Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2010
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Avatar och konsten att läsa tidsandan

En gigantiskt framgång. Hollywoods senaste blockbuster film Avatar uppges ha slagit kassarekord, både i USA och internationellt. Det är den första utländska film som lyckats spela in 100 miljoner dollar i Kina.

Den innehåller ett myller av tekniska innovationer. Det är som det brukar vara när det gäller blockbusters. Den uppges också vara den dyraste film som hittills gjorts och ha spräckt budgeten. Som brukligt med blockbusters.

Regissören James Cameron sägs ha gått och ruvat på idén i flera år men varit tvungen att vänta till dess tekniken hunnit ikapp hans ambitioner. En hel del övrig teknik har det trots det varit tvunget att uppfinna för filmen. Allt för att skapa de nya världar som Cameron vill visa sin publik.

Det är också som det brukar vara.

Recensenterna var svala. Stundtals sarkastiska.

Och också det är som det brukar vara när det gäller blockbusters.

Det går att förstå dem. Ungefär en kvart in i filmen har man kommit underfund hur handlingen kommer att löpa och kan gissa sig till ungefär hur den kommer att sluta. En invalidiserad soldat – Jake Sully, spelat av Sam Worthington – anländer till planeten Pandora, en måne som kretsar kring planeten Polyphemus, 4, 3 ljusår från jorden. Han anländer för att hjälpa ett företag att avhysa en klan av den inhemska befolkningen – de blå Na’avi folket – från dess boplats som råkar ligga på mineralfyndigheter som företaget vill åt. Jake Sully lär känna Na’avi folket, möter en flicka, börjar tvivla på sitt uppdrag… tja resten kan man i stort sett räkna ut.

Så vad är det för fel på publiken då som inte bryr sig om kritiken? Varför envisas den med att strömma till biosalongerna.

Ett svar skulle kunna vara att för de flesta åskådarna handlar det inte så mycket om handlingen som om att få titta in i de världar som regissören skapat åt sin publik. Cameron skickligt upp en främmande planet för sin publik. Främmande kultur, främmande landskap, främmande djurliv. Svävande berg, som hämtade ur en Magritte målning.

Konstnären René Magritte berättade i en intervju att ett mål för honom var att ta sin publik tillbaka till barnastadiet. Till det stadium då man såg allt för första gången. Då man kunde stå upp i barnvagnen och stirra hänförd på en vanlig gråsparv av det enkla skälet att man såg den för första gången.

Kanske föra dem tillbaka till den där hisnande känslan av att världen är ett mirakel.

Var det DET som lockade publiken?

Självklart är också så att när man granskar Camerons värld i sömmarna påminner den märkligt mycket om jorden, trots allt. Djurlivet har lånat friskt både utdöda och levande arter. De hammarhövdade Titanothere liknar dinosaurie tidens Ceratopsider (av vilka Triceratops är den mest berömda). Rovdjuret Thanator har drag av lejon och puma. De flygande bergs Bansheerna och Great Leonopteryxerna liknar dinosaurietidens Ptreodactyler.[i] Na’avi folket har drag av blå katter.

För den som vill peta isär filmen finns en hel del att reta sig på, om man nu till varje pris vill reta sig.

Kanske visar det också hur svårt det är, till och med för den som har en budget på 237 miljoner dollar (andra misstänker mer) att trots allt kunna skapa en helt främmande värld.

Den amerikanska högern hatade filmen.

I det neokonservativa husorganet Weekly Standard klagade John Podhoretz över att den filmen hotade att få publiken att längta efter se amerikanska soldater besegras av rebeller.[ii] Vatikanens husorgan L’Osservatore Romano gnölade över att det handlade om ”en antiimperialistisk, antimilitaristisk allegori”.[iii]

Det går att förstå förbittringen. Hjälten börjar tvivla på uppdraget under pågående krig. Filmens skurk är överste Miles Quaritsh (spelad av Stephen Lang), befälhavare för jordens trupper på Pandora. En skrämmande knekttyp med djupa ärr på huvudet som han fått redan första dan han kom till Pandora. Han arbetar åt ett anonymt företag som är ute efter att exploatera Pandoras mineraltillgångar.Överste Quaritsh

Det är en farlig värld. Den som försöker att aningslöst strosa omkring i det landskapet blir inte långlivad. Miles Quaritsh har fått lära den läxan. Jake Sully får lära den. Sully går vidare och lär känna den planet han kommit till.

Överste Quaritsh har däremot fastnat i en evig försvarsställning mot den värld han kommit till.

Allt-är-farligt-och-måste-bekämpas. Världen han kommit till är inte mycket mer än en uppsättning militära mål. Verktygen för att hantera planeten är målsökande robotar och automatkarbiner.

Det som måste har retat de konservativa skribenterna till vansinne är att både överste Quaritsh och hans soldater är så förbenat amerikanska i sin framtoning. Både uniformer, beväpning och attityder leder direkt tankarna till den amerikanska armén i Vietnam, eller Irak, eller i Afghanistan. Och det fanns en scen med en jättebulldozer som i Vindskupan får tankarna att vandra till Rachel Corrie och Gazaremsan.

