Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2009
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Vapenvilan bryts

RuinerOlmert uppges redan vara “trött” på alla maningar till eldupphör.

“Tiden har kommit för handling, inte ord,” förklarade han morskt inför media.[i]

Den israeliska regeringen kräver att gränsen mot Egypten skall stängas hermetiskt, något som skulle göra Gazaremsan helt beroende av israeliska gränsövergångar. Det vill å andra sidan inte Hamas gå med på och det går att förstå dem. Det finns goda skäl att inte vilja ge Israel den totala makten över Gazaremsans försörjning. Egypten vägrar dessutom att låta utländska observatörer arbeta från den egyptiska Sinai halvön.

Låsningar åt alla håll med andra ord.

●●●
Vad som händer på Gazaremsan kan mycket väl vara fortsättningen på en politik som hållit på sedan 1990-talet och som helt enkelt går ut på att slå sönder så mycket som möjligt av samhällslivet och ekonomin.

Det finns en forskare som menar att Oslo-processen var roten till dagens situation. Medan allmänna opinionen i Europa, USA och i Palestina jublade och betraktade som början till en underbar ny epok anser hon att det var då som varbölden uppstod och blev alltmer infekterad.

●●●
Hennes namn är Sara Roy. Hon är ekonom och samhällsforskare vid Harvard.

Båda hennes föräldrar var förintelseöverlevande. Av de 350 000 judar som sändes till dödslägret i Chelmno överlevde bara två.

Sara Roys pappa var den ena.

Hennes mamma, Taube, hade hamnat i Auschwitz. Där hade doktor Mengele vinkat över Roys mamma till den vänstra kön.

Det var de som skulle gasas.

På något outgrundligt sätt hade Taube lyckats krångla sig tillbaka in i selektionskön igen.

Den här gången skickade doktor Mengele Sara Roys mamma till den högra kön.

Den betydde tvångsarbete. En bräcklig chans att överleva.

Efter kriget blev jiddish det första språk Sara Roy lärde sig under uppväxten i USA. Pappa och mamma var höll på den progressiva traditionen. Två saker var viktiga inskärpte de hos Sara Roy. Att alltid vara stolt över sin identitet och att var öppen och nyfiken mot andra.

Det var 1985 som hon för första gången kom till Västbanken för ett forskningsprojekt som skulle undersöka effekterna av det amerikanska biståndet. Det var då som Sara Roy började se att något inte stämde bedyrandena om att Israel bedrev en upplyst ockupation.

Det tyskockuperade Polen hade varit en sak. Det Israel ockuperade Västbanken var en annan. Det visste hon. Israel var en annan skapelse än nazityskland. Det understryker hon tydligt i sin beskrivning. Likväl… ja likväl upplevde hon något obehagligt bekant över vad hon såg av soldaternas beteende i städer och byar på Västbanken och Gaza jämförde med vad pappa och mamma berättat om hur tyska soldater brukade uppträda.

Ett av de bestående minnena var när en hel patrull gemensamt misshandlade en gravid kvinna efter att hon hade gjort v-tecknet för dem.[ii]

Men det handlade om mer än det fysiska våldet. Det handlade om att etablera en tung, kvävande israelisk kontroll över samhällslivet och ekonomin i Västbanken och Gaza.

Sedan dess har Sara Roy blivit den kanske främste utländska utforskaren av den kontrollen, med tiden skulle hon speciellt intressera sig för Gazaremsan.

Oslo avtalet som undertecknades den 13 september 1993 var en katastrof hävdar Sara Roy. Det innebar att ockupationen legaliserades och det blev början till att en allt hårdare kontroll över Gaza och Västbanken. Den gav visserligen palestinierna kontroll över vissa områden men i gengälld började israelerna bygga sig fast i de övriga allt hårdare. Bosättningarna byggdes ut. Likaså nätverket av vägar endast-för-israeler. Det betydde också att israelerna fortfarande ansåg sig ha rätt att övervaka de palestinska områdena men däremot inte ansåg sig ha något som helst ansvar för deras utveckling.

