Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

October 2009
M T W T F S S
« Sep   Nov »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Ett krig för länge sedan

minrojningTroligen är det en av krigshistoriens mest undangömda vändpunkter. Det var då som en västerländsk armé för första gången mötte det moderna gerillakriget.

Resultatet hade förbryllat, sedan hade det gömts och glömts.

Det skedde på hösten 1947. Den eldstorm som kallades andra världskriget var över, officiellt, men det glödde hett under askan och en rad små och mellan stora sekundärbränder flammade eller höll på att blossa upp runtom i världen.

En av dem var den franska kolonin Indokina.

Det hade pyrt och flammat där ända sedan Japan kapitulerat 1945. Å ena sidan fanns en allt större fransk expeditionskår som ville klå sig tillbaka till kontrollen över den gamla kolonin. Å den andra fanns flera nationalistgrupper som hade motsatta idéer. Den största, Ho Chi Mihns Viet Mihn rörelse, hade utropat Vietnams självständighet, börjat bygga upp en armé och höll sakta men säkert på att svälja de övriga nationalistiska partierna.

Incidenter och tillfälliga krockar hade vuxit till ett regelrätt krig. De franska trupperna erövrade de stora städerna, Saigon, Hanoi, Haiphong.

Ho Chi Minh, hans regering och huvuddelen av armén drog sig tillbaka till Viet Bac – området i norra Vietnam. På hösten 1947 bredde sig den franska armén på att slutligen försöka krossa dem där.

Den franska expeditionskåren drog i krig, utrustade sliten utskottsmaterial och udda uniformsplagg från andra världskriget som britter och amerikaner ansåg sig kunna avstå ifrån. Å andra sidan var både soldater och befäl mycket erfarna. En brittisk officer beskrev dem som effektiva men mycket hänsynslösa.

1.	Kvällen 7 oktober 1947. stridsgrupp ”S”, den luftburna halvbrigaden, 1 137 man under överstelöjtnant  Sauvagnac landsätts över Viet Mihns högkvarter i Bac-Kan, Cho Moi och Cho Don. Operation Leá inleds. 2.	Samtidigt lämnar stridsgrupp ”B”, under överste Beauffre, tre pansar-, tre infanteri- och tre artilleri- bataljoner Lang Son. 3.	9 oktober 1947: stridgrupp ”C” tre bataljoner under överstelöjtnant Communal rör sig med båt uppför Röda floden från Hanoi-området. 4.	Luftlandsättning för att ta vägbroarna nordväst om Cao Bang. Förenas med stridsgrupp B den 12 oktober. 5.	19 oktober. Stridsgrupp B och C förenas vid Chiem Hoa. Operation Leá avblåses den 8 november 1947. 6.	Den 20 november, operation Ceinture startar. En framstöt mot Thai Nguyên för att krossa Viet Mihns styrkor i området.  7.	Två infödda T’ai bataljoner rensar området mellan Svarta floden och Röda floden.
1. Kvällen 7 oktober 1947. stridsgrupp ”S”, den luftburna halvbrigaden, 1 137 man under  överstelöjtnant Sauvagnac landsätts över Viet Mihns högkvarter i Bac-Kan, Cho Moi och Cho Don. Operation Lea inleds.

2. Samtidigt lämnar stridsgrupp ”B”, under
överste Beauffre, tre pansar-, tre infanteri- och tre  artilleri- bataljoner Lang Son.

3. 9 oktober 1947: stridgrupp ”C” tre bataljoner
under överstelöjtnant Communal rör sig med båt uppför Röda floden från Hanoi-området.

4. Luftlandsättning för att ta vägbroarna nordväst om Cao Bang. Förenas med stridsgrupp B den 12 oktober.

5. 19 oktober. Stridsgrupp B och C förenas vid Chiem
Hoa. Operation Leá avblåses den 8 november 1947.

6. Den 20 november, operation Ceinture startar. En framstöt mot Thai Nguyên för att krossa Viet Mihns styrkor i området. Styrkan drar sig tillbaka efter en månad.

7. Två infödda T’ai bataljoner rensar området mellan Svarta floden och Röda floden.


●●●
Därför låg en fransk armé uppe i Nordvietnam i slutet av 1947 under befäl av general Jean-Etienne Valluy och därför beredde den sig på att gå till anfall.

