Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2009
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Hasbara: En propagandaoffensiv kollapsar

Den här gången skulle det bli annorlunda. Nu skulle Israel ha lärt sig efter debaclet i Libanon 2006.

Under det här kriget skulle landet se till att sköta sin PR helt rätt från början.

Libanon kriget år 2006 hade gått snett på en rad olika sätt. Rent taktiskt hade man kört fast. Nästan ännu mer oroande var vad som skedde på propagandafronten, där man förlorat stort. Ju längre bombkriget mot Libanon malde på desto mer hade den israeliska propagandan övermannats en flod av rapporter om civila offer och raserad infrastruktur i Libanon.

Nästa gång“, i nästa krig skulle det bli annorlunda.

Israel måste med andra ord se till att sköta sin Hasbara rätt. Det var hela saken. Sedan skulle det vara fritt fram.

Efter vad Vindskupan tror sig ha kunnat utröna betyder Hasbara ordagrant “förklaring”. Som termen kommit att användas så syftar till att forma den allmänna opinionen av Mellanösternkonflikten utomlands. Framförallt i USA och Europa.

Det handlar om att odla och ansa bilden av det egna landet.

Bland somliga bloggare förmodas det att Hasbara handlar om någon mystiskt och konspirativt. Det gäller att inte rusa iväg nu. Nästan alla länder med en mer utvecklad diplomatisk tjänst brukar faktiskt ägna sig åt att försöka lägga bilden av sig själv tillrätta i omvärlden. Många länder inrättar bibliotek eller kulturinstitut tillsammans med, eller i nära anslutning till, sina ambassader. I Gamla Stan har exempelvis Sverige Institutet sitt högkvarter som träget följer Sverige bilden utomlands och försöker sprida lämplig information till i länder som anses viktiga.

I det flesta fall handlar det om oskyldiga och litet småtrista saker, som att bana vägen för turism, handel och kulturutbyte men långtifrån alltid. Offentlig diplomati kan också handla om bana väg för strategiska intressen.

Som exempelvis att försöka spackla över ett krig.

Och nu börjar vi åter närma oss Mellanösternkrisen igen.

Det finns de som anser att Israel och den sionistiska rörelsen redan från första början byggt på tre ben, militär bravado, geopolitiska allianser med hugade stormakter och… skicklig PR.[i]

Hela systemet fungerade ypperligt fram till 1980-talet men då lyckades Israel inte längre kontrollera omvärldens bild av landet.

Inför Gazaoffensiven 2009 hade man stuvat om sin PR apparat. Bland annat hade man inrättat ett nytt organ som kallades Nationella Informations Direktoratet. Dess chef, en viss Yarden Vatikai, förklarade förtröstansfullt att det nya organet skulle samordna budskapen, tvärs över alla myndigheter.[ii]

Kanske var det en förutsättning för att Gazaoffensiven skulle äga rum, den tilltron till att den här gången skulle Israel undgå den PR katastrof som inträffat under angreppet mot Libanon 2006.

James Zogby, ordförande för det Arabisk-amerikanska institutet ansåg att det fanns vissa punkter i den israeliska Hasbara satsningen som alltid återkom.

Först och främst gällde det att snabbt muta in ramarna för själva debatten. Gör man det så kommer hela den följande verbala striden att föras helt och hållet den egna sidans villkor. Vinner man den inledande striden så följer segern av sig själv.[iii] Det gäller att se till att de viktiga aktörerna, amerikanska ledarskribenter, svenska diplomater, brittiska premiärministrar och franska presidenter snällt sitter och pratar om hur Israels “palestinska problem” skall lösas. Inte hur palestinierna få hjälp med sitt “israeliska problem”. Att alla är bekymrade över palestinska Kassamraketer mot israeliskt territorium och smugglingen av livsmedel och blöjor genom Gazatunnlarna. Inte om den israeliska blockaden eller de återkommande militära angreppen.

Stöd behöver inte betyda att världen står bakom oss” förklarade Aviv Shir-On från utrikesdepartementet “men det innebär att människor förstår vad vi gör och varför.[iv]

Passivt stöd skulle räcka alldeles utmärkt i det här fallet. Flera källor talade om att man i nödfall räknade att bedriva en uppehållande strid innan trycket utifrån skulle hinna bli för hårt.

