Vindskupan

Kvällen hade handlat om intryck från Gaza, några journalister och en läkare hade berättat vad som mött på platsen.

Många i publiken var tagna.

Damen längst bak i salongen hade bett att får ställa en fråga.

”Frågan” hon skulle ställa hade raskt förvandlats till en serie låååååååånga tirader. Det lät som om hon läste innantill. Israel hade ju av sitt hjärtas godhet utrymt Gazaremsan år 2005 fick vi veta. Israelerna hade gett människorna chansen att sköta sig själva. Gazaborna hade inte tagit den utan svarat med terror och raketbeskjutning och det hårt prövade Israel hade till sist inte haft något annat val än att slå tillbaka.

På sätt och vis var hon litet heroisk. Efter att ha hört panelens redogörelse för förödelsen av Gaza var publiken  inte välvilligt inställd till de ståndpunkterna för att uttrycka sig milt. Lägg därtill att det blev rätt tjatigt när hennes malande litanior åt upp tiden från seminariets frågestund.

Nåja, det var städade människor så hon drabbades inte av något värre än några svarta blickar.

Denna bloggare undrade för sig själv om damen ifråga talade på eget initiativ eller om hon resonerade utifrån några av de listor med diskussionsargument – såkallade Talking points – som det israeliska Informationsdirektoratet brukade maila ut bland villiga ”medievolontärer”.[i]

Hon kan ha fått dem indirekt också, via andra eller tredje part.

Medievolontärerna befinner sig i botten av Hasbara – pyramiden. De engagerar sig av ideella skäl. Det är de som efter förmåga skriver insändare, blogginlägg, kommentarer, ingriper i omröstningar, skriver anmälningar till radionämnden eller pressombudsmannen av misshagliga nyhetsinslag.

Metoden sammanfattades av ordföranden för arabisk-amerikanska institutet som: ”var överallt och säg hela tiden samma saker”.[ii]

Syftet är att skapa intrycket av att utgöra en veritabel opinionsstorm även om det i själva verket bara handlar om ett begränsat antal, mycket aktiva personer.

Det handlar naturligtvis till sist om att i sovjetisk anda skriva om historien. För den lilla damens anförande var en blandning av halvsanningar och vinklingar nästan från början till slut.

Helheten var en ren fantasivärld.

1. Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 av sitt hjärtas godhet

Det är missvisande. Israels tillbakadragande av soldater och bosättare från Gazaremsan hade snarare sin grund i krassa Machiavelliska överväganden. I Gazaremsan pågick vid det laget ett lågintensivt gerillakrig. De israeliska soldaterna rörde sig nästan uteslutande genom området i pansrade fordon. Ockupationen av kustenklaven började bli en belastning.

Lägg därtill att det fanns ett nytt irriterande fredsinitiativ från USA:s president George Bush – den såkallade Road Map – som måste neutraliseras.

Road Map planen förutsatte förhandlingar med palestinierna. Sharon ville undvika att dras in i en förhandlingsprocess som kunde sluta på allehanda oönskade ställen (fredsavtal, palestinsk självständighet, tillbakadragande från Västbanken och Golanhöjderna). Ariel Sharon klagade över att det kom en ström av medlingsförslag – mestadels från Europa- som han bedömde som ”skadliga för Israel”. Det gällde att förhindra att någon av de idéerna tilläts ”växa i betydelse” (som uttrycket löd).[iii]

”När förhandlingar väl börjar är det svårt att stoppa dem,” som premiärminster Sharon uttryckte det för en rådgivare.[iv]

Svaret borde bli att helt sonika amputera Gaza remsan från den israeliska maktsfären och att göra det utan något samråd med den palestinska motparten som varken skulle få säga bu eller bä som saken. (Det palestinska självstyret vara allt annat än lyckligt när beslutet tillkännagavs.)

Premiärminister Sharon hade i det närmast krossat det palestinska självstyret under operation ”försvarssköld” tre år tidigare. Nu tänkte samme Sharon dumpa det fulla ansvaret för Gaza på samma, hårt ramponerade självstyre som fortfarande kämpade för att komma på fötter igen. Anmärkningar från Ariel Sharons sida visar att han själv trodde det skulle spricka på uppgiften att styra det svårkontrollerade Gaza.

Simsalabim, Israel skulle slippa den alltmer krävande ockupationen av kustenklaven. Man skulle fortfarande kontrollera dess gränser, territorialvatten och luftrum. Det innebar att Sharon skulle slippa ut ur den hotande ”förhandlingsfällan” och dra gadden ur den växande oppositionen i den egna befolkningen. Det palestinska självstyret skulle med stor sannorlikhet inte klara av att administrera Gazaremsan vilket kunde framhävas som glädjande bevis för dess oduglighet.

