På kommunnivå började under 1980-talet olika missnöjespartier bryta fram, ofta med namn i stil med “Kommunens väl”. I Skåne lyckades Skånepartiet, lett av Carl P Herslow som egentligen bara hade som mål att “avskaffa sändningsmonopolet i radio och sälja fri sprit i affärerna” fälla det socialdemokratiska styret i Malmö valet 1985 efter 66 års socialdemokratiskt styre. En oerhörd händelse; Malmö var “rörelsens huvudstad” och hade fortfarande en stor industriarbetarklass och industriarbetsplatser vid den här tiden samt socialdemokratiska medier som dagstidningen Arbetet, som vid denna tid var större än den borgerliga lokalkonkurrenten Sydsvenskan. Men det var ochså en stad i djupt pågående förfall; sedan åratal hade medelklassen och andra med stabila inkomster flyttat ut ur staden till villaområden i kranskommunerna. Kvar blev de arbetslösa, låginkomsttagare, sådana som inte hade någon annanstans att ta vägen och ett extremt fåtal välbärgade som var så rika att de kunde strunta i omgivningens förfall sålänge de själva slapp att bo i samma område. Känslan av att samhället var i olag fanns där, och det fångades upp väl av Skånepartiet.

Ytterligare ett par år senare, 1988, gick Centerpartiet kraftigt fram i Sjöbo. Detta i ett val som för partiet annars var en motgång, man gick tillbaka på riksplanet och i de flesta kommunerna. Men samma val hölls en kommunal folkomröstning där de lokala centerpartisterna och moderaterna propagerade för att rösta nej till flyktingmottagning. Historien om Sven-Olle Olsson som senare uteslöts av partiledningen är välbekant. I en intervju med Sven-Olle i sverigedemokratiska Blågula frågor från 1997 menade han att om partiledningen istället för uteslutning hade svängt om och kört på sjöboavdelningens linje skulle Centerpartiet ha blivit det största borgerliga partiet. Jag tror det ligger mycket i det; det är värt att tänka på att österrikiska FPÖ innan Jörg Haider tog över 1986 var ett socialliberalt parti i djup kris. I samma position befann sig även Centerpartiet vid samma tid, man hade problem med krympande väljarbas och utmanades i miljöfrågorna av Miljöpartiet. Nu blev det inte så, sjöbocentern var inte intresserade av att styra på riksplanet och man kunde därför inte heller utmana den sittande partiledningen. Utan tvivel fanns det dock väldigt många centerpartister som delade samma inställning som de gjorde i Sjöbo.

Bekymret för alla dessa partier har varit att de varit så förbenat lokala, egentligen en mängd småpåvar som inte varit itnresserade av att söka sig utanför den egna kommungränsen. Vid det första landstingsvalet i Skåne län 1998 ställde “Skånes väl”, bestående av allt från Harry Franzén (lokalpolitiker i Svalöv som ville sälja starkvin i sin ICA-affär) till sjöbopartister. Samarbetet höll inte särskilt länge; det gick inte för dessa småpåvar att komma överens. Man åkte ut i nästa val. Ett annat problem har varit att där man lokalt röstat på dem som ett trovärdigt alternativ, har man till riksdagsvalet röstat på något av de traditionella partierna eftersom det lokala sjöbopartiet/Skånepartiet itne setts som trovärdiga att komma in i Riksdagen.

Det Sverigedemokraterna har lyckats med är att dels locka över de som röstat på de gamla riksdagspartierna, dels de som brukade rösta på sjöbopartiet/kommunens väl och inte minst fått dessa människor att lägga sin röst på dem även i Riksdagsvalet. Detta kunde dock mycket väl ha skett långt tidigare i Sverige.

Är det hopplöst? Jag tror inte det. När man börjar sätta namn på problemet har man redan kommit ett stycke på vägen att börja ta itu med det. Det som kallas för ”tidsandan” är inte något oföränderligt. En politiker kan välja mellan två vägar. Antingen sätter man upp ett fuktat finger i luften, känner efter vart vinden blåser och försöker anpassa sig.

Som när Folkpartiet börjar pipa fram SD:s slogans eller när Nicolas Sarkozy i Frankrike försöker förvandla sig till light versionen av Le Pen.

Jag tror att det är dömt att misslyckas i långa loppet.

Vem vill hålla tillgodo med den taskiga kopian när man kan rösta på originalet?

Sen finns en längre, knöligare väg. Att frågan om den dominerande tidsandan inte är något man måste anpassa sig till utan något man måste försöka påverka. Tidigare beskrevs i skildringen av neokonservatismen hur det gjordes ”åt andra hållet”.

Det tar tid. Det är jobbigt men det är möjligt. På sina håll HAR det gjorts.

Så fortsätter man med den utslagningspolitik vi ser nu, kan vi nog räkna med att SD tar många röster i valet 2014. Jag skulle inte bli förvånad om partiet då kommer upp i siffror som 15-20%.
Må alla goda makter motverka denna utveckling – men var finns dessa goda krafter? Jag ser dem inte vid horisonten ens.