Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

February 2010
M T W T F S S
« Jan   Mar »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Gula bandet. Stöd till döds

Gult Band”Stöd våra trupper.”

Ganska omgående efter att beskedet att ytterligare två svenska officerare stupat i Afghanistan kom maningarna till svenska folket att sluta leden och stödja trupperna.

Ett tappert försök. Det hade varit smått med allmänhetens entusiasm.

I praktiken brukar den typen av uppmaning sällan handla om vad som är bra för soldaterna och mer om att högre politiska eller militära beslutsfattare vill slippa ofina frågor om vad de egentligen håller på att ställa till med.

Slagordet ”Stöd trupperna” ”Stöd våra soldater” eller ”Stöd våra utlandssoldater” är kopierat från USA rätt upp och ner.

Support our troops

Det är används i många länder. Det är lagom intetsägande. Det säger inget om hur trupperna skall stödjas. (Bättre lön? Nya uniformer? Skall de plockas hem från ogenomtänkta utlandsuppdrag?)

Till det kommer det gula bandet. I november 2009 uppmanade Svenska Dagbladet i en ledare svenskarna att köpa och bära det gula bandet för att demonstrera sitt stöd för trupperna.[i] I Dagens Nyheter har redan Niklas Ekdal utfärdat en liknande uppmaning. Han uppmanar också regeringen att om nödvändigt se till att ”utbilda” folket som hittills verkat oroväckande apatiskt.

Niklas Ekdal är mycket avundsjuk på USA som både lyckats lansera såväl slagord som den tillhörande järnandan. Allt den Amerikanska regeringen brukar behöva göra är att ropa ”Support our troops” och då brukar en våt filt lägga sig över debatten.[ii]

Så borde det fungera i Sverige också enligt Niklas Ekdal.

Nu görs ett nytt försök att få igång bärandet av gula band. Också det  är också det kopierat från USA. Gult är den amerikanska arméns vapengrensfärg men traditionen med gula band går inte att skymta det förrän någon gång på 1970-talet då de de dök upp utanför hem som hade anhöriga som tjänstgjorde som soldater i Vietnam kriget.

En sång för Sten Tolgfors och Allan Widman.

Inspirationen kom från den sången ”Tie a Yellow Ribbon Round the Old Oak Tree” från 1973. Texten handlade om en frigiven straffånge på väg hem som bad att hans älskade skulle binda ett gult band kring eken för att visa att hon fortfarande älskade honom.

Då stod de gula banden närmast för en förhoppning från hemmavarande om att de anhörig skulle komma tillbaka igen.

Och det kanske inte var vad Svenska Dagbladets ledarskribenter hade i åtanke.[iii]

Så när Expressen skriver att det Gula Bandet varit en symbol för stöd för trupperna i ”hundratals år” ja då är man troligen ute och cyklar.[iv] Traditionen har förmodligen inte mycket mer än cirka trettio eller fyrtio år på nacken och den har snarast sitt ursprung i en banal schlager text än i en uråldrig tradition. Kanske blev de gula banden en mer nationalistisk laddad symbol under den sega krisen när den amerikanska ambassadpersonalen satt som gisslan i Iran. Då dök de gula banden  upp för att demonstrera stöd för gisslan och hopp om att de skulle komma hem igen. (Sången spelades också flitigt under den tiden. Något som tydligt visar på sambandet mellan Irwin Levine and Russell Browns gamla schlagerdänga och de gula banden.)

Gula band uppges vidare ha burits för att öka medvetandet om sådana saker som testikelcancer och projekt för självmordsprevention.

I USA är symbolen för patriotism och krigisk anda antingen ett röd-vitt-blått band eller ett litet flaggmärke på kavajuppslaget. I Kanada skall motsvarande symbol visst vara ett rött band.

Så nu vill man från delar av pressen och veteranorganisationers sida sälja både gult band med slagordet på också i Sverige.[v] Frågan är om det är så lyckat, eller om det ens ligger i soldaternas eget intresse. Vindskupan ber sina läsare att följa med på en smärre rundtur i historien.

Den nobelprisbelönade författaren John Steinbeck upplevde under sin tid som krigskorrespondent under andra världskriget hur uppmaningar om att ”Stödja trupperna” dök upp närhelst skandaler hotade militärledning eller regeringen. Bland annat när general Patton slagit en chockskadad soldat på ett sjukhus eller när amerikanskt luftvärn öppnat eld mot amerikanska transportflygplan på Sicilien.

Korrespondenterna brukade då uppmanas att inte skriva om saken eftersom hela krigsmakten i så fall riskerade att falla samman.[vi]

Därefter kom alltsammans ut ändå genom läckor på hemmaplan.

