Nej, alla industriarbetare ersätts inte av en akademisk medelklass så som politikerna har talat om de senaste tjugo åren. Inte heller försvinner arbetarklassen så snabbt. Vad jag menade var att den enda samhällsgruppen jag ser som verkligen KAN driva igenom och ta täten för politiska förändringar och då till det bättre är just denna omhuldade “medelklass” helt enkelt därför att de växer i omfång, både relativt och i numrära tal. Det är även en grupp med självförtroende och inga strider kan vinnas om man inte i grund och botten tror den går att vinna. De blir s.a.s. “jästen i degen” och kan därmed dra med sig även de som tillhör den typiska arbetarklassen. Dessutom utsätts medelklassen för försämringar, man kan tala om en slags “proletarisering”; man måste jobba hårdare och det finns inga “säkra jobb” längre jämfört med de klassiska konjukturerna där “gubbarna på golvet” var de som drabbades medan de med vita skjortor kunde ta det lugnare i lågkonjuktur. Man drabbas av allt högre bostadsrättspriser vilket leder till större skuldsättning m.m. Det hårdnade samhällsklimatet drabbar kanske i synnerhet just dem. Nu talar jag om en grupp som traditionellt sett röstat och haft (och till stor del fortfarande har) borgerligt och borgerliga uppfattningar men som alltmer kommer få känna av konkurrensen. Grupper som läkare, naturvetare, jurister och tekniska specialister som piloter är ingalunda skyddade även om de fortfarande har det betydligt bättre ställt än medelsvensson: relativt sett har deras ställning försämrats ganska påtagligt och kommer nog att få märka av kraftigare försämringar. Det hjälper inte heller aldrig så priviligerade läkare om dessa har en dålig arbetsmiljö till följd av att patienterna far illa till följd av vanvård: år 2001 inträffade en läkarstrejk i Finland som huvudsakligen syftade på just detta och inte på löner m.m för dem själva.

Man kan ochså se denna utveckling såhär: Edison var sin egen lyckas smed, medan redan Einstein var lönearbetare om än en mycket priviligerad sådan. Sedan Einstein gick hädan har antalet naturvetare, medicinare m.fl. exploderat. Det ger avtryck. Många av de som deltog i studentupproren 1968 såg sig i många fall som utsatta för en proletarisering, antingen direkt eller såg att det skulle komma en. Studenterna motarbetades ochså av de etablerade kommunistpartierna och “gammelkommunisterna” som fanns i parlament och församlingar trots att dessa initialt hade ett mycket gott stöd från studenterna. Häri ligger mycket i vänsterns kris, men ochså en stor dos möjlighet. Frågan är om de etablerade vänsterpartierna ens om de skulle kunna ta till vara på detta kan suga upp dessa personer. De bildade personerna inom arbetarrörelsen är på retur och tillhör bland de äldre som mer eller mindre pensionerats. Det måste till en ny rörelse/allians som går bortom de gamla partierna för att i så fall lyckas.

Det var en merit för att få jobb, eller att bli befordrad på sagda jobb.

Detta att mottagaren hade fått förtroendevotum av de som kände honom var en stor, glänsande hedersmedalj som gav fördelar i lokalsamhället.

Och varför inte? För människor med ambitioner betydde det att de gjorde en insats för sitt samhälle och själva bärgade fördelar av det. Alla blev nöjda.

Idag kan den som skall sammanställa sin meritförteckning få rådet:”Åsså kan du lika gärna strunta i att räkna upp alla djäkla föreningar du e me i. De e de ingen som bryr sig om.”

Tiderna förändras.

Ytterligare en tanke har dykt upp.

Karl Malghult skrev att det väl inte spelade så stor roll vilka opinionsmässiga vindkantringar som håller på att ske inom arbetarklassen. Den ändå i stort sett på att försvinna och ersättas av en stor, akademisk medelklass.

Själv misstänker jag att “ryktet om arbetarklassens död är förhastat”. Jo det har visserligen skett en stor tillväxt i antalet svenska pojkar och flickor som tas in på universiteten, det stämmer. Det har nog främst resulterat dels i dels en växande akademiker-arbetslöshet och dels i att värdet på utbildningsdiplomen från högskola och universitet har devalverats.

