Det hade börjat som en irritation.

Irritationen hade vuxit till ett problem. Problemet håller i sin tur på att växa till ett allvarligt hot.

Nu i början av 2010 försöker de israeliska ockupationsmyndigheterna på Västbanken slå ner proteströrelsen bland befolkningen. Ledare har gripits. Demonstrationståg skingrats. Det har gått så långt att till och med västmedia drabbats av ett förstrött intresse för vad som håller på att hända.[i]

●●●
Dagens proteströrelse växte fram ur den första och andra intifadan. Både här och där började man litet ovant experimentera med olika typer av icke-våldsaktioner.

Kanske kom den allra första impulsen år 1989. Då inleder Beit Sahour, en liten, huvudsakligen kristen stad öster om Betlehem, en skatterevolt mot ockupationen. En av motiven som anfördes var det gamla hederliga ”No taxation without representation”.

Svaret blev hårt. Beit Sahour belades med ett 42 dagar långt utegångsförbud. Livsmedelssändningar stoppades. Ledare fängslades. Soldater företog razzior där de plockade åt sig pengar och egendom  eller vandaliserade kompensation för uteblivna skatter.

Skatterevolten krossades. Ockupationsmakten återupptog sitt beskattande och började rentav använda den som bestraffning. Familjer och hela samhällen som ansågs uppstudsiga kunde beläggas med extra skatter som ytterligare piskrapp. Det skall rentav ha införts en speciell Intifada skatt.

Flera av de ledande som Ghassan Andoni,  George Richmawi och borgmästaren Fuad Kokaly fängslades.

Ghassan Andoni hamnade i det gigantiska Ketziot fängelset (det största i Mellanöstern). En amerikan som i ett anfall av sionistisk entusiasm beslutat att göra israelisk militärtjänst kallade Katziot för en ”ful, isolerad armébas i Negev öknen”. Han noterade att dammet trängde in ”överallt” att nätterna var kalla och maten dålig.

Ghassan Andoni har bara uttalat sig mycket kort om sin tid där. ”Man fick mat när de kände för det. Man fick vatten när de kände för det.”

En episod har han berättat. Fängelseledningen hade krävt att fångarna skulle bygga nya avdelningar. Fångarna vägrade. Fängelsechefen kallade samma fångarna. Gormade och svor. Frågade vilka som var deras talesmän.

Två man steg fram. Fängelsechefen slet åt sig vapnet från en soldat bredvid och sköt båda.[ii]

Skatterevolten var ett första försök och hur misslyckat det än kan framstå så började saker att gro ur det lilla fröet. Dels att utforska olika typer av ohörsamhet och dels att försöka knyta internationella kontakter. George Richmawi grundade Alternative Turism Group år 1995 som började slussa pilgrimer, turister och forskare till de palestinska områdena. Efter sekelskiftet tillkom ISM, grundat av Ghassan Andoni, George Richmawi och Neta Golan.[iii]

Målet var kort och gott att trotsa ockupationen. De brukade trotsa utegångsförbud, följa med ambulanser för att förhindra att de besköts. Bevakade vägspärrar. Följa bybor till deras olivlundar så de kunde skörda.

Ghassan Andoni berättade i en intervju att den typen av politisk kamp inledningsvis vållade förbryllade blickar ute i konservativa jordbrukssamhällen. Somliga menade fortfarande att man borde kämpa på det gamla vanliga sättet och att icke-våldsprissarna mest var i vägen.

Andra blev gradvis alltmer intresserade.

Inledningsvis var det lika många internationella aktivister som palestinier. Sen blev palestiniernas andel allt större. Det handlade om att trotsa utegångsförbud, att eskortera ambulanser för att förhindra att de besköts, att eskortera bybor till deras olivlundar så de kunde skörda.

En idé, en tanke på kort sikt var denna: ockupationsmaktens mål var att befolkningen till sist skulle komma att betrakta kontrollen som något normalt,  att ett slags ”så har det alltid varit” skulle smyga sig in. Att snällt bo kvar i sina små, anvisade enklaver och att inte röra på sig.

Proteströrelsens mål skulle vara att  tvinga ockupationsmakten att vänja sig vid ständigt motstånd.[iv]

När Anna Baltzer anlände till Västbanken 2003 noterade hon att demonstrationer och ohörsamhetsaktioner var i full gång.

