Apropå det senare så har man inom freds och konfliktforskning försökt undersöka vad som händer med tänkandet hos människor under en kris.

Det visar sig att ju djupare man sjunker i krisen desto mer svart/vitt blir en blick. Nyanserna försvinner. Förmågan att tänka på ”den andres” perspektiv dunstar bort. Det gäller både i ett präktigt äktenskapsgräl OCH för en politiker som skall besluta om krigsförklaring.

På radion hörde jag nyligen en israelisk presstalesman.

Han var tacksam för att det inte blivit några skador eller mänskliga förluster att tala om.

Efter en minut eller så insåg jag att liv förvisso var dyrbara men för honom räknades bara liv på hans egen sida av frontlinjen som ”riktiga”.

Vad som skedde i Gaza stad, Jabaliya, Khan Yunis eller Rafah var helt enkelt komplett likgiltigt.

Han var inte ens fientlig. Det var bara komplett ointressant. De fanns inte.

Annars var det ingen obehaglig person. En rätt typisk, lagom sympatisk och lagom intelligent presstalesman. En som man säkert skulle kunna sitta och dricka litet kaffe tillsammans med.

Om bara inte var den operation han var talesman för.

Ett än större problem står ju dock för dörren nu. Att en del stora Israeliska grupper länge har förtryckt och behandlat palestinier som andra klassens medborgare (om ens det) är, eller iaf torde vara, allmänt känt.

Problemet nu är att dessa grupper (genom nuvarande regering bla) verkar ha lyckats med sin propaganda och fått med sig normala Israeler. Jag hörde på radion för ngn vecka sedan intervjuer med Israeliska ungdomar i Tel-aviv – och majoriteten tyckte IDF gjorde rätt “Hamas terror måste besvaras” sade dom i princip…

På båda sidor växer misstron nu. Och palestinierna, även om dom kanske är krigströtta, kommer väl knappast att vara motiverade att ge upp – om nu normalpalestiniern ens har ngt annat val än att bara försöka överleva med sin familj…

Hoppet är väl kanske om man kan få till en internationell närvaro efter konflikten. Och om medierna släpps in och bilderna når även Israelerna. OM, jag säger om, majoriteten av palestinierna orkar/klarar av det då och inte bara drivs av ursinne, hat och uppgivenhet så kanske kanske, mha Obama och den omsväningen – vi kan få se en långsam vändning av opinionen i Israel och ett närmande från båda parter ? Jag vägrar att tro att genomsnittsisraelen är lika cynisk och rasistisk som ledningen i IDF och extremgrupperna (fotsoldaterna tar jag inte med eftersom soldater i princip inte kan “tänka klart” i krig)…

Det är dock beroende på om majoriteten där kan/vill uppfatta lidandet för den befolkning som dom förtrycker.

Det är här jag också menar på att Hamas strategi långsiktigt är fel. Initialt kanske det var bra att provocera för att bryta den långsamma strypsnaran – men dom borde göra sig själva till mer martyrer och försöka att bara inrikta sig på militära mål.
Varje död civil israel “upphäver” (i mycket av den allmänna opinionen tyvärr) många döda palestinier. Skulle man däremot, nu eller efteråt, kunna konstatera att Hamas bara skjutit i “självförsvar” mot militära/polisiära mål – medans IDF skjuter “mot allt” – så tror jag både omvärlden och “det normala” Israel skulle reagera kraftfullare – och detta sedermera kanske skulle ta ifrån de mer extrema gruppernas maktposition i området !?

/K