Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2009
M T W T F S S
« Apr   Jun »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Skymning över Imperiet

Imperiets död

Kanske kommer framtidens historiker att säga att detta var den punkt då det brittiska imperiet slutligen dog. Det var då som de sista brittiska baserna i Irak utrymdes.

Som så ofta kommer den slutliga tidpunkten att vara omstridd. Somliga skulle kanske säga att det skedde redan 1941 då Storbritannien blev beroende av amerikanskt bistånd för att kunna fortsätta kämpa i Andra världskriget.

Andra skulle säga att det kom 1956 under den misslyckade Suezinterventionen då det demonstrerades att England faktiskt inte hade krafter att bedriva stormaktspolitik på egen hand.

Dog imperiet kanske den 1 juli 1997? Det var då som britterna lämnade Hong Kong, den sista, återstående viktiga delen av det gamla Imperiet. Av det en gång gigantiska kolonialväldet som en gång omfattat Indien, Pakistan, Burma, Östafrika, Australien, Kanada, Nya Zeeland, koncessionerna i Kina och mycket, mycket mera återstod bara litet rester i form av några spridda öar här och där som mesta av allt kostade pengar att behålla.

Storbritannien var återbördat till den andrarangsställning där det en gång börjat sin mödosamma klättring mot maktens höjder.

Imperiet var dött. I stort sett godtog de flesta vanliga britter vad som skett utan någon större veklagan.

Men inte alla.

Här och där fanns det de som hoppades att det skulle gå att återuppliva liket igen. Under 1990 talet hade de rösterna blivit all högre och mer självsäkra. Där fanns Paul Johnson, Niall Ferguson och Andrew Roberts som bedyrade att det gamla Imperiet i själva verket hade varit en förträfflig institution, att det hade varit en grov orättvisa av historien som upplöst (Paul Johnson jämförde Ghandi med Hitler) det men det misstaget skulle man nog kunna rätta till i sinom tid.

Nästan alla kastade de längtansfulla blickar mot USA. Paul Johnson hade arbetat på det neokonservativa American Enterprice Institute under 1980-talet. (Efter att Margret Thatcher lagt ett gott ord för honom.)

Andrew Roberts menade att i framtiden skulle man över huvud taget inte ens märka den lätta skillnaden i övergången från det brittiska till det amerikanska imperiet.[i] Det andra skulle ta vid där det första slutade.

Niall Ferguson förklarade i boken Empire att USA nu var i samma guldläge som England efter Napoleonkrigens slut. Den hade en maktsfär som bara väntade på att förvandlas till ett riktigt, fullskaligt imperium.

Och i USA var det många som var rejält lockade. Niall Ferguson kallades för att få träffa utrikesminister Colin Powell. Andrew Roberts fick en nådig audiens för president George Bush.

Roberts fru tyckte skämtsamt att Bushs förälskelse i hennes make överträffade hennes. Och varför inte? I Roberts texter fick George Bush bekräftelse på att han var en Stor Statsman, trots allt.

Det fanns andra, mörkare drag. Hos alla finns i varierande grad det en stark tro på Den Vite Mannens unika förutsättningar att styra världen. Alla prisade de det gamla Imperiet. Alla försökte de klistra över dess brister. Niall Ferguson vrider sig som en orm i en myrstack när det kommer till de upprepade svältkatastrofer som drabbade Indien så länge det var en brittisk koloni. Andrew Roberts går visserligen inte så långt som att prisa massakrerna eller tortyren, bara antyder det nog var till det bästa. Han har för övrigt ofta framträtt på The Springbok Club, en sammanslutning av duktigt reaktionära affärsmän i exil från Sydafrika och Zimbabwe som brukar träffas och prata om gamla underbara tider av apartheid styre och hur de kunna komma tillbaka.

Dock: att öppet tala om “vit makt” är inte längre så aptitligt. Det måste göras inlindat.

I boken A History of the English-Speaking Peoples Since 1900 skildrar han de engelskspråkiga folkens uppstigande till makt och härlighet.[ii] Stundtals verkar han närmast berätta om ett utvalt folk i en saga.

Det var den som hade skänkt honom hans audiens hos president Bush.

