Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2009
M T W T F S S
« Apr   Jun »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

När Iran blev Amalek

Mötet mellan Obama och Netanyahu

Den israeliske premiärministern tar till allt djupare brösttoner i sina maningar till angrepp på Iran. Att säga att Iran är en reinkarnation av nazityskland eller att påstå att Israel hotas av en “andra förintelse” framstår numera som ganska menlösa anklagelser jämfört med vad som numera kommer från den israeliska statsledningen. En av hans medarbetare jämför Iran med bibelns Amalek. Detta uppges också vara den israeliske premiärministerns inställning.[i]

Detta är inga vanliga tider,” förklarade han gravallvarligt inför sina partikamrater.

Faran störtar sig emot oss. Den verkliga faran är att vi underskattar hotet. Min uppgift är först och främst att säkra Staten Israels framtid. Ledningens uppgift är att eliminera faran. Vem kommer att eliminera den? Det är vi eller ingen.”[ii]

Vän av ordning undrar kanske vad som är så extremt med den saken. Amalek var en folkstam i bibeln sades vara israeliternas dödsfiende och som till sist utsattes för regelrätt folkmord av dessa på guds eftertryckliga befallning. Israeliterna får gudomlig befallning att folket i Amalek skall slaktas fullständigt, att man varken skall skona kvinnor, åldringar, barn eller ens husdjur. Ja israels barn blev rentav straffade av sin bistre gud för att ha att låtit några enstaka amalekiter överleva.

(Det finns förövrigt extrema rabbiner i dagens Israel som sedan länge hävdat att det palestinska folket är det nya Amalek.[iii]) En skribent i Newsweek påpekade litet sötsurt att om den iranske presidenten hade kläckt ur sig något liknande, att citera en religiös text som manar till att utplåna ett helt folk, hade det gett upphov till ramaskri på alla etablerade ledarsidor.[iv]

Så icke denna gång.

●●●
Som tidigare nämnts på denna blogg är Netanyahu feberaktigt fokuserad på sitt “iranska hot”.[v]

Och som tidigare sagts: huvuddelen av “Det iranska hotet” har en envis tendens att upplösas i tomma luften vid närmare granskning.

Likväl klamrar sig det israeliska ledarskapet fast vid det som ett barn vid sin favoritnalle. Detsamma gäller de proisraeliska lobbygrupperna, AIPAC främst av alla. “Det iranska hotet” ger också en välkommen flykt från obehagliga frågor om ockupationen. Känslan av ständiga hot bidrar till att hålla den egna befolkningen och de internationella stödgrupperna mobiliserade bakom regeringen. Långtifrån alla i regeringen delar Benjamin Netanyahus frossa över det nya Amalek. Försvarsminister Ehud Barak förkunnade i en intervju att Iran troligen inte hade några speciella avsikter mot Israel.[vi]

Är alltsammans bara hyckleri? Inte så säkert. Man kan vara tämligen säker på att man i den israeliska ledningen och i AIPAC ganska omgående börjat tro på sina egna hjärnspöken. De amerikanska anhängarna verkar för vara med på noterna fullt ut. Den neokonservative patriarken Norman Podhoretz dundrade om president Ahmadinejad:

Precis som Hitler är han en revolutionär vars mål är att störta det internationella systemet och i tidens fullbordan med en nyordning dominerad av Iran och styrd av islamofascismens religiöst politiska ordning. Som sådan erbjuder han bara två alternativ: motstånd eller underkastelse.”[vii]

Läsaren kan inom parantes erinra sig att den iranske presidenten inte är landets högsta instans. President Ahmadinejad är närmast en glorifierad inrikesminister utan någon riktig makt över utrikespolitiken. Den rollen fylls av den såkallade “andlige ledaren” Ali Khaminei sedan 1989.

Det verkar inte spela någon roll. Israel och dess stödgrupper, framför allt i USA, arbetar oförtrutet med att bereda marken för en konfrontation med Iran. En besökare noterade att både regering och massmedia arbetar flitigt med att piska upp paranoia hos allmänheten över Irans (hypotetiska) massförstörelsevapen.[viii] Enligt Wolfgang Hansson har rentav ett par diplomater besökt Stockholm för att lägga ut texten om “det iranska hotet”.

Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt.

Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.

Våra frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bosättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut. Palestinierna kan vänta.”[ix]

Så hur går det hela egentligen? Vindskupans intryck är att å ena sidan verkar de israeliska bedyrandena inte riktigt övertyga annat än de redan frälsta. Förhållandet mellan Israel och USA har bevisligen blivit mer kyligt efter att Obama administrationen tog över. På israelisk sida noteras bland underrättelsefolk och militärer att deras amerikanska kollegor inte längre koordinerar sig med dem lika bredvilligt.[x] Allt oftare störs den israeliska ledningens sinnesfrid av ofina påstötningar om att bosättarverksamheten borde frysas. Netanyahu i egen hög person gnölade vid ett tillfälle att han inte visste vad de ville med honom egentligen.[xi]

Samtidigt…

Ja samtidigt är fortfarandet AIPAC en formidabelt stark lobbyorganisation. Organisationen lyckades förhindra att Antony Zinni blev amerikansk ambassadör i Irak och att Chass Freeman blev ordförande för nationella underrättelserådet. Man har visserligen varit tvingad att svälja att general Jones tog plats i nationella säkerhetsrådet men det pågår en växande viskningskampanj mot honom.

Lägg därtill att ingen i vare sig USA eller det internationella samfundet heller riktigt ha ork att spjärna emot alla påstötningar.

Kanske kom allt på sin spets under Benjamin Netanyahus första möte med USA:s nytillträdde president Barack Obama den 18 maj. Intrycket är att Obama föredrog att tala om fredsprocessen med palestinierna medan Netanyahu hela tiden försökt styra över på sitt älskade iranska hot.

En amerikansk före detta diplomat ansåg att de båda männen inte direkt verkade ha blivit själsfränder. Samtidigt hävdar de flesta bedömare att Netanyahu trots allt lyckades styra över president Obama på sitt spår. Frågan är då hur det spåret ser ut.

●●●
Det kan inte bli mycket mer än en spekulation men den linje som Benjamin Netanyahu driver om Iran påminner starkt om rekommendationerna i en rapport vi skrivit om tidigare med titeln Meeting The Challenge som en obskyr grupp med namnet Bipartisan Policy Center kläckt ur sig. Gruppens ursprung är okänt. Rapportens upphovs män är en blandning av neokonservativa, som Michael Rubin och Kenneth Weinstein, och såkallade liberala hökar.

Den främste bland de senare är Dennis Ross. En politiskt tillsatt tjänsteman som står AIPAC mycket nära.

Den strategi som rekommenderades var:

1.      Ställ långtgående och drakoniska krav på Iran. Krav som iranierna troligen inte kan gå med på.

2.      Upprätta dessutom snäva tidsgränser innan Iran uppfylla sagda långtgående och drakoniska krav.[xii]

För varje tidsgräns som inte uppfylls kommer en ny omgång sanktioner och fördömanden av regimen, gradvis alltmer oförsonliga. Den rekommenderar också att man bedriver underminerande verksamhet och “använder” den iranska oppositionen mot regimen. Allt detta kan betraktas som krigshandlingar, om än i liten skala. Lägg därtill att den iranska oppositionen i stort sett förklarat sig måttligt road av att fungera som ställföreträdare för USA.

Tills sist följer enligt förslaget öppna militära auktioner, ja sanktionerna och blockaden är redan i sig en typ av krigshandling.

Det är mönstret som tillämpades för att manövrera fram angreppen mot Irak och i viss mån mot Gaza. Det är också ett sätt att manövrera in Obama och USA i ett tvångsläge. Konflikten kommer gradvis att framstå som alltmer olöslig och oundviklig. Det ena steget kommer att ge det andra. För varje kliv framåt kommer det att bli allt svårare att svänga eller backa. Som när ett djur som drivs längre och längre in i en fålla blir manöverutrymmet att bli allt snävare.

Gradvis uppkommer ett tvångsläge.

