Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2009
M T W T F S S
« Apr   Jun »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Veckoslutsrevolten i Irak

helgrevoltenDet kallades för helgrevolten. Frågan är om det handlar om en tillfällig händelse eller ett förebud om att värre tider väntar i Irak.

Läsaren undrar kanske vad som menas. Först måste vi be att få servera litet bakgrund.

Under George Bushs sista presidentperiod gjordes en storsatsning för att återge Amerika greppet om Irak, kallad för “The Surge” eller Tillströmningen. Den gick dels ut på att Amerika satsade de sista tillgängliga reserverna på cirka 30 000 man och dels gick man in för en smidigare söndra-och-härska teknik.

Resultatet har varit en succé.

Sägs det.

Våldet har pressats ända ner till 2005 års nivåer. Det är nästan all statistik överens om.

Så då borde hela företaget vara en framgång? Allt går bra, med undantag för att de två miljonerna flyktingarna som inte verkar vilja återvända hem.

Det finns anledning att kasta en källkritisk blick på de påståendena.

Först och främst har de sitt ursprung i samma neokonservativa kretsar som både ivrat för invasionen och som propsat på Tillströmningen. En av dem, Robert Kagan, var rentav så kissnödig att han började förkunna att framgången var ett faktum från sin kolumn redan innan den hunnit dra igång.[i]

I den andan har det fortsatt. Det har kommit en ström av bedyranden från neokonservativa institutioner som American Enterprise Institute och tidskrifter som Commentary Magazine. Alla har de bedyrat att Tillströmningen var en framgång att planen var ett genidrag – och därmed i förlängningen att själva invasionen också egentligen var en ypperlig idé. Därav följer också att det inte finns någon anledning att misstro de strategiska visdomskällor som propsat på alltsammans… nämligen de själva.

De bedyrandena har runnit hela vägen ner i svenska ledarsidor.[ii] (Gissningsvis för att skribenterna gärna fiskar saker att tycka på amerikanska webbsidor.)

Det handlar med andra ord om partsinlagor och de bör läsas som sådana. Inte nödvändigtvis lögnaktiga men vinklade och självtjänande.

Mer skeptiskt lagda observatörer anser att, JA våldet har sjunkit men där Robert Kagan ser Amerikas makt och sin och sina meningsfränders egen genialitet ser andra istället en rad faktorer som egentligen ligger utanför den amerikanska ledningens kontroll.

En viktig faktor uppges vara att ett vapenstillestånd har utlysts av Mahdi armén tack vare Iransk (!!!) medling. Mahdi armén, Sadr rörelsens väpnade milis, var den som drev de flesta dödspatrullerna.

Den viktigaste faktorn var att Iraks sunnimuslimska rebeller hamnade i ett allt större underläge i det vanvettigt brutala inbördeskriget mot shiiterna under 2006 – 2007. Tills sist uppges stora delar av Bagdad ha blivit etniskt rensat från sunnimuslimer. Mitt uppe i det hade det dessutom utbrutit ett krig mellan sunnimuslimska motståndsgrupper och Al Qaida. Al Qaida hade gjort mycket för att förvärra situationen genom sina besinningslösa angrepp mot shiamuslimer och sunnimuslimer som försummade att visa den rätta entusiasmen. Till sist hade många sunnimuslimska grupper inget annat val än att ta till vapen för att värja sig. De var med andra ord i full färd med att bekämpa Al Qaidagrupperna, samtidigt som de försökte värja sig mot shiitiska dödspatruller, när amerikanerna trädde in på scenen och erbjöd pengar och vapen.

Självklart nappade de.

Den såkallade Uppvaknande råden föddes.

Rörelsen började sitt liv som en rapport 2006 från tankesmedjan RAND med titeln “The Anbar Awakening“.[iii]

Amerika organiserade och beväpnade dem och Amerika betalade dem för att föra krig mot Al Qaida grupperna (och för att låta bli att angripa de amerikanska trupperna).[iv] I praktiken innebar det att den amerikanska armén köpte sig frid snarare än att den lyckats vinna någon avgörande seger.

Uppvaknande rörelsen bekämpade Al Qaida, med avsevärd framgång.

I en intervju berättar en irakisk rebell med pseudonymen Abu Abdul Aziz att han anslutit sig till upproret 2004.

År 2005 hade hans grupp vuxit från ett sjuttiotal medlemmar till 750. Det hade varit deras lyckliga tid. De ansatte de amerikanska trupperna i Anbar provinsen å det gruvligaste. När intervjun gjordes hade läget mörknat. Många rebeller hade köpts över av amerikanerna. Hans grupp hade nu bara ett trettiotal medlemmar kvar och de var hårt ansatta. Själv kämpade han vidare, dels av patriotiska skäl, dels för att utkräva hämnd för sin syster som dödats vid en flygräd.[v]

Helgrevolten blev en vändpunkt.

