Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2009
M T W T F S S
« May   Aug »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Generalen från den mörka sidan

mcchrystal

Den 15 juni 2009. Två saker händer.

En ny amerikansk befälhavare tillträder i Afghanistan. Han heter McChrystal och har tidigare sysslat med “våta operationer” under Bush epoken.[i]

Samtidigt, litet i skymundan, inleds den definitiva nedläggningen av den amerikanska flygbasen Manas i Kirgisien. Amerikanerna hade i det längsta hoppats på att Kirgiserna skulle ändra sig. Förgäves. Det uppges också att Kirgizistan skulle få 2,15 miljarder i välbehövliga lån och bistånd från… Ryssland.[ii] Med den basen försvinner sista strimman av planerna från 2002 om en amerikansk intressesfär i Centralasien. Det amerikanska inflytandet i regionen håller på att dunsta bort. Samtidigt försöker Obama administrationen få igång en militär nytändning. Man skickar förstärkningar, tillsätter en ny överbefälhavare och tillkännager att det finns en ny plan.

När man tillsätter en ny befälhavare mitt under pågående krig är det ett indirekt erkännande av att det gick rätt illa under den gamle befälhavaren David McKiernan.[iii]

centralasien

●●●
I mars i år tillkännagavs en hurtig ny plan för Afghanistan kriget, det krig som börjar kallas Af-Pak (Afghanistan-Pakistan). Målet var att “störa, demontera och besegra Al Quida i Pakistan och Afghanistan“.[iv]

De som orkade läsa igenom Obama regeringens strategi var inte imponerade. Den kallades för “ett kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter“.[v] En av de kritiska var senator John Kerry, som alla vet, före detta demokratisk presidentkandidat, före detta krigsveteran från Vietnamkriget och en av Barack Obamas tidigaste och tyngsta anhängare. Ja kanske Kerry var den vars stöd fick Obamas primärvalkampanj att definitivt lätta från marken. Efter en resa i regionen förklarade han att regeringens strategi över huvud taget inte kunde kallas för en verklig strategi.[vi]

Detta kommer alltså från en av Obamas närmaste män.

Kanske, ja bara kanske är den grymma sanningen den att Amerika, krigsmakten, underrättelsetjänsterna och den politiska ledningen varken vet vad de gör eller skall ta sig till. Enligt en korrespondent verkar underrättelsetjänsten mest treva sig fram i ett mörkt rum. “Vi saknar kunskap om stammarna, vi saknar översättare och vi kan inte kulturen.”[vii]

Lägg därtill att det saknas trupper, resurser och pengar. General Petraeus, befälhavaren för Centralkommandot förutspår att situationen kommer att förvärras ännu mer under år 2009.[viii]

I det läget har kriget dessutom utvidgats till Pakistan.

●●●
Kriget i den del av Pakistan som kallas Waziristan hade inletts år 2002. Området hade kallats för The North West Frontier av britterna. De hade aldrig lyckats behärska det. Den pakistanska stat som efterträdde dem föredrog också att hålla fingrarna borta om det gick.

Nu var det slut med det.

I början av år 2009 blev rapporterna från Waziristan alltmer alarmerande. Det berättades att taliban-inspirerade grupper hade tagit över Swatdalen och att de upprättat utposter nära huvudstaden Islamabad.[ix] Rubrikerna förutsåg allmänt sammanbrott och att talibanerna höll på att ta över hela landet.

I en mer skeptisk artikel framhölls att talibanrörelsen framförallt var förknippad med de områden där den folkgruppen pashtoner levde och med bergstrakter. Den hade inga större chanser att ta över resten av Pakistan. Om en större talibankolonn skulle ge sig ut på slätten kunde ett par stridshelikoptrar räcka för att stoppa den.[x] Utanför sina berg är de som en fisk på torra land.

Således: ingen större risk att talibanerna skulle ta över Pakistan i sin helhet.

Å andra sidan kan inte heller regeringsstyrkorna komma åt rebellerna i deras fästen. Dödläge med andra ord. Man skulle nästan kunna tala om ett slags skyttegravskrig. Ingen av parterna kan slå ut den andre.

I det här fallet kan man inte lägga skulden på den gamla Bush-regeringen. Det var Obamas administration som bar skulden för att läget förvärrades. Ett av dess första beslut var att bombningarna av Waziristan skulle fortsätta.[xi] Därmed östes det högoktanig bensin på den redan pyrande brasan.

