Vindskupan

Efteråt mindes han soldaterna suttit och mumsat chips och choklad utanför sitt stridsfordon när en av deras kamrater öppnade eld mot klungan av civila framför dem.

Den första som träffades var hans tvååriga dotter Amal.

När Khaled Abed Rabu böjde sig ner för att lyfta upp henne träffades han sjuåriga dotter, sedan han mamma och hans fyraåriga dotter.

Khaled Abed Rabu själv lyckades komma undan. Fyraåringen överlevde också, förlamad.

Det var den 7 januari 2009 i östra Jabalia i Gazaremsan och offensiven pågick för fullt. [i]

Redan medan offensiven pågick kom anklagelser från palestinskt håll om soldaterna begått övergrepp, bombningar av FN byggnader, skolor och tätbebyggda områden. Där fanns hela skalan, från civila som mejades ner när de försökte lämna sina skydd under vit flagg till uppgifter om plundringar och vandalisering av privata hem.

Långt om länge och med viss tvekan har det börjat dyka upp bekräftelser från Israelisk sida framför allt efter att alltfler av de deltagande soldaterna talat ut.[ii] Det HAR förekommit övergrepp under Gazaoffensiven.

Tråden har tagits upp i både svensk och amerikansk press, tvekande och motvilligt. I Dagens Nyheter rapporterade Nathan Shachar om saken. Den underförstådda premissen är att det trots allt handlade om ett smärre olycksfall i arbetet.

Ett snedsteg. En gång är ingen gång.[iii]

Frågan är om det stämmer.

●●●
Det fanns långt gångna funderingar i den israeliska krigsmakten om att “nästa gång” måste man uppträda mer större hänsynslöshet. Det fanns på hög nivå inom den militära och politiska ledningen.

Den avgörande knuffen verkar ha kommit från debaclet i Libanon 2006.

Efter den betan hade krigsmakten satt sig ner för att grunna på hur man skulle undvika en upprepning.

General Gadi Eisenkot berättade glad att man trodde sig ha hittat en ny doktrin som skulle vända bladet. Förebilden var stadsdelen Dahiya i Beirut.

Den hade utraderats under den israeliska bomboffensiven.

Det var rediga tag det.

“Det som hände i Dahiya kvarteret i Beirut 2006 kommer att drabba varje by som Israel beskjuts från.

Vi kommer att använda oproportionerlig styrka och vålla svåra skador och förstörelse. Från vår synpunkt är detta inte civila byar, de är militärbaser.”

General Eisenkot tillfogade att detta inte handlade om något hugskott. Oproportionerlig styrka och hänsynslöshet var planen och Eisenkot uppgav att regeringen hade tryckt godkännandestämpel på alltsammans.[iv]

Föresatsen att uppträda hänsynst låg i luften med andra ord.

En israelisk människorättsadvokat klagade:

“Vi bevittnar en moralisk nervittring som förstör allt med en fantastisk hastighet. Vi har nått en okänslighets tröskel som vi aldrig sett i det förflutna.”[v]

Kan det stämma?

I så fall, varför?

Kanske, bara kanske har det med ockupationen att göra.

Först och främst var reglementen för när soldaterna för skjuta och inte påfallande lösa och har så varit sedan flera år tillbaka. Ett israelisk gruppbefäl berättade hur han grälade med sin befälhavare över hur vaga de var och hur de tillät soldaterna att meja ner de boende i husen de försökte rensa utan att varna eller göra åtskillnad mellan stridande och nonkombatanter.

Soldaterna klagade över att gruppbefälet klagade. De ville gå längre.  Många tyckte att man helt sonika borde döda alla i Gaza stad utan urskillning. “Alla där är terrorister.”[vi]

Reglerna är hemliga. De brukar bara vidarebefordras muntligen och olika förbandschefer kan lägga till eller dra ifrån som de själva anser lämpligt.[vii]

Det är med andra ord som gjort för godtycke.

