under offensivens första dagar.

Mestadels fick de inget svar. Kollegorna började bara gråta.

När han tittade i journalerna fanns nästan inga anteckningar om vad som skett under de första dagarnas anstormning. Ingen hade helt enkelt haft tid eller kraft över till det annars rutinmässiga förandet av journalerna.

Sidorna för de där första dagarna var blanka.

Under månaderna fram till angreppet hade israelerna successivt strypt inresorna till kustenklaven. Erik Fosse misstänker att det handlade om att tömma Gazaremsan på utländska vittnen. Journalisten Lotta Schüllerqvist bekräftade det under sitt anförande senare. Inpasseringen hade gradvis blivit svårare. Efter den 5 november 2008 hade det in princip blivit nästan omöjligt.

Gazaoffensiven hade varit planerad och förberedd sedan minst ett halvår tillbaka. Det verkar vara den allmänna åsikten.

Också på palestinsk sida hade man förberett sig så gott det gick. I operationsrummen hade man ställt inordning dubbla uppsättningar operationsbord, dubbla uppsättningar av allt. Allt för att öka kapaciteten. Tekniker måste sitta och bevaka apparaterna för blodgaser manuellt. Utrustningen som skulle sköta om den saken hade inte kommit in på grund av blockaden.

Läkare och sköterskor i Gaza var välutbildade –även med internationell standard… men det fanns relativt få av dem, jämfört med ett rikt industrialiserat land.

Och de svåra akutfallen kom inte i en jämn, välordnad ström utan stötvis, beroende på när det varit en framstöt eller bomberna slagit ner. Det var helt enkelt oundvikligt att hela organisationen skulle knäa varje gång en större kris inträffade. Detsamma hade gällt också för ett större och mer välutrustat sjukhus än Shifa.

Mads Gilbert: ”På Shifa sjukhuset behövde de i grund och botten inte våra fyra händer. Däremot behövdes närvaron av vittnen från omvärlden.”

Alla, Mads, Erik och de palestinska läkarna måste jobba snabbt och hårt. Som tidigare nämnts: 60 procent av alla patienterna kunde betraktas som döende. För läkarna gällde det att bestämma i vilken ordning de skulle behandla patienterna. Vilka var hopplösa fall? Hos vilka gick processen att rulla tillbaka igen? Besluten måste komma snabbt. Det handlade bokstavligen talat om liv och död.

Medan man behandlade somliga skulle andra oundvikligen hinna glida över gränsen utan återvändo. Erik Fosse berättade ett exempel, om en ung man som kom in med stora och små sår över hela kroppen av splitter.

Han höll på att förblöda invärtes.

Vilket av alla såren var orsaken? Det gällde att gissa och gissa rätt. I det här fallet hittade han ett litet, oansenligt hål i buken som gick ända in i levern. Ett snabbt ingrepp lyckades stoppa blödningarna.

Patienten överlevde.

- Du jobbar så fort du bara kan, förklarade Erik Fosse, och det räcker bara inte till.

Mads Gilbert hade tidigare trott att det värsta han skulle få uppleva var belägringen av Beirut 1982 där han också varit med.

Det visade sig var fel.

För Erik Fosse var den största skillnaden jämfört med de andra katastrofer han upplevt att så många av de patienter som strömmade in var barn.

Den första krisen efter Erik och Mads ankomst kom den 3 januari när israelerna bombarderade grönsaksmarknaden i Gaza stad. På grund av livsmedelsbristen var den full av köande människor.

Mads Gilbert skickade ett SMS till några av de norska journalister som satt fast vid gränsövergången i Israel utan att kunna komma in i Gaza.

De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan. 80 skadade, 20 döda, alla kom hit till Shifa. Helvetet. Vi vadar i död, blod och avslitna kroppsdelar. Massor med barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare. Eller gör något! Gör mer! Nu lever vi i historieboken.

Det SMS:et spred sig som en löpeld över Europa.

Han hade inte överdrivit. Inte mycket i alla fall. Fotografier visar hur golvet i akutmottagningen praktiskt taget var täckt med blodiga kompresser som man inte hunnit städa undan.

Vårdpersonalen arbetade i ytterkläderna med läkarrockarna utanpå. Alla fönsterrutorna hade tryckts in av krevaderna. Vintrarna i Gaza kan bli kalla. Det var kanske omkring plus fem grader utomhus.  Det var lika kallt inomhus också.

Det kom en andra kris den 6 januari när stridsvagnar besköt FN:s skola i Jabalia och det strömmade in sårade barn till akutmottagningarna.

Det dröjde till sent på kvällen den dagen innan Erik Fosse noterade att alla antingen var akutbehandlade för sina skador eller hade hunnit dö.

Han fick höra att den israeliska presstjänsten i vanlig stil först förnekat att det hänt och sedan erkänt men förklarade att det handlade om ”Hamasbarn”.

Nästan alla de palestinska läkarkollegorna miste anhöriga under offensivens gång. Många fick sin hem förstörda.

Erik Fosse noterade att nästan alla gick med hörsnäckor. Lyssnade på lokalradion för att få veta om det hade drabbat deras familjer än.

Vit fosfor hade använts flitigt under offensiven. Klumpar av brinnande, pyrande fosfor fastnar på huden och bränner sig gradvis allt längre in. Enda sättet att bli av med det är att skära bort vartenda dugg. Vatten hjälpte inte.

Lotta Schüllerqvist fick veta att en flicka hade kommit in med ett litet sår i huvudet. När bandaget skulle läggas om hade det börjat ryka ur huvudet igen.

Fosforstyckena inne i såret hade fått syre och börjat brinna igen.

Flickan hade inte gått att rädda fick Lotta Schüllerqvist veta.

Och sedan var Gazaoffensiven över. När Lotta Schüllerqvist kom dit hade de som förlorat sina hem börjat flytta in i tält. Överallt gick människor omkring och sopade upp bråten. Livet gick vidare.

Gazaborna var vana.

●●●
Klockan hade hunnit bli fyra på eftermiddagen innan seminariet var över. På grund av dubbelbokning hade publiken och föreläsarna tvingast flytta över till den mindre Sandler salen där det blev vanvettigt kvavt. Mads Gilbert och Erik Fosse hade utöver sina ordinarie arbeten rest runt i Europa och Nordamerika för att berätta om Gaza. Enda undantaget hade varit Israel. Där var man tydligen inte intresserade.

Intäkterna brukade de donera.

Någon sa att publiken i ABF huset uppgick till närmare 250 personer. På en skylt vid utgången förklarades att lokalen var lämplig för 140 personer samtidigt.

Ute lyste solen.

Våren var på väg.