En av Ariel Sharons närmaste medarbetare berättade in baxnande öppenhjärtig intervju att syftet med tillbakadragandet från Gaza var att försänka fredsprocessen i ”formaldehyd”. Det gällde att släppa delar av de ockuperade områdena för att klamra sig fast desto hårdare vid de återstående.

Släpp Gaza. Bit sig fast i Västbanken. Det var tanken.

…Sharon kan säga åt ledarna för bosättarna att han kommer att evakuera 10 000 bosättare. I framtiden kan han bli tvungen att evakuera ytterligare 10 000 men att han stärker de övriga 200 000, stärker deras grepp om jorden.[v]

När det gällde Västbanken var det helt annorlunda. Där tänkte man kämpa om varje liten markbit.

Den israeliske fredsaktivist-nestorn Uri Avneri har framkastat ytterligare en möjlighet:

Behovet av att skapa avledning.

Ariel Sharon stod vid den tiden upp till halsen i korruptionshärvor. Bland annat skulle hans son ha tagit emot stora summor från en israelisk miljonär för ”rådgivning”. Det behövdes nåt som kunde rikta den allmänna uppmärksamheten åt annat håll.

Återtåget från Gaza var enligt Avneri just ett sånt stort, grandiost drag den mannen ofta tillgrep för att slippa ifrån obehag med sina sjaskiga privataffärer.[vi]

2. Israel var utsatt för en olidlig raketbeskjutning från Gaza

Det påståendet är missvisande, på gränsen till rent ut lögnaktigt. När offensiven började hade det rått vapenvila i ett halvår sen juni 2008. Beskjutningen från Gazaremsan dog ganska omgående ut. Det gällde både Kassamraketer och granatkastare. Under större delen av sommaren avlossades bara enstaka raketer och granater. Av allt att döma kom de från andra fraktioner än Hamas.

Bland annat skall Islamiska Jihad ha avlossat en salva som hämnd för att en av dess ledare mördats.[vii]

Det finns två israeliska sammanställningar av beskjutning. Den ena kommer från den konservativa Israeliska tankesmedjan Intelligence Heritage & Commemoration Center.

Den andra från det Israeliska utrikesdepartementet. De anger aningen olika siffror gissningsvis beroende på hur de delar in tidsperioderna men trenden är i båda fallen densamma. Beskjutningen från Gaza mot den israeliska Negev minskar till ett minimum efter att avtalet skrivits under.[viii]

Vapenvilan höll inte fullständigt men hyggligt, i alla fall från Hamas sida. Var det någon av parterna som bröt grovt mot avtalet var det snarare Israel.

Enligt samma avtal skulle gränspassagerna öppnas för passage av varor inom 72 timmar efter att det undertecknats. Inom 13 dagar skulle Israel tillåta fri införsel av ”alla varor som var förbjudna och begränsade att komma in i Gaza.”

Det löftet stannade på pappret. Blockaden fortsatte och gjordes i själva verket ännu hårdare.

Israeliska tjänstemän svarade glatt när de tillfrågades om saken att de i själva verket aldrig haft en tanke på att släppa varuflödet fritt, oavsett vad de lovat.

De tillfogade uttryckligen att det inte spelade någon roll om en allvarlig konflikt med Hamas troligen väntade runt hörnet.[ix]

3. Israel reagerade spontant i rättmätig vrede över sagda olidliga raketbeskjutning

Det är väl vad en lilla damen på sista raden skulle säga. Israelerna befann sig i ett tvångsläge, det fanns inget val, hotet var överväldigande, etc. etc.

Vilket är nonsens. Det fanns ett val.

Som tidigare nämnts rådde ett relativt lugn i västra Negev. I Gaza hade Hamas haft vissa svårigheter att tvinga de övriga fraktionerna hålla sig lugna.

I november 2008 hade de äntligen lyckats få alla andra hålla vapenvilan.[x]

Då drämde Israel till med en kommandoräd mot Gaza den 4 november.

Angreppet dödade fyra eller sex palestinier, fyra israeliska soldater sårades. Hamas svarade med en kraftig raketsalva.  Raketerna landade praktiskt taget alla ute i ökenområden. Israelerna svarade med bombanfall. Beskjutningen fram och tillbaka över gränsen komigång igen. Redan den 5 november gjorde Israel blockaden total. Också det en krigshandling.

