Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2009
M T W T F S S
« May   Aug »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En pjäs för Gaza

uppforandetMellanöstern står i centrum – igen.

En ny konflikt skakar den anglosaxiska teatervärlden i Storbritannien, USA och Kanada. Det gäller Mellanösternfrågan… ännu en gång.

En och annan läsare kanske undrar varför Vindskupan tycker att det skulle vara någon slags märkvärdighet.

Är det inte en storm i ett litet kulturellt vattenglas?

Kanske inte, trots allt.

Det kan vara värt att hålla i minnet att i den anglofona kulturkretsen är scenkonsten troligen en viktigare arena än hos oss (ungefär som poesi ofta är mycket högt skattad i Arabvärlden). Ofta är det på teater scenen som samhällstrender speglas… och understundom också startas.

Förra gången gällde det My Namne is Rachel Corrie, pjäsen om den amerikanska studentska som dödades i Gaza i mars 2003. Den vållade kontrovers… och pressade samtidigt upp en dörr, icke minst i USA.[i]

Kanske har dörren öppnats ytterligare ett stycke.

Den här gången står striden kring pjäsen Seven Jewish Children – A Play for Gaza. Den skrevs av brittiska dramatikern Caryl Churchill och det blev den 22 dagar långa israeliska Gazaoffensiven som fick arbetet att rulla igång… och gav den dess laddning.

Churchill har en lång och vacker karriär som pjäsförfattare bakom sig. Nästan fyrtio pjäser har hon skrivit sedan det sena 1950-talet. De inkluderar pjäser för BBC, och för scenen.

Många av pjäserna har feministiska teman.

Det noterades också att hon är medlem den brittiska Palestine Solidarity Campaign.

Caryl Churchill skall under sista tiden ha experimenterat med att skala av sina texter, ner till ett ekonomiskt minimum. I Seven Jewish Children drevs det till längre än tidigare. Pjäsen blev en bara tio minuter lång. Längre behövdes inte trots att den täckte in nästan hela Mellanösternkrisens moderna historia.

Skådespelerskan Kathleen Chalfant tyckte att manuset mest av allt liknade en dikt.

Den fick sitt offentliga premiärvisning vid Royal Court Theatre den 10 februari 2009.[ii]

Många proisraeliska judar tog mycket illa vid sig. Därom råder inget tvivel. Melanie Phillips skrev i Spectator:

Det är en öppen smutskastning av det judiska folket som inte bara upprepar brännande lögner om Israel utan också vädjar till ett uråldrigt judehat. Det vämjeligt och fruktansvärt bortom all gräns att Royal Court Theatre sätter upp detta. […] Under medeltiden brukade “mysteriespel” som porträtterade judar som demoniska kristusmördare bidra till mördande pogromer mot Europas judar. Med denna pjäs av Caryl Churchill har Royal Court uppfört ett modernt mysteriespel.”[iii]

Jonathan Hoffman, andre vice ordförande för Storbrittaniens och Irlands Sionistiska federation ansåg:

Det är en grotesk parodi på den judiska historien som på ett förvridet sätt porträtterar israeliska fäder som hjärtlösa hånfullt triumferande och israeliska mödrar som bara bryr sig om vad som är bäst för deras döttrar.”[iv]

Det skrevs protestbrev. Ett par “motpjäser” författades.

Andra var inte lika säkra.

Tony Kushner och Alisa Solomon försvarade pjäsen i The Nations spalter. Pjäsen var, skrev de, “tät, vacker, undflyende och avsiktligt undanglidande“.[v]

De flesta recensenterna gav pjäsen höga betyg. I The Times skrev man att den var medkännande och upplysande.[vi] I The Guardian tyckte Michael Billington att pjäsen mycket fint illustrerade den förändring som drabbat Israel där till sist säkerhet kommer före allt annat.[vii]

Caryl Churchill

●●●

Själva pjäsen bestod av sju akter. Varje akt består utspelar sig under olika tidsepoker.

Därav titeln: “Sju judiska barn”.

Barnen är inte med. Istället diskuterar vuxna, vad man skall berätta för ett barn under sju olika epoker.

Den första akten utspelas under Förintelsen.

