Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

December 2009
M T W T F S S
« Nov   Jan »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Första stegen mot ett nytt angrepp

Kära läsare. Tänk dig att du börjar med något harmlöst och vardagligt som slutar med en mardröm.

Föreställ dig att  du är utrikesminister eller i alla fall en person med händerna i närheten av utrikespolitiken. En dag kontaktas du av herr B, en hygglig kille som du arbetat med i samma styrelse.

Du kommer ihåg att du och herr B kom bra överens. Du tror dig också minnas att han Känner Folk. Någonstans i reptilhjärnan poppar en liten tanke upp om att han kanske skulle kunna ordna in dig på ett eller ett par nya styrelseuppdrag när din politiska karriär är över om några år.

B frågar om inte du skulle vilja skriva under ett öppet brev till förmån för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter någonstans i världen, vi kan kalla det för X-land.

Visst, inga problem. Det gör du snabbt och villigt. Du vet, eller tror dig veta, att regimen där är tämligen obehaglig och B är som sagt en hygglig kille.

Tiden går. En dag ringer herr B upp igen. Du är litet stressad med många olika frågor runtom i hela världen som kommer och går och du får frågan om du inte skulle vilja skriva på ytterligare ett upprop om kvinnors och barns rättigheter i X-land och dessutom en offentlig deklaration som tar avstånd från regimen. Du skriver på som du gjorde förra gången. Regimen där är obehaglig, inte tu tal om saken. Inga problem.

Efter ytterligare en tid kommer ett förslag till proposition från herr B och några andra personer om att man skall införa vissa ekonomiska sanktioner mot X-land. Inget allvarligt. Frysande av export av viss högteknologi och så. Flera av dina kollegor runtom i Europa har redan skrivit under liknande förslag och du vill inte sticka ut flocken.

Du tänker än en gång på att herr B kanske kan hjälpa dig till ett fett pastorat på en tankesmedja i USA när din politiska karriär är över. Du skriver under igen och propositionen glider vidare. Det är en period då en stadig bunt trista rutinfrågor behandlas och ingen orkar bekymra sig. Varken massmedia, oppositionen eller allmänna opinionen.

Tiden går. Du tragglar vidare med en rad olika diplomatiska frågor runtom världen. Då och då, mitt i allt detta brus dyker herr B upp och ber om din underskrift på öppna brev om  X-land.

Det börjar bli rutin. Kanske noterar du att avståndstaganden och sanktioner gradvis blir allt hårdare.

En dag kommer beskedet att USA tänker att gå till angrepp mot X-land.

Det är naturligtvis inte frågan om att du egentligen har något att säga till om i den frågan. Det är ett beslutat faktum. Det kommer att hända. Punkt slut. Men du skulle kanske vilja deklarera att du stödjer det å Sveriges vägnar?

Självklart kommer du inte protestera eller resa invändningar om vad folkrätten säger.

Först nu inser du att du sitter fast i klistret. I själva verket fastnade redan när du skrev under de där första, skenbart harmlösa uppropen. För varje nytt steg har det bara blivit värre. En konflikt har avsiktligt skapats, kompromissvägar har målmedvetet stängts. Gradvis har den gjorts alltmer oförsonlig och infekterad. Till sist förkunnas allt oftare att krig är o-und-vik-lig och att du är insyltad. Ger du ditt stöd kanske den där lilla förhoppningen om en reträtt stol på en tankesmedja eller sinnekur på en sponsrad universitetsinstitution kan växa ytterligare.

Kanske skriver du under ytterligare en gång, slött och mekaniskt helt enkelt för det är vad du nu blivit van vid. Kanske börjar du skruva på dig när angreppet är ett faktum, när blod, eld och söndertrasade människokroppar kreverar på tidningarnas löpsedlar, på TV skärmarna och det demonstreras på Stockholms gator.

Men det var väl ändå inte det här som allt skulle sluta i?

Kanske råkar du låta känslor av obehag slippa ur dig. Man kommer ganska omgående att påminna dig om alla öppna brev, deklarationer och annat som du skrivit under fram till nu. Kanske kommer herr B att ringa upp och vänligt be dig att sluta upp att tramsa dig, ”vi var ju överens, inte sant?” Kanske påminner han om hur flera av dina kollegor redan anslutit sig och lovat att ordna truppkontingenter. Tänker du börja sticka ut från flocken nu? Han kan förebrående fråga om du glömt det där med kvinnor och barnens rättigheter. Har du blivit motståndare till det helt plötslig? Det kommande kriget kommer ju att göra verklighet av alltsammans, inte sant?

Sluta tjafsa nu.

Ni var ju överens?

●●●
Vän av ordning undrar kanske vad detta är för fria fantasier. Kanske inte så fria, och inte så mycket fantasi trots allt. Frågan dök upp under en diskussion om hur det kom sig att de neokonservativa lyckades samla så många framstående namn till sina öppna brev och upprop inför invasionen av Irak. (Bland dem Carl Bildt och Urban Ahlin.) Det var så som marken bereddes för Amerikas invasion av Irak och Israels angrepp på Gaza.

