Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2010
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Balansvågen

Balansvågen

Ett nytt år har börjat. Ett nytt decennium likaså. Under det gångna året har för första gången ett högerpopulistiskt parti (eller om man så vill fascist influerat) lyckats etablera sig i svensk politik.

Det är något nytt. Tittar man längre bakåt är bilden en annan. På 1930-talet klagade en av de ledande svenska nazisterna över att han och hans meningsfränder var dömda förbli en politisk sekt långt ute i de grå marginalerna i svensk politik.

Fundera på saken och ta samtidigt en titt på hur det såg ut runtom Sverige. I Tyskland hade nazistpartiet gripit den totala makten. I Italien hade fascist partiet haft makten sen 1922. I Finland hade Lapporörelsen varit på vippen att ställa till med inbördeskrig. Estland, Lettland och Litauen hade alla blivit mer eller mindre fascistiskt influerade diktaturer.

Sverige förblev nästan helt opåverkat. Vi lyckades inte ens producera någon halvhygglig Hitler-epigon som Vidkun Quisling i Norge eller Danmarks Fritz Clausen.

Försöken att tala om för svenska folket att alla deras problem –och problemen fanns ymnigt i den stora depressionens skugga – berodde på ”främmande element” i den kärnsvenska ”folkkroppen” eller på en världsomfattande sammansvärjning som den lilla gruppen svenska judar förmodades delta i, ja de försöken föll platt på hälleberget.

Hur kom det sig? Var svenskar moraliskt överlägsna?

Tanken kittlar men den håller inte. Det tankegods som födde fram nazismen och fascismen fanns på svensk botten också.

Så hur kom det sig att de svenska väljarna inte kittlades av den typen av paroller – då?

●●●
Under försöken att få någon rätsida på det högerpopulistisk genombrottet i den amerikanska politiken upptäckte Thomas Frank den politiska balansvågen. I den ena vågskålen låg kulturella frågor. Det var frågor om identitet, vilken som var den egna identiteten och vilken identitet som var ”rätt” i det egna landet. Fienden är de som tillhör fel ”stam”.

I den andra låg ekonomiska frågor. Bättre lön. Rimliga chanser för ungarna att plugga vidare om de vill. Sjukvård. Den fiende man vill bjuda spetsen är anhängarna av Status Quo.

På 1920-talet hade mycket av den amerikanska samhällsdebatten kretsat kring tämligen fnoskiga frågor som vem kunde betrakta sig som ”äkta amerikan”. Den kulturella vågskålen tippade ner.

Under depressionen på 1930-talet vägde de ekonomiska frågorna över och ”New Deal” fick sitt genombrott. Den ekonomiska vågskålen tippade ner och blev fortsatte att ligga nertyngd under många decennier.

Kan samma mekanismer vara i rörelse i Sverige?

●●●
Hennes namn framgick inte i intervjun. Kanske var det lika så gott. Det talades bara om att hon var nynazist. När hon skulle tala om sina motiv berättade hon om sin vrede över hur hennes mamma behandlats. Mamma var inlagd på långvården, på en avdelning som var kroniskt underfinansierad, underbemannad, underutrustad, ja svältfödd på alla upptänkliga sätt. Själv kunde hon inte göra mycket mer för mamma än att besöka så ofta som möjligt.

Hade det varit i Sverige för femtio år sen hade hon kanske krävt ekonomiska och sociala reformer. ”Samhället måste ingripa,” löd ofta mantrat när missförhållanden avslöjades.

Nu blev det istället bevis för att hennes egen grupp, hennes ”stam” om man så vill (vit, lutheransk, kärnsvensk arbetarklass) var förtryckt och förnedrad på bekostnad av ”de andra”.

Och svaret borde bli att man satte klacken på dessa ”de andra”.

Den sociala ingenjörskonsten har varit avskriven sen nästan tjugo år tillbaka. Återstod de kulturella frågorna, frågor om identitet och tillhörighet. För den kvinnan var från och med nu genom det filtret hon tolkade samhället och vad som hände runtomkring henne.

