Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

February 2010
M T W T F S S
« Jan   Mar »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En biståndsorganisation tvångsvärvas

Det är vårvinter 2010. I Sverige skummar politiker och militärer av raseri över svårigheterna i Afghanistan.

Den svåraste fienden, den som verkar få blodet att koka är inte taliban rörelsen. Det är Sveriges biståndsmyndighet Sida.

Regeringen har hållit extra sammanträde för att läxa upp de olydiga. Biståndsminister Gunilla Carlsson hotade med regeringsbeslut för att tukta Sida.[i] Den moderate riksdagsledamoten Mats Sander dundrade:

”…droppen som får bägaren att rinna över kom nu. Jag anser att förtroendet är förbrukat, namnet likaså och att det är dags för omstrukturering.

Ett sätt är att göra som regeringen gör nu – en rejäl åthutning. Men i det långa loppet tycker jag att det är dags att omorganisera biståndet.”[ii]

På en blogg som huvudsakligen drivs och frekventeras av militärer är förtjusningen över biståndsmyndighetens trångmål ohöljd. Pseodonymen Jonas skriver om hur

I SIDA:s (sic) pampiga byggnad på Valhallavägen kunde handläggare i dyra kostymer bjuda in gäster och presentera diagram och undersökningar som visar att Sverige är det land i världen som ger mest bistånd per capita i världen. En ganska trivsam miljö att verka i om man är i biståndssvängen.”

Vidare fortsätter Jonas att ironisera över hur Sida förutom sitt överbemannade högkvarter även driver en mängd slösaktiga och misslyckade projekt. (Underförstått att liknande tydligen aldrig förekommer inom försvarsmakten.)[iii] Rapports kommentator Mats Knutson skrev på Twitter att konflikten mellan Sida:s generaldirektör Anders Nordström och biståndsminister Gunilla Carlsson nu troligen inte gick att lösa.

Så vad har Sida gjort för ont  egentligen?

Tja det verkar som om frågan ytterst kretsar kring krig, pengar, ideologi och ett par fälttjänster.

Kriget ifråga är konflikterna i Irak och Afghanistan. Beslutet från regeringens sida var att det skulle inrättas en fälttjänst i Irak och en i Afghanistan.

Sida vållade detta föga entusiasm. De båda tjänsterna var livsfarliga. Regeringen Reinfeldt propsade på att vidmakthålla dem framför allt av ideologiska skäl allt medan de tuggade pengar. Både Irak och Afghanistan är laglösa länder och det krävdes dyr säkerhet för att inte de arma handläggarna skulle kidnappas eller mördas.

Troligen var det också svårt för dem att uträtta något effektivt i respektive land utan att kunna röra sig fritt.

Samtidigt… ja samtidigt är det ganska uppenbarligen en ideologisk käpphäst för regeringen Reinfeldt att låta Sverige medverka i ”kriget mot terrorismen”, i alla fall genom bistånd.

De båda handläggarna SKA sitta kvar i Irak och Afghanistan, till nästan vilket pris som helst. Sveriges bistånd till Afghanistan har fördubblats sedan regeringen Reinfeldt tillträdde.

År Summa
2006 331 000 000
2007 383 000 000
2008 456 000 000
2009 588 000 000

[iv]

Därav raseriet när Sida i början av 2010 föreslår att handläggartjänsterna i Afghanistan och Irak skall dras in, i alla fall tillfälligt för att spara pengar.

Enligt riksdagsman Kent Härstedt (S) var det kulmen på en lång konflikt mellan Sida och regeringen där regeringen visat en oroande förtjusning i att nalla på Sida:s budget för att driva ambassader och annat.[v]

Från militärt håll tillfogades att

SIDA:s agerande rimmar mycket illa med både de blocköverskridande politiska och militära önskemålen om ett ökat bistånd i Afghanistan.”[vi]

Spola tillbaka bandet och lyssna en gång till: ” …de blocköverskridande politiska och militära önskemålen om ett ökat bistånd i Afghanistan.

