Vindskupan

President Barack Obama håller på att köra fast i Mellanöstern.

Obama inledde bra ansåg den israeliske journalisten Gideon Levy. Han började med att ställa tydliga krav på att utbyggnaden av bosättningarna måste frysas, men nu börjar han fastna i Benjamin Netanyahus och Avigdor Liebermans klister.[i]

Frågan är om man kan klandra Obama alltför mycket. Det finns en gedigen, inarbetad rutin när det gäller att krångla bort oönskade fredsförslag. Redan när Netanyahu tillträdde berättade en av hans rådgivare -en viss Efraim Inbar- att Amerikanerna visserligen kunde förmodas göra läten om att ockupationen skulle avvecklas. Från israelisk sida räknade man med tvingas plocka bort några vägspärrar eller mindre bosättnings utposter men till sist skulle man bara dribbla runt med amerikanerna.[ii]

Så kom då kravet på att bosättningarna skulle frysas. Det utbröt kort panik i Israel och bland dess amerikanska stödgrupper. De återfick raskt medvetandet för att med stor beslutsamhet låta hela frågan deka ner sig i ett myller av detaljfrågor.

Den visar stor uppfinningsrikedom i att komma på nya frågor som måste tröskas igenom. Vad menas med att bosättningarna skall frysas? Skall man upphöra med redan påbörjade byggprojekt eller kan de slutföras? Skall VERKLIGEN östra Jerusalem räknas in i Västbanken? Är det inte en fruktansvärd orättvisa att de arma bosättarna skall förhindras att bygga nya bostäder åt sina barn?[iii]

Och mycket, mycket mera.

Från Israels, och dess amerikanska stödgruppers sida viftar man dessutom upprört med påståendet att det minsann visst ingicks en överenskommelse under Bush-epoken om att Israel ingalunda skulle tvingas lämna ALLA sina bosättningar. Förvisso, förvisso, det finns det inget som helst bindande avtal eller någon text, bara en mycket dunkel, muntlig överenskommelse som skall ha gjorts i ett skumt  hörn av någon förhandlingsrunda men påstås nu av israelerna vara ett lika helig som Tio Guds Bud.[iv]

De senaste rapporterna säger att man försöker tröska fram en överenskommelse om delmålet frysning av bosättningarna. Istället för att Obama skulle spela ut Amerikas hela tyngd och hota med att hålla inne med biståndet eller det diplomatiska stödet resulterar det hela i en segdragen kohandel där Netanyahuregeringen tillåtits diktera under vilka villkor som man över huvud taget man godhetsfullt kunde tänka sig att frysa utbyggnaden.

Att stoppa bosättningarnas utbyggnad skulle ha varit ett trappsteg, en etapp på vägen mot slutmålet: en definitiv överenskommelse mellan Israel och Palestina. Istället försöker man låta den saken växa till ett monster som girigt sväljer tid, krafterna och prestigen för både Obama och hans medlare Mitchell. Istället för att helt sonika utfärda myndiga påbud som måste åtlydas har Netanyahu regeringen tillåtits att börja schackra om hur lång eller kort tid den kan tänka sig att frysa utbyggnaden av sina bosättningar och vilka projekt som skall undantas (Netanyahu påstår sig sakna kontroll över många av projekten).[v] Bostadsministern Ariel Attias förklarade lugnande att det bara handlade om en tillfällig paus av taktiska skäl.[vi]

Det hebreiska ord som användes var Hamtanah vilket uppges betyda “uppiggande paus”.

Så där står man. Från israelisk sida utlovas nu en tillfällig “frysning” som inte skall gälla påbörjade projekt eller östra Jerusalem.[vii]

Richard Silverstein noterar surt att det var ett avtal med kryphål stora nog att köra en långtradare igenom. Kanske flera, i bredd.

Varför har Obamaregeringen inte uppträtt mer beslutsamt?

Kanske går det helt enkelt inte.