De vägarna bildade korridorer som delade upp de ockuperade områdena i en landfickor som inte kunde bilda en sammanhängande stat med dito ekonomi. Med början år 1993 stängdes de israeliska korridorerna och enklaverna för palestinsk trafik. Trafiken skulle strypas eller flyta litet lättare, beroende av israeliskt humör och konjungturer men den har aldrig flödat fritt igen.

Gazaremsan delades i fyra enklaver. Det blev svårt att röra sig från det ena delen av enklaven till den andra. Exempelvis brukade revisorn Khaled Nasrallah, som bodde i Rafah men arbetade i Gaza stad, tidigare ha en enkel och trivsam liten bilresa till och från jobbet. Den  pendlingsturen förvandlades nu till en daglig tortyr med timmar av väntan framför en rad vägspärrar där vägen korsade säkerhetskorridorerna.

Det blev prototypen för den ordning som skulle upprättas på Västbanken. Och det började redan på 1990-talet.

Effekterna på det ekonomiska livet blev påtaglig och nästan genomgående dålig. Enbart under år 2001 sjönk de ockuperade områdenas BNP med 24 procent. År 2002 sjönk den med 22 procent trots ett rekordstort internationellt bistånd.

Israeliska och israelvänliga debattörer brukar gärna ivrigt hävda att det i själva verket beror på att palestinierna är oförmögna att styra sig själva. Sara Roy anser att det till största delen har sina rötter i den israeliska ockupationspolitiken och att dessutom är helt igenom avsiktligt.

På kort tid hade den palestinska ekonomin krympt med hälften.

Mellan september 2000 och maj 2003 ökade arbetslösheten från 10 procent till 40 procent. I Gazaremsan mer än 50 procent.

Till det kom en målmedveten förstörelse av byggnader, privathem, växthus, vägar och andra nyttigheter. Det skedde med allehanda säkerhetspolitiska förevändningar. Vägar kunde användas för att transportera terrorister, byggnader kunde dölja dem. Från den andra Intifadans utbrott fram till slutet av år 2002 drabbades Västbanken och Gaza av skador till ett värde av 930 miljoner dollar enligt en rapport från Världsbanken.[iii]

En engelsk kvinna  som besökte Gazaremsan 2003 glömde aldrig det första intrycket under resan från gränsövergången Eretz ner till Rafah. Vägen var ett enda lappverk av potthål. Överallt hade hus, fruktträdgårdar, växthus och olivlundar schaktats bort, demolerats, sprängts, rivits och raserats.

En stor del av trafiken på landsbygden och i städerna sköttes av kärror som drogs av små magra åsnor.[iv]

Den israeliska armén gjorde återkommande infall då man rullade in med stridsfordon och bepansrade D9 bulldozrar. Det kunde förekomma hejundrande stora operationer, som exempelvis “operation Rotkanal” i oktober 2003 eller “operation Regnbåge” i maj 2004 som utgjorde veritabla miniatyr invasioner där över 60 eller 80 pansarfordon kunde sättas in för att rasera hela stadsdelar, främst i Rafah. I andra ändan av spektrat förekom också dagliga, malande småräder av kanske två D9 bulldozrar och ett eskorterande stridsfordon som kunde rulla ut ur sin bas, riva någons hus, frukträdgård eller växthus för att sedan dra sig tillbaka igen.

ISM aktivisten Rachel Corrie skrev hem till sin mamma i USA från Rafah i februari 2003:

…det som Rafah år 1999 uppgav som källor till ekonomisk tillväxt har numera blivit fullständigt förstörda. Gazas internationella flyplats? Landningsbanan är förstörd. Fullständigt stängd. Gränspassagen för handel med Egypten? Nu med ett gigantiskt israeliskt krypskyttetorn mitt i övergången. Tillgången till havet? Blockerad av en vägspärr och av Gush Katif bosättningen. […]

Antalet raserade hem sedan Intifadans början uppgår till 600.