Det började med att 1 137 franska fallskärmsjägare hoppade över Bac-Kan, Cho Don och Cho Moi. Det var där man visste att Ho Chi Minhs regering låg inkvarterad. De lyckades tillfångata en av Viet Mihns ministrar. En del franska krigsfångar fritogs. Ho Chi Minh undkom. Likaså hans militäre befälhavare Vo Nguyen Giap.

Samtidigt satte sig en stridsgrupp i rörelse från Lang Son norrut längs kolonialväg 4. Flygunderstöd kom från gamla Spitfire flygplan. Alltsammans var kalkerat efter det blixtkrig som tyskarna praktiserat under andra världskriget. Först luftlandsättningar för att korka upp flaskhalsarna framför trupperna, sen skulle pansar och motoriserat infanteri dundra fram. En armada av flodbåtar, bestående av gamla ombyggda landstigningsbåtar, stävade norrut längs Röda floden. Man kunde nu se konturerna av en gigantisk kniptångsmanöver, också det efter tyskt mönster.

De luftlandsatta trupperna hamnade omgående under hård press. Efter den första överraskningen strömmade Viet Minh trupperna till. På de andra fronterna gick framryckningen segt. Skildringarna talar om hur stridsgrupp B tragglade sig fram längs kolonialväg 4 som vindlade sig fram mellan de jungeltäckta, sockertoppsliknande kullar som utmärker norra Nordvietnam. Då och då small ett skott från en krypskytt. Broarna var förstörda. Varje gång man kom till en riven bro måste man stanna. Soldater vadade över och etablerade brohuvud. Sen fick ingenjörssoldater slå en ny bro.

Framryckningen gick trögt och hackigt.

Grupp C stoppades ideligen av sandbankar och andra hinder i floden. Den landsatte en bataljon vid Tuyên-Quang och fortsatte norrut.

Det var problem med Spitfire planen. Delar av trä och segelduk började att ruttna i det tropiska klimatet.

Den 19 oktober fick de båda skänklarna i kniptången kontakt.

Viet Minhs viktigaste basområde var omringat, i teorin. Ho Chi Minh hade undkommit med ett nödrop och genom att gömma sig i ett kamouflerat hål. Där hade han och hans närmaste män lyssnat medan soldaterna letade ovanför dem. De franska fallskärmsjägarna hade hittat brev framlagda, redo för honom att underteckna.

Den 20 november kom en ny fransk offensiv mot Thai Nguyen för att försöka riva upp Viet Minhs trupper där. Fransmännen satte in 18 bataljoner, fallskärmstrupper och flodbåtsflottiljer.

Samma sak hände. Det förekom en del strider här och där, sen försvann Viet Minh trupperna än en gång.

Sen var alltsammans över.

Det var nu som det började gå galet.

Vad hände efter att ”slutoffensiven” hade fullbordats?

Svar: ingenting.

Ingen av general Vaullys offensiver hade den ringaste effekt. Ingen över huvudtaget. Allt som mötte de franska trupperna var ett gigantiskt antiklimax. Viet Minh rörelsen fortsatte att verka och växa. Uppbyggnaden av dess förband rullade på. På kartan kunde det visserligen se ut som om de franska trupperna hade omringat Viet Minh. I praktiken låg de snarare som isolerade öar i djungler och berg. Det fanns gigantiska luckor där hela regementen kunde smita ut eller in.[i]

Operation Lea resulterade inte i något alls.

Och det var det som var det förunderliga ja närmast omstörtande.

●●●
Allt detta skedde i skymundan under de sista tre månaderna av år 1947. I resten av världen orkade knappt någon bry sig. Europa och Asien trälade i en grå efterkrigstristess. Under de tre månader som Lea offensiven flammade upp för att sedan ebba ut med ett pipande noteras att USA proklamerat att Sovjets grundande av den nya internationalen utgjorde en formlig krigsförklaring, att Sverige gjort en förnyad vädjan till Stalin för att få klarhet om vad som hänt Raul Wallenberg. Den franska regeringen hade låtit höja priset på kol med 60 procent vilket resulterat i kravaller och strejker. I Belgien hade 27 kollaboratörer från ockupationstiden avrättats i Charleroi och i Sverige hade statsminister Tage Erlander bjudit in de borgerliga partiledarna för en diskussion om inflationen. Från Kina kom förvirrade meddelanden om att Chiang Kai-shecks nationalistregerings försvar mot Maos kommunister i de norra delarna av landet började ge vika.