I Sverige på tyngdes vågskålen ner för de ekonomiska frågorna på 1930-talet och där stannade den fram till 1990. En idériktning fanns i luften, ”den nya upplysningen”. Det fanns en vacker nationalekonomisk teori, ”Stockholmsskolan” (med Gunnar Myrdal som frontfigur). Där fanns på den tiden en pigg socialdemokrati med en bastant organisation som finfördelade sig ner på gräsrotsnivå, med studieförbund och med nära kontakter med LO. Och det fanns ett lovande program för att lösa samhällets problem genom det som skulle kalla social ingenjörskonst.

Lägg därtill att genomsnitts Sven och Siv var med på noterna. Framtidsförhoppningarna handlade om vardagliga nyttigheter som slumsanering, bättre arbetslivsvillkor, att kunna flytta in ett egnahem hus, rimliga framtidsutsikter för ungarna, att skaffa egen bil etc. inte om att man måste utrota familjen Goldman i lägenheten mitt emot.

Frågor om etnisk identitet var satta på undantag. Historiker har också noterat att det i Tyskland grovt räknat fanns två områden där nazistpartiet hade svårt att göra inbrytningar bland väljarna. Det var de som där antingen socialdemokraterna eller katolska kyrkan hade en starkt grepp om människorna. Båda rörelserna, hur olika den än kan ha varit i övrigt, hade en stark närvaro på gräsrotsnivå.

Det var de största stoppklossarna. Att någon annan fanns på plats först.

Denna bloggare ifrågasätter inte att den sociala ingenjörskonsten hade betänkliga drag med sin klockartro på att alla problem kunde lösas genom inrättandet av ständigt nya ämbetsverk. Kanske var det också oundvikligt att den till sist måste lämna plats för nyliberalismen. Samtidigt var den ändå ett försök att lösa reellt existerande problem i samhället, inte symboliska eller hopfantiserade.

Så medan många av Sveriges grannländer föll under fascistiska och nazistiska rörelser förblev Sverige märkligt opåverkat. Inte så att man inte hade fördomar på den tiden men det fanns ingen stor politisk rörelse som försökte tolka hela samhällsutvecklingen genom frågor om ras, grupptillhörighet och kultur.

●●●
Hela efterkrigstiden hade varit en enastående bra tid i Sverige och hela den övriga industrialiserade världen. Industrin gick på högvarv. Det fanns hyggligt avlönade fasta anställningar och goda karriärmöjligheter för de flesta.

Familjer vars släktingar varit statare och lantarbetare sen generationer tillbaka in i den grå forntiden kunde nu flytta in i egna hem, i moderna lägenheter, skaffa bil, teveapparater och se ungarna gå vidare på universitet och högskola.

Den sociala cirkulationen ökade. Denna bloggares morfar arbetade på det statliga Televerket där han blev telekommissarie efter tjugo års träget arbete. Hans son tog också anställning på televerket under rekordåren och blev telekommissarie efter cirka fyra år.

Samma bana, olika tidsepoker.

Kalifornien 1968. Det gryr för högerpopulismen

Sven Delblanc befinner sig i Kalifornien som gästforskare vid Berkeley universitetet i slutet av 1960-talet. Han upplevde att livet var lätt och behagligt, samtidigt började det röra på sig i samhället runtomkring. Det rådde oro på universitetet. Det demonstrerades mot Vietnamkriget. Medborgarrättsfrågan hade härjat. Den konflikten hade med nöd och näppe bilagts.

Han noterar att ett nytt politisk stjärnskott i form av sydstatspolitikern George Wallace tillfälligt och oväntat flammat upp på den politiska himlen med rasåtskillnad och motstånd mot integrationen på programmet.

Nej Wallace hade inte blivit president men han hade kommit oväntat långt och det utan rika sponsorer eller stöd från några av de etablerade partierna. På ett valmöte med Wallace ser Delblanc idel flanellskjortor och barkade händer bland människorna i publiken.

