Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

April 2009
M T W T F S S
« Mar   May »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Bombdiplomati

boken

Hans uppdykande på scenen har hälsat med en märklig förtjusning av de som borde vara hans bittraste fiender, ja som är hans bittraste fiender.

Den nya presidenten för den islamiska republiken Iran, Mahmoud Ahmadinejad är en gudagåva,” utbrast lyckligt den neokonservative amerikanske kommentatorn Reuel Marc Gerecht lyckligt i den lika neokonservativa tidskriften Weekly Standard.[i]

Här hade de äntligen vad som saknats sedan Saddam Hussein störtades: ett gruvligt Orientaliskt Hot, eller i alla fall en figur som i brist på bättre kunde utmålas som ett sådant. Det är snudd på komiskt med den närmast ohöljda lättnaden och förtjusningen över den nye iranske presidentens uppdykande.

Tack gode gud för Mahmoud Ahmadinejad. På fem korta månader har Irans nye radikale president lyckats göra vad legioner av policyanalytiker och varningar från underrättelsetjänsterna inte kunnat åstadkomma: väcka världen om hotet från ett växande Iran.”[ii]

En del vatten har flutit under broarna sedan dess. Tal har hållits, intervjuuttalanden har avfyrats och artiklar har skrivits om Ahmadinejads farlighet men just de där inledande reaktionerna av förtjusning över att ha fått ett nytt hatobjekt i Mellanöstern dröjer kvar. De säger en del.

Det hade dykt upp en ledare som kunde skildras som Ett Gravt Hot. I alla fall var det enklare att demonisera Ahmadinejad än hans blide företrädare på presidentposten Muhammad Khatami. I USA var policydrejarna lättade, glada och mysiga.  Tidigare hade det varit Saddam Hussein och hans massförstörelsvapen i Irak. Nu var han störtad. Hotet hade upplösts i en rökslinga. En inbillning. Det hade aldrig funnits. De som i åratal tjatat om det irakiska hotet borde ha stått generade och försagda.

Istället har de kastat sig in i en ny kampanj mot ett nytt Stort Hot som måste bekämpas.

En journalist som försökt bena upp detta är Pierre Gilly med boken “Bombdiplomati“.

“Hotet från Iran” är grovt överdrivet och handlar snarare om knutar och skevheter i USA än om vad som håller på att ske i Iran.

Kort sagt: “det Iranska hotet” är till stor del en konstruktion, en inbillning och en synvilla.

Okontroversiellt är det inte gå ut i offentligt med den saken. En forskare Gilly intervjua som försöker peta hål i “hotet” berättar att han alltid känner sig tvingad att sticka in en brasklapp om att han VEET att den iranska regimen förvisso är reaktionär. Försök att granska och vrida på anklagelserna brukar annars ofelbart utlösa anklagelser för att vara för prästväldet.

Det är märkligt.  Beskedet att “det iranska hotet” troligen uppblåst som en ballong hälsas inte med lättnad – vilket man skulle kunna förvänta – sig utan tvärtom av sura miner och arga anklagelser, varefter man snabbt återgår till att upprepa den låga raddan av mer eller mindre skeva påståenden som om inget hänt.

Det lämnar en med den beklämmande känslan av att ha försökt injicera litet sunt förnuft i diskussionen bara för att anklagas för att rycka ifrån ett barn dess favoritleksak.

Pierre Gilly går igenom en rad anklagelser i sin aningen slingriga men intressanta bok. De flesta “spricker som troll i solskenet”.

Att Ahmadinejad försöker skaffa kärnvapen: Stämmer inte enligt IAEA och de amerikanska underrättelsetjänsterna. Det finns ett program för anrikning av kärnbränsle. Anrikningsgraden är 3,8 procent. För att materialet skulle kunna användas i ett kärnvapen skulle behövas plutonium med närmare 80-90 procents anrikningsgrad.

Ahmadinejad “vill förinta Israel”: Håller inte heller. Detta visar sig vid närmare påseende att detta bygger på ett felöversatt tal. De verkliga uttalandena var relativt enligt persiskspråkiga som granskat manustexten realtivt harmlösa. Inte för att det skulle spelat någon större roll om han hotat med med det heller. Den iranske presidenten är snarast en inrikesminister med begränsad makt över utrikespolitiken.