I Grekland hade kommunisterna grundat sin egen upprors regering och ett inbördeskrig verkade oundvikligt. Italiens Stockholmsambassadör mördas av en sinnesförvirrad landsman. I Tyskland inleddes krigsförbrytarrättegång mot industrimannen Alfred Krupp von Bohlen.

Och långt borta i norra Vietnam hade en militär revolution presenterats utan att någon orkade lägga märket till det.

●●●
Hur kan man kalla det antiklimaxet som var operation Lea för en revolution eller en vändpunkt? Ta en funderare över vad som ”egentligen” skulle ha hänt i Vietnam på hösten 1947.

Enligt all etablerad visdom borde detta ha varit den punkt i utvecklingen när Viet Minh rörelsen borde börja krackelera. Så hade det gått till i tidigare kolonialkrig. Viet Minh hade vid den tidpunkten drivits ut ur alla de stora städerna. Därefter hade de inringats efter alla den tidens regler och modernaste blixtkrigsmetoder. Det här var den punkt i utvecklingen när Viet Minhs trupper borde börja desertera eller plundra civilbefolkningen för att få fatt på proviant. Disciplinen och organisationen skulle upplösas. Ledningen borde få allt svårare att göra sig åtlydd,  De återstående, hopsmältande resterna borde jagas fram och tillbaka. Sen skulle det stora lugnet återvända och franska distrikts kommissarier i tropikhjälmar skulle kunna återgå till att styra över sina respektive provinser från kontor med takfläktar. Så hade det alltid fungerat under artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets kolonialkrig, mot Sydafrikanska Zuluer, sudanesiska Mahdister eller marockanska Rifkabyler.

Det var så det hade fungerat under tidigare koloniala revolter i Vietnam.

Ibland liknade kolonialkrigen mer överdimensionerade jaktexpeditioner inför vilka man oljade Maximkulsprutorna, vaxade mustascherna och rättade till hakremmarna på tropikhjälmarna och glatt räknade med att vara hemma igen före jul. I slaget om Omdurman 1898 stupade 10 000 mahdister utan att ens nå fram till de brittiska linjerna. (Brittiska och brittiska förresten. Det fanns 8 000 brittiska soldater och mer än dubbelt så många egyptiska och sudanesiska.) Ett hundratal britter dödas eller sårades. Dubbelt så många egyptiska och sudanesiska soldater. Sen var alltsammans avklarat. Trupperna kunde åka hem och landet låg stilla och lydigt under en nyinstallerad kolonialregim. Inget större omak i form av kostnader eller förluster för moderlandet.

Man kan lätt föreställa sig mången nostalgisk europé eller amerikan sucka längtande.

Det var tider det.

På hösten 1947 slog alltsammans slint, kanske för första gången. Istället blev operation Lea högvattemärket för de franska insatserna att återta sin koloni. Från och med då började allt glida utför. Fransmännen, från och med slutet av 1950-talet amerikanerna, kämpade ständigt på defensiven. En defensiv som skulle fortsätta fram till 1975 när USA:s klientstat i Sydvietnam föll.

De få som intresserat sig har himlat med ögonen över general Valluy enfaldiga tro på att Viet Minh skulle falla samma så enkelt. Det är egentligen komplett ohistoriskt. General Valluy dirigerade operationen efter ett väl beprövat partitur. Det bestod av att han med dunder och brak släppte loss de senaste blixtkrigsmetoderna mot en (förmodat) oförberedd, koloninal motståndare. Han kunde helt enkelt inte veta att det receptet inte skulle ha någon verkan längre.

Under hela den långa kolonialepoken hade européer och amerikaner uteslutande mött fiender vars organisation var stambaserad eller feodal. Den ramlade nästan alltid i stycken när den utsattes för en tids modern krigföring.

Det hände inte längre.

Ytterligare ett problem var att varken fransmän eller amerikaner kunde lita på sina sepoyer längre. Under 1800-talet gick det alltid att rekrytera lokalt. Somliga europeiska kolonial generaler föredrog till och med dem före sina egna landsmän. General Kitchener ville heller ha sudanesiska hjälptrupper än brittiska soldater (bortklemade typer, ville ideligen ha mat och hela kängor). General Mangin föredrog  att dra i fält med nordafrikaner heller än fransmän.