Kort sagt: de utgör vad som kallas blue collor, arbetarklass.

Sven Delblanc får veta att det finns en utbredd besvikelse bland såkallat vanligt folk på båda de politiska partierna. Visst, på ytan var amerikanska industriarbetare bland de mest välbeställda i världen men i skymundan hade villkoren blivit allt kärvare. Vietnamkriget hade lett till inflation, reallönerna hängde inte med. Det började bli svårare att få jobb. Lättare att få sparken. Medborgarrättsrörelsen hade lett till att svarta började dyka upp här och där på arbetsplatserna. Hos många vita amerikaner fanns en krypande känsla av att de svarta gynnades på bekostnad av hederliga vita protestanter.[i]

Det fanns ett växande missnöje, en gryende känsla av att systemet var i olag, samtidigt hade förtroendet för de etablerade partierna börjat eroderas. Det här mönstret skiftar naturligtvis från land till land beroende på historisk bakgrund och samhälle. Om man släpper tanken på att det som kallas för högerpopulism / fascism / nazism skulle bero på olika typer av ”nationalkaraktär” hos tyskar, danskar, amerikaner, fransmän eller svenskar så finns det en del drag gemensamt. Det ena verkar vara att förtroendet för de gamla makthavarna vittrar bort. Det andra är att ekonomiska frågor strukits från dagordningen. Där finns också en växande känsla av att systemet är i olag. Vågskålen tippar ner åt andra hållet.

Delblanc noterar också att en ny och tämligen obehaglig uppkomling presenterat sig i Ronald Reagan som blivit Kaliforniens guvernör.

Och att Reagan verkar ha sugit åt sig mycket av George Wallaces program.

Valrörelsen 1968 i USA blev nästan ohämmat rasistisk ansåg Delblanc. Från republikansk sida hade man lärt sig att linda in sitt tal om rasfrågor. Nixon pratade om lag och ordning. Alla visste att han menade ”vi ska hålla efter negrerna”. I sinom tid skulle Ronald Reagan som president demontera de flesta av de federala program som skulle hjälpa svarta att förbättra sin ställning.

I Sverige har Folkpartiet försökt sig på samma grepp. Lagom inför EU valet gick Jan Björklund ut med ett utspel om att nu fick det minsann vara slut att somliga elever som påstods slippa delta i simundervisning eller lektioner om sex och samlevnad.

Det görs också klart att det inte handlar om medlemmar av livets ord eller pingstkyrkan. Ordet ”muslim” sägs aldrig rent ut men kodorden står som spön i backen. ”Hederskultur”, ”inom dessa grupper betraktas kvinnans frihet som ett hot mot familjen.”[ii]

Läsaren får gärna gissa vilka ”grupper” som åsyftas.

Och folkpartiets väljare noterar belåtet att med käre gamle Björklund i spetsen kan de vara säkra på att svartskallarna skulle få veta sin plats.

I Sverige gällde svensk kultur. Basta.

Folkpartiet gjorde bra ifrån sig i EU valet.

I USA noterade en strateg belåtet att under alla dessa år sen president Roosevelts dagar hade Demokraterna varit Vanliga Folks parti medan Republikanerna betraktades som de förmögnas och besuttnas parti. Det var borta nu. De ekonomiska frågorna hade definitivt strukits från dagordningen.

Därmed fanns bara sociala och kulturella skillnader kvar och i och med det kunde Demokraternas vädjanden till vanligt folk enkelt neutraliseras.[iii] Ja man kunde rentav vända på kuttingen genom att leverera smäktande visioner av hur vanligt hederligt folk förtrycktes av snobbiga progressiva. I Sverige försökte sig kristdemokraternas ledare Göran Hägglund sig på samma grepp när han från Dagens Nyheters debattsida hyllade ”Verklighetens Folk” jämfört med den ”Radikala Elit” som förmodades titta snett på och förtrycka denna verklighets folk.[iv]

Det handlar i mångt och mycket om klasskampsparoller men med helt omvända förtecken och det är plankat från USA:s kristna höger rätt upp och ner. Hederliga konservativa löntagare förtrycks av en lömsk kaffelatte pimplande radikal elit i storstäderna. Problemen i samhället förklarades med att kulturen korrumperats och  fördärvats av denna elit. I USA blev svaret ett heligt krig mot aborter, för skolbön och emot homoäktenskap.