Det var fortfarande en månad kvar av vapenvilan.[xi]

Ute i den stora världen orkade knappt någon notera vad som höll på att hända. Nyheten om räden drunknade, framförallt i rapporteringen från det amerikanska presidentvalet.

Att gå till angrepp mot Gaza var ingen spontan handling. Det mesta tyder snarare på att offensiven var beslutad sen länge. Ehud Barak gav order om att förberedelserna skulle inledas redan i juni 2008, INNAN vapenstilleståndet med Hamas skrevs under.[xii]

Vän av ordning invänder säkert att de flesta krigsmakter ständigt mal fram olika beredskapsplaner för olika alternativ. Svaret skulle kunna bli att detta var mer än ytterligare en bra-att-ha-utifall-att plan.

Den här gången handlade det om ett projekt som man visste skulle bli av. Samtidigt som planeringen för anfallet startade så inleddes förberedelserna för den propagandaoffensiv som skulle starta samtidigt. Krigsmaktens och utrikesdepartementets presstjänster reorganiserades. En ny myndighet inrättades inom premiärministerns departement för att samordna.[xiii]

Stundtals får man närmast känslan av att det handlade om ett slags experimentverksamhet. Operation ”Gjutet bly” skulle också bli ett test för en ny och förmodat bättre PR hantering.

Enligt Lotta Schüllerqvist så betraktades Kassamraketerna närmast som en mindre irritation av den israeliska regeringen och massmedia. En stor del av befolkningen i Sterot bestod av judar av Nordafrikansk börd som under alla förhållanden stod lågt på den israeliska rangskalan. Raketerna anställde litet skador. Det dröjde till juni 2008 då det slog om tvärt. Inför allmänna opinionen började myndigheter och massmedia utmåla Kassamraketerna som ett existentiellt hot mot Israel som måste stoppas till varje pris och med alla medel.

När man ser tillbaka går det att notera att det var ungefär vid samma tid som beslutet om Gazaoffensiven fattades.

	Den här videon från Dannmarks television från Sderot trakten visar hur skaror av civila israeler förlägger sina utflykter till Sderotområdet under Gazaoffensiven. Uppenbarligen tämligen obekymrade av rakethotet.

4. ”Det kan väl hända att enstaka soldater gick för långt…”

Redan medan offensiven pågick kom rapporter om övergrepp mot civilbefolkningen. Det handlade om civilpersoner som mejades ner när de lämnade sina skydd. Det handlade om beskjutning av ambulanser och räddningsarbetare. Om bombardemang av FN:s lager och skolbyggnader.

Svaret har ofta blivit att det att jo det kan väl hända att en del soldater kanske begick krigsförbrytelser här och där.

Små olyckor kan drabba den bästa.

Det finns ett problem med det resonemanget.

Det är missvisande, det också.

Visst förekom det att enstaka soldater löpte amok här och där, som brukligt är under krigstid men i Goldstonerapporten sägs också uttryckligen att det finns starka tecken på att också på högsta nivå fanns en ny vilja att slänga alla hänsyn överbord.

Bakgrunden var Libanonkriget 2006. På pappret var det en måttlig motgång. Den israeliska krigsmakten hade inte lidit något förkrossande nederlag a lá Stalingrad, man hade helt enkelt kört fast under den en månad långa konflikten.

Trots det hade förödmjukelsen varit svår, grämelsen och ruelsen ännu värre. Man hade låtit sig stoppas av människor varje rättänkande israelisk militär betraktade som en samling rövare. Lägg därtill att det hade skett i ett område den israeliska armén varit van att betrakta som sitt militära dansgolv, som man obehindrat passerat både 1978 och 1982.

Maningar till hänsynslöshet fanns. Bland annat hade den förre sefardiske överrabbinen Mordechai Eliyahu skrivit till premiärminister Olmert att man borde lägga ut bombmattor över Gazaremsan. Hela civilbefolkningen skulle betraktas som medansvarig för Kassamraketerna. Markanfall avrådde Eliyahu ifrån. Det skulle innebära för stora risker för förlust av människoliv.

Israeliska människoliv.[xiv]

På hösten 2008 kunde general Gadi Eisenkot, befälhavaren för det israeliska nord kommandot, glädjestrålande berätta i en intervju att man nu trodde sig ha hittat en ny doktrin som skulle lösa upp alla knutar. I ”nästa krig” skulle man helt enkelt gå fram med ohämmad hänsynslöshet.

