Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2009
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Bojkott

Industriområde

Kanske är det en av de mycket få tillfällena som Sverige spelat något som kan likna en roll i Mellanöstern krisen.

Typiskt nog handlade inte om ett genomtänkt initiativ från utrikesdepartement eller regeringen utan om den gången när kyrkans biståndsorganisation Diakonia upptäckte att Assa Abloy tillverkade dörrar på den ockuperade Västbanken.

Bakgrunden förefaller ha varit den att Assa Abloy förvärvat ett dotterföretag i Israel, Mul-T-Lock, som i sin tur sedan tidigare drivit en fabrik i bosättningen Ariel.

Diakonia påpekade försynt och artigt för Assa Abloy att detta innebar att företaget investerade i en av de illegala bosättningarna, på område som inte erkändes som israeliskt territorium av vare sig Sverige, EU eller FN.[i]

När inget hände släppte man ett pressmeddelande. Assa Abloy bad omgående om ursäkt och flyttade raskt sin fabrik ut ur Västbanken.[ii]

Krångligare än så var det inte.

Ett pressmeddelande från Diakonia var allt som behövdes.

Det verkade inte som någon större sensation, en smärre krusning på vattenytan som utgått från Nordeuropa, men det noterades inom aktivist kretsar ute i världen.

Att det faktiskt inte behövde vara krångligare än så.

Ytterligare europeiska företag med fabriker i bosättningarna kom under press. Soda Stream, ett företag som tillverkar apparater för att kolsyra vatten för hemmabruk och den holländska öljätten Heineken, befanns i tur och ordning ha haft tillverkning i israeliska bosättningar. De bad i tur och ordning om ursäkt och drog sig hastigt ur verksamheten.

Det holländskt ägda Barkan Wine Cellars drog sig också ur Västbanken.

Från Storbritannien kom kort därefter propåer från regeringen och från olika fristående rörelser om att gemensamt trycka på EU för att noggrannare övervaka vilka varor som tillverkades i de industriområden som israelerna försökte bygga upp vid bosättningar. När allt kommer omkring hade israelerna flera gånger lovat att de skulle stoppa utbyggandet av sina bosättningar och sedan åratal tillbaka glatt fortsatt att expandera sagda bosättningar.[iii]

I Sverige förekom påtryckningar på Veolia som engagerats för att bygga en spårväg på ockuperad mark.[iv]

Ur israelisk, ekonomisk synvinkel handlade om en irritation men en inom aktivist kretsar noterades den växande raden av framgångar med intresse.

Det gick faktiskt att rulla igång en ekonomisk bojkott mot ockupationen och det kunde gå förvånansvärt lätt. Om man inte kunde få ett regeringsbeslut så var det möjligt att helt sonika kringgå överheten och driva olika medborgarinitiativ lokalt bara man valde sina strider, beväpnade sig med goda argument, byggde koalitioner med likasinnade och hade allmänna opinionen på sin sida.

Det liknade infiltrationstaktiken. Gå framåt där det gick lätt. Kringgå de punkter där motståndet var starkt.

Är detta enda alternativet? Tja i det längsta har det funnit en tanke om att världen måste behålla ett “konstruktivt engagemang” i Israel annars skulle bara landet börja tjura och gå sina egna vägar som en grinig tonåring.

Det har också sagts att “parterna själva” måste lösa problemet.

Enligt Naomi Klein finns det en växande känsla av att resonemanget helt enkelt inte fungerar. [v]

Israel har inte saknat utrikespolitiska framgångar under de senaste åren. Landet har fått förmånliga handels- och associations avtal med EU och med det latinamerikanska handelsblocket MERCOSUR. Under George Bushs båda presidentperioder har Israel varit USA:s ögonsten. Högt uppsatta medlemmar av AIPAC, som Paul Wolfowitz, Douglas Feith och Elliott Abrams har haft nyckelposter i USA:s regering där de varit med om att spika vilken Mellanösternpolitik USA skall driva.