Därmed kunde växande skaror av vanliga arbetare och tjänstemän att börja rösta på partier som egentligen arbetade mot deras egna väsentliga intressen. Som ville urholka deras barns skolor, sjukvård etc. etc. allt för att kunna sänka skatterna, och sen sänka dem ännu mer.

Mycket kretsar kring nostalgi över ett tänkt idealiskt förflutet som troligen ingen som levde då betraktade som ett idealtillstånd. Ronald Reagan brukade i sina tal frammana bilden av ett Amerika där ett gyllena skymmningljus ständig flödade och Glenn Miller knastrade i radioapparaterna.

Sverigedemokraterna säger sig vilja föra oss tillbaka till en tänkt Astrid-Lindgren-barnen-i-bullerbyn-och-saltkråkan värld som gått förlorad och nu skall återerövras.

Det finns en växande känsla av att systemet är i olag. Att vi måste föras tillbaka till Idealtillståndet.

Lägg därtill att det dykt upp ett nytt hatobjekt på nära håll i form av invandrare från muslimska länder.

●●●
Under många år släpade Sverigedemokraterna, liksom de nynazistiska rörelser den växt fram ur på ett gigantiskt och välförtjänt image problem. Det gick knappt att se på dem utan att det dök upp minnesbilder av gaskammare och likberg i nyligen befriade koncentrationsläger.

Svaret från Sverigedemokraternas sida blev att koncentrera sig på att tala om ”främlingar” i största allmänhet. Andreas Malm visar det inte ville fungera heller. Minnena från gaskammare ville inte försvinna. Vändpunkten blev att sikta in sig på den muslimska gruppen. Malm citerar ut ett baxnande policy dokument från det brittiska BNP.

Vi dunkar på om islam. Varför? Därför att det är det enda som vanligt folka därute kan förstå. Det är det som tidningsredaktörerna säljer lösnummer på. Om vi skulle attackera någon annan etnisk grupp – vissa säger att vi borde attackera judarna -… men vi måste ta oss till makten. Om judarna var den fråga vi tjatade om skulle allmänheten tro att vi var spritt språngande galna. […] Det skulle inte föra oss någon annan stans än bakåt. Det skulle låsa in oss i en låda; allmänheten skulle tänka ”udda extremistiska dårar, […]”. Och vi skulle aldrig få någon makt.[v]

Det var ett så redigt och cyniskt besked som man kan begära. Islamofobin skulle helt enkelt bli vad marknadsförare kallar för partiets USP, dess Unique selling proposition. Antisemitismen var är goda grunder redigt misskrediterad. Islamofobiska resonemang har däremot en viss (enligt denna bloggares åsikt oförtjänt) respektabilitet. Den har sen åratal tillbaka ventilerats på ledarsidorna i fina morgontidningarna. Det skulle bli högerpopulismens nya käpphäst, i Sverige, Europa och i USA.

När Sverigedemokraterna plockade upp den käpphästen hade de liberala ledarskribenterna inga invändningar längre. Tvärtom har Folkpartiet sen länge litet förstulet börjat tåflörta med samma stämningar. För att göra omsvängningen fullständigt har Sverigedemokraterna blivit högljutt proisraeliska (liksom brittiska BNP, Dansk Folkeparti och Vlaams Belang).