Den stöttepelaren började också vittra nu. Fransmännen hade stora problem med sina lokalt rekryterade soldater både i Vietnam och i Algeriet. Amerikanerna hade det i Sydvietnam och i Irak. De kämpade motvilligt och deserterade ofta. Det går med andra ord inte att lita på att man kan använda landets egna resurser för att kontrollera det. I gengällt tvingade det länder som var sugna på att bedriva kolonialkrig att göra större, tyngre och dyrare insatser.

Kort sagt: det moderna gerillakriget hade börjat.

Så vad kan ha hänt? Det verkar ha börjat i Kina där Mao Tse Tung hade kläckt ett nytt koncept för gerillakrigföring för att utkämpa sitt inbördeskrig mot Komingtang. Det konceptet hade i slutet av 40-talet vietnameserna, framför allt general Vo Nguyen Giap och partimannen Truong Chinh, plockat upp, förenat med sina inhemska traditioner av gerillakrig från de strider på kineser och mongoler och anpassat för sin egen front. Vad de planerade var att bedriva det totala kriget i gerillaversion.

Först och främst: man skulle undvika att bekämpa kolonialmakten på dess egna villkor. Man skulle absolut inte rangera sig för strid på ett öppet fält i ett regelrätt fältslag i början av konflikten. Det var meningslöst och dömt på förhand. Man skulle på sin höjd få äran att dö tappert. Motståndaren var ett modernt industrialiserat samhälle och förfogade över artilleri, pansar, flyg och örlogsfartyg. Själv var man beväpnade med gevär och inte mycket mer. Nederlag skulle följa som ett brev på posten. Skulle Viet Minh rörelsen ha skuggan av en chans gällde att dra ut på alltsammans, att undvika att bjuda fransmännen på den typ av strider de behärskade bäst.

Men det handlade om något mycket viktigare och större än bara bedriva bakhållskrig på ett intelligentare sätt. Alltsammans var organiserat på ett nytt sätt.

Det gällde att bygga upp sitt eget samhälle, sin egen stat, organiserad ända ner på bynivå. Det handlade om mycket, mycket mer än att skrapa samman en skara beväpnade män och upprätta sin egen provisoriska regering eller att bekämpa den ranska armén med slå-och-spring krigföring. Det som Truong Chinh föreslog var en kamp på flera fronter, politisk, ekonomisk och kulturellt.

Den politiska kampen gick ut på att förhindra fransmännen från att bedriva söndra och-härska politik. Framför allt gällde det att förhindra att fransmännen spelade ut landets katoliker mot buddisterna eller bergsfolken mot etniska vietnameser. Katoliker och etniska minoriteter, framför allt bergsfolken, måste fås att känna att de fanns en framtid för dem, också i ett Viet Minh styrt Vietnam.

Efter att Viet Minh vunnit kontrollen över Nordvietnam skulle bergsfolken tilldelas flera autonoma zoner. I Viet Minh, och senare den Nordvietnamesiska armén, kunde soldater ur bergsfolken göra karriär ända upp till generals nivå. I Sydvietnam kunde de knappt ens bli löjtnanter.[ii]

En viktig bit var den kulturella krigföringen. Andra skulle kanske föredra att tala om psykologiskkrigföring (en skeptiker skulle kanske snarare tala om propaganda).

Varenda dag sprider fiendens flygblad, böcker, tidningar, tidskrifter, anföranden och radiosändningar sitt gift bland vårt folk, så pass att det fortfarande finns de bland vårt folk som tror att fienden har goda avsikter.

Svaret måste bli att, ”alla konstnärer och författare, alla lärare och intellektuella måste delta i motståndet, öppna en kulturell front, angripa fiendens kulturella fästen.” [iii]

Viet Minh rörelsen måste vinna slaget om tidsandan i den egna befolkningen också, det gällde också att ersätta fiendens kultur med den egna.

Ekonomiskt genom att man byggde upp en egen ekonomi med en egen valuta. Det talas om att byborna föredrog Viet Minhs valuta till och med inne i fransktkontrollerade områden. Fransmännen kämpade genom att blockera Viet Minhns områden. Vietnameserna borde å andra sidan slå tillbaka genom att göra kriget så dyrt som det bara var möjligt, först för fransmännen, sen för amerikanerna. Man skulle förhindra motståndaren låta ”kriget föda sig självt”. Det gällde också att försöka tillhandahålla bistånd till nödlidande på den egna sidan, allt med den baktanken att få fler och fler människor skulle uppfatta att de deras framtid låg hos Viet Minh. Om allt fungerade så  skulle vanligt folk börja vända sig till Viet Minh med sina problem, inte till myndigheterna. För att vara mer exakt: Viet Minh rörelsen skulle bli “myndigheten”.

