Efter Gaza. En andra propagandaoffensiv kör fast

Effekterna av Gazaoffensiven vill inte försvinna. Operation ”Gjutet bly” ebbade ut i januari 2009 men fortsätter att genljuda allt medan de som inledde den förbryllade försöker begripa vad som egentligen håller på att hända och varför.

En kort replik under ett möte som satte ett kallt strålkastarljus på hela problemet.

Det skall ha skett någonstans i Europa. En israelisk diplomat hade lagt ut texten inför ett forum om skillnaden mellan ”Mellanösterns enda demokrati” och dess grannländer.

Han hade vädjat till publiken, talat om hur ”Vi delar gemensamma värden.”

En i medlem av publiken reste sig upp.

”Vilka gemensamma värden? Vi har inget gemensamt med er.”[i]

●●●
Redan när planerna på ”operation Gjutet bly” spikades i juni 2008 bestämdes att en omfattande propagandaoffensiv skulle utlösas samtidigt.

Den var grundligt planerad, minutiöst noggrant förberedd… och den sprack redan under de första veckorna.[ii]

Israels gick ut ur kriget med en svårt ramponerad image. Det hade man halvt om halvt räknat med på förhand. Men medan tiden gick noterades med växande fasa staten Israels popularitet verkade ha fastnat permanent på låga nivåer, att problemet blivit bestående.

Utrikesminister Avigdor Lieberman hördes klaga över att han inte kunde bedriva framgångsrik diplomati om man inte ändrade hur Israel uppfattades. Han tillfogade att detta var det allvarligaste diplomatiska problem landet stod inför.[iii]

Gick det inte lika bra att strunta i världsopinionen och stilla visslande fortsätta som förut?

Knappast. Sedan Gazaoffensiven har den israeliska exporten varit haltande. Samarbetet med Turkiet, Israel enda, regionala bundsförvant har börjat sitta löst.[iv] Det innebär i sin tur att staten Israel blir ytterligare ett par snäpp mer beroende av USA:s stöd. Det är i många avseenden den enda återstående stöttan. Och till och med i Amerika har de kritiska rösterna blivit allt fler.

Den första israeliska reaktionen på vårvintern 2009 var att tillgripa sin beprövade Hasbara.

”Vi kommer att skicka välkända författare och novellister utomlands”, förklarade Arye Mekel från det israeliska utrikesministeriet. ”På det sättet visar vi Israels vackra ansikte och de kommer inte att ständigt förknippa oss med krig.”[v]

Det var med andra ord gammal hederlig, offentlig diplomati.

Satsningen kom igång, men ville aldrig riktigt lätta från marken.

En kolumn i Jerusalem Post klagades över att man kallat hela offensiven för ”Gjutet bly”. Man borde enligt skribentens åsikt ha valt ett gulligare och gosigare namn istället för ett som förde tankarna till giftig tungmetall.

En grupp kallad The Israel Project kläckte i april 2009 ur sig ett nytt taktikdokument.[vi] Författaren var Frank Luntz, PR-konsult och en av USA:s republikanska partis tyngsta konsulter. Det skulle ge riktlinjer för hur det vacklande varumärkes bygget skulle kunna stagas upp.[vii]

Först och främst gällde det att taktiskt demonstrera medkänsla för båda sidorna.

Eller i alla fall låtsas göra det.

Det kunde vara ett ypperligt sätt att inleda ett anförande framhöll Luntz. Om man börjar med kaskader av anklagelser skulle det bara ge dåligt intryck. Ett smartare drag skulle vara att inleda med att beklaga de många palestinska dödsoffren och alla lidanden som ockupationen ger upphov till. Den inledande, oväntade, ärligheten skulle avväpna publiken och öppna de mentala portar för den följande propagandabudskapet.[viii] Man medgav strängt taget inget som åhörarna inte visste sedan tidigare.

Varje avsnitt är pepprat med förslag på nyckelord, fraser eller hela anföranden som skulle kamma publiken åt rätt håll. En sådan kunde lyda:

”Medan jag har talat om israeliska förluster vill jag erkänna de palestinier som dödats eller sårats för de lider också. Jag vädjar i synnerhet till de palestinska mödrar som förlorat sina barn. Ingen föräldrar borde tvingas begrava sina barn. Så jag vädjar till mina palestinska kollegor… ni kan stoppa blodbadet. Ni kan stoppa självmordsbombningarna och raketangreppen. Om ni verkligen vill kan ni hejda denna cirkel av våld. Om ni inte vill göra det för våra barns skull så gör det för era egna barns.”