Det finns med andra ord ett militärt inslag också.

Läsaren kan fråga sig om det inte kvittar. Bistånd som bistånd. Det borde väl göra nytta i slutändan där det hamnar.

Haken är att det i så fall inte handlar om bistånd längre utan om Hearts and mind operationer.

Hjärtan och sinnen.

Det är en del av den militära verksamheten. En del av kampen att kontrollera befolkningen.

Det betyder också att svenska biståndsprojekt, biståndsarbetare och mottagarna riskerar att behandlas som militära mål av motståndaren.

Frasen Hjärtan och sinnen myntades av USA:s president Lyndon B Johnson under Vietnamkriget. I den konflikten betraktade båda parterna motståndarens Hjärtan och sinnen projekt som militära mål. Det var en ren självklarhet. Amerikaner och Sydvietnameser brukade omgående ogiltigförklara FNL:s jordreformer när de tog över ett område. FNL och den Nordvietnamesiska armén raserade  de amerikanska biståndsprojekten när de tog över.

Samma sak gällde under gerillakrigen i Malaysia och i Algeriet. I Algeriet-kriget bedrevs Hjärtan och sinnen biståndet av ett militärt förband Sections administratives spécialisée, eller Speciella administrativa sektionen. Även kallad för de blå képierna sina mössors skull.

Av alla franska soldater led de blå képierna de svåraste förlusterna, räknat i andel av sin personalstyrka. De fick ofta bo och arbeta ensamma ute i isolerade byar och var sårbara för angrepp och mord. Förutom att vaccinera barn och driva skolor kunde de värva, träna och leda lokala milisförband för strid mot FLN.

De blå képierna var soldater. De betraktade sig som sådana och behandlades också som fiender av den algeriska FLN rörelsen. Under Falklandskriget försökte sig den argentinska armén på ett eget litet Hjärtan och sinnen projekt medan den höll öarna ockuperade genom att erbjuda öborna TV apparater. Tydligen utan att få dem att vilja bli argentinare för den sakens skull.

Under Vietnamkriget (som i Vietnam kallas för ”det amerikanska kriget”) var gränserna suddiga, praktiskt taget ickeexisterande, mellan bistånd, underrättelseverksamhet och krigföring. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID upprättades president Kennedy 1961 med ett skelt öga på det växande Vietnamkriget. (Den som läst Graham Greenes klassiska roman ”Den stillsamme amerikanen” kanske också drar sig till minnes att Alden Pyle var biståndsarbetare på den amerikanska ambassaden och växlade mellan arbete för att förebygga ögonsjukdomen trakom och att anstifta bombdåd.)

CIA:s stationschef i Vietnam, William Colby betraktade biståndsorganisationen USAID som ett av de viktigaste redskapen i verktygslådan när det gällde att pacificera landsbygden. Vid 1960-talets slut gick så mycket som en fjärdedel av allt amerikanskt utlandsbistånd till Sydvietnam. Av det plöjdes en stor del ner i ett program som kallades Civil Operations and Rural Development Support Program eller CORDS, ett program som till stor del dominerades och styrdes av CIA och armén.

CORDS hjälpte också till att organisera den Sydvietnamesiska polisen och hemvärnet. Inbakat i ”biståndsverksamheten” fanns också Phoenix programmet. Ett projekt som syftade till att utplåna FNL:s organisation och vars redskap till stor del bestod av tortyr och mord. CORDS medverkade också i programmet för strategiska byar, ett program för att omflytta civilbefolkningen från FNL dominerade områden. Det kunde urarta till tvångsdeporteringar till strategiska byar som ofta mest av allt liknade fångläger.