Och beskedet är att Obama har tagit det första steget. Han har satt en tidsgräns för förhandlingarna med Iran.[xiii]

En gång i tiden, medan Barack Obama fortfarande bara var en förhoppningsfull kandidat hade en av hans närmaste rådgivare förklarat:

Det finns en populär uppfattning att Demokrater måste likna Republikanerna för att klara något slags nationellt säkerhetstest. Det är helt absurt att det fortfarande fungerar så efter Irak. Så vad skulle hända om man bryter mot det invanda mönstret och säger ‘Jag struntar i om Republikanerna angriper mig för att jag är villig att möta ledningen i Iran. Vi har vägrat göra det i 25 år och det har inte hjälpt oss någonstans.’[xiv]

Det var då det.Det iranska hotet


[i]Israel’s Fears, Amalek’s Arsenal” av Jeffrey Goldberg, i New York Times, den 16 maj 2009.

[ii]Netanyahu: If Israel doesn’t take out Iranian threat, no one will” osignerad, Haaretz, 26 maj 2009.

[iii] Bland dem nämns Israel Hess och Schmuel Derlich, källa “More on Amalek” av Daniel Luban, bloggen LobeLog.com, Inter Press Service, 27 maj 2009.

[iv]They May Not Want The Bomb” av Fareed Zakaria, iNewsweek 23 maj 2009.

[v] Se tidigare blogginlägg: “Den nye rådgivaren

[vi]Barak tells Haaretz: No existential threat to Israel” av Gidi Weitz, I Haaretz, 30 april 2009.

[vii]The Case for Bombing Iran; I hope and pray that President Bush will do it” av Norman Podhoretz I The Wall Street Journal, 30 maj 2007.

[viii]Prussia on the Mediterranean?” av Roane Carey, i The Nation, 27 maj 2009.

[ix] “Samtidigt i Sverige: Ett propagandakrig” av Wolfgang Hansson, Aftonbladet 20 maj 2009. Citerat av Kerstin Berminge “AB om Israels propagandakampanjer” Motvallsbloggen, 21 maj 2009.

[x]Jerusalem worried over breakdown of U.S.-Israel cooperation under Obama” av Aluf Benn och Barak Ravi, i Haaretz, 21 maj 2009.

[xi]Netanyahu: ‘What the hell do they want from me?‘” av Laura Rozen, i Foreign Policy, 28 maj 2009.

[xii] När det kom till frågan om israeliska bosättningar reagerade däremot den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman tjurigt på alla antydningar om att man skulle sätta tidsramar. “... vi förväntar oss att andra inte skall stå över oss med ett tidtagarur,” förklarades högdraget. Källa: “Israeli FM: Don’t Stand Over Us With A Stopwatch” av David Bedein, The Bulletin, 9 april 2009

[xiii]Obama Tells Netanyahu He Has an Iran Timetable” av Shery Gay Stolberg, New York Times, 18 maj 2009.

[xiv]The Obama Doctrine” av Spencer Ackerman, i The American Prospect, 24 mars 2008.

Kommentarer

Comment från Thomas E
Tid 1 June, 2009 kl 7:50

Samtidigt i Sverige:-) http://newsmill.se/artikel/2009/05/14/sverige-maste-stodja-israel-i-kampen-mot-den-iranska-bomben

Comment från Vindskupan
Tid 1 June, 2009 kl 18:45

Tung suck efter att ha läst den där episteln Thomas. Tolv riksdagsmedlemmar har skrivit under ett upprop som säger “Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben“, som rubriken löd.

Måste vi köpa det där om Amalek också?

Comment från Kerstin
Tid 2 June, 2009 kl 1:45

Vad ska man säga? Att hela världen är galen? Det som händer nu, både här och där, är så förfärligt att jag inte hade kunnat föreställa mig detta ens i mina vildaste mardrömmar för 25 år sedan.

Comment från Vindskupan
Tid 2 June, 2009 kl 11:58

Tja Kerstin det finns inte mycket att invända på den punkten. Kan vi inte inleda en brevaktion mot de där olycksaliga riksdagsledarmöterna? Bara för att försöka upplysa om att det handlar om en serie nyhetsankor?

Pingback från Motvallsbloggen » Tragedin i Gaza är en pågående sådan
Tid 4 June, 2009 kl 23:45

[…] Till det första inlägget: När Iran blev Amalek – Till det andra inlägget: “Antisemiten Barack Hussein […]