Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

February 2010
M T W T F S S
« Jan   Mar »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Stupade i Afghanistan

Svensk soldat i Afghanistan

Det hände till sist.

Två svenska soldater stupade i Afghanistan. Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson, båda från Stockholm. En man som var, eller förmodades vara afghansk polis hade öppnat eld på nära håll.

Försvarsminister Sten Tolgfors har omgående gått ut och förkunnat att det nu är mycket viktigt att ”stå fast” och att det inte får utbryta någon debatt om den fortsatta närvaron av svenska och europeiska truppstyrkor.

Förlusterna för koalitionen ökar. Amerikanska och brittiska militärer viskar redan om att de kan komma att öka ytterligare under 2010.[i] Kanske var det oundvikligt att den svenska kontingenten skulle drabbas. Det har varit nära flera gånger.

Den första reaktionen från interventionsvänliga kommentatorer verkar vara förbittring mot kritikerna av företaget. Johanne Hildebrandt talade om ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanstan’”.[ii]

Försvarsbloggen Wiseman hänvisar till andra världskriget:

Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa?”[iii]

Vindskupan undrar om man kan skymta konturerna till en svensk dolkstötslegend här? Där man manövrerar sig i läge för att lägga skulden på de som från början ifrågasatt hela företaget.

Liknande skedde i Tyskland efter första världskriget när trupperna påstods ha kämpat framgångsrikt men ha svikits av en sammansvärjning av  judar och kommunister på hemmafronten. Detsamma skedd i USA efter Vietnamkriget där man från Republikanskt håll gjorde gällande att hela kriget i själva verket var segerrikt varefter de heroiska trupperna förråddes av anti krigsrörelsen och liberalerna. (Rätt konstigt med tanke på att det var demokratiska regeringar som spelade nyckelroller när det gällde att eskalera konflikten.)

Skulle fälttåget slå slint så är det kritikernas fel.

Man försöker rentav kopiera maningen ”Support our troops” i svenskt tappning, komplett med gula band och allt.

Både slagordet och banden har imiterats från USA.

Är inte det en behjärtansvärd maning då?

Joo, men till sist beror det på hur den används. När den har utslungats i Amerika har den snarare haft som mål kasta en våt filt över debatten än att hjälpa några hårt prövade soldater.

”Stöd soldaterna” brukar allt som oftast betyda ”sluta kritisera den här interventionen”, detta så att interventionen kan fortsätta och fler soldater dör och lemlästas.

Och det finns mycket värt att ifrågasätta här. Framför allt: Det finns inte skuggan av en hållbar strategi för hela företaget, varken från USA:s eller NATO:s sida. Det som finns är en kria från USA:s nationella säkerhetsråd, gemenligen beskrivet som ett ”kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter.”[iv]

Från Sten Tolgfors eller Allan Widman finns inte heller någon hållbar plan. Mest av allt en dunkel tanke om att man skall ”stå fast”, hänvisa till Winston Churchills exempel och vänta på att ett mirakel skall trilla ner från himlen. En attityd som förövrigt som har rätt litet gemensamt med Churchill utan snarare påminner om Hitler. (Führern satt som bekant ända in i det sista och stirrande på Fredrik den Stores porträtt i väntan på att vågen skulle vända precis som i sjuårskriget.)

Skälen för hela företaget är också de dunkla och rotiga. Ursprungligen handlade det om att krossa Al Quaida efter elfte september attentaten. Det var skälet för att skicka flyg och trupper till landet.

Gradvis har det motivet knuffats in i bakgrunden. Istället har nya motiv lagts på och pumpats upp med prestige och några doser ideologi.

En av general Petraeus närmaste rådgivare, australiensaren David Kilcullen nämnde som ett av de främsta skälen att kriget i Afghanistan för närvarande är att det ger NATO ett existensberättigande.[v] Det handlar om att rädda Atlantpakten.

Med andra ord skall svenska soldater riskera liv och lem för att rädda en militärallians som Sverige inte ens är medlem av.

Att krossa Al Quiada då?

