Första förband i Ni’ilin
De hade tagit skydd bakom ett träd när Ulrika Andersson träffades av en kula genom vaden.
Det skedde under en av de återkommande demonstrationerna vid byn Ni’ilin på Västbanken.
En vad hennes ISM kamrater, Thea, berättade att de hade deltagit i de återkommande demonstrationerna mot det planerade murbygget och de var på väg tillbaka när de hörde på ljuden av skotten att soldaterna övergått till att skjuta med skarp ammunition.
Thea uppger att man ganska snart lär sig höra skillnaden på mynningsknallarna när det avlossas tårgas, gummikulor eller skarpa skott.
Gazaoffensiven hade inneburit de israeliska trupperna, i skymundan, börjar gå allt hårdare fram också på Västbanken. Bland annat hade flera nya vapen introducerats.
Speciellt fruktad är enligt Thea en ny typ av tårgasgranat. Den var en tung, svartmålad best, kunde gå 500 meter. Soldaterna kunde avlossa den direkt mot människor, närmast som med en gammaldags kanonkula, förutom att den sedan spred gas så kunde den som träffades av projektilen bli redigt illa skadad.
Ytterligare ett problem var en ny typ av kulor som kallades 0.22 kaliber (enligt ett ganska arkaiskt amerikanskt system som räknar kammarens diameter istället för kulans.).
Den förmodades inte vålla lika svåra skador som konventionell, militär höghastighets ammunition. Man har i både de amerikanska och israeliska krigsmakterna experimenterat med att ta fram såkallat icke dödliga vapen just för ockupationstjänst, något som eventuellt kan förskona trupperna från fula rubriker när man tar till våld. Den vållar kanske mindre skada men en träff i buken riskerar att ge upphov till inre blödningar. Ett huvudskott är lika dödande oavsett kulans typ.
Och det var en sådan, nyuppfunnen 0.22 kalibers (eller 5,56 mm) kula som träffade Ulrika. Enligt Thea kan de avlossas av krypskyttar med ljuddämpade vapen. Något som innebär ytterligare ett osäkerhetsmoment.
Byn Ni’ilin är ett gammalt stridsäpple mellan armén och befolkningen. Den får sällan de stora rubrikerna som en så massiv eruption av eldkraft och död som Gazaoffensiven innebar men det var en gammal seg konflikt.
Ett stycke av Muren löpte sydöst om Ni’ilin. Ett annat stycke löpte nordväst. Ville israelerna länka samma de båda barriär sträckorna, och det kunde man vara säker på att de vill, ja då måste den orma sig sydöst, söder och sydväst om byn.
Det skulle i sin tur lämna byn Ni’lin längst ut på ett land finger, avskuret från sina åkrar och de flesta av sina transportleder. Huvudvägen till Ramallah skulle korsa en väg enbart-för-israeler. Den skulle löpa genom en tunnel som lätt kunde blockeras närhelst armén så önskar.
Den tanken verkar har vållat föga entusiasm.
Det visste man från tidigare erfarenheter från andra håll på Västbanken och från Gazaremsan vad det innebar. Det betydde tröga och osäkra transporter för allt och alla både till och från de kringliggande byarna och till Ramallah. Det betydde problem för skolbarn att ta sig till och från sina skolor. För arbetare att pendla till sina arbetsplatser och för sjuka att transporteras till sjukhus. Varutransporterna skulle flyta långsamt och osäkert. Det betydde att byns industrier, som juice- eller gummifabrikerna skulle vittra bort och dö, svältfödda på arbetskraft, bränsle, reservdelar och råvaror.
Och i sinom tid skulle israel sympatiserande insändare bre ut sig över ytterligare en palestinsk ort där fattigdomen och arbetslösheten var kronisk. Allt med den älskvärda, underförstådda poängen att detta tydde på befolkningens inneboende lättja och fallenhet till bråkighet.
Undra på att byborna demonstrerade ihärdigt, varje fredag efter den muslimska gudstjänsten.
Dumma hade de varit annars.
Det betydde återkommande konfrontationer med armén med tårgasgranater och skottlossning. Ulrika uppgav under en intervju att fyra barn dödats i Ni’ilin under det senaste halvåret.
Byborna fick från tid till annan förstärkning av utländska aktivister, bland annat från ISM.
Som bland annat Ulrika Andersson, i det civila gymnasielärare från Borås.