Samtidigt var det inte samordnat. Det är samma problem som förföljt den palestinska sidan ända sedan 1948. I grund och botten är det ett djupt traditionsbundet jordbrukssamhälle. Anna Baltzer ansåg att människorna i de små jordbruks bygderna varken saknade mod eller uthållighet men varje by var benägna att leverera sin egen lilla soloföreställning utan att samordna sig med grannbyarna eller riktigt förstå varför det överhuvudtaget kunde vara någon idé.

Trots det: aktionerna, demonstrationerna och ohörsamhetskampanjerna fortsatte träget, år efter år. Nya organisationer uppstod. Fler och fler byar inrättade såkallade folkkommittéer. Nya ledare började visa framfötterna. Exempelvis Muhammad Othman som kom från en utarmad by, Jayyous som förlorat 75 procent av sina jordbruksmarker. Muhammad Othman var självlärd och gradvis insett att han hade talang för att organisera, förhandla och leda.[v]

Fler och fler utländska volontärer kom till Västbanken och Gaza och återvände hem med berättelser om vad de själva upplevt av ockupationen och som bidrog att påverka oppinionen. Det började också ge palestinierna något som deras mer världsvana motståndare dittills haft monopol på: internationella kontakter och en växande fingerfärdighet av att hantera dessa internationella förbindelser.

Ghassan Andoni noterade att också den israeliska vänstern reagerade positivt. Låt vara att den utgjorde en relativt liten grupp.[vi]

Gradvis har protesterna och motståndet kommit att fokuseras på två städer med snarlika namn. Ni’ilin och Bi’ilin. Båda låg i utsatta lägen. Båda hotades av rejäla markförluster av murbygget.

●●●
I början av 2009 förklarades Nablus för skyddsområde för att hålla israeliska vänsteraktivister borta.

I synnerhet nämndes Machsom Watch, en kvinnlig grupp som brukade bevaka vägspärrar och som verkar ha förargat armén å det gruvligaste.[vii]

Det som varit en smärre irritation och troligen avfärdads som verksamhet av förvirrade fruntimmer och vinddrivna figurer har utvecklats till en redig tandvärk för ockupationen. Machsom Watch hade vid det laget fått sällskap av en flora av israeliska proteströrelser. Där fanns Rabbiner för mänskliga rättigheter, Anarkister mot Muren, där fanns New Profile som stöttade vapenvägrare och ville motverka vad de betraktade som en tilltagande militariseringen av det israeliska samhället.

Värnpliktsvägran började bli ett problem för myndigheterna. Ytterligare en rörelse av vapenvägrare uppkomn; Shministim. Visserligen har det blivit ganska vanligt att försöka krångla sig ifrån militärtjänstgöringen men för Shministim var principen att vägra öppet, att deklarera sina motiv och ta sitt straff.

När Shahar Vardi skulle berätta om sina motiv talade hon om ett besök i en palestinsk by på Västbanken när hon var yngre. Mötet med byborna hade inte varit något problem, problemet var ”hur de levde”.

Hon upplevde dem som normala människor som levde under abnorma omständigheter.

Byn var inringad av vägspärrar. De som ville passera måste genomgå förödmjukande kontroller. En liten sak, en obetydlig vardagsdetalj som Shahar Vardi berättade hade fastnat i hennes  minne  var hur soldater vid en vägspärr hällde ut innehållet i en hel spannmålssäck på marken för att söka igenom den.

Shahar Vardi beslutade att hon inte ville bli en av de soldaterna.

För Omer Goldman betydde det extra fnurror på tråden med hennes pappa när hon berättade att hon tänkte vapenvägra i motsats till storasyster.

Pappan var före detta vicechef för Mossad.[viii]

En journalist som mötte dem noterade hur ensamma shministim verkade vara. De levde i en stat där ”alla” förväntades militärtjänst. Det betraktades närmast som en initiationsrit till vuxenvärlden och samhället.

En av dem, Netta Michly, berättade att några av hennes värsta möten hade varit med proisraeliska judar i USA. De kunde ofta vara mer aggressivt nationalistiska å Israels vägnar än israelerna själva.[ix]

Ett annat namn som ofta figurerat är Ezra Nawi.

Ezra Nawi kom från marginalerna i det israeliska samhället. Han tillhörde gruppen orientaliska judar, familjen kom från Irak. Han jobbade som rörmokare.