En korrespondent ansåg att de israeliska presstalesmännen i de flesta fall var mirakel av sofistikering. Somliga kunde enligt honom praktiskt taget “prata bakbenen av en åsna och sedan får den att dansa horra.”[v]

Många hade massmedia erfarenhet, både från Israel och från andra länder.

En av dem var Michael Oren, forskare och kolumnist från USA, och reservofficer i den israeliska armén som skrev att han inte hade en aning om vad hela kriget gick ut på, men:

Oavsett vilka Israels mål är så kommer min enhets uppgift bli att ge IDF den nödvändiga tiden uppnå dem genom att odla en sympatisk press och genom den skapa en undergiven diplomatisk miljö. IDF har lärt många läxor från sina bittra libanesiska erfarenheter och behovet av effektiv PR var en av dem. Jag tror vi kan göra skillnaden.[vi]

De räknade på förhand med att Israel skulle hamna i underläge i “bildkriget”. Det skulle kompenseras genom att man snabbt grep in och “korrigerade, förklarade eller balanserade,” som Aviv Shir-On förmodade.[vii] Under kriget skulle utländska journalister notera att de kunde nås av SMS meddelanden bara minuter efter ett robotanfall i tätbebyggda områden med upplysningar om vilken Hamas ledare som eventuellt kan ha dött tillsammans med alla civila offer.[viii]

På den diplomatiska fronten var planen, dels att utrikesminister Tsipi Livni skulle bearbeta sina utländska kollegor, främmande ambassadörer i Israel skulle bearbetas och Israels ambassadörer runtom i världen se till att gå till offensiven.[ix]

Direktoratet skulle också samordna verksamheten för proisraeliska stödföreningar och sympatisörer i den judiska diasporan.[x] Framför allt skulle de förses med såkallade Talkingpoints, eller diskussionsargument.[xi] Om allt gick i lås skulle samma argument genljuda från flera olika källor samtidigt, vare sig det handlade om Israels utrikesminister, ambassadörer, sympatiskt sinnade politiker hela vägen ner till insändarskrivande eller bloggande privatpersoner.

Richard Silverstein i The Guardian hade kommit åt en rundskrivelse till presumtiva “media volontärer”.

Utrikesministeriet lägger ner stora ansträngningar på att balansera media men vi vet alla att i strid är det antal som räknas. Ju fler vi är som skriver inlägg, bloggar, kommenterar, röstar, ju mer sannolikt är det att vi skapar en positiv stämning.

Jag har bett utrikesministeriet att skapa ett nätverk av frivilliga som vill bidra till den insatsen. Om du passar för det kommer du att få ta emot dagliga meddelanden, mediapaket och mål.

Vill du delta så svara på detta e-brev.[xii]

Silversteins bekant svarade och fick en manual med en lista på diskussionsargument som skulle användas och viktiga sajter som skulle prioriteras.

De Talkingpoints, eller diskussionsargument som skulle pressas in i den allmänna opinionen var påståenden som “Hamas bröt vapenvilan. Israel försökte bevara den.” Eller att “Hamas bär ansvaret för alla civila offer genom att placera depåer och ställningar nära civil bebyggelse.”

Man räknade som sagt inte ens med att behöva vinna. Allt som behövdes var att Hasbaran lyckades kasta grus i ögonen på världsopinionen och på det diplomatiska maskineriet.

Inte heller tänkte israelerna glömma bort internet. Det skulle komma ordentliga satsningar på Youtube och Twitter.

“De nya medierna är en ny krigszon inom massmediesfären, vi tänker vara relevanta där,” förklarade major Avital Leibovich.[xiii]

I sin artikel berättade Michael Oren hur han inför sin tjänstgöring som presstalesman gick igenom sina kartor, diagram och pressbilder som en skyttesoldat inspekterade sina tilldelade patroner och sina granater inför en strid. Han gick också igenom de argument han skulle använda för att rappa till uppkäftiga reportrar.