Israeliska aktivister brukar ofta vara en välkommen förstärkning enligt Anna Baltzer. Ofta brukade man tacksamt skicka fram dem för att förhandla med soldaterna. Palestinier riskerade att skjutas utan större prut. Utländska fredsaktivister löpte mindre risk men kunde alltid avfärdas som okunniga pellejönsar men de israeliska fredsaktivisterna kunde inte bara tala med soldaterna på deras eget språk, de hade växt upp i samma miljö som soldaterna.
Vägspärr
Anna Baltzer hade följande att berätta:
Tre lärarinnor kom till en vägspärr och soldaterna vinkade åt dem att komma fram en och en. Den första kvinnan närmade sig soldaten, väntade medan han visiterade henne och vinkade förbi henne. De andra båda kvinnorna ville han däremot inte släppa igenom. De hade sina skol-legitimationer men inte de ID-kort som de israeliska myndigheterna tilldelat dem. Tydligen hade alltid skolans ID kort räckt tidigare.
De protesterade. Det skulle ta redigt lång tid att hämta de papprena. De skulle missa lektionerna de skulle hålla.
Förgäves.
Ny soldat. Ny uppsättning regler. Lärarinnorna fick gå hela vägen hem igen för att hämta sina papper och blev försenade till sina lektioner.[i]
En vardagsepisod.
Man skall naturligtvis inte göra det för enkelt för sig och utmåla en armé av idel sadister men möjligheterna, och frestelserna för en beväpnad artonåring att utöva makt är stora.
Kanske för stora.
Det blir heller inte bättre av att delar av den militära disciplinen inte verkar fungera. En amerikansk militärkonsult, den pensionerade översten Patrick Lang, tyckte att soldaternas beteende påminde om skara postpubertala slynglar som hade givits vapen och i värsta fall kunde tävla med varandra i att trakassera människor för att hävda sig inför varandra.
Lang hade också sett dem öppna eld med en stridsvagns tornkulspruta mot kvinnor i Betlehem som höll på att hänga upp tvätt i en trädgård. [ii]
Av allt att döma bara på skoj.
Frågan är varför.
Det kan finnas flera bidragande orsaker men något som ofta nämns är att disciplinen i armén i vissa, viktiga avseende helt enkelt inte fungerar. En brittisk militärattaché berättade att reglerna för när soldaterna får öppna eld i princip är hemligstämplade, att de bara vidarebefordras muntligt till soldaterna och att olika förbandschefer brukar lägga till eller dra ifrån efter personligt tycke och behag.[iii]. Samme attaché, överste Tom Fitzalan-Howard, uppgav också att möjligheterna för en palestinier att få rätt mot en soldat var mikroskopiskt små.
Befälen ställde sig nästan ständigt bakom sina soldater och de undersökningar som genomfördes “är nästan alltid bluff”.[iv]
Det var som gjort för nyckfullhet och det fanns få spärrar för de som vill uppträda brutalt.
Däremot kunde man läsa att en soldat som stulit från en amerikansk turist blivit hårt bestraffad.
Första förband vid vägkanten
En 19 årig palestinier blev skjuten i foten vid samma tillfälle som Ulrika. Det var vid 16-tiden på fredagen. En videosekvens visar hur hon snabbt bärs undan på en bår. Röda Halvmånens folk finns på platsen. Allt verkar gammalt och vant. När man tror sig vara i skydd för eldgivningen stannar man till på vägen, klipper upp Ulrikas byxben och lägger ett första förband innan de fortsätter till en väntande ambulans för vidare transport till sjukhus i Ramallah.
Ulrika Andersson verkar ha haft tur. Kulan passerade genom en vadmuskel utan att göra någon skada på djupet.
I en intervju berättar hon att hon planerar att delta i kommande fredags demonstration också.[v]
[i] “Witness in Palestine” av Anna Baltzer, Paradigm Publishers, Boulder Colorado, USA 2007, sid 18.
[ii] “The IDF ground force” av Pat Lang, bloggen Sic Semper Tyrannis, 7 januari 2009.
[iii] “My Son Tom” av Jocelyn Hurndall, Bloomsbury, London 2008, sid 131.
[iv] “My Son Tom” av Jocelyn Hurndall, Bloomsbury, London 2008, sid 25.
[v] “Boråslärare skjuten i Palestina” Intervju med Ulrika Andersson i Sveriges Radio, 30 januari 2009. Via Lennart Franzell.
Posted: February 4th, 2009 under Palestina, Västbanken.
Tags: Ni’lin, Ulrika Andersson, Västbanken
Breven från Gaza


![Validate my RSS feed [Valid RSS]](valid-rss.png)
