Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

November 2009
M T W T F S S
« Oct   Dec »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

“..att Sverige deltar i ett slags krig i Afghanistan.”

hemkomstenDet hade tagit två timmar att få de sårade soldaterna borttransporterade efter att deras fordon sprängts av en vägbomb, cirka 40 kilometer väster om Mazar-e-Sharif den 11 november.

Rapporterna om angrepp, bakhåll och olika typer av fientlig verksamhet har duggat allt tätare. Det verkar ha varit tämligen taffliga operationer till en början. De hade gradvis blivit allt skickligare.

Till sist fick de in en träff.

En begäran om ambulanshelikoptrar skickades klockan 1339. Det hade dröjt till 1542 innan amerikanska Black Hawk helikoptrar kunde hämta de fyra sårade och en stupad, en lokalanställd afghansk tolk.[i]

Hemma i Stockholm har de politiker som ivrigast driver på för den svenska insatsen piggnat till. Det hade tidigare hummats om att den svenska kontingenten borde förses med ambulanshelikoptrar. Socialdemokraterna uppges ha tvekat. Att skicka förstärkningar innebär samtidigt att Sverige surras ännu hårdare vid ett projekt som alltmer liknar ett sjunkande skepp. ”Jag vill ha en lösning så att vi får helikoptrar till Afghanistan”, förkunnar försvarsminister Tolgfors.[ii]

Det visade sig inte vara det lättaste. Helst ville försvaret skicka Helikopter 10 (Aérospatiale Super Puma).

Det uppges vara problem med modifieringar som inte vill bli klara i tid vilket fått försvarsminister Tolgfors och Folkpartiets försvarstalesman Allan Widman att burra upp sig.

Det är en sak att Försvarsmakten inte verkar bry sig om vad riksdagen säger. Värre är att man inte är mer mån om säkerheten och sjukvården för sina egna kamrater.”[iii]

Vindskupan kan inte låta bli att fråga sig om inte Allan Widman är rejält skenhelig här. År efter år har försvarsbudgeten skurits ner, bantats och minskats. Det har gjorts av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. En dag upptäcker man att det svenska försvaret är så svältfött på resurser att det helt enkelt inte kan skicka rätt maskiner med kort varsel. Samma politiker som tidigare urholkat försvarets förmåga övergår då sorglöst till att moralisera över att svenska militärer skulle sakna intresse för att bistå sin egen personal. Det räcker inte att Allan Widman sitter i riksdagen och bubblar av ”politisk vilja”. Den viljan måste i så fall omsättas i manskap och material och det hade behövt ske för många år sedan.

Med andra ord, det krävs pengar, pengar och åter pengar. Sven Tolgfors och Allan Widman skulle med andra ord behövt ägna mindre möda åt att mästra svenska militärer och istället se till att trolla fram erforderliga extramiljarder till den politik de ivrigt förordar. Det svenska försvaret är den grund som utlandsstyrkan står på. Den grunden har planlöst gröpts ur av samma politiker som nu försöker tilldela samma försvar närmast omöjliga uppgifter.

allan-WidmanBåde Tolgfors och Widman kan dessutom ses vifta med ganska märkliga lösningar, från att skicka ner gamla Vertolmaskiner till att hastigt och lustigt köpa in eller hyra nya helikoptrar för att ögonaböj skeppa iväg dem till norra Afghanistan till att anlita civila entreprenörer. (Läs legoknektar. Opålitliga och d-y-r-a.)

Vindskupan tror inte att det räcker att bara skaffa fram nya maskiner vilka-som-helst. Det behövs både piloter, sjukvårdare och mekaniker, sagda piloter och mekaniker bör helst ha något mer än en handbok för nybörjare när de skall hantera sina maskiner i norra Afghanistan. Därav följer att försvaret föredrar att använda Helikopter 10.

Den är kanske inte bäst men den behärskar man.