Ett stort projekt. Och alltsammans måste ske mitt under brinnande krig.

Varför göra sig allt detta besvär?

Först och främst gällde det att ha något att erbjuda, ett alternativ istället för den koloniala ordningen. Ibland kunde den installeras efter att en by hade erövrats efter alla konstens regler. Ibland kunde byn helt sonika tas över mitt under näsan på de franska soldaterna. Det kunde ske utan någon stormning, det enda som märktes var att byborna helt sonika slutade tala med soldaterna.

Men det handlade om mycket mer än så. Det handlade om att pressa fram resurser för krigsinsatsen. Ur detta parallell samhället kom skatteinkomster, utrustning, proviant, rekryter, ris och ännu mer ris som skulle hålla Viet Mihn flytande medan man låg på defensiven och den kunde stötta krigsansträngningen när man började gå på offensiven. Det fanns ett system för beskattning. För byborna i Viet Minhs områden var det oändligt mycket bättre än att ha hopar av soldater som helt sonika högg för sig. Här visste de på förhand vad de förväntades avstå ifrån.

Giap räknade med att kriget skulle genomgå tre stadier. I det första var fienden på offensiven. I det skulle Viet Minh bara undvika att låta sig krossas. Gerillakrigföring skulle användas. I det andra stadiet hade fiendens anfallskraft ebbat ut. Då skulle delar gerilla styrkorna förvandlas till något som liknade konventionella förband. Reträtterna skulle upphöra. Fienden skulle tröttas ut.

I det tredje stadiet skulle motoffensiven börja.[iv] Det har sagts, och det stämmer nog rätt bra, att både fransmän och amerikaner började sina respektive fälttåg med att kämpa mot grupper av gerillakrigare för att till sist duka under för reguljärt organiserade divisioner – medan de hela tiden tvingades fortsätta att försöka värja sig mot gerilla.

●●●
Den fransk-amerikanske författaren Bernard Fall berättade att det fanns ett uttryck i den franska expeditionskåren som blev allt vanligare efter år 1950. Det talades om att ”se ut som Kristus på korset”. Uttrycket användes för att beteckna de få, överlevande soldater som kom stapplande ut ur djungeln efter att ha flytt när Viet Minh rände försvarslinjerna mot Kina över ända.

Det skulle komma fler katastrofer, fler utmärglade soldater med uniformerna i trasor och fler som såg ut som Kristus på korset i efter Viet Minhs offensiv T’ai höglandet 1952, efter striderna i det sydvietnamesiska höglandet och efter slaget om Dien Bien Phu 1954.

Sen slöt man fred.

●●●
Något nytt hade hänt mellan slaget om Omdurman och operation Lea. Den nya typen av kolonialkrig hade blivit tyngre, striderna blivit hårdare och utan att det gick att se något slut på eländet. Den modell för gerillakrigföring som Viet Minh presenterade för världen den gången 1947 skulle kopieras i Algeriet, i Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Rhodesia, Cypern. I sinom tid skulle Hizbollah anpassa modellen till Mellanöstern. Det som började i norra Vietnam på hösten 1947 fortsätter än idag. Det var den militära revolutionen som dömde de europeiska kolonialväldena. Den dömde också USA till nederlag i sitt försök att ta Frankrikes plats.

Att som revolutionsromantiker häva att ”gerillan alltid vinner” är bevisligen fel. Gerillarörelser som byggts upp efter maoistiskt mönster kan besegras. Det HAR skett men det tar nästan alltid lång tid och kräver MYCKET stora resurser. Exemplen på att det gjorts av främmande arméer kan räknas på ena handens fingrar.  I sinom tid skulle frustrerade militärer gissa att reguljär armé som bekämpade en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på 10 mot 1. Orsaken är att mängder av mannar ständigt binds till att bevaka broar, vägar, byar, etc. etc. Under sitt fälttåg mot Viet Minh rörelsen hade en franska armén en numerär överlägsenhet på 1,2. I sinom tid skulle de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna ha en numerär överlägsenhet 5 mot 1.

Det räckte till att hålla FNL stången men var för litet för att vinna.[v]

Det talas ofta om att massmedia fick USA att förlora sitt Vietnamkrig. Det är troligen missvisande. Viktigare var det faktum att Amerika slog i taket för hur mycket man orkade satsa. Mot slutet av 1960-talet fanns det till sist 600 000 man stationerade i Vietnam och befälhavaren general William Westmoreland begärde ytterligare 200 000.