AIPAC har börjat gå till motoffensiv. Bland annat har man hastigt och lustigt ordnat så att flera amerikanska kongressledamöter flugits över till Israel. Väl på plats har de låtit sig fotograferas på byggarbetsplatser. Republikanen, före detta Arkansasguvernören och baptistpredikanten Mike Huckabee förkunnade glatt:

“Jag har inga problem med att palestinierna skall få ett eget ställe men borde det ligga mitt i det judiska hemlandet? Det tror jag är praktiskt taget orealistiskt.“[viii]

Där fanns inga sorger när det gällde området status. Västbanken var “det judiska hemlandet” och det antyddes att palestinierna på Västbanken kunde slå sig ner på annat håll. Exakt VART en befolkning på cirka två och halv miljon människor skall bege sig eller hur det skall ske sägs icke.

En delegation demokratiska kongressledamöter under ledning av Steny Hoyer presenterade sig också för israelerna och strödde uttalanden om att alla problem egentligen var palestiniernas fel.[ix]

Budskapet till Barack Obama är glasklart. Pressa Israel och han kan inte ens räkna med att ha sina egna partikamrater bakom sig. Han blir piskad att ta tag i den israeliska sidan med flera lager silkesvantar och kan egentligen bara ställa krav på palestinierna.

Till det kommer att det varit anmärkningsvärt tyst från europeiskt sida medan den Amerikanska regeringen får ta stormen (för ovanlighetens skull). Det verkar inte förekomma någon samordning i Mellanösternfrågan.

Vill den israeliska regeringen över huvud taget ha någon överenskommelse?

Kanske inte.

I alla fall inte en överenskommelse som lämnar något utrymme för något genuint palestinskt självstyre i alla fall.

Verkar det brutalt? Indicierna är många på att Benjamin “Bibi” Netanyahu i själva verket inte vill ha något avtal överhuvudtaget, i alla fall inte ett som inbegriper en genuint självständig palestinsk stat. Så tidigt som 1977 hörde Guardians Max Hastings “Bibi” tala om att “I nästa krig måste vi få palestinierna bort från Västbanken för gott.“[x]

Den som bör känna “Bibi” bäst av alla människor bör vara hans far, Ben-Zion Netanyahu. Enligt vad Ben-Zion har förklarat är hans son en benhård motståndare till en palestinsk stat annat än på sådana villkor att palestinierna omöjligt kan godta dem.[xi]

Så kanske är förhoppningen att helt sonika vänta ut Barack Obama, bosättningsfrysningen och medlingsförsök.

“Tiden är på vår sida.” förklarade Inbar flera gånger under Helena Cobbans intervju.[xii]

---

[i] “Obama’s America is not delivering the goods” av Gideon Levy, i Haaretz, 14 augusti 2009.

[ii] Intervju av professor Efraim Inbar av Helena Cobban “Reconstruct Gaza? A Likud adviser says ‘No’” publicerat på Helena Cobbans blogg Just World News, 2 mars 2009.

[iii] Se exempelvis Charles Krauthammers kolumn ” The Settlements Myth” av Charles Krauthammer, The Washington Post, 5 juni 2009. Att samma förhållanden sedan decennier påtvingats palestinierna avhandlas icke.

[iv] En som omgående gick ut med det påståendet var Elliot Abrams, neokonservativ medlem av Nationella Säkerhetsrådet under Bushs presidenttid. “Hillary Is Wrong About the Settlements” av Elliott Abrams, The Wall Street Journal, 29 juni 2009.

[v] “Settlement freeze talks accelerating” av Steve Rosen, blogg på Middle East Forum, 16 augusti 2009. Steve Rosen anses tillhöra AIPAC:s kärntrupp och har goda kontakter.

[vi] “Attias: Construction Not Frozen, Merely Waiting” Hillel Fendel, Arutz Sheva, 23 augusti 2009.

[vii] “Israel Said to Be Open to Settlement Freeze” av Ethan Bronner, i New York Times, 28 juni 2009.

[viii] “Huckabee says 2 states in Holy Land ‘unrealistic’” av Steven Gutkin, AP, 18 augusti 2009.

[ix] “Top US Democrat breaks with Obama on settlements” av Ma’an News Agency, 23 augusti 2009.

[x] “The paradox of Israel’s pursuit of might” av Max Hastings, i Guardian, 9 maj 2009.

[xi] “To know what Bibi really thinks, listen to his father” Tony Karon, The National Newspaper, 11 juli 2009.

[xii] Intervju av professor Efraim Inbar av Helena Cobban “Reconstruct Gaza? A Likud adviser says ‘No’” publicerat på Helena Cobbans blogg Just World News, 2 mars 2009.