Dessutom var han öppet homosexuell.

”Rätt” etnisk / religiös tillhörighet, förvisso men ”fel” subgrupp. ”Fel” socialgrupp och ”fel” sexuell läggning.

Kanske levde Ezra Nawi upp i proteströrelsen. Hans orientaliska bakgrund – som annars var en nackdel i det israeliska samhället – blev här en ren tillgång. Den gjorde det lättare för honom att begripa vad som kunde röra sig under ytan i de små palestinska samhällen dit de kom. En av hans israeliska medarbetare berättade att de ofta brukade vara osäkra och skrämda när de kom till någon av de små byarna på Västbanken men Ezra Nawi verkade vara helt i sitt rätta element, verkade veta exakt vem han skulle tala med och vad han skulle säga. Han brukade leda sina skaror med fast men fryntlig hand.

	Video av Ezra Nawi under en demonstration i Um El Hir söder om Hebron.

För de israeliska aktivisterna som börjat delta i demonstrationerna mot ockupationen är problemet varken bristande intelligens, mod eller offervilja. Många av dem har drabbats av skador och fängelsestraff. Problemet är att de är till sist inte kan hindra hur politiken driver längre och längre åt det nationalistiska hållet. De är själva de första att erkänna saken. Deras demonstrationer har svårt att samla över tusen deltagare. De nationalreligiösa partierna kan utan problem samla tiotusentals deltagare till sina demonstrationer på paroller om att bita sig fast i helig jord på Västbanken eller nödvändigheten av nya straffexpeditioner mot Gaza.

Trycket ökar

Det har dröjt fram till nu, kort efter årsskiftet 2009 / 2010 som man noterat att ockupationsmakten har börjat öka pressen mot proteströrelsen, såväl bland palestinier, internationella (som de brukar kallas) och på den israeliska sidan.

Kanske spelade det roll att Netanyahu / Lieberman-regeringen tillträtt. Uppgifter talar om utrikesminister Avigdor Lieberman skall vara mycket het på gröten när det gäller att trycka till proteströrelsen.

Under sommaren började Lieberman anklaga människorätts organisationer, både internationella och israeliska, för att ställa till det i det diplomatiska arbetet. Både från myndigheter och från högerorganisationer inleddes en kampanj mot människorättsorganisationer och det hade bara blivit ännu mer akut av den förargliga Goldstone-rapporten. Högergrupper har börjat hetsa upp sig över att israeliska människorättsorganisationer påstås ha bidragit till Richard Goldstones rapport. Nu krävs att de skulle förbjudas.[x] Arik Ascherman från Rabbis for Human Rights uppgav att det publicerades påkostade annonser i pressen som angrep människorättsorganisationerna.[xi]

Israeliska aktivister klagade över att regeringen försökte strypa tillflödet av pengar som skulle hålla deras organisationer gående.[xii] New Profile berättade om trakasserier från polisen.[xiii]

Ezra Nawi greps. Domen löd på en månads fängelse, böter och ytterligare sex månader villkorligt om han skulle gripas i de ockuperade områdena.[xiv]

Hans vänner och medarbetare hävdade att anklagelsen, att ha slagit en polis, var uppdiktad.

De ”internationella” hade också drabbats av myndighetstrakasserier. I en razzia mot den palestinska myndigheten i Ramallah greps en tjeckisk kvinna, Eva Nováková, som arbetade som ISM:s mediakoordinator.[xv] Två ledare för en av Christian Peacemakers grupper blev utvisade.[xvi] I januari greps och utvisades Jared Malsin, en amerikan som arbetade som redaktör för den palestinsk nyhetsbyrå Ma’ans engelska nyheter.[xvii] (Det kan ha varit hämndlystnad med i spelet. Jared Malsin hade kommit till Israel på Taglit Birthrights (eller Födslorättsprogrammet) gratis gruppresor för judiska ungdomar bara för väl framme landa på ”fel” sida. )

I Ni’ilin klagades över att människorna började bli trötta. De hade träget demonstrerat mot murbygget varje fredag i ett års tid utan att uppleva något resultat annat än tårgas och spräckta skallar. I januari 2010 kom en intensifierad våg av gripanden och trakasserier av de palestinier som organiserar demonstrationerna. En av dem som blev intervjuad av New York Times. Han hette Muhammad Amira, jobbade som skollärare och var medlem av Ni’ilins folkkommitté. Soldater hade stormat in i hans hem på natten, kollat i hans ID handlingar och rotat runt i hemmet. Han hade inte gripits, själv gissade han att det var en bister signal från ockupationsmaktens sida.