Under det stycket noterades belåtet att det anförandet utgjorde ett “Effective Israeli Sound bite”.[ix] Det lät medkännade och avväpnande men dumpade samtidigt diskret hela ansvaret på palestinierna.

Rådet till talesmännen var att hela tiden framhålla att Israel ville ha fred. Rasistiska stereotyper hade befunnits stöta bort publiker i Amerika och Europa och borde fortsättningsvis undvikas. I alla fall öppet.

Man skulle gärna framhålla vilka tunga uppoffringar Israel gjort för freden, framförallt genom att utrymma Gazaremsan 2005.[x]

Den kvistigaste frågan att försvara var bosättningarna. Det var en av de saker som stora delar av de allmänna opinionerna –inklusive stora delar av den judiska diasporan- hade svårast att smälta.

Därför skulle man undvika att försvara utan gå till angrepp. Kom frågan upp borde man försöka byta ämne eller så kunde man påstå att de som förespråkade avlägsnandet av bosättningarna från ockuperat området för att vilja genom genomföra ”etnisk rensning” av judar från Västbanken.

Detta betecknades som ”The Best Settlement Argument.”[xi]

Det bästa bosättarargumentet.

”If you can’t convince ’em, accuse ’em.”[xii]

Man skulle gärna slänga in extremt israel-fientliga citat ur Hamas stadgar. Luntz har en bilaga med lämpliga utdrag. De kan hjälpa till att sudda ut bilden av Israel som som den totalt överlägsna militärmakten och istället få det att uppfattas som ett beklagansvärt offer.

Där kunde också komma praktiska råd hur en talesman som höll på att deka ner sig i knepiga frågor kunde slingra sig undan genom retoriska motfrågor av typen ”vad är ett legitimt svar.”[xiii]

Det religiösa inslaget i Israels territoriella anspråk borde i görligaste mån maskeras bort. Det gick inte att hävda att staten Israel måste få annektera det ena eller andra territoriet med hänvisning till att där det kan tänkas ha växt ett träd som någon biblisk profet kan tänkas ha kissat bakom. Det skulle enbart få åhörarna i Amerika och Europa att dra öronen åt sig och börja betrakta talesmannen som religiöst fundamentalistiskt anfäktad.

Den etiketten borde reserveras för motståndaren.

Som undantag nämndes höger kristna och ortodoxt judiska grupper. För talesmän som skulle föra fram Israels budskap till DE publikerna gick det däremot helt förträffligt att tala om guds vilja.[xiv]

Kort sagt: som brukligt för god marknadsföring så anpassas budskapet till den tänkta målgruppen.

Frank Luntz tillhandahåller veritabelt batteri av goda råd och tips på varje sida. Finns det en övergripande linje i allt är att göra det möjligt att fortsätta ockupationen och att undvika en fredsöverkommelse…

…allt under energiska bedyranden att Israel hett önskar just en fredsöverenskommelse.

Bara inte just nu. Inte här. Och inte på det sättet, och inte med just den eller den motparten.

●●●
Ett pilotprojekt hade lanserats i Kanadas största stad Toronto. Den var utformad av en exklusiv brittisk PR firma.

”Brand Israel” hade sjösatts redan i augusti 2008. Affischer om vilket modernt och hippt land Israel var dök upp i busskurer och på annonstavlor i stan för att följas av radioannonser.[xv]

Bojkottmaningen

Det fanns en tanke som surrat i luften sedan 2005. Den hade varit en del av den proteströrelse som tog allt fastare kropp på Västbanken och i juli 2005 hade en grupp av palestinska grupper utfärdat en maning till ekonomisk bojkott och sanktioner mot Israel till dess den upphörde med sin ockupation, erkände de arabisk-israeliska medborgarnas lika rättigheter och tillät flyktingarna att återvända hem ”som föreskrivits av FN:s resolution 194.” [xvi]

Tanken uttalades… och försvann omgående i oceanen av resolutioner, uttalanden och motioner som ständigt skvalpar i världspolitiken. Försvann, ja men den dog inte, den fortsatte att driva omkring allehanda Mellanöstern-engagerade forum och webbsajter.