Berätta för henne att det är en lek.

Berätta för henne att det är allvar.

Men skräm henne inte.

Berätta inte att de tänker döda henne.

Berätta för henne att det är viktigt att vara tyst.

Berätta för henne att hon får kaka om hon är duktig.

Berätta för henne att hon måste krypa ihop som om hon ligger i sängen

Men att hon inte får sjunga.

Berätta att hon inte får komma ut

Berätta att hon inte komma ut även hon hör skrik

Skräm henne inte

Det påminner, som tidigare sagts, mycket om en dikt. En recensent ansåg att de återkommande “Berätta för henne” närmast påminde om regelbundna hjärtslag.

Det var ett verkningsfullt grepp. Påfallande många av de som skrivit inlägg mot Caryl Churchills pjäs har försökt imitera “Berätta för henne…” modellen i hennes text.[viii]

Den andra akten utspelar sig, förstår vi, omedelbart efter Förintelsen. Man sitter, halvt bedövade, och försöker smälta att nästan hela släkten utraderats.

Berätta för henne att det här är en foto av hennes mormor, hennes morbröder och mig

Berätta för henne att hennes morbröder dog

Berätta för henne att de blev dödade

Skräm henne inte

Berätta för henne att hennes mormor var mycket klok

Säg inte vad de gjorde

Berätta för henne att hon var modig

Berätta för henne att hon lärde mig hur man bakar kakor

Säg inte vad de gjorde

Berätta något

Berätta något när hon blir äldre.

Emigrationen följer.

Berätta för henne att det är soligt där

Berätta för henne vi vänder hem

Berätta för henne att det är det land som gud gav oss

Under fjärde akten kommer den krypande känslan av att något inte stämde, trots allt. Det fanns tydligen andra där, de kallas oftast bara för “dom”, precis som nazisterna.

Barnet för nu höra att det inte var “deras” hem på riktigt.

Hon skall inte få höra att “de” brukade sova i hennes sängkammare.

Sexdagarskriget kommer och går. Inställningen mot “dom” blir allt kallare och hårdare.

Den sjunde och avslutande akten kommer. Det är den som blivit kontroversiell.

Den utspelar sig under Gazaoffensiven. Nu är brutaliteten fullständigt ohämmad.

Berätta för henne att bara några få av oss blivit dödade

Berätta för henne att armén har kommit till vårt försvar

Säg inget om att hennes kusin vägrade att tjänstgöra i armén

Säg inget om hur många av dem som dödats

Berätta för henne att Hamaskämparna dödats

Berätta för henne att dom är terrorister

Berätta för henne att de är avskum

Säg inget

Säg inget om familjen av döda flickor

Berätta för henne att man inte kan tro på allt man ser på teve

Berätta för henne att vi dödade barnen av misstag

Säg inget om armén

Berätta för henne om armén, berätta att hon skall vara stolt över armén. Berätta för henne om familjen av döda flickor, berätta för henna vad de heter, varför inte? Berätta för henne att hela världen vet, varför skulle inte hon veta? Berätta för henne om de döda barnen, såg hon de döda barnen? Berätta för henne att hon inte har något att skämmas över. Berätta för henne att det är deras eget fel. Berätta för henne att de vill att deras barn skall dödas för att folk skall tycka synd om dem. Berätta för henne att jag inte tycker synd om dem. Berätta för henne att hon inte skall tycka synd om dem. Berätta för henne att det är oss det är synd om. Berätta för henne att dom inte kan tala med oss om lidande. Berätta för henne att vi är en järnnäve nu. Berätta för henne att krig är krig. Berätta för henne att vi inte kommer att sluta döda dom förrän vi är säkra. Berätta för henne att jag skrattade när jag såg de döda polismännen. Berätta för henne att dom är djur som lever i ruiner nu. Berätta för henne att jag bryr mig inte även om vi utplånar dem. Berätta för henne att enda problemet är att världen hatar oss. Berätta för henne att jag struntar i om världen hatar oss. Berätta för henne att vi är bättre hatare. Berätta för henne att vi är det utvalda folket. Berätta för henna att jag ser på ett av deras barn täckt av blod och vad känner jag? Berätta för henne att jag bara är glad över att det inte är hon.