Och i mars 2003 tyckte de sig se ett nytt kapitel i den pågående sagan. Storbritannien skulle delta med 40 000 man i andrew_robertsinvasionen av Irak.

●●●

Kanske dog drömmen definitivt den 31 maj 2009. Det var då som den brittiske generalmajor Andy Salmon överlämnade den sista, brittiska basen i Basra till en amerikansk befälhavare. Vid det laget fanns bara 4 000 brittiska soldater kvar. Sex långa år hade gått sedan de kom. Då hade de varit 46 000 och del av en invasionsarmé. Nu avvecklades den sista resen av närvaron definitivt.[iii]

Den brittiske arméchefen bedyrade att de vunnit en seger.

Deras kontroll hade i själva verket varit bräcklig redan från början. De hade misslyckats att förhindra plundring och sammanbrott under sin inmarsch. Under de gångna åren hade mer än en besökare noterat att lokala miliser och fraktioner var den verkliga makten i södra Irak.

Visst, det hade bjudits på en del smärre taktiska framgångar här och där men i stort sett hade den långsamma, glaciär lika glidningen mot kaos varit omöjlig att hejda. Det fanns inga pålitliga, lokala bundsförvanter. Polisstyrkorna som britterna hade försökt upprätta hade tagits över av olika shiamuslimska miliser och fungerade till sist närmast som underavdelningar till sagda, lokala milisstyrkor istället för vara förstärkningar. I en amerikansk rapport kallades den brittiska insatsen rent ut för ett nederlag. År 2005 hade britterna i stor sett tappat greppet om södra Irak ansåg den amerikanske strategi forskaren Anthony Cordesman.[iv] Till sist kontrollerade britterna inte mycket mer än sina egna baser. Britterna har haft samma typ av problem som amerikanerna i att försöka kämpa med en yrkesarmé och utan att höja skatterna eller på annat sätt pressa fram ytterligare resurser.

För första gången sedan Koreakriget på 1950-talet tvingades alla tre vapengrenarna kalla in reservister för att klara sina åtaganden. Dessa har å andra sidan svarat med att lämna Territorial armén i en strid ström. Det klagades bittert över bristen på utrustning och pengar.[v] Till följd av svårigheterna att skaka fram rekryter har man tvingats börja värva manskap i samväldesländerna. Så uppgavs exempelvis prinsessan av Wales regementes 1:a bataljon ha 116 utlänningar i sina led. Det var 20 procent av styrkan. De flesta var fijianer men där fanns också män från Jamaica, Nepal Sydafrika och Ghana. Det noterades att den brittiska armén allt snabbare började likna en främlingslegion.[vi]

Summa sumarum: de militära resurserna ville inte förslå och insatsen i Irak började bli alltmer meningslös. Redan år 2007 började misstankarna mola om att armén bara låg kvar i södra Irak för att Tony Blair skulle slippa erkänna att alltsammans varit en enda gigantisk felspekulation.[vii]

Och nu är det över. Krafterna kommer att satsas i Afghanistan.

På den fronten upptäckte de brittiska militärerna att de också håller på att bli överspelade. I Helmand provinsen höll amerikanerna på att ta över och de brydde sig över huvud taget inte om att ta order från den lokala det brittiska högkvarteret.[viii]

Så kanske bevittnar vi nu, inte en renässans utan det brittiska imperiets sista dödsryckning.


[i] “White Man for the Job” av Johann Hari,i The New Republic, 23 april 2007.

[ii] “White Man for the Job” av Johann Hari,i The New Republic, 23 april 2007.

[iii]British operations in Iraq come to an end” av Richard Norton Taylor och Ian Black, i The Guardian, 1 maj 2009.

[iv]Revealed: The true extent of Britain’s failure in Basra” av Patrick Cockburn, The Independent, 23 februari 2007.

[v] ‘Running hot’ – British forces stretched to the limit” av Cole Moreton, The Independent, 10 september 2006.

[vi]How British Army is fast becoming foreign legion” av Michael Evans, Times online, 14 november 2005.

[vii]Revealed: The true extent of Britain’s failure in Basra” av Patrick Cockburn, The Independent, 23 februari 2007.

[viii]Step aside, limey, this is how to fight the Taliban” av Jerome Starkey, i Times Online, 1 mars 2009.