Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2009
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

“väggarna pressas inåt”

Det mest hårresande är att alltsammans handlar om ett knippe ganska elementära missförstånd som hade varit enkla att räta ut. Missförstånd uppblandade och förstärkta med rågade doser av paranoia.

En av de som lagt ut texten för publiken i Europa och Nordamerika är den israeliske historieforskaren Benny Morris. Bland annat har han nyligen publicerat sig i New York Times.[i]

Det kan vara värt att studera litet närmare eftersom hans resonemang kan ge några ledtrådar till hur tänkandet går på Israelisk sida under den pågående Gazaoffensiven.

Benny Morris är trots allt en ryktbar historiker som nu upphäver sin stämma i en av USA:s ledande rikstidningar för att presentera regeringens sak. Här får man, kanske, en fingervisning om hur en israel på högsta intellektuella nivån resonerar.

Detta borde utgöra Israels bästa argument.

Så hur bra är de?

Inte speciellt enligt Vindskupans uppfattning.

För Morris är det Israel som är utsatt för Det Stora Hotet.

“Många israeler känner det som om väggarna, […] pressar sig inåt mot deras 60-åriga stat, som de kände i början av juni 1967, precis innan Israel inledde sexdagarskriget och krossade den Egyptiska, Jordanska och Syriska arméerna i Sinai, på Västbanken och Golanhöjderna” förklarar han.

Sedan övergår han till att räkna upp alla gruvliga hot som riktas mot Israel från alla håll.

Märkligast av allt är att allt är att de utgör en mycket, mycket tunn portion soppa på ett par rostiga nubb. Det handlar mera om vad den israeliska allmänheten, enligt Benny Morris, råkar känna snarare än handfasta fakta.

Den upplever att den är utsatt för ett allt svårare hot, alltså är grövsta tänkbara medel inte bara tillåtna utan rentav nödvändiga för att värja sig.

Enligt Morris står Israel inför hot från kompassens alla väderstreck. Irans ledare Mahmoud Ahmadinejad hade “offentligt hotat” att förinta Israel och rustade för full för att skaffa kärnvapen. I norr fanns den fundamentalistiska Hizbollah-rörelsen som ville göra sammaledes och nere i söder fanns Hamas som gripit makten i Gaza… och vill förinta Israel.

Fruktansvärda hot åt alla håll med andra ord.

Fast stämmer verkligen det?

Iran

Stora delar av den israeliska eliten (och allmänheten) har “det iranska hotet” på hjärnan.

Det hotet är till stor del hopfantiserat.

Att Iran skulle vara si eller så långt bort ifrån att skaffa kärnvapen verkar inte stämma med verkligheten.

Vad Iran har är ett program för anrikning av kärnbränsle för civilt bruk. Anrikningsgraden är för låg för att kunna användas i kärnvapen. Lägg därtill att Iran inte har tillräckligt många gascentrifuger för att producera klyvbart material för en enda bomb inom de närmaste decennierna. Ursprungligen hade man 160 gascentrufuger. Kanske man har ökat till 3 000. För att framställa kärnvapenmaterial skulle det ha krävt 16 000 centrifuger som är sammankopplade i en kaskad. Lägg därtill att det handlar om utrustning som inte går att köpa på den öppna marknaden utan att en larmet skulle gå.

En vanlig invändning är att Iran inte behöver civil kärnkraft eftersom landet “badar i olja”. Det finns i själva verket ganska vettiga skäl för saken.

Först och främst varar oljan inte för evigt. Det behövs alternativa energikällor. Det gäller för Iran som för alla andra länder. Och ju mer energi som Iran kan få från sagda alternativa energikällor desto mer av sin olja kan man sälja på världsmarknaden.

Den sammanställning som USA:s förenade underrättelsetjänster brukar göra, National Intelligence Estimate eller NIE, konstaterade i november 2007 att iranierna visserligen hade ett kärnvapenprogram men att de lagt ner det 2003. Detta tillkännagavs av Bushregeringens nationelle säkerhetsrådgivare i slutet av år 2007.[ii]

Detsamma uppgav IAEA samma år. Det fanns inga belägg för att Iran hade något aktivt kärnvapenprogram.[iii] Detta har alltså varit välkänt sedan slutet av år 2007.

Med andra ord: inget kärnvapenprogram.