Säg inte det.

Berätta för henne att vi älskar henne.

Skräm henne inte.

Så var det sagt. Och det var från den, avslutande monologen som de flesta av anklagelserna för antisemitism tagit sin avstamp.

Somliga tog illa vid sig av frasen “Det utvalda folket”. I ett svar påpekade Caryl Churchill att George W Bush själv använde den frasen i tal inför Knesset och att många energiska försvarare av den israeliska politiken gör detsamma med stor entusiasm.[ix]

En kolumnist skrev i Jerusalem Post ansåg att pjäsen inte kunde betraktas som antisemitisk. Den kulminerande akten var obehaglig, det är sant,  men under de tjugofem år han levt i Israel hade han för sin del hört människor vräka ur sig samma saker och värre. Det hade kommit från vänner, grannar, släktingar och lumparkompisar .[x] I Kanada fördömde å andra sidan Quebecs Judiska Kongress pjäsen å det starkaste. “Vi anser att den är antisemitisk och hatfull… den kulminerar med porträttera judar som dräglande, blodtörstiga och hjärtlösa mördare

Dessutom antyder den att judar har för vana att ljuga och indoktrinera sina barn vilket är chockerande.”

Uttalandet gjordes efter beskedet att Independent Jewish Voices Montreal tänkte sätta upp pjäsen i Montreal.[xi]

I New York tyckte pjäsförfattaren David Zellnik att den illustrerade hur “vi (de amerikanska judarna) behandlas som de sju judiska flickorna av massmedia och av judiska centralorganisationer. Folk sitter bakom stängda dörrar och försöker komma på hur man skall förklara för “barnen” vad som pågår.[xii]

I mitten av juni 2009 sattes den upp i Tel Aviv.Sju judiska barn uppförs i Tel Aviv

Det skedde under ett fredsmöte. För regins stod Samieh Jabbarin, en arabiskt-israeliskt scenkonstnär. Han fick regissera via telefon och skype eftersom han befann sig under husarrest.

En av skådespelarna förklarade för en brittisk tidning att Caryl Churchill verkligen förstod hur israelerna hamnat i sin nuvarande situation.

En man ur publiken sa att det var en fascinerande föreställning och “till min sorg finns det mycket sanning i den här pjäsen.”[xiii]

Den som är nyfiken på vad det handlar om kan läsa manuset här.


[i] Se också “Breven från Gaza. 5” 26 augusti 2007 på denna blogg

[ii]Seven Jewish Children: A Play for Gaza” Royal Court Theatre:s annons.

[iii]The Royal Court’s mystery play” av Melanie Phillips, kolumn i Spectator, 8 februari 2009.

[iv]Outrage over ‘demonising’ play for Gaza” av Leon Symons, i Jewish Chronicle, 12 februari 2009.

[v]Tell Her the Truth” av Tony Kushner och Alisa Solomon, i The Nation, 26 mars 2009.

[vi]Seven Jewish Children at Royal Court, SW1” av Dominic Maxwell, i The Times, 13 februari 2009.

[vii]Seven Jewish Children” av Michael Billington, i Guardian, 11 februari 2009.

[viii] Se exempelvis “Seven Muslim Children” på bloggen BlueTruth, 6 april. Och ” Seven themes for Caryl Churchill” på Normblog, 23 mars 2009.

[ix]Letters: Jacobson on Gaza” Caryl Churchill I The Independents insändarsektion, 21 februari 2009. Skrolla ner innan du kommer till Churchills brev.

[x]Hearing echoes in ‘Seven Jewish Children’” av Larry Derfner, i Jerusalem Post, 22 april 2009.

[xi]‘Anti-Semitic’ play makes Canadian debut in Montreal ” av David Lazarus, i The Canadian Jewish news, 30 april 2009.

[xii]Zellnik: ‘7 Jewish Children’ reminded me that the media and Jewish organizations have infantilized us” av David Zellnik på bloggen MondoWeiss, 27 mars 2009.

[xiii]Caryl Churchill’s Seven Jewish Children staged in Tel Aviv” av Rachel Shabi i The Guardian, 12 juni 2009.