Vindskupan

Upptakten är inte lovande.

Ropet var annars att USA borde försöka upprepa tillströmningen, The Surge, i Afghanistan.

Den uppsättning grepp som ansågs framgångsrika i Irak borde helt enkelt flyttas över till Afghanistan.

Det finns två stora problem.

Först och främst är försörjningslinjerna ständigt hotade. Rapporterna talar dels om att angreppen mot leden genom Khyberpasset tillfälligt stängts igen efter att en bro förstörts. Det är med andra ord aningen osäkert om NATO trupperna över huvud taget kan nå fram till slagfältet.

Och det är inte en löftesrik inledning på en militär operation.

Det finns en önskan att helt sonika ta verksamheten i Irak och flytta den till Afghanistan. Nu i början av år 2009 börjar en ny gråmelerad insikt komma smygande.

Afghanistan är ett annorlunda slagfält. Den insikten verkar komma krypande. Terrängen är annorlunda. Motståndaren är svårare. Det fanns ingen Talibanrörelse i Irak och det fanns inte heller någon fristad i som rebellerna kunde försörjas ifrån.

Med stora svårigheter och fördröjningar har armén skaffat sig fordon som skall vara skyddade mot vägbomberna i Irak (förhoppningsvis). Men i Irak rörde de sig huvudsakligen i ett tämligen flackt land. När samma fordon kom till Afghanistan verkar de inte klara av den bergiga terrängen.

Problemen uppges vara så stora att den amerikanska marinkåren har börjat låta varje patrull åtföljas av ett extra fordon som skall kunna bogsera de stridsfordon som kommer att klappa ihop under uppdraget.[i]

Amerikaner och britter har börjat försöka värva vänligt sinnade miliser i Afghanistan. Det är ett schackdrag från Irak som man försöker transplantera. I Irak värvade amerikanerna den såkallade Uppvaknande rörelsen i Anbar provinsen för att kämpa mot Al Quida. Det var en av hemligheterna bakom de minskande angreppen på de amerikanska styrkorna i Irak. De bestod till stor del av de miliser som tidigare angripit koalitionsstyrkorna.

Med andra ord bestod “framgången” till stor del av att amerikanerna hade mutat sina gamla motståndare att byta sida. Inte i att de besegrat eller vunnit kontroll över dem.

En irakisk tjänsteman, herr Saba Khadim, var måttligt imponerad. Om och när pengarna tog slut skulle de återgå till att bekämpa amerikaner igen ansåg han.[ii]

Men allt detta kan lätt viftas undan. Officiellt är “The Surge” en episk framgång och det är en framgång som både krigsmakten och den politiska ledningen vill se upprepas i Afghanistan.

I Afghanistan var man inte lika upphetsad.

Först och främst påpekades att ett stort problem var just det faktum att så många människor hade vapen och inte ville skiljas från dem. Hur klokt var det egentligen att börja dela ut ännu fler?

För det andra är de tidigare erfarenheterna avskräckande. Ryssarna hade försökt sig på att skapa ett liknande system under sin ockupation. Den milisstyrkan hade raskt omvandlat sig till ytterligare en beväpnad gräshoppssvärm. Den hade blivit ett plågoris för land och folk. Den hade till sist drivit ännu fler människor att ty sig till gerillan istället. [iii]

Det är med andra ord mycket osäkert om den såväl utrustning som lösningar kommer att kunna transplanteras så snabbt och smidigt från Irak till Afghanistan som de ansvariga tycks tro.

Det är inte det enda problemet.

Armén håller också på att slitas ut.

Problemet har sin rot i det amerikanska systemet med frivilliga yrkessoldater. Det passar i grund och botten inte för ett långvarigt krig. Det är, i stort sett, samma uppsättning soldater som har hängt med under sex års krig vid det här laget.

Frivilliga och frivilliga förresten. Införandet av den såkallade Stop-loss politiken innebär att armén när som helst kan besluta att hålla kvar soldater för ytterligare tjänstgöring vilket innebär att frivilligheten numera sitter ganska löst. För många soldater inte finns någon väg ut från ständigt nya tjänstgöringsperioder.

Vilket innebär att självmordsfrekvensen bland soldaterna stadigt pressas högre och högre.[iv]

Normalt brukar motsatsen vara fallet. I krigstid tar överlevnadsinstinkten överhanden. Andelen självmord brukar sjunka. För många, alltmer utslitna, soldater har en automatkarbins pipa mot huvudet blivit enda vägen ut.

Ytterligare ett skäl till att den aviserade förstärkningen av de amerikanska styrkorna i Afghanistan trots allt kanske inte är ett så välbetänkt.