Ahmadinejad skall ha förnekat Förintelsen: Här pekar Gilly på att den iranske presidenten i själva verket har kommit med fler olika uttalanden, från att Förintelsen är en bluff, till att man skulle behöva forska mer som saken till att säga att den nog HAR skett men att den inte var palestiniernas fel och att man inte kan rättfärdiga Israels ockupation med med den.  (Ett ganska rimligt konstaterande.)

(Under Vietnamkriget var USA allierat med Sydvietnam där en av de tyngsta makthavarna var general Nguyen Cao Ky som förklarade att han beundrade Hitler och man behövt en -eller flera- liknande gestalter  i Sydvietnam. Amerikanska diplomater ryckte skyndsamt ut och förklarade att Ky som asiat helt enkelt inte förstod vilken ödesdiger effekt det hade i Väst.)

Likväl återkommer hela raden av mer eller mindre skeva anklagelser ständigt, ständigt, trots att en smula internetsökningar är allt som skulle behövas för att de skulle kunna avfärdas som dåliga tidningsankor. Massmedia i USA och Europa har visat sig förvånansvärt regimtrogna.

Fråga är då varför. Varför Iran och varför Ahamadinejad och varför står den typen av påstånden oemotsagda i debatten?

Pierre Gilly tar upp flera möjligheter.

Först och främst handlar det om hur nyheter färdas och fortplantar sig. Det mesta filtreras, kortas och kokas ner innan det till sist når läsarna.

Han tillfogar, och det är en förfärande iakttagelse:

“En förutsättning för att propagandan ska bli effektiv är att de som deltar i den offentliga debatten utgår från andra-, tredje- eller fjärdehandsuppgifter. Någon på en nyhetsbyrå översätter Ahmadinejads uttalanden och skriver en kort artikel om det. Artikel översätts till svenska, kortas och skrivs ibland om av TT eller någon tidning. Det mesta som sedan skrivs på ledar- och debattsidor bygger på den här filtrerade informationen.”

Med andra ord: våra vördade ledarskribenterna och kommentatorerna håller ofta själva gärna tillgodo med enkla schabloner som basråvaror när de skall sätta samman sina texter.

Ovanpå det kommer islamofobi. Gilly skriver att det efter Tredje Riket blivit mindre populärt att öppet prata om underlägsna kulturer eller härskarraser. Däremot kan man tala i kodord om att muslimer måste introduceras i “Moderniteten”. Det erbjuder stadgade och respektabla medelklassmänniskor en respektabel smygväg in i rasismen. Det är för övrig rörande vilken omsorg konservativa debattörer kan upptändas av när det gäller kvinnors och homosexuellas rättigheter – även om de på hemmaplan anser att homosexuella är ett otyg och att kvinnors rätta plats i tillvaron är barfota och gravida vid spisen.

Till sist handlar det om problem i USA självt.

Gilly citerar här Immanuel Wallerstein som anser att Amerikas egentliga storhetstid inföll mellan 1945 – 1970. Det var då som landet var världens enda supermakt på riktigt.

I dagsläget finns bara en enda riktig tillgång kvar. En sak som gör USA exceptionellt:

Krigsmakten.

I och med att Sovjet försvann från scenen blev Amerika i grund och botten överflödigt. Det behövs ett nytt hot. Om inte annat så för att hålla samman allianssystemen och motivera satsningarn på en överimensionerad krigsmakt och militärbaser över hela jorden.

Bush och de neokonservativa menar att det går att skrämma världen att följa USA.

Betyder det att allt bara är ett cyniskt påhitt? Det är inte riktigt så enkelt. De som skapat skräckbilderna har tämligen omgående börjat tro på dem själva.


[i]Coming Soon: Nuclear Theocrats?” av Marc Reuel Gerecht, i Weekly Standard, 1 januari 2006.

[ii]False Prophet” av Ilan Berman, i National Review, 19 januari 2006

Titel: Bombdiplomati
Författare: Pierre Gilly
Förlag: Verbal förlag, 2008
Ämne: Om kriget mot terrorismen. Koncenteras på manövrerna
kring Iran. Förord av Ali Esbati.