Först några harmlösa upprop. Sen gradvis allt hårdare resolutioner och drakoniska krav.

Kanske håller det på att hända igen. Den här gången med Iran som måltavla. Och det har sagts öppet att det är så man kommer att gå tillväga.[i]

Det finns och har länge funnits glada funderingar på att få igång en ny amerikansk örlog i Mellanöstern. Redan medan man höll på att prata fram invasionen av Irak talades om att egentligen, ja EGENTLIGEN borde man drämma till Iran. Ett uttryck som cirkulerade i Washington löd ”alla vill till Bagdad. Riktiga män vill till Teheran.

Man kan gissa att till avdelningen ”riktiga män” räknade de neokonservativa framför allt sig själva.

Och det finns nu en ny tillförsikt hos dem. President Barack Obamas presidentperiod var tydligen inte så illa som befarat trots allt. Kommentatorer som högljutt beskärmat sig övergick i en mening till att spinna som katter. Bill Kristol, den neokonservativa rörelsens kronprins, klagade över att Barack Obama höll på att förskingra Amerikas Unika Öde. Nu kallar han förtjust Obama ”En krigspresident”.[ii] Nu hade Obama beslutat att satsa för fullt på ett nytt fälttåg i Afghanistan. Och hoppet om en konflikt med Iran brinner med allt klarare låga. Robert Kagan  sekunderar. Nu när man beslutat att satsa på kriget i Afghanistan är det lika bra att börja tänka på vad man skall göra med Iran också.

Journalisten Jim Lobe, en man som bevakat den neokonservativa kamarillan i 30 år, är klart oroad. Han tycker sig notera hur de neokonservativa börjar försöka återknyta sina gamla allianser med republikanerna och med demokraternas högerflygel. De antyder att de kan vara nyttiga för president Obama genom att se till att den republikanska oppositionen kommer att hålla sig i styr i utrikespolitiska frågor.[iii]

Med andra ord: en politisk fraktion som borde vara grundligt bortgjord efter invasionen av Irak håller i all tysthet på att göra comeback.

Vad ett angrepp på Iran skulle utmynna i sägs inte. Det räknas tydligen glatt med att ett angrepp skulle leda till att Iran sjunker ner i kaos. Andra förmodar att Irans olika etniska grupper (azerbajdzjaner, kurder etc) tillhandahåller en ”bördig mark” för att skapa inbördeskrig såsom skett i Irak.[iv]

●●●
Från den stora allmänhetens sida hälsades beslutet med en gäspning. Bland de som granskade den eviga dragkampen om policyn med rynkade pannor var reaktionen bitter. Stephen Walt citerade Mark Twains yttrande om hur kongressen bestod av ”de trångaste sinnena… mest själviska själarna… och fegaste hjärtan som gud skapar.”

Representanthuset hade just antagit den resolution som förbjöd export av raffinerade petroleum produkter till Iran.[v] Stephen Walt misstänkte att det skulle visa sig vara en korkad utrikespolitik. Det folkliga missnöjet i Iran riskerade att riktas bort från regimen och mot USA.[vi]. Utan stöd från Ryssland och Kina kommer sanktionerna under alla förhållanden att bli föga mer än pappersdeklarationer.

Men det är mer än så. Många befarar mer eller mindre öppet att det här är det första stegen mot ett angrepp. Den före detta underrättelsemannen Philip Giraldi, en ofta välunderrättad källa för denna blogg, var grundligt desillusionerad. Han ansåg att det hela troligen skulle utmynna i krig till sist.[vii]

Och EU har slappt och litet rutinmässigt förklarat sitt stöd för alltsammans.[viii] Det sker i skymundan och under gäspningar från allmänhet och massmedia.

Radioprataren Rush Limbaugh manade till ”massiva bombräder” och till att störta regimen.[ix]

En fråga som kommer smygande är om neokonservativa och deras följeslagare borde vara bekymrade över att den amerikanska armén redan sitter i klistret i två krig? Att det vore livsfarligt att råka in i en tredje konflikt också?

Konstigt nog: Nej. Inställningen verkar mest av allt vara ett sorglöst ”det fixar sig nog”. Denna bloggare har intrycket att många av dem framför allt betraktar det hela som en fråga om vilja. Om man bara demonstrerar en kompromisslös vilja så kommer den andra sidan att ge vika. David Frum förklarade exempelvis att visserligen är den amerikanska armén utslagen men att USA fortfarande har sin flotta och sitt flygvapen kvar.

Det framgick inte om det var för att använda eller att rasera.


[i] Den som vill se ett närmare resonomang med källorna kan gärna ta en titt på Vindskupans post om ”Den nye rådgivaren” 8 maj 2009.