De amerikanska biståndsarbetarna betraktades närmast som en slags civilklädda soldater. De som greps av Nordvietnameser och FNL behandlades som regelrätta krigsfångar. En sådan var Mike Benge som tillfångatogs vid Ban Me Thuot 1967 och fick sitta i fångenskap i fem år. Bland annat hölls han inspärrade i en trång bur under ett år.[vii]

Ingen, vare sig amerikaner eller vietnameser verkar ha sett något orimligt i det. Det är förmodligen för mycket begärt att soldater i FNL eller den Nordvietnamesiska armén skulle ägna större möda åt att sila fram vilka amerikanska “biståndsarbetare” som ägnade sig åt att bygga skolor och vilka som kastade ut fångar ur helikoptrar.

Så till den grad militariserad hade biståndsverksamheten blivit.

Och nu på våren 2010 finns funderingar på att låta biståndsmyndigheten Sida börja delta i det växande kriget i Afghanistan.

Från militär sida är man närmast aningen harmsen över att biståndsarbetarna ser så litet entusiastiska ut över tanken och tycker att Sida borde ta sina amerikanska kollegor i USAID som förebilder. DÄR var det minsann rediga tag. De var inte lika kinkiga över att tjänstgöra tillsammans med militärer.[viii]

Det kan vara roligt att dänga till byråkrater. Sida har utan tvivel en hel del slösaktiga projekt på sitt konto. Det kan å andra sidan vara värt att komma ihåg att man i huvudkontoret på Valhallavägen också HAR hunnit lära sig en del om vad som fungerar och inte fungerar.

Vad tror man sig veta fungerar?

Den typ av biståndsprojekt som fungerar bra är småskaliga, långsiktiga projekt som är väl förankrade i de lokalsamhällen dit de riktas. Det är projekt där människorna i byn vet vad det hela går ut på, där de är med på noterna och där alltsammans bidrar till att göra byn självgående på lång sikt.[ix]

Bingo: projektet resulterar i utveckling. Byn blir självförsörjande och kan klara sig utan ytterligare bistånd. Svenska skattebetalare kan känna att de fått valuta för sina biståndspengar.

Och vad fungerar då inte?

Något som inte fungerar är storvulna projekt där en politiker i Stockholm kommer rusande med håret fullt av visioner och ritningar, där planer med klen förankring i verkligheten trycks på lokalsamhällen i Latinamerika, Asien eller Afrika. Som gynnar en etnisk / religiös / politisk grupp i landet på bekostnad av en annan som blir sittande sur och fientlig och med huvudet fullt av planer för hur hela rasket skall sprängas vid första bästa tillfälle.

De kan resultera i en och annan invigning under rasslande kamerablixtar innan allt faller samman igen med åtföljande förlust av skattemiljarder och bildar underlag till ett kapitel i Jan Mosanders nya reportagebok.

Och nu kommer man troligen till pudelns kärna: detta är precis den sortens verksamhet som planerarna bakom militära Hearts and mind projekt brukar ääääälska, högt, varmt och innerligt.

Målet för Hearts and mind projekt är inte att skapa utveckling utan kunna ”dela ut godis” ute i byarna så att de håller sig lugna. (Och gärna skapa gynnsamma fototillfällen för stabsredaktören.) Och precis som godis så är målet snabb och kortsiktig belöning och välbefinnande snarare än långsiktig utveckling och hälsa. Det handlar lika mycket om att bedriva bistånd som propaganda.

Under Vietnamkriget introducerade exempelvis amerikanerna nya snabbväxande ris sorter ute i byar som man ville hala bort från FNL:s inflytande.

De blev en succé… till en början. Bönderna ökade sina skördar och sin avkastning. Nya motorcyklar dök upp i byarna.

Sen kom kraschen.

De nya, högförädlade rissorterna krävde stora mängder konstgödsel för ens överleva. När oljepriset rusade i höjden i början av 1970-talet följde priset på konstgödsel glatt med. Vid det laget hade bönderna blivit beroende av de större skördarna. Snart rådde det kris på den Sydvietnamesiska landsbygden i stället.

Den krisen kan ha bidragit till Sydvietnams sammanbrott 1975.