Frågan är om inte den organisationen redan är krossad. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jim Jones förklarade glatt att:

Al Quaidas närvaro är kraftigt förminskad. Som mest uppskattas att mindre än hundra man är verksamma i landet. De har inga baser och ingen förmåga att angripa oss eller våra allierade”.[vi]

Mindre än ett hundratal.

Och det kommer från en av president Obamas närmaste män. En man som bör ha fri tillgång till de mest kvalificerade underrättelse rapporterna. Lägg därtill att enligt somliga rapporter i själva verket finns allvarliga spänningar mellan Talibanerna och Al Quiada och har funnit ända sedan belägringen av den Röda Moskén i Islamabad 2007. Talibanerna är beroende av hemligt stöd från den pakistanska krigsmakten och underrättelsetjänsten.

Al Quiada har tvärtom manat till störta regimen i Islamabad.[vii]

Kort sagt: inget harmoniskt äktenskap mellan de tu. Talibanerna har rentav mycket, mycket försiktigt antytt att de skulle kunna tänka sig att bryta med Al Quaida i utbyte mot ett fredsavtal.[viii]

Från USA meddelas att flera befälhavare drabbats av reprimander efter debaclet i Nuristan provinsen.[ix] Striden förkunnades vara en framgång. En generallöjtnant skickades iväg för att leda undersökningen av sagda framgångsrika strid.[x]

Man tycker sig ana ett drag av desperation över hela affären. Den amerikanska armén anses vara på väg att bli rätt sliten. Tusentals soldater har måst hemförlovas på grund av posttraumatisk stress. När en vägbomb går av intill ett bepansrat fordon kan den lämna soldaterna med bestående hörsel- och hjärnskador.

Därtill har utbildningen skurits ner på många håll. Flera av arméns bästa instruktörer har skickats till fronten för att fylla luckorna. Periodvis var den amerikanska armén piskad att anta män som den normalt skulle ha ratat.

Finanskrisen uppges ha fått strömmen av rekryter att öka igen, om än av fel orsaker.


[i]Casualties will rise in 2010, US and British officials warn (Extra)” DPA-telegram, 7 februari 2010.

[ii] Kolumn Johanne Hildebrandt, Aftonbladet, 7 februari 2010.

[iii]Förr eller senare” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 7 februari 2010.

[iv]Our McMan in Bananastan” av den elake, pensionerade officeren Jeff Huber, 9 juni 2009.

[v]Adviser David Kilcullen: US Has 2 More Tough Years In Afghanistan” av Anne Geran, i Huffington Post, 9 augusti 2009.

[vi]A War of Absurdity” av Robert Scheer, i Huffington Post, 9 oktober 2009.

[vii] ”Pentagon’s War Pitch Belied by Taliban-Qaeda Conflict” av Gareth Porter, IPS, 5 december 2009-

[viii] ”US Silent About Taliban Guarantee Offer on al-Qaeda” av Gareth Porter, IPS, 15 december 2009.

[ix] För detaljer om det, se ”…att Sverige deltar i ett slags krig i Afghanistan” Vindskupan, 17 november 2009.

[x]U.S. commanders in Afghanistan face tougher discipline for battlefield failures” av Greg Jaffe, i The Washington Post, 5 februari 2010.

Kommentarer

Comment från Leif Sandberg
Tid 9 February, 2010 kl 12:07

Utan andra mål än lite löst svammel om mänskliga rättigheter som ändå inte kommrer att uppnås har vi modigt dragit ut för att försvara en kurrupt regim i ett avlägset land.
Hej å hå för fanan gul o blå
våra skattepegar dit skall gå.
Leifur Viking

Comment från Kerstin
Tid 10 February, 2010 kl 2:13

Men Klas,
det är klart vi måste vara med och rädda NATO:s existens. “Vi” vill ju så gärna bli fullvärdiga medlemmar där. Det kan vi ju inte bli om NATO pajar ihop.
Och tänk så mycket krig man kan föra bara för att hålla igång NATO och därmed också få en avstjälpningsplats för alla de ungdomar som inte kommer att få jobb i framtiden. Vad ska de fattiga vara till för om inte som kanonmat? Det har de ju alltid varit, och så ska det förstås åter bli – även i Sverige.