Den såkallade “speciella relationen” har rullat på ända in i slutet av den sista av Bushs båda presidentperioder trots att Olmerts löften i Annapolis 2007 om att stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken mest av allt visade sig bestå av rök.[vi]

Så ett “positivt engagemang” i Israel har absolut inte saknats från omvärldens sida under de senaste åren.

Det har varit förgäves. Kanske har istället de diplomatiska framgångarna övertygat den israeliska statsledningen om att de obekymrat kan gå sin egen väg utan att det någonsin skulle bli några riktiga efterräkningar.

De enda gånger som Israel drabbats av allvarliga ekonomiska sanktioner har varit efter Suezkriget 1956 då USA hotade att stoppa krediterna om landet inte återlämnade Sinai halvön. Andra gången var när president George H W Bush i början av 1990-talet hotade att stoppa flödet av bidrag från USA för att få landet att skriva på Oslo avtalet.

Båda gångerna gav Israel vika.

Naomi Kleins resonemang kan med andra ord mycket väl stämma. Ända sedan början av 1990-talet har den palestinsk/israeliska dialogen mest av all liknat umgänget mellan en tjudrad get och en hungrig krokodil. Det finns åtskilliga israeler som anser att hela systemet i deras eget land har gått i baklås på just den punkten. De intressegrupper, både religiösa, nationalistiska och ekonomiska, som insisterar på att ockupationen ska rulla på är för många och för starka.

Att staten Israel aldrig kommer att backa ur ockupationen av Västbanken eller strypgreppet av Gaza av egen vilja eller kraft.

●●●
Med den israeliska Gazaoffensiven verkar vågen av stora och små bojkotter ha ökat och börjar drabba exporten från det egentliga Israel.

Israeliska fruktodlare har i början av januari hörts jämra sig allt högre över att exportorder från utlandet rivs upp i en allt snabbare takt.

De står nu inför allvarliga svårigheter uppges det. Osåld frukt blir liggande i lager och håller på att förstöras.

En israelisk tidning, Yedioth Ahronoth, citerade en odlare som uppgav att svårigheterna inleddes ganska abrupt med Gazaoffensiven.

En odlare vid namn Ilan Eshel uppgav att exporten till just  Sverige, Norge och Danmark sjunkit som en sten. Han trodde att den snart skulle omfatta alla livsmedelskedjor. Även Storbritannien och Jordanien har tappat intresset för israelisk frukt.

Läget för odlarna började bli kritiskt.[vii]

Ett israelisk telekommunikations företag fick ett e-brev från sin brittiska parter, FreedomCall, som kort upplyste att de kunde betrakta samarbetet som avslutat.

Det gavs ingen ytterligare förklaring.[viii]

Naomi Klein har berättat om en annan, ganska sympatisk metod hon personligen provade.

När det blev frågan om att publicera Chockdoktrinen i Israel valde hon att förbigå sin vanliga förläggare och hittade istället ett litet förargligt alternativt israeliskt förlag som hankade sig fram med att översätta arabisk litteratur till hebreiska.

DE fick, troligen till sin förvåning, rätten till Chockdoktrinen.[ix]

En liten stretande, alternativ röst fick sig en välbehövlig vitamininjektion.


[i] Pressmeddelande från Diakonia, 21 oktober 2008.

[ii]Swedes relocate West Bank firm” av Tovah Lazaroff, i Jerusalem Post 23 oktober 2008.

[iii]Britain to crack down on exports from Israeli settlements” av Donald Mcintyre, The Independent, 3 november 2008.

[iv]Spårväg på ockuperad mark..” av Anna Wester på sin blogg, 3 november 2008.

[v]Enough. It’s time for a boycott” av Naomi Klein, i Guardian 2009.

[vi]Israel accelerates settlement expansion after Annapolis” av Adri Niewhof, The Electronic Intifada, 11 juni 2008.

[vii]Farmers claim UK, Jordan boycotting Israeli fruit” av Yair Hason, i Yedioth Ahronoth, 16 januari 2009.

[viii]British telecom firm severs ties with Israeli counterparts” av Meir Orbach, Yedioth Ahronoth, 31 december 2008.

[ix]Enough. It’s time for a boycott” av Naomi Klein, i Guardian 2009.