En försiktig allusion av regissör eller manusförfattare kanske?

Och både överste Quaritsh och hans män arbetar som legoknektar åt ett privat företag. (Angrepp på näringslivet.)

De ogillade filmens antydningar att kolonialkrig och utplundring av inhemska befolkningar på något sätt skulle vara… tja omoraliska.

Varför denna vrede mot vanlig underhållning, och vrede som kommer från BÅDE neokonservativa och Vatikanen? I Weekly Standard har det förekommit angrepp på Stjärnornas Krig också. Jonathan Last tyckte att slutet var tragiskt. Hela det vackra imperiet raserades.[iv]

Ett möjligt svar skulle kunna vara att Blockbusters både formar och formas av tidsandan. Det var helt givet att efter att Pearl Harbor varit den stora succén 2001 och Independence Day 1996 att den mentala manegen var krattad för ”kriget mot terrorismen”. Det var helt givet att USA:s politiska leding skulle reagera aggressivt och hämdlystet. Och att allmänna oppinionen skulle följa efter.

Hjältar i uniform hyllas. Där berättas om det förlösande i oreflekterad handling och järnhård beslutsamhet. Hela George Bushs melodramatiska proklamation av att invasionen av Irak var fullbordad på hangarfartyget USS Abraham Lincoln var plagierad från Independence Day. George W Bush försökte efter förmåga likna den påhittade president Thomas Whitmore i den filmen, komplett med flyguniform och allt.

Verklighet och Blockbusterfiktion blandades på den världspolitiska scenen. Man kunde notera hur president Bush när han tappade tråden och måste försöka tala spontant började haspla ur sig ett förvirrat sammelsurium av filmrepliker.

Kan det varit så att tidsandan helt har svängt nu 2010? Och att affärsmännen bakom hela företaget vet det.

Bara för några år sedan skulle förmodligen överste Quaritsh istället ha varit dramats Hjälte. Jake Sully och hans medhjälpare dr Grace Augustine – spelad av Sigourney Weaver – skulle enbart ha skildrats som patetiska i sin eftertänksamhet och sin ovilja att bombardera universum till underkastelse. (Apropå dr Grace Augustine kan man notera att de enda vetenskapsmän som framträdde i Independence Day var en skara aningslösa eggheads, som dr Brackish Okun, spelad av Brent Spiner.)

Så vad kan ha ändrats?

För konservativa skribenter som de i Weekly Standard och i Vatikanen är handlar det naturligtvis om ett sabotage mot den vackra tidsandan från 2001 från James Camerons sida.

Frågan är om det är så enkelt. Varken Cameron eller männen bakom honom går omkring med håret fullt av blommor. Filmen Avatar är i själva verket ett genomkommersiellt företag om något.

Det kan ha slukat så mycket som 300 miljoner dollar att producera. Den måste helt enkelt bli en succé för att kunna investerarna skall kunna få tillbaka sina pengar.

Men det räcker inte med det heller. Den måste dessutom bli en m-y-c-k-e-t stor succé över hela jorden för att kunna leverera en vinst ovanpå det. Investerarna har plöjt ner ytterligare 150 miljoner dollar för att sköta om den saken. Både plastdockor och videospel om planeten Pandora låg färdiga redan vid premiären.

Man kan med andra ord misstänka att bakom all Avatars icke-militarism och ekovänlighet har det suttit mer än en civilekonom med blöta pekfingrar i luften för att känna av vindriktningen i folkopinionen. Hur skulle publiken ta emot detta?

Att göra ett anonymt storföretag till dramats skurk, komplett med egen privatarmé… tja för en publik som upplevt en radda finansskandaler, från Enron och Andersen Consulting till AIG och Goldman Sachs sitter det nog inte så illa med en känga åt Big Buissness. Kombinationen av militär / näringsliv är efter Blackwater (numera omdöpt till Xe) trycker nog också på knappar hos publiken. Om hjälten råkar tvivla på uppdraget under pågående krig är det för att en rätt stor del av opinionen börjar göra detsamma efter att krigen mot Irak och Afghanistan har trälat på i snart sju år.

(Hade Avatar tillkommit under slutet av 1960- eller 70 talen när den sociala ingenjörskonsten höll på att blomma ut hade det handlat en anonym, skrämmande stat istället. En myckenhet av science fiction litteraturen och filmerna från den tiden gjorde det.)

Det är med andra ord till sist de omhuldade marknadskrafterna som beslutat att satsningen på Avatar bör få ett antikolonialt tema med udd mot näringslivet för att ha framgång hos publiken.


[i] Ja kära läsare, självklart finns redan en Wikipediasida om alla de viktigaste växt och djur arterna på planenten Pandora.

[ii]Avatarocious; Another spectacle hits an iceberg and sinks” av John Podhoretz, i Weekly Standard, 28 december 2009.

[iii]Vatican hits out at 3D Avatar” osignerad, The Sun, 10 januari 2010.

[iv]The Case for the Empire” av Jonathan Last, Weekly Standard, 15 maj 2002.

Kommentarer

Comment från Vindskupan
Tid 13 February, 2010 kl 20:30

Tack. Det är noterat.
:)