Om man tar en titt på SOM-institutets undersökningar av “Svenska trender” så betraktar fortfarande 43 procent av befolkningen som “arbetare” och ytterligare 28 procent som “Lägre tjänstemän” så sent som 2007. I stort sett är den trenden legat relativt stabil. Det handlar med andra ord INTE om någon döende spillra utan faktiskt den bastant ryggraden landets befolkning och dess ekonomi. Det betyder att till och med smärre förskjutningar av sympatierna i den gruppen räcker för att få hela partier att antingen klättra över fyraprocentsspärren eller att försvinna ur riksdagen.

Vi hade aldrig någon styrelse eftersom vi ansåg sådana förkvävande – men under några år i mitten av 80-talet drev några igenom att vi skulle ha en för det hade ju alla. Och vi märkte snabbt hur vi började arbeta på ett helt annat sätt. Istället för att ta initiativ och göra saker började vi respondera på andras, ofta pappersmässiga och byråkratiska inviter.

Tack och lov fanns det några pigga ungdomar i föreningen som krävde att styrelsen skulle avskaffas, och de fick stöd från ungefär halva styrelsen och kravet genomfördes.

Det var samma människor hela tiden, men den interna strukturen påverkade hur vi arbetade. Ett kansli med anställda människor påverkar ännu mer, eftersom de anställdas främsta behov är att ha en lön, inte att tillgodose medlemmarnas önskemål. De anställda har mycket större möjlighet att påverka organisationens arbete än vad medlemmarna har, och om de får bestämma kommer organisationen att bli en karriärväg och inget annat.

Anställda måste alltså hållas kort, och ideellt arbetande medlemmar måste ha alla nyckelpositioner. Inte i form av styrelser, utan i form av strukturell makt, som kan se olika ut i olika organisationer.

Om ett parti som Sverigedemokraterna lyckas bre ut sig beror det på att det finns ett tomrum någonstans i opinionen. Gissningsvis på gräsrotsnivån där de etablerade partierna lättat från marken, och blivit ganska slutna föreningar.

Det finns fler exempel. Jag medverkade i en nygrundad medborgargrupp. Tanken var att vi skulle föra stadsdelens innevånares talan mot kommunen.

De flesta i styrelsen var gamla föreningsuvar med rejält tilltagen medelålder.

Jag kom med en rad ivriga förslag till Lars D, idéer som hade tillämpats med framgång på annat håll. Vi borde engagera de boende, vi skulle skaffa in enkätsvar, ordna stormöten runtomkring i statsdelen, vi skulle…

Tomma blickar mötte från Lars D:s sida. Han var INTE intresserad.

I en del av stadsdelen var det ett par människor som gjorde exakt det på eget initiativ. Ordnade möten. Samlade in synpunkter, uppvaktade.

De fick veta vad de boende ville ha. Bättre lekplatser, belysning här och där på kvällarna, en grop och ett buskage där a-laget brukade häcka skulle försvinna. Och de drev igenom sitt förslag hos kommunen.

Varje gång någon nämnde det inför den officiella medborgarrådets styrelse förvandlades munnarna till uppochnervända U.

Den officiella medborgarrådets första åtgärd hade istället varit att begära medel från kommunen för att skaffa ett eget kontor och att anställa en kanslist.

Det var dess ryggradsreflex.

Lars D kunde flöda över av verbal tillgivenhet för de kära gräsrötterna. Han blev nästan tårögd när han såg lilla trofasta Anna gå och duka bordet inför styrelsefesten. Problemet var bara att den tillgivenheten påminde rätt mycket om den som gamla tiders kolonialguvernörer tycks hysa för sina infödda undersåtar. Allt var ypperligt så länge de sjöng sina folksånger och dansade och betalade sina skatter men gud nåde den började ha synpunkter på hur landet styrdes.

Då plockades omgående Maximkulsprutorna och artilleriet fram.

Också en ögonblicksbild från det tomrum som uppstått.

Du tycket också att det helt enkelt är för litet ruter i medlemmarna. Att det är medlemmarnas fel. Du glömmer att det ofta handlar om människor som är vana vid få att stå med mössan i hand inför överheten.