Den uppmärksamme läsaren märker kanske redan varthän det lutar? Ja, uppmaningen att ”stödja trupperna” brukar genljuda extra iver när höga beslutsfattare i regering eller militärledning behöver skydda sina bakdelar.

Det mest felslagna ”stödet för trupperna” kom nog i mitten av 1960-talet. Det fanns enligt Sven Öste en växande debatt i USA om det växande engagemanget i Vietnam. Fanns det några rimligt ställda mål för hela satsningen? Vilken var förresten strategin? FANNS det någon strategi för det engagemang som höll på att växa sig allt större? I det läget grep president Lyndon B Johnson in. Det kom maningar om att sluta upp bakom trupperna, tillsammans med en hel del informella viskande i öron och ryckande i tåtar hos massmedia som fortfarande hade andra världskrigets beredskapsanda i ryggmärgen.

Det var patriotismen som mobiliserades – och som blev en tvångströja”.[vii]

Debatten dog ut. Allt för att ”stödja trupperna”.

Följden? Debatten inställdes.  Regeringen kunde traska på med större och större satsningar i ett krig där det inte fanns någon genomtänkt strategi eller plan. ”Stödet för trupperna” resulterade i att tiotusentals soldater dog eller lemlästades. Kriget spreds till Kambodja och Amerikas slutliga nederlag blev ännu större.

Och kanske, ja kanske kunde delar av debaclet ha undvikits eller lindrats om man tagit en hederlig och grundlig debatt redan i mitten av 1960-talet. ”Stödet” låg inte alls i soldaterna intresse. Det låg i regeringens. Soldaterna, underofficerarna och truppbefälen hade snarast haft allt intresse i världen av att deras regering hade tagit en ordenligt funderare innan de sattes in.

Näst efter befolkningarna i Vietnam, Laos och Kambodja blev det soldaterna som fick betala priset för tidningsägarnas, redaktörerna och korrespondenternas grundligt missriktade ”stöd” för dom. Det blev verkligen ett stöd till döds.

Allt detta skedde för länge sedan. Vietnamkriget är över men slagorden vandrar fortfarande omkring som grå gengångare. Jan Guillou noterar elakt att man i Expressens ledarartiklar om saken ideligen landar i rena språkfel efter slarviga översättningar av de amerikanska slagorden.

Och efter att två svenska officerare stupat i Afghanistan har alltsammans ställts på sin spets. Från interventionsanhängarnas sida förklarades omgående att de som var skeptiska mot hela företaget inte fick vara så fräcka att de kallblodigt utnyttjade den tragiska förlusten av kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson.

”Därför har krigsanhängarna nu hittat på ännu ett sätt att motivera fortsatt dödande av afghaner för att göra dem till bättre människor. Nu gäller det att patriotiskt ställa upp för våra svenska pojkar där borta. Särskilt när de offrar sina liv för den goda saken. Den som då kritiserar logiken bakom vårt krig blir inte bara opatriotisk, utan skändar också de döda och deras anhöriga.”[viii]

Interventionskritikerna har snällt och lydigt avstått från att säga speciellt mycket. Därefter passade den folkpartistiske försvarstalesmannen Allan Widman på att kallblodigt försöka utnyttja förlusten för att begära ytterligare förstärkningar till den av honom högt älskade insatsen.[ix]


[i] ”Stöd vara soldater efter bombattacken” osignerad ledare, Svenska Dagbladet,, 13 november 2009.

[ii]Stöd våra trupper” av Niklas Ekdal, Dagens Nyheter, 28 juli 2009.

[iii] ”Soldaterna förtjänar vår respekt och tacksamhet” av Claes Arvidsson, Svenska Dagbladet, 11 februari 2010.

[iv]Det här är Gula Bandet” Anna Mattsson, Expressen, 8 februari 2010. Möjligen kan Anna Mattson ha läst slarvigt på Wikipedia. Där noteras att gula band användes under det engelska inbördeskriget på 1600-talet men då bara för att identifiera den puritanska sidan.

[v] Föreningen Fredsbaskrarna och ”En mycket, mycket glad nyhet” bloggen Wisemans Wisdoms, 10 november 2009.

[vi] ”Det var en gång ett krig” av John Steinbeck, Biblioteksförlaget, Stockholm, 1960, sid 7-18.

[vii] “Vietnam; hökens år” av Sven Öste, Bokförlaget Aldus / Bonnier, 1966, sid 212.

[viii]Bombliberalernas sista vapen: sorg och patriotism” av Jan Guillou, Aftonbladet, 14 februari 2010.

[ix]Nu måste Sverige skicka mer trupp till Afghanistan” av Allan Widman, Newsmill, 9 februari 2010.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 16 February, 2010 kl 0:25

Nej, jag har inte det minsta respekt för de dödade svenska soldaterna. De gav sig in i det frivilligt, har därmed sig själva att skylla och dessutom vet de ingenting om någonting längre. Så dem spelar det ingen roll vad man säger om dem.