Striderna i har urartat i förbittrad dragkamp framför allt om Swatdalen. Den ansågs tidigare vara en av de mest idylliska platserna i Pakistan med ett milt klimat, grönska och snöklädda bergstoppar.

Den idyllen utvecklades nu till ett slagfält.

Turister brukade flockas dit. Där fanns många buddistiska och hinduiska minnesmärken från århundradena innan befolkningen antog islam. Allt detta förvandlades till ett inferno. I synnerhet har det som kallats “det andra slaget om Swatdalen” utvecklats till en hejdundrande katastrof utan att någon orkat bry sig något nämnvärt. Ända sedan hösten 2008 hade talibanstyrkor tagit kontroll över hela Swat distriktet.

I slutet av april 2009 flammade striderna upp igen. Den här gången beslutade den pakistanska armén för att försöka återerövra dalen. Den 30 maj hade armén återtagit Mingora, huvudstaden i dalen. Två miljoner människor var på flykt från striderna. Nils Horner från Sveriges Radio intervjuade en major Asad Jamal som var ansvarig för ett läger.

Krisens magnitud är alldeles för stor för oss att hantera. Ingen kunde förutspå detta. Det är en enorm kris.”[xii]

Och hela katastrofen hade flammat upp på bara några veckor.

waziristan

●●●
Kriget har med andra ord vuxit ytterligare ett stycke. Detsamma gäller inte den amerikanska krigsmaktens resurser. USA:s möjligheter genomföra en meningsfull intervention i Pakistan är pyttesmå.

Kanske ger bytet av befälhavare i Afghanistan en fingervisning. Bort från David McKiernan, en kompetent men ganska ordinär pansarofficer till jägarsoldaten Stanley McChrystal om vilka hänförda amerikanska journalister visste att berätta att han bara sov tre timmar varje natt, att han joggade till och från jobbet och bara åt ett mål mat om dagen.[xiii]

Mer illvilliga personer har hävdar att general McChrystal varit inblandad i såväl mord som de flygräder som destabiliserat Afghanistan. Den stridsgrupp han ledde i Irak anklagades för att ha bedrivit systematisk tortyr.[xiv]

Han var med andra ord en av de som under Bush epoken skulle utkämpa kriget “på den mörka sidan”. Kanske, ja bara kanske är det vad Obama regeringen hoppas skall vända bladet i Afghanistan. Kanske hoppas man att list skall kunna förslå så man slipper uppbåda de mängder av manskap och utrustning som skulle krävas.

I Afghanistan uppges läget ha försämrats. En av USA:s viktigaste bundsförvanter Tyskland uppges ha kalla fötter och sneglar efter utgången.[xv]

En rapport från UNHCR uppger att Afghanistan är en av världens största flyktingnationer med 6, 6 miljoner flyktingar utspridda över hela världen. “Med andra ord: en av fyra flyktingar i värden kommer från Afghanistan.” och vidare uppgavs att flyktingar från Afghanistan och Irak utgör 45 procent av alla flyktingar under UNHCR:s ansvar.[xvi]Flyktingar från Swatdalen

När utnämningen bekräftades.

När hans utnämning skulle bekräftas av senaten förklarade general McChrystal att hans framgång skulle mätas i hur många afghaner som skyddats från våld. Den klipske och elake bloggaren, och före detta marinofficeren Jeff Huber tvivlade starkt på att McChrystal var mannen som skulle skydda dem.[xvii]

Summa sumarum. Man har på kort tid fått världens största flyktingkatastrof i Pakistan. Kriget har officiellt utvidgats till Pakistan. Det finns en strategi som mest består ett knippe trötta fraser, koalitionen håller på att krackelera.

Vi lever i intressanta tider.


[i]US Gen. McChrystal takes command in Afghanistan” av Jason Straziuso, The Washington Post, 15 juni 2009.

[ii]US begins closing Kyrgyz base” osignerad, Al Jazeera, 15 juni 2009.

[iii]Top U.S. Commander in Afghanistan Is Fired” av Ann Scott Tyson, Washington Post, 12 maj 2009.

[iv]A New Strategy for Afghanistan and Pakistan” av Jesse Lee, The White House/The Briefing/The Blog, 27 mars 2009.