Frågor om dem israeliska blockaden skulle besvaras med att människorna i Gaza ändå inte var lika illa ute som de i Somalia eller Darfur. I övrigt skulle det stående svaret vara att allt (blockaden, bombningarna, angreppen) var Hamas fel.[xiv] I sin genomgång noterade James Zogby från amerikansk-arabiska institutet att det fanns ett sista försvar att tillgripa om allt skulle slå slint: anklagelsen om antisemitism.

Om allt annat misslyckas så peka på några exempel på upprörande antisemitism, generalisera dem, antyd att detta är vad som driver kritikerna. Det svider och riskerar att överanvändas men det kan tysta kritikerna eller få dem på defensiven.[xv]

Det verkade bra. Den här gången skulle väl allt gå vägen.

●●●
Det såg lovande ut i början av januari 2009.

Kriget var i full gång och allt verkade gå Israels väg, också på propagandafronten. En uppskattning sa att av åtta timmars genomsnittlig rapportering i internationella massmedia så framträdde israeliska representanter 58 minuter. Palestinska bara i 19.[xvi] Nyhetsrapporteringen skedde på Israels villkor.

Ingen upprepning av Libanon så långt.

Bara någon vecka senare hade mungiporna ramlat ner.

Ett hemskt faktum grinade de män och kvinnor som bemannade Hasbara apparaten rätt i ansikten. Efter en lovande upptakt höll allt på att gå åt skogen, ytterligare en gång.

Israelerna hade hållit de internationella korrespondenterna borta från Gazaremsan under det pågående angreppet. De hade varit hänvisade till att rapportera från en kulle utanför Gazaremsan.

Det som inte gick att kontrollera, det som fick hela maskineriet skära ihop var två stora hål i ridån. Det ena var den Qatar baserade arabiska nyhetskanalen Al Jazeera som trots allt hade korrespondenter på plats inne i kustenklaven, det andra var de många lokala palestinska korrespondenterna inne i Gazaremsan. Från dem kom en ström av artiklar, fotografier och filmer av vad som skedde inne i Gazaremsan.

Och det som skedde var inte vackert.

Det började rentav gå så långt att de dittills timida amerikanska massmedia började låta höra ett och annat kritisk läte.

En brittisk korrespondent blev upprepade gånger tillfrågad av de alltmer uppskärrade israeliska presstalesmännen varför allmänna opinionen än en gång höll på att vända sig tungt mot Israel. Det fanns skräckfyllda föreställningar bland israelerna om ett jättelikt, demoniskt effektivt palestinskt propagandamaskineri.

Britten försökte litet försynt få israelerna att förstå att det helt enkelt var vidden av den katastrof som Gazaoffensiven utlöst som höll på att övermanna den sinnrikt uttänkta Hasbara satsning kort efter att den kommit igång.

Det var för många dödade civila. För många söndertrasade barnlik som grävdes fram ur ruinerna. För många raserade hus. För många brännsår av vit fosfor. För många uppslitande rapporter om kvinnor och barn som mejats ner odisciplinerade soldater när de försökte lämna sina skydd under vit flagg.

De flesta media försökte inledningsvis snällt balansera med att rapportera lika mycket om offer och lidande från båda sidor under konfliktens inledning men allteftersom tiden gick blev det allt mer orimligt.

Offren på den palestinska sidan var helt enkelt så många fler. Lidandet och nöden oändligt mycket större. Och rapporterna, pressbilderna och videosekvenserna var för starka.[xvii]

Hur sinnrikt mediaarbetet var, vare sig man kallar det för den offentliga diplomati, eller Hasbara, eller PR, eller spinngick det helt enkelt inte att sminka om Israels roll i Gazaoffensiven till att se bra ut, hur hårt man än försökte.[xviii]

Systemet att bygga upp ett nätverk av media volontärer utomlands verkar också ha börjat gnissla.

En del verkar ha ansträngt sig nitiskt men det finns antydningar om att andra delar av den judiska diasporan inte precis stod på huvudet av entusiasm över uppgiften att försvara den israeliska regeringens politik. Det är också påfallande hur de rundskrivelser, utskick och manualer om hur man bedriver Hasbara som skickades ut från direktoratet bara för att landa hos massmedia och på fredsgruppers webbsajter.