En av den amerikanska arméns nya handböcker har titeln ”Pengar som ett vapensystem”.[x] Det säger nog en del om synen. I Afghanistan sköts Hjärtan och sinnen-operationerna av grupper kallade Provincial Reconstruction Teams eller PRT. De är motsvarigheten till CORDS i Vietnamkriget eller de blå képierna i Algerietkriget. Grupperna är militärt ledda och inriktade. Alla större kontingenter – Tyskar, britter, australiensare, spanjorer, har sitt eget PRT. Och naturligtvis finns också ett litet svenskt/finskt PRT i Mazar-e-Sharif.

Ideella hjälporganisationer med lång erfarenhet av Afghanistan följer PRT gruppernas verksamhet med föga entusiasm.

I ett uttalande från Svenska Afghanistan Kommittén och flera andra liknande organisationer landet klagas över att PRT grupperna ofta är måttligt kompetenta. En ny byskola kunde exempelvis placeras så att toaletternas avlopp mynnade ut i byns färskvattenkälla. Andra var slarvigt byggda.[xi]

De militära biståndsarbetarna är med andra ord ofta taffliga men problemet är större än så. Genom att använda bistånd som ett militärt instrument blir det otänkbart att ”få alla med i båten” på det sätt som erfarna biståndsarbetare tenderar att föredra.

Andrew Wilder fick i södra Oruzgan provinsen höra att allt bistånd dit gick till president Hamid Karzais vänner och släktingar.

Allt bistånd i det här området går till att göra dem mäktigare. De är korrupta och grymma människor men givarna fortsätter att stödja dem.”

Runtomkring i Afghanistan blev Andrew Wilder upplyst om att regnet av biståndsguld snarare bidragit till att öka splittringen i landet. I provins efter provins använde snarare PRT grupperna pengarna till att smörja sina egna gullegrisar.

Somliga stammar kan erbjudas bistånd för att hålla sig lugna. Människor kunde vidare erbjudas livsmedelsbistånd för att lämna militära upplysningar till soldaterna. Det bidrog till att lämna andra stammar, klaner och underklaner missnöjda, misstänksamma och hämndlystna. Spänningarna i landet ökade.

Ofta kunde enligt Wilder de som ansåg sig missgynnade drivas i armarna på talibanerna. [xii]

Svenska Afghanistankommittén har varit verksam ända sedan den Sovjetiska ockupationen på 1980-talet. Varje år får de 100 miljoner från Sida för att använda för sin biståndsverksamhet. I ett uttalande från dem citerades en hjälparbetare som förklarad att han höll sig så långt borta det bara gick från både utländska trupper och från deras PRT verksamhet.

”…det medför hot från rebellerna och skapar misstänksamhet i de samhällen vi arbetar.[xiii] De har berättar också att de genom att hålla en låg profil kunnat förmå lokala taliban kommendanter att i all stillhet vända bort blicken från kommitténs flickskolor.

●●●
Och nu skall Sida till sist inordnas fållan och lära sig att bedriva Hearts and mind verksamhet i antigerillasyfte. Gissningsvis med inriktning på det svensk-finska PRT:et i Mazar-e-Sharif.

På bloggen Wismans Wisdoms, en blogg av och för svenska militärer, är skadeglädjen påtaglig.

Signaturen ”Jonas” driver också gäck med allt trams om att bistånd måste vara långsiktigt och kan inte förstå varför det måste vara uppdelat i en massa småprojekt. [xiv]

Den moderate riksdagsmannen Mats Sander ansåg att Sida borde läggas ner på sikt. En ny organisation borde upprättas.

Sander tyckte den borde heta SWEDAID.[xv]


[i]Biståndsministern läxar upp Sida” Dagens Nyheter, Eva Stenberg, 12 februari 2010.

 

[ii]Sidas insats i Afghanistan skäl till att lägga ner myndigheten” av Mats Sander, Newsmill, 12 februari 2010.