Och överheten brukar vara mycket fingerfärdig när det gäller att spela den känslan för att slippa otillbörlig inblandning från gräsrötterna.

Men som Tip O’Neill brukade säga: den politiker som glömmer vilka som skapat honom får till sist vad han förtjänar, en redig spark i skrevet.

Om de etablerade partierna struntar i gräsrotsarbetet så gör inte högerpopulisterna det. Bim Clinell berättar att Nationella Fronten i Frankrike både har ett välutvecklats gräsrotsarbete och dessutom tillhandahåller utmärkta handböcker i konsten att arbeta underifrån. Handböcker som dessutom översätts av Sverigedemokraterna.

Skaffar du en handbok i vanligt svenskt föreningsarbete så handlar den med stor sannolikhet bara om hur man bränner av ett lyckat styrelsesammanträde. Inget mer. Som om folkrörelse och lokal demokrati utslutande handlade om att kläcka ur sig korrekt justerade protokoll.

Kort sagt: om de etablerade partierna fördrar att strunta i gräsrötterna i den fasta förtröstan att medlemmarna inte har någon annanstans att vända sig så riskerar de att överlämna dem till Sverigedemokraterna istället.

Men, i slutet av 80-talet gjorde S något som undergrävde förtroendet för partiet ordentligt, man sjösatte ett nytt skattesystem som nästan avskaffade progressiviteten i detsamma och K-O Feldt svamlade om några mystiska effekter som skulle göra att alla tjänade på saken – det trodde folk inte på, och samtidigt kom kriserna och S blev ett för alla synligt och klart nyliberalt borgerligt parti. – Vanligt folk började få det sämre, på många sätt, och då fick vi en borgerlig regering 1991 – med ännu sämre förhållanden för väldigt många, så nästa val kom S tillbaka igen. Det blev fortfarande sämre, men inte så snabbt som under Bildt, men 2006 hade vi fått 15 nya väljarårgångar som inte mindes, så då fick vi en ny borgerlig regering igen ja, och så…..

S har helt enkelt slutat leverera och gynnar numer de rikaste och försämrar istället för sina kärnväljare, därmed har partiet brutit sin överenskommelse med folket.

Min spådom: S kommer tillbaka tillsammans med sina allianspartier, det blir ingen skillnad och 2014 går SD framåt stort, kanske upp till 15% eller ännu värre.

För som sagt, inget av de etablerade partierna kan ju tala om den verkliga orsaken (budgettak, skattesänkningsnoja, ett uselt pensionssystem, EU:s ekonomiska påbud etc.) till att allt fler får det allt sämre, därmed lämnar de fältet fritt för ett parti som hävdar den enkla förklaringen till eländet: behövde vi bara inte betala så mycket pengar för invandrarna så skulle vi alla kunna få det mycket bättre.

Det typiskt borgerliga samhällsvetare kallar “utbildningsexplosionen” från 1960-talet och framåt har varit framförallt industrins krav på att få fram en mängd universitetsutbildade; humanister i form av lärare och sociologer (de kallas ofta för “medvetandeyrken” och är del av en “medvetandeindustri” beroende på att deras yrken ofta för till att de ska hålla människor lugna och få folk att köpa industrins varor), naturvetare och tekniker. Modern produktion kräver en apparat som består mer av specialister som kan förse och sköta instruktioner till maskinerna än av den typiske verkstadsarbetaren som kunde stå och upprepa samma löpande process dag ut och in. Riktigt belysande blir det när man ser på hur de klassiska arbetarrörelserna reagerat inför den här utvecklingen. Det franska kommunistpartiet fördömde uttryckligen studentrevolten i maj 1968 med hänvisning till studenternas borgerliga bakgrund och till att studenterna skulle bli framtidens borgerlighet, samt till sist att det var de själva och inga andra som skulle bestämma när “tiden var mogen”. De hade initialt ett väldigt högt anseende bland studenterna just därför att de var “revolutionärer”, men partiet såg till att deras ungdoms- och studentförbund gick och fördömde hela studentrörelsen. Även många socialdemokrater i andra länder resonerade likadant som de franska kommunisterna.