Delar av diasporan skulle istället bli öppet kritisk. Under Gazaoffensiven kom allt oftare upprop och protester från prominenta judar både enskilda och i grupp, ibland i öppet trots mot församlingsledningar och centralorganisationer. (På Irland ledde detta till att en grupp som skrivit på ett argt upprop beordrades att hålla käften av Judiska Representant rådet, något som bara föranledde ett ännu argare öppet brev.[xix])

Både i Europa och i USA förekom det demonstrationer mot både kriget och ockupationen, trots att Hasbaran var speciellt riktad mot just de mediemarknaderna.

Men varför gick det inte? Egentligen.

Det finns en förklaring. Den ligger i marknadsföringens värld.

Reklamfilmerna

Den här episoden kommer från den legendariske reklammannen Jan Cederquist och inträffade under reklambyrån Arbmans guldålder under sent 1960-70 tal.

De hade fått i uppdrag att skapa reklam för en ny läsk som skulle introduceras på marknaden.

Jan Cederquist och hans kollegor provade den och tyckte den smakade illa.

De fick veta att de hade fel. Den smakade bra. Det visste tillverkaren. Smaken hade provats fram med hjälp av fokusgrupper.

Med gemensamma krafter producerade Jan Cederquist och Alf Mork ett antal reklamfilmer för drycken. Filmerna blev mycket lyckade. Publiken skrattade i biografbänkarna. De fick flera priser.

Försäljningskurvan för den nya läsken sköt i höjden i rasande fart.

Därefter dök den tvärt ner som en störtbombare. På bara ett halvår var drycken stendöd på den svenska marknaden.

Det kan verka fånigt att dra en ganska banal liten episod i marknadsföringens historia i ett inlägg som handlar om krig, liv och död men det finns faktiskt en mycket viktig sanning förborgad i den.

Det är något som erfarna reklammän ofta understryker: man kan inte göra bra reklam för en dålig produkt. Det är en ren myt. Effektiv marknadsföring bidrar tvärtom till att döda den ännu snabbare. Fler människor uppmärksammar den. Missnöjet sprider sig som en skogsbrand. Den gamle reklamlegenden Bill Bernbach brukade ofta kräva att företag skulle förbättra sin kvalité och service innan han gick med på att producera deras reklam. Han visste att var det helt enkelt meningslöst annars.

Det finns en bestående läxa här. Ingen marknadsföring, oavsett hur sofistikerad, kan förvandla natt till dag, inte i det långa loppet. Inte heller går det göra en illasmakande läsk till storsäljare eller få ett anfallskrig populärt.

Epilog 1. “Nästa krig”

“Vi måste bilda en organisation som kan marknadsföra oss bättre” förklarade Hagai Meirom från Jewish Agency i Jerusalem.

Christer Fridén från Sveriges Radio ville ha en kommentar om vågen av antisemitiska angrepp som följt på Gazaoffensiven. Hagai Meirom hade trots det snabbt glidit in på den havererade Hasbara satsningen.

Man hör ibland att Israel vinner alla sina krig men förlorar propagandakriget. Det är något som den Judiska Byrån måste göra något åt, förklarade han.[xx]

Det skulle nog gå att få allt att fungera till sist. Det verkar ha varit den stora läxan av Gazaoffensiven.

I “nästa krig”.

Epilog 2. Ett filmklipp på Youtube

Det var hans olycka att familjens lägenhet låg i närheten av en myndighetsbyggnad.

Hans namn var Ibrahim Barzak och han hörde till de få i Gaza stad som kunde försörja sig som stringer, tillfälligt anställd lokalkorrespondent. En liten men viktig kugge i det nätverk av lokala rapportörer som petat hål på det rapporteringsmonopol som Israel försökt upprätta.

Det kvarter där han vuxit upp var förändrat till oigenkännlighet. Den moské han brukat frekventera sedan han var liten hade fått taket bortsprängt. Alla myndighetsbyggnader hade pulvriserats.

Han hade själv inte besökt lägenheten sedan den träffats men hans bror hade fotograferat rummet där Ibrahim Barzaks söner brukade bo.

Det var urblåst och sönderpepprat av splitter. Trasiga leksaker låg utspridda i bråten.