Hon menade att det handlade om en form av folkmord.

Beteckningen kan verka överdriven. Det erkände hon själv öppet.

Likväl… Det handlade inte om regelrätt massaker med gaskammare eller massavrättningsgropar men likväl avslutade hon att hon upplevde att situationen utgjorde…

…ett gradvist, ofta dolt, men massivt borförande och förstörelse av en viss grupp människors förutsättningar att överleva, det är vad jag ser här. Morden, raketanfallen och dödandet av barn är alla krigsförbrytelser men genom att stirra mig blind på dem är jag rädd för att jag missar det större sammanhanget.  [v]

Två veckor efter att ha skrivit det dödes Rachel Corrie själv under en sådan rutinmässig bulldozerräd.

Den krympande skaran som fortfarande hade något som liknade en inkomst kunde fortfarande leva på en relativt normal nivå. För de fattiga uppgick dagens enda måltid av bröd som kunde kryddas med peppar och kummin fick Sara Roy veta.

Under besök på Gazaremsan kunde hon notera alltfler avmagrade ansikten ute på gator och torg.[vi]

Intrycket i Vindkupan är att processen av kallt kalkylerad utarmning och förstörelse verkar ha skjutit fart efter år 2000.

Eventuellt kan det ha varit George Bushs makttillträde i USA som innebar att alla hämningar släppte. George Bush som USA:s president och Ariel Sharon som Israels premiärminister blev en katastrofkombination.

Under år 2001 damp de första fyra Kassamraketerna ner på Israeliskt territorium.

●●●
Hamasrörelsen blev allt starkare. År 2006 blev rörelsen det största partiet på den palestinska sidan. Resultatet blev ett internt palestinskt inbördeskrig, diskret påhejade av Israel och USA.

Hamas tar makten över Gazaremsan.

I september 2007 förklarar Israel Gaza för “fientlig enhet” och tillkännager embargo mot kustremsan. USA och EU nickar bifall men i grund och botten innebär det bara att Israel övergår till att fortsätta de sabotage och ekonomiska strypning som förts i skymundan utan att behöva bekymra sig över att flyga “below-the-international-outcry-radar” som Rachel Corrie uttryckte det.

Det innebar helt enkelt att Israel kunde övergå till att driva samma politik helt öppet och i stor skala som man i flera år drivit i det fördolda.

I Gaza fick den ena efter den andra av de återstående fabrikerna stänga. Det gick inte att få fram råvaror, bränsle eller reservdelar till maskinparken. Det gick inte heller att föra ut varorna ur enklaven för vidare export. Arbetslösheten tilltog.

●●●
Det som mest slog New York Times korrespondent i Israel var den allmänt surmulna reaktionen när vapenstilleståndet mellan Israel och Hamas tillkännagavs i juni 2008. “Ilska och rädsla” sa en tidningsrubrik och det verkade sammanfatta stämningen ansåg han.

Det verkade gälla såväl mannen på gatan som landets beslutsfattare.[vii]

Och i all tysthet hade försvarsminister Ehud Barak gett order om att börja förebereda Gazaoffensiven redan när förhandlingarna inleddes.[viii]

Kort sagt: från israelisk sida ville man i grund och botten inte ha vapenstilleståndet. Den egyptiska regimen hade varit under hårt inrikespolitiskt missnöje på grund av sitt deltagande i avspärrningen och hade insisterat.

USA:s expresident Jimmy Carter hade också varit med på ett hörn. Carter försökte bland annat övertala palestinierna att lägga ner den urskillningslösa och ganska meningslösa raketbeskjutningen.