[v]Our McMan in Bananastan” av Jeff Huber, i Antiwar.com, 9 juni 2009.

[vi]Kerry: Administration lacks ‘real strategy’ for handling Pakistan” av Ken Dilanian, USA Today, 22 april 2009.

[vii]A New Kind of War 3 – Richard Sale Lack of intelligence, resources plague Obama Afghan strategy” på Pat Langs blogg Sic Semper Tyrannis, 14 juni 2009.

[viii]Gen. Petraeus predicts things will get worse in Afghanistan” av Brian MacQuarrie, i The Boston Globe, 21 april 2008.

[ix]Extremist Tide Rises in Pakistan” av Pamela Constable i The Washington Post, 20 april 2009. “Pakistan Taleban take over towns as they move closer to Islamabad” av Zahid Hussain i The Times, 23 april 2009.

[x]Why the Taliban won’t take over Pakistan” av Ben Arnoldy, i Christian Science Monitor, 7 juni 2009.

[xi]US sticks with air strikes despite Afghan anger” AFP telegram, 10 maj 2009.

[xii]Två miljoner på flykt undan striderna” av Nils Horner, Sveriges Radio, 19 maj.

[xiii]A General Steps From the Shadows” Elisabeth Bumiller och Mark Mazzetti, i New York Times, 12 maj2009.

[xiv]Gen Stanley MacChrystal, America’s new army chief in Afghanistan, under fire over rough tactics and ‘prisoner abuse’ ” av Leonard Doyle, i Telegraph, 17 maj 2009.

[xv]Germans uneasy over involvement in Afghanistan” av Peter O’Neil, i Canwest News, 31 maj 2009.

[xvi]2008 Global Trends: Refugees, Asylum-seekers, Returnees, Internally Displaced and Stateless Persons” rapport från UNHCR, 16 juni 2009.

[xvii]Our McMan in Bananastan” av Jeff Huber på bloggen Pen and Sword, 4 juni 2009.

Det senaste: Sedan detta kommer via SR beskedet att USA och Kirgizien håller på att nå ett nytt avtal i sista minuten om flygbasen Manas.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 25 June, 2009 kl 1:55

De enda amerikanska militärer på den ljusa sidan jag känner till är just Jeff Huber (pensionerad) och Fallon, han som avgick. Alla de andra verkar tämligen, ja vad ska man säga? Anpassliga – alltså på den mörka sidan.

Comment från Vindskupan
Tid 25 June, 2009 kl 7:50

Det kan nog stämma mycket väl Kerstin. Just det här syftar på ett citat av Dick Cheney som talade om att USA måste vara berett att “kriga på den mörka sidan“. Det betydde i klartext: vara beredda på att kämpa med mord, tortyr och allehanda smutsiga medel för att krossa motståndet. McChrystal var en av de som gjort exakt det. En minoritet av officerare har protesterat, som du skriver. De flesta har nöjt sig med att stå och glo medan somliga, som McChrystal har varit direkt inblandade.

Oavsett vad man säger så är nog dessvärre inte principer någon större tillgång för den som vill göra en lysande karriär.

Comment från Kerstin
Tid 26 June, 2009 kl 3:44

Med undantag för principen att slicka rätt bakdelar då förstås! Och det gäller nog dessvärre generellt, inte bara inom amerikansk militär.

Comment från Klas
Tid 2 July, 2009 kl 12:56

Kolas: Vad tycker du om strategin för operation svärdshugg ?
Att kriget i Afghanistan egentligen är helt fel, oc hatt situationen från början angreps på ett sätt som bara kan leda till katastrof är vi överens om – men eftersom läget är som det är.

Den nya “ÄB” i afghanistan har ju sagt att amerikanerna måste ut ur sina fordon och föröska rikta energin åt att skydda civilbefolkningen och hjälpa till med återuppbyggnaden, ungefär som Isfor-styrkornas uppgift har varit.
Samt att bombningar inte komemr vara tillåtna om det finns risk för civila offer.

Kommer dessa saker infrias ? Kan marinkåren ställa om till det mer “brittiska” och europeiska sättet av krigsföring i dessa länder, och om så är fallet – kan det var början till ett mindre katastrofalt slut ? Vad tror du ?

/K