Den israeliska krigsmakten hade lagt ut videosekvensen som visade hur kvarteret träffades av robotarna på Youtube.

En del av dess PR satsning.

Ibrahim Barzak såg det filmklippet, tvångsmässigt, gång på gång på gång på gång på gång.[xxi]


[i]Chronicle of a Suicide Foretold: The Case of Israel” kolumn av Immanuel Wallerstein, 15 januri 2009.

[ii]Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[iii]How Israel’s Propaganda Machine Works” av James Zogby, i The Huffington Post, 9 januari 2009.

[iv]Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[v]Israel’s PR war” av Gideon Lichefield, i Haaretz, 8 januari 2009.

[vi]Back to the Front” av Michael Oren, i The New Republic, 4 januari 2009. En betecknande detalj: Oren fick publicera minst en kolumn i Los Angeles Times där han bredde ut som om Israels motiv. Där nämnde inte att han samtidigt var presstalesman i samma israeliska armé.

[vii]Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[viii]Israel’s PR war” av Gideon Lichefield, i Haaretz, 8 januari 2009.

[ix]Israel launches PR blitz ahead of Gaza operation” av Roni Sofer I Yedioth Ahronoth, 21, December 2008. Notera gärna: nyheten om propapagandaoffensiven var offentlig INNAN bombningarna inleddes.

[x]Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[xi]Hasbara spam alert” av Richard Silverstein, i The Guardian, 9 januari 2009. Knyckt från Hampus Eckerman.

[xii]Hasbara spam alert” av Richard Silverstein, i The Guardian, 9 januari 2009.

[xiii]Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[xiv]Back to the Front” av Michael Oren, i The New Republic, 4 januari 2009.

[xv]How Israel’s Propaganda Machine Works” av James Zogby, i The Huffington Post, 9 januari 2009.

[xvi]Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[xvii] Ett resonemang om fotojournalistiken under Gazaoffensiven: ” Därför förlorar Israel mediekriget” av Georg Sessler, Newsmill, 16 januari 2009.

[xviii]Israel’s PR war” av Gideon Lichefield, i Haaretz, 8 januari 2009.

[xix]Irish Jews speak up against the war in Gaza, are told to shut up, speak up again” av David Landy, bloggen Jews sans Frontiers, 28 januari 2009.

[xx]Fler antisemitiska brott efter Gazakriget” av Christer Fridén, Sveriges Radio, 25 januari 2009

[xxi]AP Gaza reporter finds hometown in rubble” av Ibrahim Barzak, AP telegram 7 januari 2009.

Kommentarer

Pingback från Israeliska soldater: “Krig, inte kärlek” : Motbilder
Tid 29 January, 2009 kl 17:10

[…] P.P.S. Och missa absolut inte Klas Sandbergs “Hasbara: En propagandaoffensiv kollapsar”. […]

Comment från Mats
Tid 30 January, 2009 kl 1:33

Du överdriver omvärldens betydelse. Israel försvarar inte sin egen civilbefolkning mot barbariska anfall från en mordisk islamistisk palestinsk terrorgrupp för att “se bra ut” i internationell PR.

Det skiter Israel fullständigt i, med all rätt. Israel har enligt folkrätten full rätt att fullständigt utplåna Hamas, och det är bara pga omsorg om araber i gaza som Israel inte har utökat eller förlängt försvarsinsatserna.

Det vore ett brott mot de mänskliga rättigheterna för den israeliska bfolkningen att ta något som helst hänsyn till vad kommunister och antiseiter i Sverige har för okunniga åsikter i frågan. De vägrar att erkänna Israels rätt att existera, och än mindre dess rätt att försvara sina kvinnor och barn.

Så ditt snack är fullständigt irrelevant.

Om Hamas fortsätter angreppen kommer så klart fler terrorister att dö, och sannolikt också fler civila palestinier. Ansvaret för det är palestiniernas eget. Ingen annans.

Att polarlandet Svrige gapar och står i (ett land som inte lyckas bättre militärt än att kraschlanda med Jas Gripen mitt i Stockholms innerstad) är helt ointressant, och kommer att innebära att Sverige är utestängt från något som helst inflytande i Mellanöstern (särskilt om en s-regering kommer till maten. En regering som tågar med hakkors tillsammans med Hamassupportrar i Sthlm).