Lik förbaskat återfinns Benny Morris ifärd med att återupprepa samma gallimatias nu i slutet av år 2008. En snabb webbsökning hade räckt.

Därnäst kommer man till nästa “stora hot”. Irans president har förkunnat att han vill förinta Israel. Eller att landet skall “försvinna från kartan”.

Det är därför bedriver han sitt (hopfantiserade) kärnvapenprogram.

Benny Morris har samma problem där. En enkel webbsökning hade kunnat visa att det var ett missförstånd även på den punkten.

Det handlade ett tal som president Ahmadinejad höll den 25 oktober 2005 där han citerade ayatolla Khomeini.

Imamen sade att regimen som ockuperar Jerusalem måste försvinna från tiden sidor“.

Enligt persiskspråkiga handlar det snarare om en stilla förhoppning inför framtiden, inte än ett aktivt hot.[iv]

Han hoppades snarare att det skulle fixa sig istället för att aktivt hota med att hugga till med stora kniven.

Lägg därtill att president Mahmoud Ahmadinejad inte, säger INTE är högsta hönset i Iran. Som landets president är han snarare en slags inrikesminister. Det är en av förunderligheterna med landets teokratiska grundlag.

Det hade med andra ord kvittat vad han egentligen sagt. Ahamdinejad har under inga förhållanden makten att beordra ett iranskt krig mot Israel.[v] Irans krigsmakt och diplomati ligger i händerna på den andlige ledaren ayatolla Ali Khamenei. En välkänd pragmatiker.

Inget överhängande hot på den fronten med andra ord.

Lägg därtill att rena geografiska fakta gör det vanvettigt svårt för Iran att gå till angrepp mot Israel, och vice versa. Det sista har israelerna fått uppleva under sina försök att organisera en flygräd mot Iran.

Kort sagt: Det “iranska hotet” mot Israel är till stor del ett hjärnspöke. Det har dementerats gång på gång men återupplivas ständigt av olika upphetsade Israel-vänner. Totalt outslitligt.

Libanon

Israels problem på den fronten är till stor del självförvållade. Hizbollah fanns inte när Israel invaderade landet 1982. Organisationen växte fram under nästan tjugo årigt gerillakrig fram till dess israelerna definitivt gav upp och drog sig ur spelet år 2000.

Att Hizbollah över huvud taget uppkom beror nästan uteslutande på en gigantisk, trettioårig militär felspekulation från Israels sida.

Men DÄR finns väl i alla fall ett riktigt hot?

Snälla…

Ta ett redigt andetag nu käre läsare och fundera på hur sannolikt det egentligen är att Hizbollah rörelsen kommer att invadera Israel.

De som undersökt Hizbollahs armé noterar att den har vänt uppochner på den vanliga organisationen.

I en vanlig armé, som den svenska, brukar de reguljära soldaterna rada upp sig när det vankas strid. Kanske noterar man att det finns en skara överåriga soldater ur lokalförsvaret, eller hemvärnet med sämre utrustning.

Befälhavaren tackar för deras intresse och ber dem att ställa sig och bevaka någon depå bakom medan de “riktiga” soldaterna sköter striden.

Så fungerar det inte i Hizbollah.

Där är det tvärtom den lilla reguljära styrkan på ett par tusen man som drar sig tillbaka in i bakgrunden medan lokalförsvaret tar emot stötarna och sköter de viktigaste striderna.

Det var så det fungerade under kriget 2006. Huvuddelen av den Hizbollahstyrka som mötte det israeliska angreppet var män som försvarade sina hembyar.

Journalisten Nir Rosen gjorde en fallstudie från en Sydlibanesisk by, Aita al Shaab efter kriget. Den hade försvarats av 100 Hizbollahsoldater. Nio hade stupat. Av dessa 100 kom 60 från Aita al Shaab. En hade varit historielärare, två gymnasister, en student, där fanns servitörer, butiksägare, bilmekaniker och bagare.

Kort sagt vanligt folk. De hade genomgått militär grundutbildning hos Hizbollah, återgått till civilt liv, för med kort varsel mobiliseras för att möta det israeliska angreppet augusti 2006.

Få kunde kallas för yrkessoldater.[vi]

Det visade sig vara en bastant propp i den israeliska arméns väg den sommaren. Men det är trots allt inte styrka som kan förväntas svepa ner från den libanesiska gränsen och mot Jerusalem och Tel Aviv.