[iii]Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010.

[iv] Uppgift i brev från Sida 17 februari 2010.

[v]Minister stoppar Sidas sparplaner” av Karin Thurfjell, Svenska Dagbladet, 12 februari 2010.

[vi]SIDA prioriterar” bloggen Wisemans Wisdoms 12 februari 2010.

[vii]The Heart and Mind of USAID’s Vietman Mission” av Marc Leepson, American Foreign Service Association.

[viii]Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010.

[ix]Afghanistankännaren Andrew Wilder diskuterade bistånd och säkerhet” referat av Andrew Wilders föreläsning, Elisabeth Lorenz, Sida:s webbsajt, 5 februari 2010.

[x]Commander’s Guide to Money as a Weapons System” Center for Army Lessons Learned (CALL), april 2009.

[xi]Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer,  1 februari 2010.

[xii]A ‘weapons system’ based on wishful thinking” av Andrew Wilder, Boston Globe, 16 september 2009.

[xiii]Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer,  1 februari 2010.

[xiv]Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010.

[xv]Sidas insats i Afghanistan skäl till att lägga ner myndigheten” av Mats Sander, Newsmill, 12 februari 2010.

Kommentarer

Comment från Hampus Eckerman
Tid 21 February, 2010 kl 0:25

En sak till gällande fungerande biståndsprojekt: Målen ska vara mättbara.

Efter utförd insats ska det gå att utvärdera om målen uppfylldes eller ej samt till vilken grad. Erfarenhet har visat att det annars är lätt att försnilla pengar utan att det märks.

Regeringens omstyrning av att satsa på “demokratisering” eller “anti-korrumption” hjälper snarast till att skapa mer korrumption då målen inte kan utvärderas. Men det är trendriktiga mål och ser fint ut på papper.

Pingback från Motvallsbloggen » Chockdoktrinen effektueras
Tid 21 February, 2010 kl 3:04

[…] övrigt rekommenderas ett inlägg på Vindskupan: En biståndsorganisation tvångsvärvas, om hur regeringen vill militarisera Sida i Afghanistan, enligt amerikanskt […]

Comment från Vindskupan
Tid 21 February, 2010 kl 13:18

Kan mycket väl stämma Hampus. Också det är ett argument för småskaliga projekt. Andrew Wilding skrev också att biståndet till Afghanistan närmast bidragit till att spä på korruptionen i landet ytterligare.

Comment från Kerstin
Tid 25 February, 2010 kl 1:10

Läste just på någon blogg, minns inte vilken, att en svensk militär menade att svenska soldater borde börja tillämpa principen att skjuta först och fråga sen,
Så chikt om Sida då finns med i bakgrunden och kan ställa upp med ekonomisk hjälp till de afghanska begravningarna. De kan nog ju betyda stora utgifter i för familjerna därstädes.

Comment från Kerstin
Tid 28 February, 2010 kl 2:02

Helt OT Klas, men jag läser på Lasses blogg att amerikaner vill använda ett område i Sverige för att öva bombning i. Vad vet du om detta?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/usa-vill-ova-flygbombning-i-vidsel_4339995.svd

För mig låter det skräckinjagande

Comment från Vindskupan
Tid 2 March, 2010 kl 9:36

Jag vet inte mycket mer än du om just den här saken Kerstin.

Däremot vet jag att det svenska försvaret är grundligt svältfött på resurser. Ska exempelvis flygvapen, armé eller flotta få tillfälle att öva MÅSTE de helt enkelt vända sig till utländska partners. (Hallå kära gamla NATO.)

Svenskt deltagande i NATO manövrar är mer regel än undantag.

Av samma skäl vill försvaret gärna kunna hyra ut sina anläggningar. I synnerhet norra Sverige finns vinterklimat och stora ytor som saknas i Centraleuropa. Någonstans där försöker de tu möta varandra.

Comment från Kerstin
Tid 4 March, 2010 kl 3:54

Tack för svar Klas