Nej. Varje frisk människa (precis som majoriteten i resten av världen) ska självklart stödja Israels motstånd mot islamistiska terrorister. Allt annat är terrorkramande och diktaturstöd och kommer att besegras.

Sedan kan du sitta och dikta och gnola hur mycket du vill. Ingen bryr sig.

Comment från Vindskupan
Tid 30 January, 2009 kl 1:43

Du verkar bry dig.

Comment från Kerstin
Tid 30 January, 2009 kl 5:08

Mats:
Men detta skitland Sverige samarbetar militärt med Israel, som testar en del av sina vapen i Norrland exempelvis. Det tror jag att de uppskattar att få göra.

Annars har Klas Sandberg helt rätt, och hans artikel handlar inte bara om Sverige utan om att Israels PR-maskin har misslyckats i hela Västvärlden, och att tom en hel del amerikaner börjar tycka att Israel beter sig vidrigt just nu.

Men annars håller jag med dig om att Israels ledargarnityr skiter i precis alla andra, inklusive i FN och tom i sina egna verkliga Holocoustoffer. Jag är inte helt säker på att det fungerar i längden dock. Storhetsvansinne och megalomani brukar straffa sig – förr eller senare.

Comment från Kurt
Tid 30 January, 2009 kl 7:22

Även om Israel i stora delar av världen förlorade detta krig PR-mässigt, så var ju främsta orsaken till kriget att vinna valen nu i Februari, och iinom Israel så har väl detta krig fungerat bättre PR-mässigt?

Comment från Vindskupan
Tid 30 January, 2009 kl 8:50

På pappret står visserligen Israel ensamt och starkt, de brukar de själva gärna deklarera.

I praktiken är de beroende av omvärlden för skaffa militär utrustning. De har varit det sedan 1948 då de fickhjälp av Sovjetunionen för att genomföra sitt befrielsekrig/ etniska rensning. Landet är för litet för att kunna tillverka allt på egen hand.

Till det kommer behovet av ett normalt handelsutbyte.

Allt är till sist beroende av att allmänna opinonionen är sympatisk, eller i alla fall lagom apatisk. Vänder den sig MOT Israel måste politikerna till sist följa efter. Till sist kommer allmänna opinionen i själva Israel självt att drabbas av kalla fötter.

Comment från Joakim
Tid 31 January, 2009 kl 15:07

Mats, din kommentar är perfekt illustration av PR-maskineriet som artikeln ovan beskriver. Israel har all rätt att med alla medel försvara sig, palestinierna är terrorister som bara har sig själva att skylla för att de blir dödade, och alla som inte håller med om denna version av verkligheten är judehatare och därigenom nazister. Svart eller vitt, inga nyanser. I sanning tragiskt, och världen får lida för denna vrångsyn.

Comment från Mats
Tid 31 January, 2009 kl 18:00

Joakim, att du svarar om du gör måste ha sin förklaring i att du helt enkelt inte begriper vad jag skrev.

Jag skrev att Israel har fullt folkrättsligt stöd att helt och hållet slå ut terrorgruppen Hamas, och alla som anfaller Israel.

Av någon anledning lyckade du inte förstå det, utan förvränger det jag skrev till att handla om att alla palestinier skulle vara terrorister.

Och nej, jag har inte sagt att alla som har invändningar eller funderingar kring Israels politik är nazister. Däremot säger jag att en stor andel av den svenska extremvänstern, och ganska unikt i jämförelse med övriga Europa, består av antisemiter. Det är ett faktum.

Är det inte bättre om du försöker sätta dig in i det du vill diskutera INNAN du börjar skriva istället? Nu framstår du ju som ännu mer ute och cyklande än Vindskupan själv, och som allmänt ohederlig när du vantolkar det jag säger.