Organisation, utbildning och syftet handlar om att försvara södra Libanon. Inte att genomföra storslagna pansaroffensiver söder om gränsen.

Så hur är det? Vill inte Hizbollah “förinta Israel”?

Tja, Hizbollahledaren Hassan Nasrallah hyser inga varmare känslor för grannen i söder, därom råder ingen tvekan. Han har rentav förklarat att Israel troligen kommer att försvinna till sist.

När man synar honom närmare i fogarna visar det sig att Hassan Nasrallah snarare föreställer sig att Israel kommer att drabbas av ett “Sovjetiskt” slut. Det vill säga: staten kommer, anser han, att falla samman av sin egen tyngd efter att ha förlorat sin ideologiska sammanhållning och tron på sin egen oövervinnelighet.

För Benny Morris och hans meningsfränder är det säkert djupt obehagligt, därtill tycker de förmodligen illa om att inte längre ostört kunna angripa Libanon men det finns inget aktivt hot från det hållet.

Kort sagt: Ytterligare ett “existentiellt hot” har förvandlats till en rökslinga.

Gaza

År 2005 drog Israel tillbaka sina bosättningar och militärposteringar från Gazaremsan.

En del israelvänliga debattörer anser att det handlade om en goodwillgest som de otacksamma palestinierna besvarade med att börja beskjuta sina fredsälskande israeliska grannar.

I verkligheten var det hela litet mer komplicerat än så. Enligt en av premiärminister Ariel Sharons rådgivare handlade det snarare om att föregripa en hotande fredsplan från USA:s sida. Det handlade om att placera fredsprocessen i “formaldehyd”.[vii]

Ytterligare ett möjligt motiv som framkastats av den israeliske fredsaktivisten och redaktören Uri Avnery är att premiärminister Sharon vid den tiden stod upp över öronen i korruptionshärvor. Han behövde göra ett “stort utspel” för att vända bort uppmärksamheten.[viii]

Men jag håller på att driva bort från ämnet märker jag. Gaza är den sydliga länken den det inringning av mörka hot som pressar mot Israel från alla håll. Den kontrolleras av Hamasrörelsen. DÄR finns väl i alla fall ÄNTLIGEN ett riktigt existentiellt hot.

Uppgifterna om vilken styrka Hamas kan ha är knapphändig. Det talas om att de skall ha 15 0000 eller 20 000 man tränat manskap under vapen. De skall ha organiserats efter mönster från Hizbollah.

Å andra sidan finns då Israel som räkna som världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt, som vid en fullskalig mobilisering kan mönstra 600 000 man, komplett med pansar, artilleri, örlogsfartyg och flygunderstöd.

Knappast något riktigt hot från det hållet heller.

För Benny Morris och hans meningsfränder råder den grymma sanningen att Israel är mer ohotat än någonsin. Det räcker helt enkelt inte att klaga över att den eller den “vill förinta Israel”. Han hade behövt visa att denne någon har medlen att verkligen göra det också. Israel har fredsavtal med både Egypten och Jordanien. Syrien skulle gärna skriva under ett också bara man fick tillbaka Golanhöjderna. Därmed finns det egentligen inget stat som har:

A)    det geografiska läget att kunna angripa Israel

B)     viljan att angripa

C)    krafter att göra det

Troligen vet de israeliska beslutsfattarna om detta, i grund och botten. Det är slående hur ofta man på bilderna från Västbanken ser soldaterna röra sig i pansarfordon, inklusive  Merkava stridsvagnar. I normala fall skulle man aldrig använda så dyra, moderna stridsfordon för ren ockupationstjänst… om det inte var för att de faktiskt inte behövs ute vid gränserna och för att arméledningen i grund och botten vet om det.

De “väggar som pressar sig allt närmare” framstår mer och mer som inbillning. Det är till råga på eländet dessutom enkelt att kontrollera.  Lik förbaskat är det dessa väggar som används för att rättfärdiga brutaliteten på de ockuperade områdena. Faktum är att den som ger sig in i diskussion med en upphetsad Israel-vän kommer troligen att få höra en lång klagovisa liknande Benny Morris.

Det handlar till sist naturligtvis om känslor. Han och många med honom upplever sig på fullaste allvar som utsatta för ångestskapande hot.

Känslorna är säkert verkliga.