Den israeliska armén brukar understundom berömma sig för att vara världens mest moraliska armé. Anna Wester noterade surt att hon själv utsattes för en fyrtio minuter lång utläggning om saken av den kvinnliga soldat som visiterade henne under inpasseringen vid Ben Gurion flygplatsen.[viii]

Det finns inte några överväldigande bevis för att det skulle vara sant. Snarare har IDF genom årens lopp betett sig ungefär som krigförande arméer brukar göra mest. Varken bättre eller sämre än genomsnittet. Den har plundrat, dödat krigsfångar och civila och använt inhumana vapen.

Inga avgörande spärrar där med andra ord.

Till det kommer den krypande påverkan från ockupationen. I bosättningarna på Västbanken har det under årens lopp uppstått ett myller av religiösa skolor. Ur dessa kom i sin tur nya religiösa tolkningar, ofta späckade av visioner om blod, jord och heligt krig av ett slag som kom håret att resa sig på liberala och progressiva judar.

Sakta men säkert har den aggressiva, nationellt religiösa inriktningen börjat spilla över till det övriga israeliska samhället… i synnerhet till krigsmakten. Bland annat uppges bosättare ha tillåtits att tjänstgöra i egna förband.[ix] Arméns Golanibrigad uppges i synnerhet vara illa anfäktad.

Under Israels första tid var krigsmakten influerad, man skulle nog kunna säga dominerad, av kibbutzrörelsen och allehanda socialistiska ideal. I takt med att kibbutzrörelse och socialistiska ideal vittrade ner har allehanda nationellt religiösa riktningar börjat försöka kravla sig in hålrummet. En israelisk forskare talade om en “teologisering” av krigsmakten.

Det är denna bloggares tro att ingen religion är immun. Såväl kristen, judendom som islam kan missbrukas. Deras heliga skrifter är motsägelsefulla. En hel del är poetiskt. Den som vill göra gott kan finna stöd för det. Den som vill göra ont kan hala fram textpassager som stöttar det.

En religiös bosättare blev krigsmaktens militäre överrabbin, med brigadgenerals rang. Han hette Avichai Rontski

Från många officerare kom efter hand oroliga invändningar att Rontski obekymrat börjat rycka upp gränsstolparna mellan sitt eget auktoritetsområde och den reguljära krigsmaktens.

Avichai Rontski och hans underordnade ägnade sig åt religiös hjärntvätt klagade en officer i en intervju.

Och, tillfogades det, politisk hjärntvätt följde ofta hack i häl. Det handlade om rännilar av aggressiva, nationalistiskt religiösa idéer med stark rasistisk slagsida som fann sin väg ner till skytteplutoner och pansarfordon.[x]

Rontski hade varit flitigt verksam under Gazaoffensiven.

Litet för flitigt. Han och hans underordnade besökte ofta trupperna, höll gudstjänster, brände av enskilda samtal och delade ut broschyrer. Enligt den israeliska pressen brukade mötena ge en märkbar kick åt stridsmoralen.

Det fanns bara ett problem: En del var påtagligt störda av vad trupperna fick höra.

Avichai Rontski och hans kollegors förkunnelse gick ut på att soldaterna var delaktiga i ett religionskrig. I en skrift jämfördes palestinierna med bibelns filistéer.[xi] I ett antyddes för soldaterna att de skulle betrakta alla palestinier som sina dödliga fiender och att grymhet ibland var en god egenskap.[xii] Rontski hade förklarat att humanistiska värden helt enkelt var subjektiva känslor som borde underordnas Toran.[xiii] Till det kom att högerextrema rörelser tillåtit bre ut sig och agitera på militärbaser.

Självklart skall man inte göra det för enkelt för sig. Avichai Rontski kan knappast fjärrstyra varenda kotte i den israeliska armén men när höga religiösa, intellektuella eller politiska auktoritetsfigurer på olika sätt finner för gott att uppmuntra till hänsynslöshet ja då har viktiga spärrhakar petats loss.

En israelisk forskare har varnat och hämtade stöd från oväntat håll: befälhavaren för de tyska ockupationstrupperna i Polen 1939 – 1940 general Johannes Blaskowitz som förkunnade:

När höga tjänstemän i SS och polisen uppmanar till övergrepp och lovprisar dem offentligt kommer inom kort bara de brutala styra. Med häpnadsväckande fart kommer män med samma sjuka läggning och karaktär att söka sig samman för att få utlopp för sina djuriska och patologiska instinkter som fallet är i Polen. Det finns knappt något sätt att hålla dem i schack eftersom de måste känna att de har officiell sanktion och berättigade till alla övergrepp.