Ett slags ”Vi vet var du bor”.[xviii]

Jamal Juma och Muhammad Othman, ett par av ledarna greps. Muhammad Othman kvarhölls efter en resa till Norge. Några månader tidigare hade israeliska soldater sagt rentut: ”Vi kommer att arrestera dig men det är svårt att göra det med dig för det enda du gör är att prata.”

Kanske fanns den växande insikten av att ”pratet” trots allt hotade att störa tillvaron för ockupationen, trots allt. Muhammed Othmans resa till Norge uppgavs ha bidragit till att Norges största pensionsfond drog tillbaka sina investeringar från Elbit, ett israeliskt företag som deltog i byggandet av Muren på Västbanken.[xix]

Jamal Juma uppgav i en intervju för Amnesty att de troligen inte frisläppts så snart om det inte varit för de internationella påtryckningarna.[xx] Därefter kom meddelandet att Muhammad Khatib, en av ledarna i Bi’ilin gripits under en nattlig razzia.

När en armétalesman tillfrågades om politiken förklarade han att risken fanns att proteströrelsen skulle glida ur kontroll.[xxi]

---

[i] ”Israel accused of silencing political protest” av Ben Hubbard, Associated Press, 19 januari 2010. Länken är knyckt av Vindskupan från Det Progressiva USA.

[ii] Den här intervjun handlar egentligen om journalisten Jeffrey Goldberg som tjänstgjorde som vakt vid Ketziot. Av If Americans Knew, 19 mars 2007.

[iii] Se också ”Den belägrade belägringen” Vindskupan, 20 augusti 2009.

[iv] Intervju med Ghassan Andoni, ISM 16 september 2002.

[v] ”It Will Take More Than a Wall To Silence Us” av Jamal Juma, i Huffington Post, 28 oktober 2009.

[vi] Intervju med Ghassan Andoni, ISM 16 september 2002.

[vii] ”IDF declares Nablus area a closed military zone to keep out left-wing activists” osignerad, Haaretz, 4 juni 2009.

[viii] ”Israeli Conscientious Objectors visit South Africa” Sayed Dhansay, The Palestine Telegraph, 10 oktober 2009.

[ix] ”Among the Shministim– excommunication and self-hatred” av Philp Weiss, bloggen Mondoweiss, 3 oktober 2009.

[x] “Rights groups under fire for scrutiny of Israel’s conduct of Gaza war” av Joshua Mitnick, i Christian Science Monitor, 3 februari 2010.

[xi] “Rabbis for Human Rights: witchhunt endangers the state of Israel” öppet brev av Arik Ascherman på bloggen Mondoweiss, 4 februari 2010.

[xii] ”Israel’s Campaign to Silence Human Rights Groups” av Jonathan Cook, Counterpunch, 4 augusti 2009.

[xiii] ”Israeli police descend on feminist peace group, signaling ‘real changes in Israeli society’” av Philip Weiss, bloggen Mondoweiss, 26 april 2009.

[xiv] “Leftist gets month in jail for assault” av Aviad Glickman, Yedioth Ahronoth, 21 oktober 2009.

[xv] ”Israel Signals Tougher Line on West Bank Protests” av Isabel Kershner, New York Times, 28 januari 2010.

[xvi] “What’s the purpose of your trip to Israel?” pressmeddelande på Church of the Brethrens sajt.

[xvii] “Israel deports US journalist” av Rory McCarthy, i Guardian, 20 januari 2010.

[xviii] ”Israel Signals Tougher Line on West Bank Protests” av Isabel Kershner, 28 januari 2010.

[xix] ”It Will Take More Than a Wall To Silence Us” av Jamal Juma, i Huffington Post, 28 oktober 2009.

[xx] ”Palestinian activist Jamal Juma’ freed” Amnesty Internationals webbsajt, 13 januari 2010.

[xxi] ”Israel Signals Tougher Line on West Bank Protests” av Isabel Kershner, New York Times, 28 januari 2010.