Ständigt återkommer den gamla jämmerliga, eviga frågan om pengar.  Att skaffa fram nya helikoptrar är det minsta problemet. Som allt annat kommer de att tugga i sig försvarets snålt utmätta pengar i rasande takt för att de skall kunna avpatrullera norra Afghanistans himmel en hel kontinent från Sverige. Allt, verkligen Allt som krävs för att hålla dem igång, personal, bränsle, ersättningsdelar, etc. etc. måste mödosamt (och under stora kostnader) transporteras runt halva jordklotet. Klimaten uppges vara krävande med sandstormar som snabbt kan stiga flera kilometer upp i luften och har kostat både ryssar och amerikaner åtskilliga maskiner. Det kommer med andra ord troligen att kräva många timmars grävande i motorer för att hålla de fåglarna flygande.

I Svenska Dagbladet konstaterades att det ”verkar det inte ha sjunkit in i militärledning och politiker att vi deltar i ett slags krig i Afghanistan.[iv]

Skall man delta i krig måste man räkna med att tvingas betala. Material och manskap måste i så fall pressas fram oavsett vad det kostar. Därmed står egentligen regeringen Reinfeldt inför samma val som George Bush gjorde. Man skulle antingen behöva avstå från kriget eller från skattesänkningarna.

Ett militärt engagemang -ett som alltmer börjar likna ett krig- kräver skattehöjningar, inte skattesänkningar. Det dummaste man kan göra är att följa i USA:s fotspår och försöka finansiera alltsammans med lån och sedelpressar.

En stark gissning är att man, liksom Bush, kommer att välja att inte välja utan istället kommer att försöka driva båda spåren vidare samtidigt.

Summa summarum: det svenska äventyret i Afghanistan kommer att växa, både i kostnader, antal soldater och i prestige. För vid det här laget står politiska karriärer och egon i Stockholm på spel. Karriärer för män som Allan Widman, Urban Ahlin och Carl Bildt som riskerar att hamna i frysen om / när fiaskot är ett faktum. Att backa ur hela företaget vore för dem att erkänna att alltsammans troligen var en felsatsning från början. Alltså måste en hel bataljon svenska soldater ligga kvar i de fyra provinserna i norra Afghanistan de har ansvaret för.

Videon föreställer angreppet på den amerikanska posteringen i Wanat den 13 juli 2008. Notera att talibanerna är påfallande välutrustade med radio, tunga kulsprutor, granatkastare och raketgevär.

Rapporterna talar om att nu under vintern 2009 går kriget baklänges på alla andra fronter. I oktober kom -den egentligen sensationella- rapporten att den amerikanska armén hade tvingats utrymma hela Nuristan provinsen.

Redan på sommaren 2008 hade posteringen i Wanat angripits av 200 talibaner. Gerillan drog sig tillbaka efter att ha dödat 9 amerikanska soldater. På hösten 2009 fanns bara två större amerikanska utposter kvar i Nuristan, benämnda Keating och Fritsche, belägna i en dal omgivna av höga berg. En överste kallade placeringen för ett mirakel av inkompetent försvarsplanering. Den 3 oktober attackerades posteringen Keating i Kamdesh hårt. Under en tolv timmar lång eldstrid förstördes varenda byggnad i posteringen, tre parkerade Apache helikoptrar skadades, åtta amerikaner dödades innan angriparna drog sig tillbaka. [v]

Kort därpå beslutade en chockad amerikansk ledning för att dra in posteringarna. Utrymningen skedde med så brådska att de rentav skall ha lämnat kvar sina förråd utan att förstöra dem. Talibanerna kunde tacksamma hugga för sig av kvarlämnade konserver, ammunition och minor i den övergivna basen.[vi]

Afghanistan
A: Posteringen i Wanat angrips 13 juli 2008. 9 amerikanska soldater dödas, posteringen utryms.

B: Posteringen i Kamdesh angrips 3 oktober 2009. De återstående amerikanska posteringarna i Nuristanprovinsen utryms.

Det innebar att amerikanerna släpper greppet om hela provinsen. De enda återstående amerikanerna i Nuristan är en liten skara som efter förmåga försöker skydda guvernören i provinshuvudstaden Parun.[vii] Efter Kamdeshs fall hade den afghanska polisen i provinsen inte mycket mer att välja på än att kapitulera till Talibanerna.

För första gången har amerikanerna tvingats bort från en hel provins. Därtill en som är strategiskt belägen vid den Pakistansk – Afghanska gränsen.