Det enda sättet att skydda sig från denna epidemi är att bringa de skyldiga och deras anhängare under militärt befäl och rättskipning.[xiv]

Det skedde inte. Istället avskedade Hitler general Blaskowitz och hånade honom för frälsningsarmémentalitet.

Det var i andra Världskrigets början. Krigsmakten väntade fortfarande på Ledningens signaler om hur den skulle uppträda. Kallhamrad hänsynslöshet var vad högsta ledningen för Tredje Riket ville se från trupperna.

Det fick den.

Vad skedde efter Gazaoffensiven?

Åtskilliga liberala politiker och rabbiner var ordentlig upprörda. I tidningen Haaretz förklarade man på ledarplats att det var ett misstag att överhuvudtaget utnämna en sådan som Rontski till militär överrabbin.[xv] Samtidigt är Vindskupans intryck att överrabbi Rontski inte drabbats av några allvarliga efterräkningar. Han kallades in till ett litet möte med överbefälhavaren Gabi Ashkenazi. Det förklarades att en liten utredning skulle avhållas.[xvi]

Den israeliske journalisten Gideon Levy avfärdar helt och hållet talet om att det som skedde i Gaza skulle handla om smärre olycksfall. Att soldaterna skulle bete sig brutalt under en brutal operation är inte en tillfällighet. Det är praktiskt taget oundvikligt. Lägg därtill att det drabbar en armé som under ett kvarts sekel haft ockupation som sin huvudsysselsättning.[xvii]

Ett längre inslag i Al Jazeera om ett fall av mord på civilpersoner under Gazaoffensiven

---

[i] “The crimes we witnessed in Gaza” av Dadhika Sainath, Electronic Intifada, 20 mars 2009.

[ii] “IDF in Gaza: Killing civilians, vandalism, and lax rules of engagement” av Amos Harel, Haaretz, 19 mars 2009, och “Shooting and crying” av Amos Harel, Haaretz 20 mars 2009.

[iii] “Vittnesmålen om kriget i Gaza väcker vrede” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter, 21 mars 2009.

[iv] “Israel warns Hizbullah war would invite destruction” Yediot Ahronot, 3 oktober 2009.

[v] “As Gaza dust settles, questions of morality and justice arise” av Jeffrey Fleichman, Chicago Tribune, 25 januari 2009.

[vi] “IDF killed civilians in Gaza under loose rules of engagement” av Amos Harel, I Haaretz, 19 mars 2009.

[vii] “My Son Tom” av Jocelyn Hurndall, Bloomsbury, London 2008, sid 131.

[viii] “Osmakligt” av Anna Wester på hennes egen blogg, 21 mars 2009.

[ix] “Israeli army ’subcontracted’ by extremist settlers” av frilansjournalisten Jonathan Cook, februari 2009.

[x] “Israel military rabbi under fire for ‘brainwashing’ soldiers” av Amos Harel, Haaretz, 23 oktober 2008.

[xi] ” IDF rabbinate publication during Gaza war: We will show no mercy on the cruel” av Amos Harel, i Haaretz, 26 januari 2009.

[xii] “Army rabbi ‘gave out hate leaflet to troops’ ” av Ben Lynfield, The Independent, 27 januari 2009.

[xiii] “A Religious War in Israel’s Army” av Ethan Bronner, i New York Tims 21 mars 2009.

[xiv] “Hitlers Army; Soldiers, Nazis, and war in the Third Reich” av Omer Bartov, Oxford University Press 1991, sid 66-67.

[xv] “A rabbinate gone wild” ledare i Haaretz, 24 mars 2009.

[xvi] “IDF rabbinate rapped for booklet advocating cruelty in Gaza war” av Amos Harel, Haaretz, 15 mars 2009.

[xvii] “IDF ceased long ago being ‘most moral army in the world’” av Gideon Levy, I Haaretz, 22 mars 2009.