Det är en rasistisk käpphäst, jo förvisso men det är också en kulturell käpphäst och den är kanske viktigare. Muslimerna är nu de som påstås kontaminera den rena västerländska (kristna) kulturen. På en högerblogg utlöste det ett smärre indignationsutbrott när nån i juletid tagit sig orådet att sätta samman en pepparkaksmoské (det hade varit litet problem att få till kupolen). Pepparkakshus är en västerländsk tradition. Basta.

Det är ett skenproblem och det är också en skenlösning. I USA har högerpopulisterna i åratal rasat mot homoäktenskap och abort men utan att någonsin egentligen försöka förbjuda någondera. I själva verket är det omöjligt. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna lösa landets samhällsproblem genom att angripa Sveriges muslimer.

”Sociala problem förvandlas genom ett trolleritrick till problemet islam.”[vi]

VäljarandelenVågskålen har tyngt över.


[i] ”Åsnebrygga” av Sven Delblanc på Aldus / Bonniers förlag, förlags ort: Stockholm, 1969, sid 38-42.

[ii]Slut med befrielse från skolans sexundervisning” av Jan Björklund och Nyamko Sabuni, DN debatt, 31 maj 2009

[iii] ”What’s the matter With Kansas?” av Thomas Frank, förlag Henry Holt, New York, 2004, sid 176-177.

[iv]Sveriges radikala elit har blivt en nya överheten” av Göran Hägglund, Dagens Nyheter, 17 september 2009.

[v] ”Hatet Mot Muslimer” av Andreas Malm, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2009, sid 390.

[vi] ”Hatet Mot Muslimer” av Andreas Malm, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2009, sid 328.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 9 January, 2010 kl 0:51

Tyvärr är det nog så att få ting är så enkla som att övertyga människor, i tider av ekonomiska neddragningar och försämringar för vanligt folk, för att inte tala om äldre, sjuka och barn, att de här neddragningarna (vi har ju inte råd) beror på att vi tar hit alldeles för mycket invandrare. Med det når man mängder av människor. Med argumentet att islam är en främmande kultur når man somliga och med argumentet att muslimer är terrorister når man några.

Så fortsätter man med den utslagningspolitik vi ser nu, kan vi nog räkna med att SD tar många röster i valet 2014. Jag skulle inte bli förvånad om partiet då kommer upp i siffror som 15-20%.
Må alla goda makter motverka denna utveckling – men var finns dessa goda krafter? Jag ser dem inte vid horisonten ens.

Comment från Vindskupan
Tid 9 January, 2010 kl 23:49

Det stämmer att tider av nerskärningar och kris brukar främja politiska opportunister som SD Kerstin. Men det är inte allt och det är där jämförelsen med nu och 1930-talet spelar in. Vad jag försöker säga är att det krävs ytterligare ett par saker som rycker undan bromsklossarna för högerpopulismen. De ligger i vad man kan kalla för ”tidsandan”. Dels förutsätter det att de ekonomiska frågorna plockats bort från dagordningen. Dels förutsätter det att ingen står ivägen.

Är det hopplöst? Jag tror inte det. När man börjar sätta namn på problemet har man redan kommit ett stycke på vägen att börja ta itu med det. Det som kallas för ”tidsandan” är inte något oföränderligt. En politiker kan välja mellan två vägar. Antingen sätter man upp ett fuktat finger i luften, känner efter vart vinden blåser och försöker anpassa sig.

Som när Folkpartiet börjar pipa fram SD:s slogans eller när Nicolas Sarkozy i Frankrike försöker förvandla sig till light versionen av Le Pen.

Jag tror att det är dömt att misslyckas i långa loppet.

Vem vill hålla tillgodo med den taskiga kopian när man kan rösta på originalet?

Sen finns en längre, knöligare väg. Att frågan om den dominerande tidsandan inte är något man måste anpassa sig till utan något man måste försöka påverka. Tidigare beskrevs i skildringen av neokonservatismen hur det gjordes ”åt andra hållet”.

Det tar tid. Det är jobbigt men det är möjligt. På sina håll HAR det gjorts.