Talibanerna uppges förtjusta vara i färd med upprätta sin egen, alternativa administration i Nuristan. Givetvis inkluderar det en sektion för befordrande dygd och förhindrande av synd. Allt i god fundamentalistisk anda.[viii]

Nuristan är inte den enda huvudvärken.

I Helmand har två danska soldater sårats.[ix] De brittiska trupperna i Helmand uppges också vara under hård press och till råga på eländet har amerikanerna tillkännagett att de vill dra sig bort från landsbygden i norra Helmand också.

Det sätter britterna på pottkanten också. Att dra sig ur skulle innebära att måste lämna den lokale krigsherren i sticket.

Krigsherren, mullah Abdul Salaam, hade tidigare bytt sida och ställt sig på britternas sida. Att dra sig tillbaka skulle demonstrera att de inte kunde skydda sina allierade.[x]

Britter och amerikaner håller därmed på att drabbas av samma problem som första gången presenterade sig för fransmännen i Indokina efter 1947. För att kunna sitta kvar i landet byggde fransmännen upp olika lokala allianser med bland annat med T’ai folken liksom de började bygga upp en allierad vietnamesisk nationalarmé. Haken med det är att fransmännen samtidigt bands till att bistå sina lokala bundsförvanter, oavsett vad de själva ville / borde göra. I motsvarande grad upptäckte Viet Minh att de kunde tvinga fransmännen att acceptera strid på vanvettigt ofördelaktiga villkor, helt enkelt genom hota lokala bundsförvanter.  Så var exempelvis det slutliga, katastrofala slaget om Dien Bien Phu en följd av tvånget, dels att försvara Laos och dels att hänga kvar vid ett fotfäste i T’ai folkens område.

De flesta rapporterna pekar på att kriget i Afghanistan nu glidit över; först från ett skede av anfall och offensiver till att därefter handla om att försöka bita sig fast i olika punkter till att nu istället försöka bestämma vilka punkter på kartan man måste lämna och vilka man skall försöka klamra sig fast i.

Vi lever i intressanta tider.


[i]Tyska ambulanshelikoptrar beskjutna” pressmedelande från Försvarsmakten, 13 november 2009.

[ii]Tolgfors vill snabbt sända helikoptrar”, av Mikael Holmström, Svenska Dagbladet, 14 november 2009.

[iii]Tolgfors vill snabbt sända helikoptrar”, av Mikael Holmström, Svenska Dagbladet, 14 november 2009.

[iv]Det verkar inte sjunkit in att vi deltar i ett krig” av Mikael Holmström, Svenska Dagbladet, 24 juli 2009.

[v]After fatal attack, U.S. closes two remote Afghan outposts” av Carmen Gentiler, USA Today, 9 oktober 2009.

[vi]Taliban now Rule Area US Left” av Bill Roggio, Military.com, 12 november 2009.

[vii]Taliban take over Afghan province” av Syed Saleem Shahzad, Asia Times, 29 oktober 2009.

[viii]Taliban now Rule Area US Left” av Bill Roggio, Military.com, 12 november 2009.

[ix]Två danskar sårade i Helmand” TT-Ritzau, 12 november 2009.

[x]Allied forces ‘may abandon most of northern Helmand’” av Tom Coghlan och Michael Evans, Times online. 9 november 2009.

Kommentarer

Comment från Jan Wiklund
Tid 18 November, 2009 kl 13:02

Intressant jämförelse med Bushs prestigeupplåsningar. Problemet är ännu större i Sverige. I USA finns det flera konkurrerande eliter, och om en går på pumpen kan en annan ta över. Här är eliten så liten att inga alternativ finns – alla är insyltade med varandra.

Comment från Vindskupan
Tid 18 November, 2009 kl 15:19

Det stämmer nog rätt bra, med det förbehållet att också den amerikanska eliten ofta kan vara överraskande liten och insyltad i sig själv den också.

Man kan notera hur exempelvis policy snickrare från den neokonservativa tankesmedjan American Enterprice Institute och den Demokratiska Brookings ofta samarbetade och kliade varandra på ryggen, något som starkt bidrog till beslutet att angripa Irak. Det fanns ingen riktig opposition. Alla var kompisar, gick i samma klubbar, publicerade sig i samma tidningar och stundtals kan partibeteckningen närmast vara en ren dekoration.