Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2009
M T W T F S S
« Apr   Jun »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Den nye rådgivaren

Dennis Ross i talarstolenFrån början var det helt givet. Efter att ha invaderat Irak skulle Iran stå i tur – minst.

Den tanken surrade envetet omkring i Washingtons luft. Det neokonservativa nätverket, speciellt Michael Ledeen, propagerade nitiskt för saken.

Sedan blev krigen i Irak och Afghanistan allt mer tunghanterade. Sedan förlorade John McCain valet mot Barack Obama. Sedan avgick George Bush och Obama blev USA:s 44:e president med ett mandat att ompröva den förda Mellanösternpolitiken.

Tanken på att angripa Irak pressades längre och längre bort från fokus. Men den ville inte försvinna.

Och sakta, sakta har försöken att få igång en ny örlog skjutit ny fart.

●●●
Länge var tiotusenkronorsfrågan i Washington vad som skulle hända med Dennis Ross. [i]

Skulle han få sköta om medlingen mellan israeler och palestinier än en gång? Ett tag var han lovad rollen som “superambassadör” i Mellanöstern. Ross var AIPAC:s favoritkandidat. Han har rentav kallats för “AIPAC:s son”.

Den här gången hördes ett morrande från både progressiva, moderata konservativa och en hel del hårt prövade amerikanska diplomater.

Det drogs en hel del lättnadens suckar bland utrikespolitikens yrkesfolk när Ross blev överhoppad. Inte så att karln var något monster men bakom den blida och förbindliga ytan doldes en byråkratisk gyttjebrottare av stora mått som navigerade ypperligt i utrikesförvaltningens korridorer.

I slutet av februari kom beskedet att Dennis Ross skulle få bli speciell rådgivare för Persiska viken och Sydvästasien.[ii]

I klartext: Ross skulle få syssla med Iran.

Inledningsvis förmodades att hans roll skulle bli symbolisk. Journalisten Jim Lobe noterade i början av mars att det tvärtom verkade som om Dennis Ross tänkte etablera sig som en Tung Aktör i policysnickrandet.[iii] Han uppgavs ha haft förhoppningar på att bli utrikesminister. Om det inte gick ville både han och AIPAC att han skulle få syssla med… Iran. När det gällde hur den israelisk/palestinska konflikten skall hanteras uppges han redan ha lyckats knuffa över utrikesminister Hillary Clinton över till det gamla, grundligt misslyckade konceptet att man enbart skall syssla med Västbanken och enbart förhandla med Fatah på den palestinska sidan. En journalist som hört sig för på State Department har fått veta att Dennis Ross är i full färd med anställa medarbetare, knyta allianser och att bygga upp sitt eget lilla privatimperium i utrikesförvaltningen.

Utnämningen av Dennis Ross har vållat en hel del förvåning i Iran. Det går att förstå dem. Obama hade haft som vallöfte att om möjligt försöka förbättra Amerikas relationer med – bland annat – Iran. Det är inte Dennis Ross stora lidelse i livet. Mellan sina perioder som diplomat har han varit verksam i olika AIPAC anknutna organisationer, bland annat den israelbaserade tankesmedjan Jewish People Policy Planning Institute. Där skall han ha haft sällskap av Shimon Peres, Natan Sharansky och Tzipi Livni.[iv]

En iransk parlamentsledamot ansåg spydigt att de lika gärna kunde ha utnämnt Ariel Sharon eller Ehud Olmert till USA:s sändebud.[v] I en rapport som Ross medverkade i kallades Iran för ett “demoniskt samhälle”.[vi]

Därtill: Dennis Ross står som en av undertecknarna av en rapport som huvudsakligen skrivits samman av neokonservativa lobbyister, en rapport vars rekommendationer mest verkar utmynna i att göra ett iranskt-amerikanskt krig är oundvikligt.[vii] Rapporten hade satts samman av en grupp kallad för Bipartisan Policy Center, av allt att döma ytterligare en i raden av grupper med ståtliga titlar och vackra brevhuvuden. Många av dem med föga mer än så och som mest av allt uppkommer som satelliter till existerande tankesmedjor. Rapporten hade riktats till Obama medan han fortfarande var kandidat. Låt vara vid det laget en mycket förhoppningsfull sådan.