Däremot kan det ju vara synd om deras anhöriga, som kan sörja och må dåligt av att ha förlorat någon de hållit kär. Sådant är alltid tråkigt oavsett vad en närstående dör av. Dock skulle det inte falla mig in att uttala några ord om de dödas mod, eller storslagna “hälpinsatser”, inte ens för att trösta de närstående. Det hade närstående som visade dåligt omdöme och det var ju otur att det straffade sig i just deras fall.

Comment från Vindskupan
Tid 16 February, 2010 kl 7:50

Själv måste jag nog säga att jag både kunde ha skrivit under kondoleanslistor och annat.

Det handlar inte om soldaterna. Såvitt jag kunnat notera är de svenska soldatern mönster av diciplin jämfört med många andra kontingenter. En positiv kontrast mot amerikanerna och deras tugg om “raghead”, “sandniggers”, “towelhead” “alibabas” “hajjis”.

Inte heller hör man talas om det kallsinniga dräpande av både folk och fä som ackompanjerat den amerikanska arméns insatser i både Irak och Afghanistan eller något svensk Abu Ghraib… än.

Tyvärr har växande krigserfarenhet en benägenhet att resultera i en allt fränare syn på land och folk. Jag kan inte låta bli att undra om det ligger någonstans i framtiden om läget fortsätter att urarta.

Officerarnas död var inget annat än beklagansvärd. Det kan vara värt att lägga på minnet att varken kapten Johan Palmlöv eller löjtnant Gunnar Andersson har totat ihop politiken. Det ansvaret ligger på regeringarna och deras policydrejare. Och som märks är jag tveksam mot uppdraget. Det verkar för länge sedan ha spårat ur till ett gerillabekämpningskrig å NATO:s vägnar.

Comment från Kerstin
Tid 16 February, 2010 kl 21:13

Det handlar fortfarande om VAD soldaterna är där för att göra. Det har de endera inte tagit reda på ordentligt eller så vet de, och då är de medskyldiga även om de beter sig anständigt – än så länge.
Deras närvaro dessutom, och utan att det har ett dugg med dem personligen att göra, är inte hedrande för Sverige under alla omständigheter. Jag kan inte känna mänsklig respekt för människor som frivilligt ställer sig under NATO-befäl.

Comment från Rucke
Tid 20 February, 2010 kl 18:09

Har du ens sökt info om gula bandets historia? Wikipedia är kanske inte den mest pålitliga källan men där finner man att traditionen visst funnits ett bra tag..

“The song/poem “She wore a yellow ribbon” has appeared in various forms for at least four centuries. It is based upon the same general theme. A woman of destiny is under some sort of test or trial as she waits for her beloved to return. Will she be true to him? This seems to be the lingering question and the basis for a great unfolding drama.

The song appears to have been brought to America from Europe by English settlers. The origin of the yellow ribbons seems likely to have come from out of the Puritan heritage. It was during the English Civil War that the Puritan Army of English Parliament wore yellow ribbons and yellow sashes onto the battlefield.”

http://en.wikipedia.org/wiki/Yellow_ribbon

Comment från Vindskupan
Tid 20 February, 2010 kl 19:18

Joo käre Ruckeman jag gör efterforskningar. Jag känner till påståenden om att gula band skall ha hängt med sedan 1600 talet.

De är vaga och ganska luddiga. Nästan alla arméer i början av 1600-talet hade olika typer av identifieringstecken för att visa nationalitet. (Europas arméer hade ännu inga regelrätta uniformer på den tiden, även om det var på väg.) Identifieringstecknen kunde variera från drabbning till drabbning. Svenska armén använde tydligen ibland gröna band under trettioåriga kriget eller ett halmknippe eller en lövad trädgren i hatten. Kejserliga arméer använde ofta (men inte alltid) röda band.

Och tydligen använde rundhuvdena i det engelska inbördeskriget gula band (enligt din Wikipediasida).Det var inga heliga symboler. Bara något man snabbt rafsade åt sig sig för att kunna se NÅGON skillnad mellan de stridande.

När man kommer in på avdelningen att civilpersoner skall demonstrera patriotism är buden olika I USA har det varit röd-vit-blå band (liksom i Frankrike). I Holland har det varit oranga band. I Kanada var det rött. Som tidigare nämnts så har gula band också burits för att stödja projekt för självmordsprevention och för att skapa medvetenhet om testikelcancer. I Malaysia var gula band en symbol för pressfrihet och på Filipinerna för motstånd mot diktatorn Ferdinand Marcos (enligt din egen Wikipediasida).

Gula band har med andra ord betytt en rad olika saker genom seklernas lopp (liksom röda, gröna, bruna, rosa blåa och vita).