De ville inte. Det var det enda sätt de hade att slå tillbaka hävdade de men gick israelerna med på att öppna gränspassagerna skulle de ställa in all beskjutning.[ix]

Så här i efterhand kan man nog konstatera att ingen av parterna hade hållit sina åtaganden med någon obrottslig lojalitet men det största ansvaret vilar trots allt på den israeliska sidan. Talet om ett “regn av Kassamraketer” mot sydvästra Israel klingar rätt ihåligt. En sammanställning visar tvärtom att vapenstilleståndet betydde att beskjutningen från Gaza omgående upphörde, med undantag för några enstaka raketer.

Eventuellt skall de ha avfyrats av rivaliserande fraktioner som Fatah och Islamiska Jihad.

Hade den israeliska regeringens enda önskan varit att förhindra raketbeskjutning av Negev hade de med andra ord bara behövt se till att hålla vapenvilan.

Och hur väl höll Israel sin del av avtalet?

Av allt att döma tämligen surmulet och alltmedan förberedelserna för ett angrepp snurrade på i all tysthet.

Löftena om att lätta på blockaden bröts omgående. Enligt avtalet skulle gränstrafiken ha släppts fri redan efter tre dygn. Det skedde inte. Enligt International Crisis Group medgav flera israeliska tjänstemän glatt att de i själva verket aldrig hade för avsikt att öppna den. Avtal eller inget avtal.[x] I oktober 2008 strök man kläder och skor från listan av varor som fick importeras till Gazaremsan, trots att vintrarna i Gaza kan bli kalla.[xi]

Med amerikanskt bistånd pressade dessutom Israel Egypten att hålla sin del av gränsen stängd. Där fanns ett litet, litet andningshål i de tunnlar som Gazaborna grävde till yttervärlden. Det andningshålet ville man från israelisk sida täppa igen.

På Västbanken fortsatte den israeliska armén obekymrat att gripa och döda palestinier.

Högen av oförrätter växte på Hamas. Likaså trycket att ge igen.

Enligt Sara Roy och många andra var den avgörande händelsen en israelisk kommadoräd in på Gazaremsan den 4 november.[xii]

I en artikel var Sara Roy kategorisk: avsikten med angreppet var att definitivt välta omkull vapenstilleståndet.[xiii] Det skedde dessutom under en period när det i övrigt rådde lugn och vapenvilan i övrigt höll riktigt bra.

Svaret från Hamas sida blev det helt förutsägbart att avlossa ytterligare ett knippe raketer.

Den 5 november stängde Israel alla gränsövergångar. Belägringen av Gaza tog sin början. Beskjutning och motbeskjutning tilltog.

Det var fortfarande en månad kvar innan vapenstilleståndet gick ut.

Det gjordes ett sista försök att lappa ihop den alltmer krängande vapenvilan från egyptier och Jimmy Carters sida. Hamas företrädare förklarade att de var beredda att återuppta vapenvilan, att ställa in beskjutningen om bara Israelerna ville släppa den ekonomiska blockaden och tillåta normalt varuinflöde till den alltmer krisdrabbade enklaven.

Från israelisk sida kom överhuvudtaget inget svar.[xiv] Efter påtryckningar gick de med på att återställa tillförseln till 20 procent av den normala.

På Gazaremsan övergick den katastrofala situationen… till att bli ännu mer katastrofal. Sara Roy kunde förteckna den växande bristen. Mat, medicin, plastpresenningar, papper kom inte igenom. Inte heller reservdelar till vattenreningsverken eller elverken. En uppsättning reservdelar Gazaremsans enda återstående kraftverk blev liggande Ashdod medan de israeliska tullmyndigheterna glatt krånglade under åtta månader. Till sist började de sälja delarna på auktion med hänvisning till att de legat i tullen i mer än 45 dagar.[xv]

Avloppet rann ut i havet orenat vilket förstörde fisket.

Det rådde till och med embargo på tekoppar.

Vapenstilleståndet gick ut den 19 december. Dagen innan hade FN:s organ för palestinska flyktingar meddelat att de inställde distributionen av nödhjälp. Det gick helt enkelt inte att få igenom transporterna.