Gazaoffensiven i januari 2009 fick den att börja leva ett eget liv, i synnerhet efter att Naomi Klein halade fram projektet och puffade för det.[xvii]

Det kallades för Boycott, Divestment, Sanction eller BDS.

I många år hade proisraeliska debattörer krävt att palestinierna skulle övergå till att använda icke-våldsmetoder om de prompt ville driva sin sak.

Nu var de här. En maning till ekonomisk bojkott. En av de äldsta och mest verkningsfulla metoderna i arsenalen. En israel kallade det för ”den vita intifadan”.

Det var då svårt att svara att jo visserligen borde palestinierna använda civilt motstånd men att det aldrig varit tänkt att sagda metoder skulle göra någon verkan.

●●●
På hösten 2009 var det dags att utvärdera ”Brand Israel” kampanjen i Toronto.

Båda sidor gjorde anspråk på seger. Titt som tätt hade evenemangen drabbats av motdemonstrationer. I stort sett hade de rulla på.

Men vilken verkan hade de haft?

Torontobor som redan var proisraliska hade galvaniserats och ställt upp mangrant, så långt var allt gott och väl. Problemet var bara att detsamma hade hänt med det växande antalet palestina-aktivister i Nordamerika. Alla kontroverser med åtföljande diskussioner som sprutat kring satsningen hade dessutom bidragit till att många som gått omkring och varit molande, vagt kritiska till Israel och dess politik blivit påminda om saken och om orsaken.[xviii] Om målet hade varit att sopa konflikten under mattan och visa upp en solskensbild av Israel hade den dyra kampanjen antingen varit resultatlös eller knuffat på utvecklingen åt fel håll. En liknande satsning i New York under jubileet för Tel Avivs grundande fick samma resultat.

En forskare skrev att staten Israel förvisso hade många imponerande bedrifter på sitt konto.

…tjänstemännen som ansvarar för Rebranding kampanjen har inga problem att hitta konstnärer, idrottare, vetenskapsmän eller företagare att skriva må-bra-historier om. Men den mörka sidan vill inte försvinna.[xix]

●●●
Den hösten började många israeliska Hasbara ansvariga få en biton av desperation. Den negativa bilden av Israel i de internationella opinionerna fortsatte och hade blivit till en veritabel våg i Europa och Latinamerika.[xx]

En israelisk forskare klagade över att hans egen sejour vid ett brittiskt prestige universitet urartade till en ren olidlighet. Att alla kollegorna undvek honom.

”Det faktum att jag själv öppet uttryckte vänsteråsikter var till ingen nytta. Mina invändningar mot ockupationen och att jag stödde en återgång till 1967 års gränser gjorde ingen skillnad. I praktiken var jag utstött.”[xxi]

Och med den vågen började det hotande BDS spöket ta allt fastare kropp. Även om man från Israelisk sida alltid varit fingerfärdig när det gällde att förankra sina beslut i alla de viktigaste regeringarna värden runt fanns risken att palestinierna vädjade direkt till allmänna opinionerna över huvudet på regeringarna.

En tanke som dykt upp är att helt enkelt väcka åtal runtom i världen mot massmedia som har negativ rapportering om den israeliska politiken. Förhoppningen var att blotta tanken på allt besvär skulle avskräcka redaktörerna.[xxii]

Ett annat förslag hördes från Lorna Fitzsimmons, brittisk, före detta parlamentsledarmot för Labour och anställd av en proisraelisk tankesmedja är att helt sonika strunta i allmänna opinionen och koncentrera sig på att odla informella kontakter med de olika ländernas styrande eliter.[xxiii]

Samma tankegångar hördes från Gidi Grinstein, chefen för Reut institutet:

I varje större land måste Israel och dess supportrar odla och vidmakthålla personliga, informella kontakter med hela eliten i affärsvärlden, den politiska, konstnärliga och vetenskapliga sektorn.[xxiv]