Av allt att döma inleddes den när regeringen arresterade två ledare ur Uppvaknande råden. Oroligheter blossade upp i Bagdads Fadhil distrikt.

Tio regeringssoldater tillfångatogs. Regeringsstyrkorna gick omgående till motangrepp, understödda av amerikanska trupper.

På eftermiddagen kapitulerade stadsdelen.

Det kan framställas som en tillfällig episod men man kan också se det som ett tecken på hur vanvettigt labil situationen i själva verket är under ytan.

●●●

En som har tittat närmare hur Tillströmningen fungerar på plats är frilansjournalisten Dhar Jamail.

Han såg flera skäl till skepsis mot Robert Kagans jubel. Ja, våldet hade minskat, men det var inget lyckligt land han besökte. Bagdad hade delats upp i sektioner av betongmurar. Där fanns soldater och vägspärrar överallt.

Bakom murarna dominerades de olika stadsdelarna av olika milisgrupper, Uppvaknande grupper eller den irakiska armén. Återuppbyggnaden låg stilla. Det ekonomiska livet var lamslaget. Människorna var både trötta och paranoida. För att komma in i den Gröna Zonen måste man passera flera vägspärrar. De yttersta bemannades av militärentreprenörer, Contractors. Bara den längst inne sköttes av reguljära amerikanska soldater. Allt i syfte att snygga upp den amerikanska arméns förlustsiffror.

Under sina resor i Anbar provinsen noterade han en annan sak: det amerikanska återuppbyggnads biståndet hade i själva verket inte alls återuppbyggnad som mål. Det handlade om utbetalningar till en mängd lokala småpåvar för att de i sin tur skulle se till att provinsen höll sig lugn. Den amerikanska armén hade helt sonika tagit över en politik för att köpa stöd från lokala makthavare som Saddam Hussein brukade bedriva.

Och upprepade gånger kom frågan: vad händer när pengarna slutar rinna till?

Framför allt: enligt Dhar Jamail handlade det om ett land som formligen bågnade av motsättningar. Den amerikanska armén hade köpt sig frid, så långt var allt väl men nu hade man en stor milisrörelse – närmare 100 000 man stark – på halsen som måste avlönas. Lösningen på problemet blev att dumpa Uppvaknande rörelsen på den irakiska regeringen i oktober 2008. Al Malikis regering skulle ta över löneutbetalningar, ge milismännen jobb i säkerhetsstyrkorna.

Det var regeringen måttligt intresserad av.

Följden har blivit att många av milismännen har gått utan lön sedan oktober. Andra får för litet betalt. Få hade fått de anställningar i säkerhetsstyrkorna som det var lovat. I ett land med närmast astronomiska arbetslöshetsnivåer är det ett gravt hot.

Enligt Dhar Jamail är moralen låg nu. De började de bli allt argare och bittrare.

De är illa av stora delar av befolkningen, angripna av Al Qaida, av de fortfarande aktiva motståndsgrupperna och regeringsstyrkorna. “När amerikanerna försvinner kommer vi att bli fångade mellan den irakiska regeringen som förföljer oss och Al Qaida som vill hämnas på oss,” klagade en av uppvaknanderörelsens lokala ledare.[vi]

Och runtomkring finns det de som bara väntar på att utnyttja ett nytt tillfälle.

Abu Abdul Aziz förklarade att hans grupp visserligen var mycket svagare jämfört med sin topp 2005 men på inget sätt uträknad. De var erfarna, hade gott om vapengömmor och goda kontakter med polisen. De hade inga tankar på att ge upp.[vii]

Är kanske inte det en tröst för ett tigerhjärta?

Faktum är att amerikanska källor säger samma sak. Det finns motståndsfickor kvar i landet som inte går att rensa. Blir de kvar kommer de att “flamma upp igen”[viii].

Och från Pentagons sida gissar man att det är mycket troligt.[ix]

I detta läget skall USA inleda uttåget. Och Obamaregeringen står inför ett nytt potentiellt stort problem.

●●●

Veckoslutsrevolten blev början på en ny, våldsam period i Irak under våren 2009. Rapporterna talar om en ström av vidrigheter. Två massiva bombattentat i slutet av april dödade 90 människor. Totalt skall Bagdad ha drabbats av 33 bombattentat under den månaden.