Pingback från Motvallsbloggen » Norman Finkelstein om Israels rädsla för fred
Tid 1 February, 2009 kl 3:13

[…] Länkar: – Norman Finkelsteins hemsida – Israeliska soldater: “Krig, inte kärlek”, Motbilder (Tack för spåret.) – Klas Sandbergs utmärkta blogginlägg om Israels propagandakampanj inför och under attacken på Gaz… […]

Comment från Kerstin
Tid 1 February, 2009 kl 5:08

Mats:
Du är obetalbar :-)

Men visst, om du använder begreppet “antisemit” i den ganska nya betydelsen som Israelkramare introducerat numer, nämligen att “antisemit är var och en som är kritisk till Israels politik”, då är vi förstås många inom vänstern som är antisemiter.

Men om vi använder den alltid tidigare accepterade definitionen av ordet “antisemit”, innebär att man anser “att judar är en underlägsen ras”, då hittar du väldigt få antisemiter inom vänstern.

Det finns ingen i himlen inskriven betydels av orden, som Karl Popper påpekade, det gäller bara att vi är överens om vad vi menar med orden när vi diskuterar, för annars fungerar kommunikationen inte.

Så i vilken betydelse av de två nämnda ovan, använder du begreppet “antisemit”?

Comment från Jan
Tid 1 February, 2009 kl 17:51

Mats, jag tycker du skall stärka din position med att visa eller länka till bilder som visar förödelsen efter Hamas barbariska raketanfall mot den israeliska befolkningen. Då kommer opinionen säkert att vända.

Comment från Joakim
Tid 1 February, 2009 kl 23:02

Mats, visst kan man märka ord och klyva hår, men i sak är min sammanfattning av ditt inlägg korrekt: Israel har all rätt att genomföra sina attacker, palestinierna har bara sig själva att skylla för att de dödas, alla som inte håller med om detta är inte friska.

Comment från Klas
Tid 4 February, 2009 kl 13:25

@mats – ärligt talat ?
Sandberg har precis beskrivit hur Israelvänner och andra mot strömmen envetet har “fått i uppgift” att förneka det som hänt som en katastrof, och framhäva att det endast är Hamas och palestinierna som har gjort fel och inlett kriget – och sedan kommenterar du på ett sådant enkelt och snedvinklat sätt !?

Var du ironisk ?

Jag står inte alls till vänster i politiken – men kom igen ? Det Sandberg skriver är inte bara logiskt och rimligt – utan rätt uppenbart !?

Och självklart “behöver” inte Israel rättfärdiga ett försvar av sina medborgare.

Men ta ett synonymt exempel: Det är som om du skulle försvara dig, din egendom och din familj mot någon- säg en pyroman som försöker bränna ned ditt hus.

Att initialt utöva våld och lämna över förövarna till rättslig instans är försvarbart – men att också mörbulta dom i timtals efteråt till oigenkännlighet är svårare att försvara – eller hur ?

Lägg därtill att du innan dådet, som en analogi, hade mobbat, skrikigt glåpord – och fysiskt hindrar förövaren från att tex söka jobb i åratal – då börjar du kanske behöva en försvarare som är ganska duktig för att klara dig ur den härvan ?

Nej antisemitism handlar det inte om – men det handlar om att inte stödja ett apartheidsystem som håller på att byggas upp i Israel (och har byggt upp under långt tid) – och se till att mellanösternlösningen blir långvarig och mänsklig !

Och jag försvarar inte Hamas – de idioterna kan försöka kalla sig “demokratiskt valda” – men dom är en terrororganisation. Om dom inte är det så måste dom ju kunna skapa en politisk gren som kallar sig ngt annat och som INTE har som politisk agenda att utrota Israel och judarna !? Liksom i tex Nordirland så tror jag det är lättare att skapa samtal och fred då…

/K

Comment från Jan Wiklund
Tid 20 February, 2009 kl 18:17

Alla dom här som tjatar om att Israel har “rätt” att försvara sig – Israel dödade under de tre år som föregick massakern i Gaza ca 1700 palestinier. Under samma tid dödade hamas, PFLP och andra palestinska organisationer 20 israeler.

Vem har rätt att försvara sig?

Och är det ens meningsfullt att tala om rätt? Är det inte snarare så att Israel har plikt att få stopp på den skandal de har orsakat sen 1948 – en stat byggd på etniskt övervälde? Den som är mycket stark måste vara mycket snäll, som Bamse framhåller, och det är alltid den som har överläge som har skyldighet att erbjuda något.