Slutsatserna var tämligen drakoniska: avskräckning förväntas inte fungera på grund av “den Islamska Republikens extrema ideologi.” Man skulle sätta snäva tidsgränser innan Iran hade att lyda och givetvis, givetvis skulle USA agera i nära samråd med Israel.

Det handlar inte om att förkasta förhandlingar, inte öppet i alla fall. Istället anknyter den till en idé som en av demokraternas utrikespolitiska policy filosofer Michael O’Hanlon kläckt: USA skulle förhandla med Iran. Man var så illa piskade att försöka framstå som resonabel och civiliserad efter Bushepokens skjutjärns diplomati men man skulle från första början driva processen med siktet inställt på att misslyckas.

Bara genom att tålmodigt arbeta med Iran och ständigt misslyckas med att göra framsteg kan vi övertyga Bush-hatarna och USA tvivlarna jorden runt om att de verkliga problemen inte är Washington.”[viii]

Det var så rediga besked som man kan önska. De diplomatiska förhandlingarna är inte mycket mer än en charad som skall drivas för att få USA att framstå i bättre dager när man till sist drämmer till.

Och Dennis Ross verkar vara inne på samma spår. Det hela kan sammanfattas med att först förhandlar vi litet och sedan kommer ett ordentligt krig. Det kunde lika gärna ha kommit från en neokonservativ tankesmedja under George W Bushs tid. Men det var istället vad den man som Barack Obama gjort till sin främste Iran-rådgivare skrivit under på. Man återigen hur skiljelinjen mellan demokraternas utrikespolitiska etablissemang och republikanernas i själva verket är dragen i vattenytan.

Kan det handla om att Dennis Ross råkat sätta sitt namn under rapporten utan att tänka sig för?

Osannolikt. Under sin tid vid Washington Institute for Near East Policy -eller WINEP- en AIPAC tankesmedja som står nära AIPAC, producerade Dennis Ross den ena alarmistiska rapporten efter den andra om Iran. Under stundom kom en och annan kria om hur samarbetet mellan USA och Israel skulle stärkas.

Och från israelisk sida har man varit mycket angeläget om att få se ett nytt krig.

Den israeliske forskaren Efraim Inbar berättade för en amerikansk kollega att det började redan på 1990-talet när Rabin-regeringen började överdriva det iranska och fundamentalistiska hotet.

Det fanns en känsla efter att det kalla kriget slutat att våra relationer med USA började kallna och att vi behövde ett nytt klister för att hålla samman alliansen… Och det nya klistret var det radikala Islam. Och Iran var det radikala islam.”

Har Inbar en aningen om vad han pratar om? Omöjligt är det inte. Han är policyforskare och står den politiska ledningen nära.

Betyder det att allt larmet kring Iran är hyckleri? Verkligheten här nog mer komplicerad än så. Ganska omgående har både allmänheten och beslutsfattarna börjat tro på de uppmålade undergångsbilderna. Motgångarna i Libanon, Gaza och annorstädes fick nu en enkel förklaring: Iran låg bakom allt. Det skapade också en välkommen avledning i de diplomatiska förhandlingarna: varje gång israeliska förhandlare visste att det vankades trista invändningar mot blockaden av Gaza eller ockupationen av Västbanken avbröt man med tårdränkta utläggningar om det iranska hotet.

Det verkar enbart ha tilltagit efter att Benjamin Netanyahu blev Israels premiärminister, igen. Enligt den israeliska pressen uppfattar Netanyahu detta som sin stora Chans till återupprättelse efter sin snörpliga insats som premiärminister under 1990 talet. Den här gången vill han etablera sig som en Ödets Man. Som en ny Winston Churchill (som han intensivt beundrar och vill efterlikna). [ix] Propagandakampanjen har intensifierats. Från Israel kommer hotfullt muller om att man i värsta fall kan tänka sig att angripa Iran på egen hand.[x]

Andra analytiker är skeptiska. Avståndet mellan Iran och Israel är över tusen kilometer. På de avstånden kan det israeliska flygvapnet bara med möda genomföra enstaka räder. Planen skulle behöva tanka både på vägen ut och hem. De iranska atomforskningsanläggningarna är både utspridda och skyddade. Att rasera dem skulle istället kräva ett långvarigt hamrande från luften. DET kräver i sin tur bombplan med lång räckvidd, hangarfartyg och flygbaser i regionen.[xi]

Kort sagt: det kräver amerikansk medverkan.