Kan inte Obama helt sonika avstå från alltsammans? Avveckla Afghanistan-företaget liksom han lovat att göra i Irak?

Lätt sagt. Troligen också en klok och vettig som strategisk tanke men vanvettigt svårt att genomföra i praktiken. Och den stora knuten finns inte i landet vid Hindu Kushbergens fot. Den finns hemma i Amerika.

I USA finns hela tiden ett tryck på politiker som anses som liberala att bevisa de minsann kan vara lika hårdföra och bredvilliga att beordra bombangrepp mot Rikets Fiender som någonsin de konservativa. Ja det finns rentav exempel på att demokratiska politiker försöker överträffa republikanerna i karlakarig stridsvilja.

Det är mycket sannolikt att Afghanistan är den plats där Obama skall försöka bevisa att han minsann kan vara en hårding.

Att förstärka och intensifiera kriget i Afghanistan skulle därmed tjäna som en godispåse åt USA:s patriotiska höger. En tröst för att kriget i Irak skall avvecklas.

Och därför kan det visa sig vanvettigt svårt att backa. Det kommer troligen dessutom att bli allt svårare ju längre han väntar.

Det som troddes vara den enkla fronten håller på att bli den svåra.

Gränsen ligger vidöppen för infiltration. Talibanerna avancerar. NATO trupperna är för få. Talibanerna “fyller helt enkelt upp luckorna” där trupperna inte finns.[v]

Det Afghanska samhället är oändligt mycket mindre urbaniserat än det Irakiska. I Irak räckte det i allmänhet att kontrollera städerna så skulle kontrollen över den omgivande landsbygden följa efter. I Afghanistan brydde sig landsbyggdes folk i allmänhet inte om vad som skedde i provinshuvudstäderna.[vi]

En större och större del av truppernas försörjning måste ske med flyg. Många av de mer avlägsna stödjepunkterna går över huvudtaget inte att nå med vanliga vägbundna trängkolonner.[vii]

Och innan Obamas eskalering ens inletts har den drabbats av två slag. Det ena är att USA kommer att få lämna sin flygbas, Manas, i Kirgizistan. Det andra är att Khyberpasset än en gång blockerats genom en brosprängning.

Båda är kännbara slag, vart och ett på sitt håll. Kanske är det ännu viktigare som symptom än för vad det betyder på plats. En militär talesman bedyrade att det gått att kringgå den sprängda bron.[viii] Den amerikanska diplomatin började omgående arbeta för att behålla flygbasen i Kirgisien eller hitta en alternativ, centralasiatisk bas.[ix] Både Ryssland och Kina hade länge blängt surt på den basen och pressad den Kirgisiska regeringen.

Men det finns något annat än de rent materiella konsekvenserna.

Det påminner också om dels om att försörjningsleden genom Pakistan, där ungefär 70 procent av NATO truppernas försörjning kommer, numera är bräcklig och hotad. Det påminner också om att vill USA upprätthålla någon slags närvaro (och försörjningsled) i Centralasien så får det ske på rysk nåd. Det är också ett tecken på att USA:s prestige har skrumpnat sedan klang och jubeltiden år 2001.

Den amerikanska närvaron är nu klämd från två håll.

Besked har kommit från den kirgisiska regeringen. Manasbasen skall utrymmas. Beslutet är slutgiltigt.

Så frågan är om inte också Obama är i färd med att förstärka nederlaget.

---

[i] ” U.S. Marines find Iraq tactics don’t work in Afghanistan” av Nancy Youssef, McClatchy Newspapers, 11 januari 2009.

[ii] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, The Independendent, 13 september 2007.

[iii] “US plan to arm militias scares some in Afghanistan” av Kathy Gannon, AP, 4 februari 2009.

[iv] “Army official: Suicides in January ‘terrifying’” av Barbara Starr och Mike Mount, CNN, 5 februari 2009.

[v] “Taliban Fill NATO’s Big Gaps in Afghan South” av Dexter Filkins, New York Times, 21 januari 2009.

[vi] ” U.S. Marines find Iraq tactics don’t work in Afghanistan” av Nancy Youssef, McClatchy Newspapers, 11 januari 2009.

[vii] “Afghanistan airdrops increase as supply risks rise” av Jim Michaels, USA Today, 12 december 2008.

[viii] “Militants step up attacks on convoys Supply lines to Afghanistan squeezed” av Jason Strauziuso, AP, 4 februari 2009.

[ix] “USA uppmanas stänga kirgizisk militärbas” av Fredrik Wadström, Sveriges Radio, 4 februari 2009.