En israelisk före detta diplomat ansåg att man borde inrätta ett propagandaministerium och inte vara så nervösa över att utnyttja Förintelse dagen för propagandasyften. Den israeliska räddningsinsatsen till Haiti hade också det lämnat ypperligt material till Hasbara satsningen.[xxv]

Katastrofbistånd bedrivs ofta med ett skelt öga till de eventuella propagandaeffekterna. Det sägs att de israeliska räddningsteamen ofta är först på plats… och de första som åker hem igen. En israelisk läkare klagade över att varje räddningsinsats följs en medlem av försvarets talesmannaenhet och manstarka reportagegrupper. Inför en insats hade krav ställts på att läkare och medicinsk utrustning kunde lastas av ett transportplan för att lämna plats för ytterligare ett TV team och dess utrustning.

Räddningschefen hade vägrat.[xxvi]

Det var ytterligare ett av många försök att staga upp Israel vacklande offentliga image.

En tanke som mycket sällan hörs ventileras i den offentliga debatten är om image problemen skulle kunna ha sin rot i den förda politiken. Att det kunde bero på ockupationen av Västbanken, utbyggnaden av bosättningarna och de återkommande angreppen mot libaneser och palestinier.

Stämningen verkar domineras av paranoia och självömkan.

---

[i] ”World isn’t buying Israel’s explanations anymore” av Aluf Benn, Haaretz, 5 februari 2010.

[ii] En utförligare beskrivning av den finns i avsnittet ”Propagandakriget” av denne bloggare i boken ”22 sömnlösa nätter” bokförlaget Nixon, Linköping, 2009.

[iii] ”Arabs did to Israel what Borat did to Kazakhstan” osignerad notis, Haaretz, 17 juni 2009.

[iv] “Kärvare mellan Turkiet och Israel” av Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet 14 oktober 2009.

[v] ”After Gaza, Israel Grapples With Crisis of Isolation” av Ethan Bronner, New York Times, 18 mars 2009.

[vi] The Israel Project är en tankesmedja med kontor i både Washington DC och i Jerusalem. Den grundades så sent som år 2002 men anses ha rejält tilltagna resurser.

[vii] Finns att läsa som PDF. ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” publicerad på Newsweeks sajt, 9 juli 2009.

[viii] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, publicerad på Newsweeks sajt, 9 juli 2009.Sid 46.

[ix] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009.sid 31.

[x] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 9.

[xi] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 62.

[xii] “Change the policy, or change the subject?“ av Douglas Bloomfield, New Jersey Jewish News, 9 juli 2009.

[xiii] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 51.

[xiv] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 12.

[xv] “Brand Israel” av Haskell Nussbaum, Jerusalem Post, 27 augusti 2008.

[xvi] ”Palestinian Civil Society Calls for Boycott, Divestment and Sanctions against Israel Until it Complies with International Law and Universal Principles of Human” upprop av ett hundratal föreningar, förbund och fackföreningar. 9 juli 2005.

[xvii] ”Israel: Boycott, Divest, Sanction” av Naomi Klein, The Nation, 7 januari 2009.

[xviii] “Brand Israel turned Canada into a PR battlefield” av Haskell Nussbaum, Jerusalem Post 6 oktober. Respective “Brand Israel has failed in Toronto because ‘the issue is the product, not the marketing’” av Cecilie Surasky, bloggen Mondoweiss, 21 September 2009.

[xix] “Truth and advertising” av Stephen Walt, I Stephen M Walts blogg på Foreign Policy:s webbsajt, 13 maj 2009.

[xx] ”Israel’s growing isolation” Ron Ben-Yishai, Yedioth Ahronoth, 14 oktober 2009.

[xxi] “A thorn in the world’s side” av Sever Plocker, Yedioth Ahronoth, 9 november 2009.

[xxii] ”Just sue them” av Yair Lapid, Yedioth Ahronoth, 30 oktober 2009.

[xxiii] ”Israel feels under siege. Like a victim. An underdog” av Robert Fisk, i The Independent, 2 februari 2010.

[xxiv] ”Israel delegitimizers threaten its existence” av Gidi Grinstein, chef för Reut institutet, Haaretz, 21 januari 2010.

[xxv] ”Israeli propaganda is both intelligent and necessary” David Admon, i Haaretz, 2 januari 2010.

[xxvi] ”The Zionization of Disaster Relief” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 19 januari 2010.