[ii]A war president” av Bill Kristol, Washington Post, 1 december 2009. Via “What a Difference a Week Makes for Bill Kristol” Eli Clifton, 2 december 2009.

[iii]Now (Robert) Kagan Pivots, Too” av Jim Lobe, på bloggen LobelLog.com på Inter Press Service sajt, 13 december 2009.

[iv] Se exempelvis den pensionerade flygvapengeneralen Thomas McInerneys artikel ”Target: Iran” i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, 24 april 2006. Han gissade att några amerikanska angrepp skulle leda till att hela Iran sjönk ner i kaos. Nyligen var representanthusledarmoten Jane Harman ute pladdrade om samma sak. Den iransk-amerikanska lobbyn protesterade. Jane Harman tog tillbaka. Trots det kan man nog vara tämligen säker på att det är ungefär i de banorna man tänker inför ett angrepp mot Iran.

[v]The smallest minds … selfishest souls … and cowardliest hearts that God makes” av Stephen M. Walt, blogg på hos tidsskriften Foreign Policy, 16 december 2009.

[vi]Looking for one good man (or woman)” av Stephen M. Walt, blogg på hos tidsskriften Foreign Policy, 16 december 2009.

[vii]Five Good Reasons to Avoid a War with Iran” av Philip Giraldi, på Campaign for Liberty, 7 december 2009.

[viii]EU supports UNSC Iran action” Laura Rozen, Politico, 11 december 2009.

[ix]Limbaugh Calls For “Massive Bombing Raids,” War With Iran (AUDIO)” The Huffington Post, 18 december 2009.

Kommentarer

Comment från rucke
Tid 21 December, 2009 kl 20:34

Jag hoppas att man åtminstone bestämmer sig för att vänta på att Irak och Afghanistan stabiliseras så pass mycket att man kan använda dessa som utgångspunkter och baser vid en eventuell invasion av Iran. Då klämmer man dem från två håll! Pang pang

Comment från Vindskupan
Tid 21 December, 2009 kl 22:20

Du kommer att få vänta på ditt nöje i så fall. Den amerikanska armén kommer att vara nersliten och i ett uselt skick. Det kommer att ta decennier att lappa ihop den. Lägg därtill att Amerika kommer att vara skuldsatt. Jag tror skulden uppgår till 12 triljoner och växer.

Comment från Kerstin
Tid 22 December, 2009 kl 1:35

Misstänker att USA tänker bomba sig ur sin skuldfälla till slut, om nu någon får för sig att dra i de ekonomiska bromsarna. Man har ju obemannade bombplan, samt i slutänden atombomber.

USA har utvecklats till en synnerligen obehaglig (för att uttrycka det med ett understatement) statsbildning, och allvarligt på fallrepet blir USA fruktansvärt farligt för hela världen.

Pingback från Motvallsbloggen » Fick lust att kommentera igen – Iran nästa, vad det verkar
Tid 22 December, 2009 kl 2:26

[…] Sandberg har skrivit ett bra inlägg om saken på sin blogg, Vindskupan. Läs och förfäras, liksom  Pierre […]

Comment från Marcin
Tid 24 December, 2009 kl 0:20

http://www.liveleak.com/view?i=a94_1261519966

Nu är det från memri så det säger ju en del, men Irak kanske rent av klassisk demokratisk maner ber USA om hjälp med kriget mot terrorismen…

Comment från Vindskupan
Tid 24 December, 2009 kl 0:51

Mycket intressant. Jag tog en liten titt på karln som uttalar sig så självsäkert i videon. Han heter Mithal Al-Alous, är parlamentsledarmot och hans parti landade enligt Telegraph en (1) plats i Iraks parlament. Undrar om nån kommer att proklamera att han är representativ för vad hela Mellanöstern anser. Man kan nästan misstänka det.

Comment från rucke
Tid 25 December, 2009 kl 12:05

det var en ny vändning…10-talet kommer nog bjuda på några härliga överraskningar när det kommer till intriger inom arabvärlden.

Vindskupan, kommande generationer av afghaner och irakier som lever i ett relativt demokratiskt, stabilt och fredligt land kommer tacka USA och Bushs initiativ, den höga kostnaden till trots. Då får ni kortsynta kritiker något att fundera på.

Comment från Vindskupan
Tid 28 December, 2009 kl 0:50

Du avrundar så kärnfullt Rucke: “kommande generationer av afghaner och irakier som lever i ett relativt demokratiskt, stabilt och fredligt land kommer tacka USA och Bushs initiativ”. För cirka en miljon är det försent. De är döda tack vare Bushs initiativ. Ytterligare två miljoner är internflyktingar. Troligen jublar inte de heller över Bushs initiativ. Till de kommer de ytterligare två miljoner som flytt från landet. Du kanske har lust att försöka fråga dem också?

Så vad är svaret då? Jag kan gissa. Något stalinistiskt i stil med att “när hyveln går faller spånen” eller “nödvändiga offer”?