Comment från Kolomann
Tid 11 February, 2010 kl 15:50

Jag skulle vilja komplettera med en hypotes: Sverige kunde ha fått ett högerextremt/fascistinspirerat parti långt tidigare. En kombination av olika omständigheter har gjort att det dröjt tills nu innan ett parti som Sverigedemokraterna gjort entré.

På kommunnivå började under 1980-talet olika missnöjespartier bryta fram, ofta med namn i stil med “Kommunens väl”. I Skåne lyckades Skånepartiet, lett av Carl P Herslow som egentligen bara hade som mål att “avskaffa sändningsmonopolet i radio och sälja fri sprit i affärerna” fälla det socialdemokratiska styret i Malmö valet 1985 efter 66 års socialdemokratiskt styre. En oerhörd händelse; Malmö var “rörelsens huvudstad” och hade fortfarande en stor industriarbetarklass och industriarbetsplatser vid den här tiden samt socialdemokratiska medier som dagstidningen Arbetet, som vid denna tid var större än den borgerliga lokalkonkurrenten Sydsvenskan. Men det var ochså en stad i djupt pågående förfall; sedan åratal hade medelklassen och andra med stabila inkomster flyttat ut ur staden till villaområden i kranskommunerna. Kvar blev de arbetslösa, låginkomsttagare, sådana som inte hade någon annanstans att ta vägen och ett extremt fåtal välbärgade som var så rika att de kunde strunta i omgivningens förfall sålänge de själva slapp att bo i samma område. Känslan av att samhället var i olag fanns där, och det fångades upp väl av Skånepartiet.

Ytterligare ett par år senare, 1988, gick Centerpartiet kraftigt fram i Sjöbo. Detta i ett val som för partiet annars var en motgång, man gick tillbaka på riksplanet och i de flesta kommunerna. Men samma val hölls en kommunal folkomröstning där de lokala centerpartisterna och moderaterna propagerade för att rösta nej till flyktingmottagning. Historien om Sven-Olle Olsson som senare uteslöts av partiledningen är välbekant. I en intervju med Sven-Olle i sverigedemokratiska Blågula frågor från 1997 menade han att om partiledningen istället för uteslutning hade svängt om och kört på sjöboavdelningens linje skulle Centerpartiet ha blivit det största borgerliga partiet. Jag tror det ligger mycket i det; det är värt att tänka på att österrikiska FPÖ innan Jörg Haider tog över 1986 var ett socialliberalt parti i djup kris. I samma position befann sig även Centerpartiet vid samma tid, man hade problem med krympande väljarbas och utmanades i miljöfrågorna av Miljöpartiet. Nu blev det inte så, sjöbocentern var inte intresserade av att styra på riksplanet och man kunde därför inte heller utmana den sittande partiledningen. Utan tvivel fanns det dock väldigt många centerpartister som delade samma inställning som de gjorde i Sjöbo.

Bekymret för alla dessa partier har varit att de varit så förbenat lokala, egentligen en mängd småpåvar som inte varit itnresserade av att söka sig utanför den egna kommungränsen. Vid det första landstingsvalet i Skåne län 1998 ställde “Skånes väl”, bestående av allt från Harry Franzén (lokalpolitiker i Svalöv som ville sälja starkvin i sin ICA-affär) till sjöbopartister. Samarbetet höll inte särskilt länge; det gick inte för dessa småpåvar att komma överens. Man åkte ut i nästa val. Ett annat problem har varit att där man lokalt röstat på dem som ett trovärdigt alternativ, har man till riksdagsvalet röstat på något av de traditionella partierna eftersom det lokala sjöbopartiet/Skånepartiet itne setts som trovärdiga att komma in i Riksdagen.

Det Sverigedemokraterna har lyckats med är att dels locka över de som röstat på de gamla riksdagspartierna, dels de som brukade rösta på sjöbopartiet/kommunens väl och inte minst fått dessa människor att lägga sin röst på dem även i Riksdagsvalet. Detta kunde dock mycket väl ha skett långt tidigare i Sverige.