Problemet för socialdemokratin är flerfaldigt: Deras gamla kärnväljare försvinner till följd av att de försvinner eller pensioneras undan. De som blir kvar, de som hade kunnat rösta såsom föräldrarna gjorde, känner sig allt mindre lockad av ett parti och fackförbund de aldrig haft någon kontakt med eller känt större samhörighet med. Mycket på grund av detta arv har de heller inte kunnat göra några inbrytningar i nya led, bland de borgerliga intellektuella som tillhör den snabbast växande samhällsgruppen av yrkesarbetare. De har aldrig känt någon större samhörighet med den gamla arbetarrörelsen (om än att de ofta tagit ledningen och känt sympatier för densamma. Tidiga SAP bestod ofta av intellektuella som i många fall trodde det var en naturlag att arbetarklassen skulle ta över). Frågan är om vi får en rent fascistoid utveckling när de gamla 1940-1950talisterna pensioneras undan (de sista i partiet som varit med om vad som kan kallas för effektiv folkrörelse, som gick med när kulturfront m.m. var utvecklat. Enn Kokk är ett typexempel på en sådan människa som gick med därför att SAP när han var ung hade en välutvecklad kulturell organisation). Som du själv skriver: Finns det inga välutvecklade alternativ (som man får anta kommer att komma från just de som tröskat igenom universitetsmiljön snarare än en grupp verkstadsarbetare ledd av en ny Gunnar Sträng) finns väldigt lite som stoppar en sådan utveckling.

Troligen hade han då lutat sig tillbaka i kontorsstolen, fått något uttråkat i blicken, och han hade dragit igång ett litet standardanförande med entonig röst om hur han så sent som förra månaden (eller var det förr förra?) hade tagit emot en deputation från verkstadgolvet och att han då kände sig sååå djupt förbunden med sina gräsrötter, så det så.

Det handlar naturligtvis inte om genuint gräsrotsarbete. Det handlar om att ledningen företar plikskyldiga expeditioner ut från sina kanslihus, för att så snart som möjligt skynda tillbaka till sina kontor igen.

Det finns forskare som hävdar att det handlar om en självgående process som gäller nästan alla byråkratiska organisationer, inte bara folkrörelserna. De har en inneboende benägenhet att växa av sig själva. Det är på det sättet som de styrande ökar på sin egen betydelse.

Självklart finns det de som jobbar med gräsrotsverkamhet också. De är ofta verksamhetens egentliga ryggrad. Samtidigt kan man lätt få intrycket att en ordinär folkrörelse kan bestå av ett tjog människor inne i kanslihuset som justerar protokoll, författar promemorier etc. etc. medan en ensam eldsjäl får slita med själva verksamheten på sin fritid, vare sig det handlar om att ordna knattefotboll eller bedriva facklig verksamhet.
Till sist är det ofta eldsjälarnas öde att bli betraktade som “nyttiga idioter” av ledningen. Och det är inte taaal om att de skall komma ifråga för de ledande posterna.

Som bekant var det här den stora stridsfrågan inom Första Internationalen – striden gällde om man skulle organisera sympatisörer och inte bara aktiva, och de som senare skulle kallas anarkisterna hävdade att det skulle man inte, för det skulle leda till att kanslierna tog makten.

Och på 20-talet skriver socialdemokraten Max Beer om kristendomens utveckling under de första två hundra åren – men det är alldeles tydligt hur det är det socialdemokratiska partiet han beskriver, när han pratar om hur funktionärer tar makten och skaffar sig själva förmåner på medlemsmajoritetens bekostnad.

Utvecklingens allestädesnärvaro tyder på att den är strukturell. Kanslier kommer alltid att förse sig på medlemmarnas bekostnad. Det beror inte på onda människor, det beror på att de som sitter där har möjligheter som andra inte har.

Att vända på den utvecklingen kräver något mer än att kanslifolket “ändrar sig”. Det kräver att icke-kanslifolket ändrar sig. De måste lära sig att sluta moralisera och se saken strukturellt – förstå att det enda som kan hindra att korruptionskänsliga kanslier korrumperas är aktiva medlemmar. Att de så ilskna högerpopulisterna bara väntar på att få sätta sig i ett kansli för att kunna korrumpera sig. Att det inte räcker att byta ut folk, man måste ändra de sociala relationerna mellan representanter och representerade.