Men är ångeskänslor verkligen ett bra argument för bombanfall eller militära angrepp?

Det finns de som har större anledning att oroa sig för Benny Morris.

Hans stora portalverk, det som gjorde honom berömd var The Birth of the Palestinian Refugee Problem från 1987.

I det verket visade han att talet om att palestinierna flydde på uppmaning från sina ledare 1948 är falskt. De utsattes för en avsiktlig etnisk rensning med planerad fördrivning och flera massakrer från israelisk sida.

Den ärligheten känns befriande, sympatisk… till dess man får klart för sig att Morris inte alls beklagar detta. Tvärtom. Han anser att den etniska rensningen 1948 var nödvändig. Har han beklagat något är det snarare att Ben Gurion inte gjorde den ännu mer fullständig.[ix]

Enligt Göran Rosenberg var Benny Morris en av de som i början av 2000-talet förordade att Israel skulle slå sönder allt på den palestinska sidan som kunde tjäna som grund för en självständig stat.


[i]Why Israel Feels Threatened” av Benny Morris, i New York Times,  29 december 2008.

[ii] Presskonferens av USA:s nationelle säkerhetsrådgivare  Stephen Hadley, den 3 december 2007.

[iii]UN nuclear watchdog chief expresses concern about anti-Iran rhetoric from US” osignerat AP telegram, i International Herald Tribune, 28 oktober 2007.

[iv]‘Wiped off the Map’ – The Rumor of the Century” av Arash Norouzi, på Antiwar.com, 26 maj 2007.

[v]If Iran is ready to talk, the US must do so unconditionally” kolumn av Jonathan Steele, Guardian, 2 juni 2006.

[vi]Hizb Allah, Party of God” av Nir Rosen, i Truthdig 3 oktober 2006.

[vii] “The Israel Lobby and U.S. Foreign policy” av  John J Mearsheimer och Stephen M  Walt, Farrar, Straus och Giroux förlag, New York, 2007,  sidan 217

[viii]Escaping forwards” av Uri Avnery, 24 maj 2008.

[ix]Survival of the Fittest?” av Jim Holstun och en interju med Benny Morris.av Ari Shavi Ursprungligen publicerad i Ha’aretz. Counterpunch, 16 januari 2004.

Kommentarer

Comment från Klas
Tid 5 January, 2009 kl 0:14

Bra skrivet. En bra och logisk analys.

Men jag tror ändå att du förminskar den viktigaste punkten. Rädslan är A och O
Rädsla är det som får oss att acceptera timtal av köande i flygplanshallarna. Rädsla var det som gödde det kalla krigt och som byggde upp kärnvapenarsenalerna. Rädsla är det som gör att amerikanerna inte protesterar mer högljutt mot “antiterrorlagarna” som är väldigt godtyckliga egentligen !
Rädsla är det som får främlingsfientlighet och rasism att frodas !
Rädsla är det som får människor och stater att börja krig.

När Irans president svär osande eder över Israelerna så spär han på rädslan
Samma sak med Hizbollah

När Hamas sen avlossar raketer så spelar det mindre roll om nogn dör, men bara ett enda dödfall “bekräftar” israelernas rädsla !

Nu har Israel dock bekräftat palestiniernas Rädsla och Hamas kommer troligen kunna rektrytera änn fler människor !

Vad är då vapnet mot rädsla – jo kommunikation ! Lår oss se “dom” – och se att “dom” är likadana som “oss” !
Något som Israel nu har övergivit (iaf för stunden) och Hamas aldrig egentligen praktiserat utan överlåtit på andra organistaioner som i dagsläget inte är så starka..

/K

Comment från Kerstin
Tid 5 January, 2009 kl 2:17

Klas:
Klart att rädsla är en viktigt komponent här. Det är ingen slump att styrande krigsherrar alltid har skrämt sina undersåtar geno att utmåla grannstater som hotfulla etc. när de önskat utvidga sin makt och få sitt folk med sig i attacker på grannstater. Hitler skrämde tyskarna för judarna och för slaverna. Vi i Väst skrämdes för ryssarna (Sovjet) under det kalla kriget, USA:s Bush utnyttjade 9/11 för att skrämma amerikaner att acceptera lagar som i praktiken avskaffade de demokratiska fri-och rättigheterna etc.