●●●
Efter att ha inrättat sig i sitt kontor på Utrikesdepartementets eftertraktade sjunde våning uppges Dennis Ross inlett en frenetisk verksamhet med att anställa medarbetare till sin svällande stab och knyta allianser med likasinnade i förvaltningen. Han uppges visserligen inte vilja sabotera alla förhandlingsförsök med Iran, i alla fall inte öppet, däremot försöker han införa så snäva tidsfrister att de under alla förhållanden går i stöpet.[xii]

Andra delar av USA:s militära och diplomatiska etablissemang kan dessutom behärska sin entusiasm inför tanken på att få ytterligare en konflikt på halsen.

Så varför över huvud taget plocka in en sådan figur i Obama administrationen? Troligen handlar det ytterst om kompromisser mellan olika fraktioner i den amerikanska politiken. Att Dennis Ross skulle få en tjänst var ett köttben åt AIPAC. Problemet är bara att det bidrar till att Amerika fortsätter att sända vanvettigt blandade signaler om vad man vill.

Den tanken verkar däremot inte besvära Dennis Ross eller hans meningsfränder speciellt mycket alls. Invändningar om USA:s överansträngda resurser viftas undan till marginalerna på protokollen. I rapporten noterade bara att den amerikanska krigsmakten visserligen är överansträngd men att krigen i Irak och Afghanistan kan ge en lämplig ursäkt att gruppera ytterligare styrkor till regionen, om, och när det till sist blir dags att inleda angreppet.[xiii]


[i] För en mer utförlig redogörelse för Dennis Ross’ karriär, se “Ingen protesterar mot rättvisa” AIPAC i skymningen på denna blogg.

[ii]Appointment of Dennis Ross as Special Advisor for The Gulf and Southwest Asia” pressmedelande från USA:s utrikesdepartement, 23 februari 2009.

[iii]Ross Is Clearly a Major Player” av Jim Lobe, IPS på bloggen LobeLog.com, 3 mars 2009.

[iv] Jewish Agency for Israel, artikel i Wikipedia, 13 februari 2009.

[v]Dennis Ross’s Iran Plan” av Robert Dreyfuss, The Nation, 8 april 2009.

[vi] Kom från Jewish People Policy Planning Institute där Ross fungerade som ordförande. Via ” Is Iran ‘Demonic’? Ask Dennis Ross” av Robert Dreyfuss, 12 april 2009.

[vii] “Meeting the challenge” rapport från Bipartisan Policy Center, September 2008.

[viii] “Hawkish talks with Iran?” av Michael O’Hanlon, I Washington Times, 21 april 2008.

[ix]Is Netanyahu bringing Israel closer to a ‘second Holocaust’?” av Aluf Benn, i Haaretz, 7 maj 2009.

[x]IDF preparing options for Iran strike” av Yaakov Katz,  Jerusalem Post, 4 december 2008.

[xi] “U.S. Army report: Israel can’t stop Iran nukes” av East West Services Inc, i World Tribune, com, 5 december 2005.

[xii]Dennis Ross’s Iran Plan” av Robert Dreyfuss, i The Nation, 8 april 2009.

[xiii] “Meeting the challenge” rapport från Bipartisan Policy Center, September 2008. Sid xiii

Kommentarer

Pingback från Motvallsbloggen » Storpolitik som för tankarna till galna rabieshundar
Tid 9 May, 2009 kl 2:28

[…] en bit av den galna världen kan vi läsa om på Klas Sanbergs blogg, Vindskupan. Vill man läsa om mer elände kan man exempelvis läsa Erik Bergs bloggpost, på Approximation, om […]