Också de amerikanska förlusterna i Irak har börjat öka igen, trots att trupperna håller på att dra sig tillbaka till sina stora, skyddade baser.[x]

Planen, eller vallöftet, eller vad man vill kalla det var att den amerikanska armén skulle dra bort alla utom 50 000 man från Irak.

Det som låg på bordet var ett resolut val. Att avsluta kriget i Irak och satsa resurserna på det i Afghanistan.

Istället har Obama beslutat att göra två halvhjärtade kompromisser. Han kommer att minska sin insats i Irak men han kommer inte att avsluta den. Kriget kommer att fortsätta, men med en tredjedel av dagens styrka. Han kommer också att förstärka i Afghanistan – men inte med så mycket som armén begärt.

Ett viktigt motiv till det beslutet kan ha varit att stoppa igen ett blödandet sår i USA:s statsbudget. Det demokratiska partiets främsta tankesmedja – Center for American Progress - var den som hävdade att man skulle kunna spara 330 miljarder dollar på att minska åtagandena i Irak.

Det kräver ett par saker som man sällan får i krig: att allt går efter planerna och att fienden samarbetar. Mardrömsscenariot skulle vara att striderna intensifieras i både Irak och Afghanistan på samma gång. Det kommer att bli “tvåfrontskrig utan järnväg emellan”.

Och Amerikas statskassa kommer att fortsätta att blöda i Irak.

Det skulle ställa president Obama inför ett dilemma som han delvis har skapat själv men mest av allt har ärvt efter Bush. Han kommer då definitivt att stå inför ett två fronts krig. Det kommer att utkämpas med en reducerad styrka i både Irak och Afghanistan. Det är hans beslut.

De värsta synderna kommer Obama att ha ärvt från sin företrädare. George Bush var den som såg till att krafterna splittrades. Bush var den som inte ökade arméns storlek trots att det faktiskt var på tapeten ända sedan hösten 2003. Det var under hans sista tid som Uppvaknande rörelsen i Irak överlämnades till Maliki regeringen.


[i]The ‘Surge’ Is Succeeding” av Robert Kagan, Washington Post, 11 mars 2007.

[ii] Se exempelvis Per Gudmundsons “En enskild individ kan ha stor betydelse” i Svenska Dagbladet, 10 april 2008.

[iii]The new Fallujah up close and ugly” av Dahr Jamail, Asia Times, 14 februari 2009.

[iv]Warning to the US: beware treating Afghanistan like Iraq” av Patrick Cockburn, The Independent, 26 februari 2009.

[v]Iraqi Insurgent Continues Fight Against U.S. Troops” National Public Radio, 10 februari 2009.

[vi]Weekend uprising shows Iraqi tensions” av Robert H Reid, AP i San Fransico Cronicle, 31 mars 2009.

[vii]Iraqi Insurgent Continues Fight Against U.S. Troops” National Public Radio, 10 februari 2009.

[viii]In a Desolate Iraqi Village, War Is Far From Over” av Marc Santora, New York Times 31 mars 2009.

[ix] “Pentagon: Insurgent attacks likely to rise in Iraq” av Lara Jakes, AP News, 22 april 2009.

[x] “April deadliest month for US in Iraq in 7 months” av Kim Gamel, AP, 1 maj 2009.

Kommentarer

Comment från Marcin
Tid 8 May, 2009 kl 8:39

Jag tänkte på dessa klipp när jag läste posten ovan.

http://aliveinbaghdad.org/2008/10/07/baghdad-security-plan-burdens-residents/

http://aliveinbaghdad.org/2008/02/04/baghdad-walls-divide-neighbors-friends/

http://aliveinbaghdad.org/2008/08/11/iraqi-children-fight-on-all-sides/

http://aliveinbaghdad.org/2008/11/17/sahwa-what-next-after-al-qaeda/

Vad jag inte kan förstå är hur motståndsgrupperna kunde “köpas över” så enkelt. En tanke slog mig att de genom sammarbetet kunde bygga upp en ekonomisk depå för framtida kamp men det håller nog inte. Någonting säger mig att Iran och andra länder sponsrar motståndet ekonomiskt så då borde man inte behöva amerikanska pengar.

I takt med att olika vetenskapliga grenar utvecklas, så verkar även söndra och härska metoderna fulländas mellan varje krig och ockuperade områden.

Comment från Vindskupan
Tid 9 May, 2009 kl 7:11

Frågan är om det verkligen gick så enkelt att köpa över dem. Det dröjde fram till 2007 och berodde dels på att motståndet var så splittrat – det finns inget Irakiskt FNL – och dels på att de befann sig i ett mycket prekärt läge. De var vid det laget pressade från alla håll i inbördeskriget. Amerikanerna var helt enkelt det minsta problemet.