Vad gäller Irans president, så har han blivit felciterad, just för att skapa rädsla och grund för angrepp på Iran, en stat som på många hundra år aldrig angripit någon annan stat.

Och vad gäller kommunikation, så kan jag numer bara konstatera en sak: Om Israels ledande skikt hade önskat sig fred med palestinierna så hade man haft det för decennier sedan. Men man vill inte ha någon sådan. Man vill hålla grytan kokande, så att man hela tiden kan använda sig israeliska judars rädsla för att få acceptans för attacker på palestinier. Det långsiktiga syftet är, är jag numer övertygad om, att skapa ett Storisrael, må det sedan ta 200 år till eller mer. Sionismen grundas helt enkelt på föreställningen att man ska ta tillbaka det land Gud skänkte Israels folk och att det är judarnas skyldighet att se till att profetiorna om att de ska återfå detta land, ska slå in. Jag tror däremot inte att alla judar hyser denna uppfattning. men det är den sionistiska rörelsens målsättning.

Jag börjar numer tom misstänka att USA:s neocons, med Bush som sin främste nickedocka, har lärt sig av Israel när man från det hållet talar om att kriget mot terrorismen kan pågå under århundranden – utmärkt som ursäkt för att lägga under sig all världens naturresurser – oljan just nu, och för att samtidigt hålla den egna befolknignen under god kontroll, liksom alla andra människor i Västvärlden. Ingen får mig idag att tro att våra egna “patriotiska lagar” (de där som handlar om att vi alla ska kontrolleras och tom kan kontrolleras i våra egna bostäder) i första hand handlar om att skydda oss från terrorism.

Comment från Klas
Tid 5 January, 2009 kl 10:41

Nej, det där med rädsla utnyttjas som du säger flitigt.

Låt mig dock börja med att säga att jag inte för ett ögonblick tror att Irans president står och talar varmt om världsfred och försoning.
Persiska, och arabiska, må låta hätskare än vad det är- men oavsett semantiken i översättningen så är det ganska hätska utfall han gör i sina tal – sen kan försåts västledare vrida dessa än mer för sina egna syften, men det är en annan sak.

Vad sionisterna har för mål vet jag inte, det du säger låter logiskt. På andra sidan har tex Hamas och andra extremorganisationer sina agendor, och dom försökre förstås få rädslan för tex Israel att spela till deras egen fördel.

Som Herman Göring sade efter 12a världskriget i ett förhör:
“Naturally the common people don’t want war; neither in Russia, nor in England, nor in America, nor in Germany. That is understood. But after all, it is the leaders of the country who determine policy, and it is always a simple matter to drag the people along, whether it is a democracy, or a fascist dictatorship, or a parliament, or a communist dictatorship. Voice or no voice, the people can always be brought to the bidding of the leaders. That is easy. All you have to do is to tell them they are being attacked, and denounce the pacifists for lack of patriotism and exposing the country to danger. It works the same in any country.”

Jag tror du har delvis rätt om anitterrorlagarna. Grejjen är att vi lever i en demokrati. Och ledarna gör det dom TROR att folket vill höra/se – och det som ger dom mer makt och längre mandat. Om detta samtidigt ökar kontrollen så är det ju “bara” en bonus ?
Och vi är villiga lakejer och ger gärna mer makt till dom styrande – dom vill ju “bara vårt bästa” ?

Som ett exempel på lagar som till synes hjälper, men bara ökar kontrollen:
– Förbudet mot vätskor på flyg: Numer får man max ha med sig en liten påse med resetandkräm osv. Allt i “antiterrorns” namn.

Det blir krångligare och krångligare att flyga, hotet har varken minskat eller ökat egentligen, men “dom” tror att vi tror att vi är säkrare – vilket jag inte tror att vi tror – förstår ni ?! :)

Samtdigt som ökade säkerhetskontroller, förbud mot dryck och medhavda bekvämligheter, osv, finns så tillåts Flaskor med 50-80%:ig sprit att säljas i Tax-free butikerna – och en tändsticka+ en näsduk kan ju alla ta med sig ombord -> gör matten på den formeln så förstår man varför jag anser att säkerheten inte ökat !

/K

Comment från Vindskupan
Tid 5 January, 2009 kl 11:24

Hej Klas (vilket vackert förnamn du har). Nu börjar vi komma in på något av det knepigaste som finns inom historieforskningen: nämligen Orsaken till att Krig Utbryter.