Sara Roy noterade kallt att den israeliska sidan dessutom lät FN betala dyrt för lagerutrymmet av de livsmedelsförråd som hopades vid de stängda gränsövergångarna.

Den 27 december 2008 inleddes bombningarna av Gazaremsan.

Belägringen av den lilla kustremsan övergick i ett regelrätt krig.

●●●
Många har försökt att bena ut hur det kom sig.

Jimmy Carter ansåg i Washington Post att hela kriget var helt onödigt. Konflikten hade gått att lösa. Han instämmer med Sara Roy och Jennifer Loewenstein om att det blev angreppet den 4 november som knuffade igång konflikten.[xvi]

Jennifer Loewenstein, forskare och Palestina aktivist, tvekar inte. Hennes uppfattning är att Israel helt enkelt inte har den ringast avsikt att tillåta något som helst palestinsk självstyre vid sina gränser som inte de själva kontrollerar, oavsett vad de säger och hur många förhandlings rundor som betas av.

Hade det inte varit för Hamas skulle Israel förmodligen ha funnit något annat Stort Hot som Måste Bekämpas.[xvii]

Sara Roy instämmer. Syftet med alltsammans, alltså både den ekonomiska utsvältningen och det militära angreppet verkar att reducera palestinierna till tiggare utan vare sig identitet eller aspirationer anser hon.[xviii]

Sveriges utrikesminister Carl Bildt fick frågan om vad som orsakat den nuvarande situationen.

Svaret blev snabbt och med självsäkerhet som är typisk för honom:

-Hamas bröt vapenvilan.

tidsaxel


[i]‘We’re fed up with empty gestures’ ” osignerad, I Jerusalem Post, 6 januari 2009.

[ii] “Failing Peace; Gaza and the Palestinian-Israeli Conflict” av Sara Roy, Pluto Press, London 2007, sid 1-30.

[iii] “The Palestinian State: Division and Despair” artikel av Sara Roy, I Current History, januari 2004.

[iv] “My Son Tom; The Life och Tragic Death of Tom Hurndall” av Jocelyn Hurndall, Bloomsbury Publishing, London 2007, sid 38-39.

[v] “Let Me Stand Alone; The Journals of Rachel Corrie” W W Norton & Company, New York London, sid 271-274.

[vi] “Failing Peace; Gaza and the Palestinian-Israeli Conflict” av Sara Roy, Pluto Press, London 2007, sid 63.

[vii]Israel in the Season of Dread” av Ethan Bronner, i New York Times, 22 juni 2008.

[viii]Disinformation, secrecy and lies: How the Gaza offensive came about” av Barak Ravid, Haaretz. 31 december 2008.

[ix]An Unnecessary War” av Jimmy Carter, i Washington Post, 8 januari.

[x]Israel Rejected Hamas Cease-Fire Offer in December” av Gareth Porter, telegram från IPS, 10 januari 2009.

[xi]Israel bans cloths, shoes into Gaza” av Zheng E, i Chinaview, 29 oktober 2008.

[xii]Six die in Israeli attack over Hamas ‘tunnel under border to kidnap soldier’ ” av James Hider, i Timesonline, den 6 november 2008.

[xiii]If Gaza falls…” av Sara Roy, i London Review of Books, 1 januari 2009.

[xiv]Israel Rejected Hamas Cease-Fire Offer in December” av Gareth Porter, telegram från IPS, 10 januari 2009.

[xv]If Gaza falls…” av Sara Roy, i London Review of Books, 1 januari 2009.

[xvi]An Unnecessary War” av Jimmy Carter, i Washington Post, 8 januari.

[xvii]If Hamas Did Not Exist” av Jennifer Loewenstein, Counterpunch, 1 januari 2009.

[xviii]If Gaza falls…” av Sara Roy, i London Review of Books, 1 januari 2009.