Det gick inte att få fram de där ytterligare 200 000 männen, inte utan att mobilisera. Ett annat problem var den ekonomiska krigföring Truong Chinh skrivit om redan 1946. Kanske var målet just att trötta ut den amerikanske motståndaren ekonomiskt. En nordvietnamesisk tjänsteman som intervjuades av en amerikansk journalist under kriget passade på att fråga amerikanen om han hört ifall Amerika höll på att börja sälja sin guldreserv.

Amerikanen anade luntan. Om hans land måste sälja sin guldreserv var det ett tecken på att USA:s statsbudget började knäa under krigsutgifterna. Han blev omgående mycket patriotisk och höll ett långt anförande om att de skulle minsann inte tro att de kunde besegra hans land den vägen och att Amerikas ekonomi var världens största.

I slutskedet av USA:s Vietnamkrig hade regeringen tvingats finansiera kriget med sedelpressarna (inflation, inflation) och med lån. Statsbudgeten och hela ekonomin råkade i olag.

●●●
Allt detta hände för länge sen. Åren har gått sen Lea offensiven blev ett slag i luften. Trots det lever vi med återverkningarna än i dag.

intaget


[i] ”Street Without Joy” av Bernard Fall, 1964, Stackpole Company förlag, Harrisburg, Pennsylvania.

[ii] “Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 190-194.

[iii] ”Primer For Revolt” av Truong Chinh, Frederick A Praeger förlag, London New York, 1963, sid 134.

[iv] ”Street Without Joy” av Bernard Fall, 1964, Stackpole Company förlag, Harrisburg, Pennsylvania, sid 34.

[v] ”Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 73.

Kommentarer

Pingback från Ett krig för länge sedan « Het Ekonomi
Tid 24 October, 2009 kl 20:58

[…] blogginlägget:  Ett krig för länge sedan Tags: afghanistan, en-pjs-fr-gaza, internationell-politik, iran, kalender, kategorier, kontakt, […]

Pingback från Motvallsbloggen » Om gerillakrigets födelse
Tid 26 October, 2009 kl 12:59

[…] har Klas Sandberg, på Vindskupan, skrivit ett utmärkt och mycket intressant inlägg igen, om det moderna gerillakrigets födelse i […]

Comment från Leifur V
Tid 27 October, 2009 kl 11:05

Läste din senaste blogg och jag förstår vart du ville komma. Frågan är bara om det är överförbart till dagens Afganistan där gerillaaktiviteten har religiösa förtecken.
I Vietnam fanns det stormakter som backade upp. en stark världopponion som stöttade, och ett samhälle som var enigt.
Om man bara faller till föga för sekter som vill sno åt sej makten i ett land så har man snart problemet inpå knutarna. Var glad för att det finns dom som törs och vågar stå upp för demokrati och alla människors lika rätt. Sant är, att USA s ensidiga satsning på militärt våld har förvärrat konflikten, men låt oss hoppas att det aldrig är försent att kämpa för det man tror på. Jag tror att situationen kan ändras med en massiv insats på den civila sidan.

Comment från Kerstin
Tid 28 October, 2009 kl 1:43

Leifur V:
Mycket underligt resonemang du för. Vad exakt är det USA, och vi, bekämpar i Afghanistan? Först var det Usama, sedan blev det för att flickor skulle få gå i skola och nu är det för att förhindra att talibanerna tar över Pakistan.

Jag gissar att enigheten vid det här laget är större i Afghanistan än den är på angriparsidan. Den tycks inte alls veta vad den vill. Men det vet gerillakrigarna i Afghanistan, nämligen få bort de ockuperande soldaterna ur landet. Jag tror nog att de idag är nästan lika eniga i den saken som vietnameserna var att få bort först fransmännen sedan amerikanerna.

Comment från Leifur V
Tid 28 October, 2009 kl 11:15

Nu som då är det väl tlibanrörelsen som med alla medel vill förhindra valet, väl medvetna om att de skulle stå sej slätt om de ställde upp i en valrörelse. Talibanerna lever på krigsherrarnas opiumodlingar och vill inte se några förändringar. Och om man inte gillar demokratiska val så hejar man på på Talibanern.
Fundamentalismen sprider sej som en pest över jorden. I FN förberder man
ett förslag opm att religiösa yttringar inte skall få angripas och på irland har man redan stiftat en lag som kriminalserar blasfemi.
Herre Jesus var skall detta sluta?