General Eisenkot pekade med gillande vad som skett i Dahiya kvarteren i Beirut under konflikten. Hela området hade mer eller mindre utraderats under bomboffensiven 2006.

Det var rediga tag det.

I framtiden skulle varenda by som israeliska soldater besköts ifrån utplånas på samma sätt.

”Vi kommer att använda oproportionerlig styrka mot den och vålla stor skada och förödelse där.”[xv]

Och general Eisenkot tillfogade att det inte handlade om några lösa funderingar på stabsmässen. Detta var Planen med stort P och regeringen var med på noterna. En annan general talade om att i ”nästa krig” skulle målet inte vara att krossa Hizbollah -det gick förmodligen inte- utan att ”eliminera den libanesiska krigsmakten, förstöra infrastrukturen och vålla svåra lidanden bland civilbefolkningen”.

Det förmodades kunna påverka Hizbollahs beteende mer än något annat.[xvi]

Det är med andra ord i de banorna som tänkandet går inom den israeliska stats- och försvarsledningen.

Richard Goldstone tillfogade torrt att tanken att vålla civilbefolkningen lidanden hade varit exakt vad han själv sett hade tillämpats under sitt besök i Gazaremsan.[xvii]

●●●
Seminariet var över. Alla reste sig och började röra sig mot utgången. Jag stannade kvar några minuter, passade på att fråga en medlem av panelen om ett par upplysningar som eventuellt kunde komma till användning i ett kommande blogginlägg. Det skrevs upp.

Ute var det mörkt. Det snöade medan jag väntade på bussen.

Den lilla damen syntes inte till längre.

---

[i] Hur systemet är uppbyggt förklaras av Richard Silverstein, ”Hasbara spam alert” Guardian, 9 januari 2009. Det har också avhandlats på denna blogg den 29 januari 2009, i ”Hasbara: En propagandaoffensiv kollapsar”.

[ii] ” How Israel’s Propaganda Machine Works” av James Zogby, Huffington Post, 9 januari 2009.

[iii] ”One on One: ‘I was the resident skeptic’ ” av Ruthie Blum Leibowitz, Jerusalem Post, 12 februari 2009.

[iv] Intervju med Sharons närmaste medarbetare Dov Weisglass ”The big freeze” av Ari Shavit, Haaretz, 10 augusti 2004

[v] Intervju med Sharons närmaste medarbetare Dov Weisglass ”The big freeze” av Ari Shavit, Haaretz, 10 augusti 2004.

[vi] ”Escaping Forwards” kolumn av Uri Avneri, Gush Shaloms webbsajt, 24 maj 2008.

[vii] ”Israel Rejected Hamas Ceasefire Offer In December” av Gareth Porter, Inter Press Service, 9 januari 2009.

[viii] ”Gaza-Hamas Fact Sheet” sammanställning av den den israeliska ambassaden i USA, 22 december 2008, respektive ”The Six Months of the Lull Arrangement” av Centret för underrättelsetjänst och terrorism vid Israel Intelligence Heritage & Commemoration Center, december 2008.

[ix] Själva avtalstexten har aldrig publicerats men International Crisis Group har studerat den. ”Israel Rejected Hamas Ceasefire Offer In December” av Gareth Porter, Inter Press Service, 9 januari 2009.

[x] ”Israel Rejected Hamas Ceasefire Offer In December” av Gareth Porter, Inter Press Service, 9 januari 2009.

[xi] “Gaza truce broken as Israeli raid kills six Hamas gunmen” av Rory McCarty, i Guardian, 5 november 2008.

[xii] “Disinformation, secrecy and lies: How the Gaza offensive came about” av Barak Ravid, i Haaretz. 31 december 2008.

[xiii] ”Israel claims success in the PR war” av Anshel Pfeffer, i The Jewish Chronicle 31 december 2008.

[xiv] “Eliyahu advocates carpet bombing Gaza” av Matthew Wagner, Jerusalem Post, 30 maj 2007.

[xv] ”Israel warns Hizbullah war would invite destruction” Reuters, Yediot Ahronoth, 10 mars 2008.

[xvi] Det handlade om den pensionerade generalen Giora Eiland. Tidigare den israliska krigsmaktens operationschef och nationell säkerhetsrådgivare åt premiärministern. Källa: ”Human rights in Palestine and other occupied arab territories: Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” av Richard Goldstone, till FN:s råd för mänskliga rättigheter, (Goldstonerapporten) Sid 330.

[xvii] Human rights in Palestine and other occupied arab territories: Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” av Richard Goldstone, till FN:s råd för mänskliga rättigheter, (Goldstonerapporten) Sid 331.