Ordningssinnet kräver ofta att det finns En Yttersta Orsak. I själva verket finns det ofta ett myller av orsaker, faktorer, förhoppningar och farhågor.

I det här fallet är utan tvivel rädsla och okunnighet en mycket tung faktor, ja förvisso.

Notera samtidigt att det handlar om en frivilligt vald okunnighet.

När mästerbloggaren Juan Cole berättade om Ahmadinejad troligen blivit felciterad, att hotet mot Israel var inbillat. Ja att Israel kanske inte ens är speciellt viktigt för Iran borde rimligen reaktionen ha blivit en suck av lättnad från den amerikanska Israel-lobbyn.

Det digra hotet fanns inte.

Sucken uteblev. Den viktigaste reaktionen blev istället ett magsurt genmäle från en viss Ethan Bronner i New York Times.[i]

VAD Bronner skriver är egentligen mindre viktigt i sammanhanget.

Det mest fachinerande är reaktionen. Ethan Bronner har förtvivlat vridit och vänt på varenda dugg, ner till minsta lilla gruskorn för att kunna hitta något slags belägg för att det MINSANN VISST finns ett existentiellt hot från president Ahmadinejad så det så.

Reaktionen påminner närmast om en grinig unge som riskerar att berövas sin älskade godispåse.

Det utbytet kom i mitten av år 2006, alltså för TVÅ OCH ETT HALVT ÅR SEDAN. Sedan dess har man från Israeliskt- och från pro israeliskt håll, oförfärat återanvänt samma gamla grodor. Benny Morris gör det än idag. En historiker som borde vara tränad i källkritik lämnar hål stora nog att sänka Titanic i ett inlägg i USA:s viktigaste rikstidning.

”Jag vet sanningen. Besvära mig inte med fakta.”

Kanske går det djupare än så. Kanske är det så att så länge de har sitt älskade ”existentiella hot” ja så länge upplever de själva att det fritt fram att fortsätta ockupationen. Så länge kan frågan om palestinska rättigheter alltid viftas bort med en liten tårdrypande utläggning om alla monster som lurar i hörnen. En sjaskig och tarvlig ockupation kan skrivas om till ett ädelt ödesdrama med Israel i en hjälteroll.

En brittisk korrespondent konfronterade den israeliske befälhavaren över Rafah med att så många av de hans soldater dödade var barn. Kommendanten, överste Zuaretz erkände utan omsvep att de officiella förklaringarna var fria fantasier men att hans metoder ändå var berättigade eftersom de ”förberedde en andra förintelse”.[ii]
________________
[i] ”Just How Far Did They Go, Those Words Against Israel?” av Ethan Bronner, i New York Times, 11 juni 2006.

[ii] ”Snipers with children in their sights” av Chris McGreal, i Guardian, 28 juni 2005

Comment från Klas
Tid 5 January, 2009 kl 13:43

Självklart finns det alltid mer än en anledning.
“Den tändande gnistan” har ofta mer än ett slags bränsle att nära sig på…

Det är också så att det krävs minst två sidor i en konflikt – även om man i en del fall kan hävda att den ena är så förtryckt att alternativet (total undergång) inte är realistiskt (inte frivilligt iaf).

Jag tror ändå att saken endast kan få en lösning. Utrotning, förutom att vara totalt omänskligt, har inte historiskt funkat – inte ens den ofantligt cyniska och hemska systematiska som tyskarna försökte med för 70 år sen.
Så konflikten måste lösas genom en integration och att folken lever sida vid sida, frågan är när och hur lång tid det tar. Samt förstås hur man kan minimera lidandet.

Varken extremisterna på palestiniernas sida, eller nationalistiska Israeliska rörelser kommer tyvärr att bidra med en lösning. Och Israeliskt militär (eller all militär för den delen) springer ju sina överordnades ärenden och är drillade att vara patriotiska och lydande, samt blir itutade att fienden inte är mänsklig (bland annat för att kunna gå i krig utan samvetskval och kunna döda fienden utan eftertanke) – så dom kommer inte själva kunna förhindra grymheter, tvärtom snarare.

Det vi ser i Gaza nu är en tragedi – veden är staplad av makten i Israel, men gnistan tillfördes av Hamas – frågan är nu hur elden skall släckas :(

/K