Comment från Kerstin
Tid 28 October, 2009 kl 17:28

Leifur V
Ja, fundamentalismen sprider sig kanske just nu, men just för att Västvärlden bekrigar folk i Palestina, Irak och Afghanistan och överallt där man kan skylla sina bombningar och illdåd på den uppfunna organistationen Al Qaida och/eller “muslimsk extremism/fundamentalism”.
USA m.fl., och numer även Sverige sliter som djur för att producera mer sådan extremism och fundamentalism i världen och i USA har man dessutom problem med sin egen kristna fundamentalism, som är minst lika ruskig och som också sprider sig.

Comment från Vindskupan
Tid 28 October, 2009 kl 19:01

Det berättas att journalisten David Schoenbrun försökte varna president Kennedy för att låta interventionen i Vietnam växa och berättade hur Frankrike tills sist förlorade lika många officerare vartannat år som de utbildade på St Cyr.

Kennedys svar var, “Ja det var FRANSMÄNNEN det mr Schoenbrun“. De slogs ju för en koloni. Själv kände Kennedy att han kämpade för ett syfte som var så gott att det tydligen inte gick att förlora.

Man skulle kunna inflika att fransmännen faktiskt HADE gett Vietnam självständighet 1948. Vad det kämpade för var snarare en klientstat, samma klientstat som Kennedy nu tog över ansvaret för.

Samtidigt fanns det något typiskt i svaret, vi är så goda, dom andra är så onda så detta kommer inte att drabba oss.

Det handlar det naturligtvis om grovtsjälvbedrägeri. Kennedy och Lyndon Johnson pojkar kämpade för maktsfären precis som den franska republikens före dem. I grund och botten hade bara några beteckningar bytts ut.

Den nya typ av gerillakrig som skissats här ovan är en metod, ett sätt att arbeta. På sätt och vis fungerar det på samma sätt som ett nytt vapen eller vapensystem. Och ett vapen eller en metod frågar aldrig vem som använder det eller vem det används emot.

Comment från Leifur V
Tid 29 October, 2009 kl 12:52

Läste Håkan Boströms ledare i DN i dag.

Den var visserligen mycket utförligare än mina innlägg men man kan ju nästa tro att han läst mina kommentarer innan han skrev. OK Klas vad föreslår du att man skall göra i Afghanistan? Av det du skriver framgår ju att ansträngningarna att försöka skapa en stabil demokrati i Afganistan är utsikslösa Återstår två val:

Antingen utöka truppnärvaron mångfalt, eller helt dra sej ur landet. Att eskalera verkar svårt, med tanke på kostnaden politiskt och ekonomiskt.

I det senare fallet uppstår en mängd följdfrågor om konsekvenserna av att helt dra sej tillbaka.

Men OK jag skall ta ett snack med Obama om att ta hem grabbarna om du kommer på en bra lösnig som också tilfredställer mej som avskyr religionsdårar

Comment från Kerstin
Tid 29 October, 2009 kl 19:54

Leifur V:
Jag håller med Hoh ( http://zenhuber.blogspot.com/2009/10/new-york-times-tells-us-that-obamas.html )de vill inte ha vår demokrati (dvs. en stat kontrollerad av USA), så varför ska man piska dem att acceptera den.

Comment från Vindskupan
Tid 30 October, 2009 kl 5:21

Jag tror du börja ana luntan Leifur. Svaret är ja. Valet är binärt. Antingen måste man uppbåda enormt stora resurser för att vinna. Det betyder att trupper måste mobiliseras (man får aldrig tillräcklig många om man bara skall ha frivilliga). Skatter måste höjas och någon form av statlig kontroll måste införas över tillverkningsindustrin för att tvinga den att spotta ur sig de mängder av utrustning och ammunition som behövs för att hålla alltsammans igång.

Det behövs troligen också sagolika mängder med bistånd. Också det kräver troligen skattehöjningar. Tja antingen det…

…eller så får man avstå från alltsammans.

Det finns en hel del debattörer, både i Sverige, i USA och England, som mer eller mindre oförblommerat förordade att “kriget mot terrorn”, när det började, var ett ypperligt tillfälle att återuppliva “den vite mannens börda”.

Välkommna mina herrar, detta är vad ni måste göra i så fall.