Kommentarer

Comment från Klas
Tid 13 January, 2009 kl 9:39

Som vanligt en väldigt bra klarsynt analys med referenser osv – kan inte du se till att ngn större dagstidning tar in dina texter – det var länge sedan jag läste en vanlig dagstidningsjournalist som gör så omfattande djupdykningar !

Ett än större problem står ju dock för dörren nu. Att en del stora Israeliska grupper länge har förtryckt och behandlat palestinier som andra klassens medborgare (om ens det) är, eller iaf torde vara, allmänt känt.

Problemet nu är att dessa grupper (genom nuvarande regering bla) verkar ha lyckats med sin propaganda och fått med sig normala Israeler. Jag hörde på radion för ngn vecka sedan intervjuer med Israeliska ungdomar i Tel-aviv – och majoriteten tyckte IDF gjorde rätt “Hamas terror måste besvaras” sade dom i princip… :(

På båda sidor växer misstron nu. Och palestinierna, även om dom kanske är krigströtta, kommer väl knappast att vara motiverade att ge upp – om nu normalpalestiniern ens har ngt annat val än att bara försöka överleva med sin familj…

Hoppet är väl kanske om man kan få till en internationell närvaro efter konflikten. Och om medierna släpps in och bilderna når även Israelerna. OM, jag säger om, majoriteten av palestinierna orkar/klarar av det då och inte bara drivs av ursinne, hat och uppgivenhet så kanske kanske, mha Obama och den omsväningen – vi kan få se en långsam vändning av opinionen i Israel och ett närmande från båda parter ? Jag vägrar att tro att genomsnittsisraelen är lika cynisk och rasistisk som ledningen i IDF och extremgrupperna (fotsoldaterna tar jag inte med eftersom soldater i princip inte kan “tänka klart” i krig)…

Det är dock beroende på om majoriteten där kan/vill uppfatta lidandet för den befolkning som dom förtrycker.

Det är här jag också menar på att Hamas strategi långsiktigt är fel. Initialt kanske det var bra att provocera för att bryta den långsamma strypsnaran – men dom borde göra sig själva till mer martyrer och försöka att bara inrikta sig på militära mål.
Varje död civil israel “upphäver” (i mycket av den allmänna opinionen tyvärr) många döda palestinier. Skulle man däremot, nu eller efteråt, kunna konstatera att Hamas bara skjutit i “självförsvar” mot militära/polisiära mål – medans IDF skjuter “mot allt” – så tror jag både omvärlden och “det normala” Israel skulle reagera kraftfullare – och detta sedermera kanske skulle ta ifrån de mer extrema gruppernas maktposition i området !?

/K

Comment från Vindskupan
Tid 14 January, 2009 kl 21:51

Vad trevligt att du gillade Vindskupans alster Klas. Jo det hade varit kul att se dem i en dagstidning också men därtill krävs tidningskontakter.

Apropå det senare så har man inom freds och konfliktforskning försökt undersöka vad som händer med tänkandet hos människor under en kris.

Det visar sig att ju djupare man sjunker i krisen desto mer svart/vitt blir en blick. Nyanserna försvinner. Förmågan att tänka på ”den andres” perspektiv dunstar bort. Det gäller både i ett präktigt äktenskapsgräl OCH för en politiker som skall besluta om krigsförklaring.

På radion hörde jag nyligen en israelisk presstalesman.

Han var tacksam för att det inte blivit några skador eller mänskliga förluster att tala om.

Efter en minut eller så insåg jag att liv förvisso var dyrbara men för honom räknades bara liv på hans egen sida av frontlinjen som ”riktiga”.

Vad som skedde i Gaza stad, Jabaliya, Khan Yunis eller Rafah var helt enkelt komplett likgiltigt.

Han var inte ens fientlig. Det var bara komplett ointressant. De fanns inte.

Annars var det ingen obehaglig person. En rätt typisk, lagom sympatisk och lagom intelligent presstalesman. En som man säkert skulle kunna sitta och dricka litet kaffe tillsammans med.

Om bara inte var den operation han var talesman för.